Sv: Stora Snacktråden tre
Kl
Gårdagen blev inte riktigt som vi tänkt oss här hemma. Jag kommer hem, svettig och hungrig, efter jobb och en springtur runt sjön. Klockan är två och vi sätter oss i sängen i lekrummet. Barnen gosar, glada att mamma kommit hem. Sen händer allt blixtsnabbt. Maja rullar ner för kanten av sängen och smällen i golvet hörs tydligt. Hon slår i bakhuvudet rejält och jag fångar upp henne sekunden efter att hon ramlat.
Hon gråter en lång sån där "tystgråt" och sen rullar ögonen på henne och hon tuppar av. Micke tar snabbt tag i henne och får liv i henne. Hon gråter, fortfarande så där tyst och konstigt, smärtsamt. Jag tar henne igen och gråten blir mer och mer fylld av ljud, men det hörs att det gör rejält ont. Hon blir helt slapp, hulkar sig flera gånger och tillslut kräks hon oxå. Sen somnar hon. Micke ringer sjukvårdsrådgivningen och de vill att vi ska ringa ambulansen. Vi bestämmer oss för att åka själva, det går minst lika snabbt. Vi packar in oss i bilen. My är lite orolig men samlad, jag kramar nästan sönder hennes hand på vägen mot östra. Fy, vägen dit har aldrig känts så lång och jag hann tänka många hemska tankar innan vi kom fram. My babblade glatt om hur spännande det var för henne att få komma med till sjukhuset och se hur det är där.
Väl framme hoppade jag ut med Maja och gick in på barnakuten. Jag tog tag i första bästa sköterska och sen hände allt på två sekunder. Vi följdes till akutrummet, säkert tolv läkare och sköterskor samlades där, pådraget var stort. Maja vaknade till när de ruskade i henne och hängde sig förvirrat och slött om halsen på en av läkarna. Det tog en stund innan hon förstod att det inte var jag. Hon hängde sedan i min famn och blev undersökt enligt ett särskilt schema som läkarna har vid olyckor där patienten slagit sig i huvudet. Läkarna kunde inte hitta något avvikande, tack och lov, utan mest troligt var det en rejäl hjärnskakning hon fått.
Vi fick sedan vänta några timmar i ett väntrum med täta kontroller av majas medvetande, eftersom hon sov mest helatiden. Micke och My åkte hem när det blev uppenbart att vi skulle få stanna under observation ett tag och jag och Maja kom upp på avdelning vid halv sex ungefär. Då vaknade hon till lite, fick smärtstillande medicin och kunde sedan sitta och leka lite i sängen och jag läste några böcker för henne som fanns på rummet. Vi höll oss kvar där ett tag och drog oss sedan ut i lekrummet som fanns i korridoren utanför. Maja piggnade till mer och mer och jag fick i henne lite yoghurt och mjölk. Det första hon fått i sig sen lunchtid.
Vi trodde nog att vi skulle få åka hem senare på kvällen. Sköterskorna kom och tog blodtryck, syretillförsel och puls några gånger varje timme och värderna såg bra ut. Maja var jätteduktig och även när hon egentligen var ledsen och inte alls ville ha det där dumma bandet runt armen och lyssna på apparaten som pep, så bet hon ihop och klarade det (med hjälp av att jag sa ramsan om aporna som hoppar i sängen). Lillstumpan!
Vi fick inte åka hem som vi trodde. Läkaren kom vid tio och sa att de har som policy att hålla barn som råkat ut för olyckor som Maja under uppsikt över längre tid, så vi fick stanna över natten. Puls, blodtryck och syretillförsel kollades en gång i timmen hela natten, och vi delade rum med ett litet barn som hade hemskt ont i magen och grät sig igenom nästan hela natten, så det blev inte mycket till sömn för mig! Maja sov relativt bra, fast det tog en stund innan hon somnade. Hon ville hem till My och Micke sa hon. Syskonkärleken blev otroligt tydlig från båda håll när något sånt här händer! My saknade Maja mycket när hon skulle lägga sig där hemma.
Hur som helst. Morgonen kom och jag kände igen min lilla piggelinMaja igen! Skönt! Vi åt frukost och lekte lite i lekrummet och varvade det med att vara inne i rummet och läsa bok. Det var tydligt att hon behövde lite vila mellan varven. När My och Micke kom blev hon överlycklig och alldeles tossig, och systrarna lekte en stund med cyklar och kök i lekrummet innan vi fick träffa doktorn igen för "slutbesiktning". Maja fick vara nakenfis (vilket hon gladeligen är!) och doktorn tittade noga på hela henne och ville se hur hon rörde sig och hur hon lekte tillsammans med oss. Jag misstänker att hon då tittade efter misshandelmisstankar då, eftersom jag för typ femte gången fick berätta vad som hade hänt och doktorn checkade av med Micke vad han hade sett och upplevt. Bra att de är så noga!
Nu blir det vila i några dagar, det märks att Maja behöver vila lite mellan varven även om hon är pigg och glad i övrigt. Sen är det återbesök om tre månader. Maja berättar gladeligen och med stor inlevelse om vad som har hänt, och gestikulerar massor under tiden. Fina, lilla goa Maja. Vad jag är tacksam att det inte blev värre och att jag har två friska barn här hemma!
. Han var inte ledsen, frågade inte efter napp trots att det var ett hastigt beslut! Är jätteglad även om jag väntar mig jobbiga stunder när han vaknar mitt i natten och har glömt bort den nya ordningen...
