Sv: Snacktråd för AR-frälsta!
Vilka intressanta svar ni kommer med
Jag börjar fundera kring det du skrev Jacko....att sitta mitt över hästen. Uttrycket för mig innebär att jag och hästen har en sammanfallande tyngdpunkt där hästen går i balans och bärighet. Och att då öva sig på att sitta mitt över hästen borde innebära att man arbetar fram just balans och bärighet i hästen. För när (iaf min) häst förlorar balansen och bärkraften och istället tar till skjutkraften börjar bakbenen - i mitt fall på en volt- träda utåt och trycker därigenom med sin kraft ut ytterbogen. I det här läget är det ju inte ytterbogen jag ska fånga upp egentligen utan jag måste gå till grundproblemet, att få tillbaka bärigheten och balansen och få hästen att placera sina bakben rätt. "Få kroppsdelarna på plats", som du säger. Och är inte de på plats är det ju väldigt svårt att sitta mitt över hästen och få den att följa mig i rätt tyngdpunkt.
Ewa-Lena: Så har jag också lärt mig av min tränare. Samtidigt vill man rida på en liten volt för att genom den böjningen lära hästen att träda in med innebak närmare tyndpunkten. Och då tänker jag såhär, eftersom jag aldrig rider mer än kanske ett-två varv åt samma håll på en volt tränar jag ju hästen i korta etapper att börja bära vikt på ett bakben i taget. Man gör det inte för tufft för hästen i långa perioder. Och eftersom min häst klarar av att gå på stor volt med bibehållen böjning måste jag ju börjar be om lite mer för att så småningom få lite mer styrka. En mindre volt gör ju också i detta läget att hästen inte kan rusa på framåt utan måste lugna ner sig och tänka på hur den ska placera sin kropp. Därtill tränar jag ett bakben i taget genom skolorna både på rakt och som vi nu börjat med - på böjt spår.
Mackan: Inom mitt perspektiv i AR vill jag att hästen själv söker kontakt mot yttertygeln. Hur andra gör kan jag inte föra nån talan kring
Men jag tror att det är lätt att ta till innetygeln för att följa voltens form när hästen flyter ut, istället för som jag skrev ovan att komma till rätta med tempot, placeringen av bakbenen, balansen och bärigheten. Jag vet ju själv att jag gärna tar till den när mitt kallblod ångar iväg, allt roterar utåt, jag själv viker mig i innersidan och man helst bara skulle vilja ha stopp på eländet
Det jag har skrivit är bara sådant som jag själv reflekterar kring och jag började med AR för inte alls längesen. Påstår mig inte vara någon "förstå-sig-påare" utan tycker bara det är intressant att få olika synvinklar kring hur ridningen fungerar och framförallt hur ridningen påverkar hästens kropp.
kl
Kan ju även lägga in en kort resumé från mitt ridpass ikväll. Satt barbacka för att få lite mera känsla och hade kapson samt för första gången- ett rakt tränsbett. Jag vet ju redan på förhand att Goliath blir stark på tränsbett men han tog det riktigt fint med att lösgöra och söka sig nedåt-framåt. Ännu mer intressant blev det sen när jag gjorde ett par travigångsättningar eftersom hästen som oftast gick upp i stress och symaskinsskritt för att han laddar till tusen och bara vill framåt. På tränsbettet var det heller inte speciellt lätt att ta små fina förhållningar och få honom att lyssna på sätet för att hitta tillbaka till lugn och balans. Så istället för att bara strunta i alltihop eller sitta och bli dragandes i munnen bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag vet ju mycket väl att han kan skritta lugnt och sakta och lyssna på mig och fram tills dess höll jag fast innertygeln från kapsonen mot halsen och fick hästen att gå runt runt tills han självmant stannade och släppte efter för trycket. På det viset var det han själv som gjorde det jobbigt för sig när han försökte dra iväg. Låter kanske rätt hårt men det är ju inget han tar skada av och det känns betydligt bättre än att sitta och ta verkningslösa förhållningar i bettet som han lär sig att strunta i. Det tog oss ett par gånger i var varv på det här sättet, kortare snurr för var gång, innan Goliath faktiskt fattade att det var lugn skritt som gällde. Att rusa på framåt var ju hans sätt att slippa arbeta, för det jag bad honom om var att skritta lugnt på en volt som jag vet att han klarar av. Det handlade alltså om att han skulle gå i det tempo jag hade bestämt och det tyckte jag inte var så mycket begärt.
När vi väl fått en lugn skritt kunde jag sen göra försiktiga förhållningar samt lösgöra på bettet och fokusera på att få kroppsdelarna på plats på volten. När han tagit ett par lugna fina steg i balans och bärighet i varje varv var det klapp och beröm och upp till stallet. Hela passet tog en halvtimma och jag är faktiskt riktigt nöjd med att jag på ett, för mig, bra sätt redde ut situationen och nådde målet för passet utan att ha varken blivit upprörd på hästen eller hamnat i en dragkamp med honom.
Nu tycker ni säkert att det låter hur dramatiskt som helst, men ni får gärna komma med andra lösningar som inte innefattar att försöka ta mjuka förhållningar och sänka farten med sätet för det struntar han blankt i vid såna tillfällen
