Är semlor kontroversiellt? När det gäller annat än hur de ska vara, menar jag.Semlor och smörgåstårtor, de kan röra upp ordentligt med känslor kring dessa!
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Är semlor kontroversiellt? När det gäller annat än hur de ska vara, menar jag.Semlor och smörgåstårtor, de kan röra upp ordentligt med känslor kring dessa!
Jag nämnde budapest för att det var vad vi åt. Det var värderingsfritt. Jag nämnde det inte för att låta påskina att vi i familjen Johansson var av adlig börd, eller för att påstå att budapest var arbetarklass.
Och nog förstår du att mat kan vara en klassmarkör oavsett om du som akademiker äter den eller inte?
@athena_arabians Mat kan vara en klassmarkör. Om just smörgåstårtan är det vet jag inte, några i tråden verkar ha gjort den till det baserat på vilka det är som skojar om den.
Men - om den nu är det, eller om annan mat är det, vari består laddningen? Vad är det du mår illa över? Det är väl bara att stå för vem man är och skita i om ens rötter märks eller inte? Jag skäms då inte för mina. Eller för att vi åt smörgåstårta. Att jag driver med den beror inte att jag vill dölja mitt ursprung, bara att jag tycker att anhopningen av ingredienser liknar en middag med misslyckad bordsplacering. Beståndsdelarna har bara tryckts samman utan att någonsin gifta ihop sig.
Och även du förstår väl att en enskild människas matvanor inte säger särskilt mycket om hennes ursprung? Att säga att mat kan vara en klassmarkör handlar om trender som kan skönjas i grupper, inte om vad som ligger på din tallrik.
I såna här diskussioner är det alltid "de andra" som "försöker visa vilka de är" med kläder eller andra attribut. Medan man själv står stark och opåverkad och gör det "man gillar".Mm, precis. En del är supernoga med att försöka uttrycka "rätt saker" med sin klädsel för att markera vilken grupp de önskar tillhöra, medan andra klär sig i det de gillar utan att fundera längre än så. Och en del dömer hunden efter håren, andra inte.
Jag har svårt för att dela in och bli indelad i fack vilket man blir när man pratar om klassmarkörer. För MIG är det helt förkastligt. Jag är enormt less på att folk blir både över- och underskattade pga yttre attribut, intressen och vad man tycker om. Det är hur jag ser på det och förväntar mig givetvis inte alla håller med.
Att jag känner väldigt starkt inför detta beror på mitt arv, min uppfostran och min uppväxt.
Det är väl så att klassindelning även har en bättre-och-sämre-skala, vilket gör att man känner sig nedtryckt om man gillar det som graderas som arbetarklassmat.Jag är enormt less på att folk blir både över- och underskattade pga yttre attribut, intressen och vad man tycker om.
Däri ligger nyckeln; man får acceptera andras försök till kategorisering, rycka på axlarna och vara trygg i sig själv.det verkar däremot BLI väldigt dramatiskt om man bekymrar sig för mycket över andras kategoriserande.
Vi delar in varann i fack hela tiden. Att kategorisera är ett sätt att förstå omvärlden. Ibland blir det "rätt" och ibland blir det "fel". Det behöver inte vara särskilt dramatiskt alls, det verkar däremot BLI väldigt dramatiskt om man bekymrar sig för mycket över andras kategoriserande.
Jag mår tom lite illa av att bli placerad i ett fack bara pga vad jag äter och inte äter.
Men jag kommer fortfarande, oavsett vad du eller någon annan tycker, att ta illa upp om någon delar in mig i ett fack pga vad jag tycker om och inte tycker om. Det är min rättighet.
Jag bryr mig inte om vilket fack någon delar in mig i (jag är numera helt trygg i mig själv) men jag tycker verkligen inte om företeelsen.
Amen!Det här är ju en väldigt intressant diskussion. Man vill ju gärna tänka att man själv står utanför normer och kategoriseringar, att man "är sig själv". Men ingen lever i ett vakuum. Jag drar parallellen till de som säger att de står helt opåverkade av könsroller, bara väljer efter eget tycke och har utformat sitt liv fritt från social påverkan. Samtidigt kan man se att de i sina val omedvetet visar en påverkan från könsrollerna, antingen de följer dem eller revolterar mot dem. Man kan inte helt stå utanför normerna - det ligger i sakens natur att de är inlemmade i oss. En sån norm som klass upplever jag som mer känslig än genus, och mindre vanlig som samtalsämne - icke desto mindre så finns den ju i oss och runt oss. Det enda man kan göra är att genom medvetenhet och reflektion bråka med och problematisera normerna. Men den där egna viljan, och det sanna jaget, är väldigt problematiska som koncept anser jag.
Vad var mimosasallad egentligen? Var det samma sak som legymsallad? Jag minns att mamma gillade båda, själv gillade jag ingetdera.Jag undrar om smörgåstårta liksom är ett barn av sin tid (1970-tal) - plötsligt skulle inte värdinnan stå i köket när gästerna kom och serva under middagen - dvs den behövdes och pajerna (jag minns quiche Lorraine från samma tid) och underliga sallader med ris, burkad tonfisk och kokta ägghalvor (mina föräldrar var matpionjärer - de åt både pizza Calzone och nasigoreng. Konstiga saker som man måste besöka speciella resturanger och butiker i Stockholm för att få tag i). Samtidigt flög man inte mat runt jorden ännu och fryskedja mellan länder med olika myndigheter -ren SF! Det som var tillgängligt i form av delikatesser var ofta på burk (dvs tom ett tillskott av majo var ett fall framåt rent smakmässigt). Den genomsnittliga 1970-tals människan gjorde dessutom av med mer kalorier och åt en fettsnålare kost (=fler gillade majo och ostfondue). Samtidigt skedde en demokratisering av många vanor. Klasskillnaderna blev mindre.
Vi har diskuterat detta i släkten när det gäller mimosasallad. Drottning Elisabet åt det på sin brölloppsmiddag och på 1950-60-talen serverades det på Golfklubben. Tänk att det en gång var jätte fint - både fett och exotisk frukt från andra länder.
Smaken ändras när samhället utvecklas när de sociala normerna ändras och att ta avstånd från det som åts alldeles nyss är ett sätt att gå vidare. Jag skulle inte bli förvånad om de som ogillar smörgåstårta mest är födda på 1960-70 talen (en symbol för det samhälle vi lämnat) och de som gillar det för nostalgin och campigheten är födda på 1990-talet.
Nu förtiden är den bara ett tillbehör till skinka och finns ibland i korvkiosken - fruktsallad och majonäs (vi kom att prata om den eftersom en släkting fick det på sjukhusmaten och blev ledsen)Vad var mimosasallad egentligen? Var det samma sak som legymsallad? Jag minns att mamma gillade båda, själv gillade jag ingetdera.
Pizza är något genomsvenskt som verkar skilja folk åt. Nyårsdagen är ju tydligen pizzans dag (bakfyllepizzan..) En av mina vänner från öfre medelklass är oerhört förtjust i pizza till omgivningens höjda ögonbryn. Men hon gillar också smörgås mer än något annat. själv är jag arbetarklass men klarar det verkligen inte.
Något som jag minns från min barndom är vol-au-vent. Eller vollevang som vi sa. Vi åt det ofta på fredagkvällar, mamma fyllde med krabbstuvning. Det var jättegott!Jag undrar om smörgåstårta liksom är ett barn av sin tid (1970-tal) - plötsligt skulle inte värdinnan stå i köket när gästerna kom och serva under middagen - dvs den behövdes och pajerna (jag minns quiche Lorraine från samma tid) och underliga sallader med ris, burkad tonfisk och kokta ägghalvor (mina föräldrar var matpionjärer - de åt både pizza Calzone och nasigoreng. Konstiga saker som man måste besöka speciella resturanger och butiker i Stockholm för att få tag i). Samtidigt flög man inte mat runt jorden ännu och fryskedja mellan länder med olika myndigheter -ren SF! Det som var tillgängligt i form av delikatesser var ofta på burk (dvs tom ett tillskott av majo var ett fall framåt rent smakmässigt). Den genomsnittliga 1970-tals människan gjorde dessutom av med mer kalorier och åt en fettsnålare kost (=fler gillade majo och ostfondue). Samtidigt skedde en demokratisering av många vanor. Klasskillnaderna blev mindre.
Vi har diskuterat detta i släkten när det gäller mimosasallad. Drottning Elisabet åt det på sin brölloppsmiddag och på 1950-60-talen serverades det på Golfklubben. Tänk att det en gång var jätte fint - både fett och exotisk frukt från andra länder.
Smaken ändras när samhället utvecklas när de sociala normerna ändras och att ta avstånd från det som åts alldeles nyss är ett sätt att gå vidare. Jag skulle inte bli förvånad om de som ogillar smörgåstårta mest är födda på 1960-70 talen (en symbol för det samhälle vi lämnat) och de som gillar det för nostalgin och campigheten är födda på 1990-talet.
Ja, fast det var från tutti-fruttins era och efter WWII. Jag kan också tänka mig att burkad fruktsallad med majonäs kan ha varit ganska gott som brytning till en burkad skinka som var mer salt än den moderna (mina äldre släktingar har pratat lyrisk om amerikansk burkskinka -saltad till nyansen grön).Aha, det var frukt i alltså? Medan legymsallad var samma klägg fast med grönsaker? Burkärter och -morötter, som jag minns det
@BornAgain
Kan man ens ha en negativ uppfattning om semlan? Bort med mandelmassan bara så är det ju det godaste som finns!
Ja, jag tänkte också på det. Äpple till fläskkött är ju vanligt.Ja, fast det var från tutti-fruttins era och efter WWII. Jag kan också tänka mig att burkad fruktsallad med majonäs kan ha varit ganska gott som brytning till en burkad skinka som var mer salt än den moderna (mina äldre släktingar har pratat lyrisk om amerikansk burkskinka -saltad till nyansen grön).
Å andra sidan. Jag äter mer än gärna saltad skinka och fikon eller melon - samma smakbrytning, men råvaror som min mormor bara kunde drömma om
Nu handlar det ju dock inte om dig eller nån annan enskild användare här inne. Det är ingen som pekar och säger "guuuud vad arbetarklass du är!" utan det hela drog väl igång för att bland annat @tanten och så jag då hade en fundering om att smörgåstårtan ses ned på eftersom det anses vara ofint pga att det var populärt hos främst arbetarklass.Jag bryr mig inte om vilket fack någon delar in mig i (jag är numera helt trygg i mig själv) men jag tycker verkligen inte om företeelsen. Just för att det inte är neutralt utan kommer med en värdering, enligt min erfarenhet.