Sv: Snacktråd för AR-frälsta!
Kul att höra!
Haha Pink kanske bara ville göra dig glad?
Får för mig det ibland när en annan häst jag haft har nosat på "farliga" saker typ en hink, och sen skyggat tillbaka när han själv puttat till den och den skramlat, jag stod och skrattade åt honom för att han var så söt, och sen såg han alltid lite lurigt glad ut!
Jag tycker min pålle har varit underbar nu också!
Först så kunde jag inte rida när vi äntligen skulle sätta igång för att pålle var skraj för precis allt och hade nerverna utanpå. Väldigt explosivt, sådär att man känner energin byggas upp och vet att den måste ta vägen någonstans, om man har otur i form av att han exploderar och springer iväg eller kastar sig åt sidan för minsta lilla pip för att det redan är på den nivån.
Så vi jobbade massor (det kändes nog som ännu mer än det var när man är frustrerad över att man helst vill sätta igång pållen!
) från marken för att bygga upp förtroende/kommunikation igen. Gick ju inte jättebra det heller även om jag själv tyckte att jag gjorde ett bra jobb, han var explosiv då också och med den där spänningen kvar, ibland var det nästan så att jag tappade honom (första gången gjorde jag det, men då höll jag bara i nosgrimman och det var i stängt ridhus).
Sen var det som att det gick lite bättre för varje pass, alltså att han redan i början av passen var mer cool och inte hade lika mycket att tampas med, även om man inte såg så stor förbättring under själva passet.
Och så satt jag upp och red igen efter kanske en vecka och då kändes det riktigt bra!
Nu har jag ridit fler gånger efter det (men undviker att rida när jag vet att det finns störningsmoment för att inte sabba, kan vara trevligt att få vila nerverna ett tag!
) och han har varit helt underbar!
Fokuserad på mig, avslappnad, även om det tar emot i fysiken så försöker han iaf!
Hoppas det håller i sig tills imorgon då vi ska träna!