Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Pontevecchio]

Det är inte att utvecklas att stå på marken och se någon annan rida sin häst varje dag. Det är inte att utvecklas att få en ångestattack av tanken att sitta på sin häst. Det är heller inte utveckling att sitta och storgråta på hästen för att en låser sig av rädsla. För mig är det så iaf. Jag vill tävla. Jag vill rida åtminstone StG och helst upp till Intermediaire. För att komma dit måste jag rida. För att rida får jag inte vara livrädd.

Så ser jag på det. Vem vet. Det kanske slutar med att jag kämpar på med Elli. Men jag ser inte det som utveckling utan isf som en tillfällig stagnation.

Och jag blir 40 i december. Känner att tiden rinner ut för de där tävlingsambitionerna och jag vill inte dö riktigt än.

Med utveckling syftade jag på att man lär sig komma förbi det hindret, hantera rädslan och utvecklas med hästen man har.

 

[Pontevecchio]

Ibland får jag känslan av att det ligger något fult i att byta häst?
Som att det vore mer fint att ha sina hästar hela deras liv.
Jag börjar lessna på den attityden, så länge hästen har ett bra liv ser jag inget fel med att byta häst pga olika omständigheter eller just för man vill ha något annat.

Den attityden möter jag sällan. Snarare tvärtom och jag tycker man har en skyldighet mot alla djur att ha en mer långsiktig plan än ”kan vara lite skoj närmsta året”.

 

[Pontevecchio]

Jag har alltid varit nervös/osäker till när det kommer till olika situationer så som ridning på äng, hoppning och galoppera flera stycken ute i skogen. Men jag har lyckats trycka undan det och göra sakerna ändå.
Jag har ändå ridit i mer än 10 år men lyckas alltid skada mig vid ovanstående situationer när jag trillat av och detta har gjort så min rädsla blivit mer befäst.
Har till exempel haft 4 st svåra hjärnskakningar då jag oftast landar på huvudet pga min otroligt dåliga balans. Trillade av en gång och hade 10 sekunders minne en hel dag. Det vid säga jag upprepade samma 3 frågor i 9 timmar.

Men med min förra häst försvann de mesta av min osäkerhet/rädsla då han va trygg, snäll och rörde inte en fena. Men sen efter ca 2 år så skenade han med mig i skogen när vi red med två andra, de andras hästarna sprang upp i min häst rumpa och han som hatade att ha hästar i rumpan sparkade bakut. Jag som stod upp i fältsits och försökte lugna, stoppa hade inte en chans.
Hade jag inte haft säkerhetsväst så hade jag brutit ryggen. Hade rehab i 4 månader då allt annat gick sönder och efter det så blev min häst helt personlighets förändrad, kastade sig för allt ute, försökte dra iväg och allt.
Men jag kämpade på med honom och det blev bättre men sen fick jag en kroniskt magsjukdom som gjorde så att jag knappt kunde lämna min lägenhet på 1 år.
Var därför tvungen att sälja min häst. Ångrar det ännu.

Det har nu gått 4 år sedan jag sålde och letar nu efter en ny häst.
Men det är omöjligt att hitta en snäll, trygg allround som jag känner att jag vågar satsa på. Har ridit kompisar hästar, turidning och hyrt häst då och då.
Jag märker att jag är väldigt avslappnad och rider hyfsat bra tills jag känner att hästen spänner sig, tittar på något. När det händer så får jag sån ångest och vill bara hoppa av.

Förstår att detta sitter i sedan min förra spände sig och sen bara skenade men vet inte riktigt hur jag ska jobba bort det. Eller vart man hittar en häst som inte spänner sig vid såna situationer. Min gamla gjorde ju aldrig något innan den sken turen där han för den dagen va för pigg.

Jag hatar att jag är såhär rädd och vill så gärna kunna vara den vanliga jag oavsett situation.

Ber om ursäkt för texten är flummigt och lång men hur kommer man vidare?

Man får ha nån man litar på som kan vara med tex från marken. Min erfarenhet är att det som botar rädsla bäst är nya bra erfarenheter. Mental träning kan göra enorm skillnad.

 

[Pontevecchio]

Rädsla är inte logisk, oavsett vad den från början grundar sig i. Det jobbiga är att när den väl sätter sig kan den vara svår att jobba bort. Jag blev riktigt jäkla skraj för en häst jag hade, och jag lider fortfarande av sviterna från detta trots att nuvarande hästen är en riktig pärla.

Sen tycker jag personligen att det inte är någon mening med att behålla en häst man är rädd för. Du gör varken dig själv eller hästen en tjänst. Du är liksom inte en bättre människa eller hästägare än andra bara för att du lyckas tvingar dig själv att hoppa upp på livsfarlige "Brunte" trots ångest, hjärtklappning och gråt varje gång.

Vill bara påpeka att ingen sagt nåt om man är en bättre människa pga ditten eller datten. Det har nada att göra med ens prestationer i stallet att göra.

 

[Robina]

Är det någon som tagit hjälp av mental tränare eller coach för sin ridrädsla eller liknande problem?

 

[Karoliten]

Är det någon som tagit hjälp av mental tränare eller coach för sin ridrädsla eller liknande problem?

När jag var ung och min rädsla gjorde att jag låste mig beställde jag hem en cd och ett häfte om mental träning. Mina föräldrar kunde inte hjälpa mig men jag vet att jag förstod själv att min rädsla satt mkt i huvudet. Jag minns inte hur men tror jag hörde talas om mental träning på nån kurs o sen letade info på nätet o beställde. Det blev en vändpunkt. Jag lärde mig hur jag istället skulle tänka när jag blev nervös o så. Jag vet tex att när jag gick banan inför en hopptävling tränade jag på att inte tänka inte!Jag tänkte jättemkt inte. Istället för att tänka vad jag inte skulle göra skapa jag en film i huvudet på vad jag skulle göra istället . Det tar tid o ändra tankesätt men för mig har det funkat jättebra!Jag har använt i alla delar av mitt liv. Jag är väldig fokuserad på att lösa saker idag. Sen läste jag om KASAM när jag blev lite äldre och då föll hela min värld på plats. Så jag tänkt och känt var väldigt identiskt med hur man beskriver KASAM. Hjärnan är stark och hur vi använder den har hjälpt mig genom mycket. Haft som många tuffa stunder men också funnit mkt glädje genom mitt sätt att tänka. Just nu har vi en pandemi och genom att se saker genom KASAM s teori tror jag skulle kunna hjälpa många

 

[Hippocampus]

Jag föll av ena hästen förra året. Innan dess har vi inte riktigt kommunicerat så bra och jag var redo att ge upp efter 4 år. Men vi bytte stall, från ett väldigt lantligt till ett mindre lantligt (dock ändå på landet) och i det nya stallet kändes det som båda hästarna trivdes bättre. Egentligen ingen synlig orsak till det men man varken vet eller förstår allt alltid. Jag själv förändrandes också till lite mer lugn och hästen o jag kom igång. Vi var fullt igång när olyckan hände, jag hade hoppat in henne och vi gick omkull i paddocken under en hoppträning för tränare.
Hästens framben snubblade och vek sig och vi ramlade båda två och hon rullade/voltade över mig när jag låg på marken. När jag väl kunde börja rida igen så var jag rädd. Hästen reds av en annan under tiden jag var borta.
Hästen är inte dum men väldigt känslig och het. Det gör mig mer rädd då hon är flyktig dessutom. Så jag har hamnat i rädslan för en specifik häst. Varje gång jag rider henne och hon snubblar till, vilket sker då o då (o vi hittar inget fel) så slutar jag andas och vill hoppa av. Jag rider i enbart skritt och trav nu.
hade hon inte snubblat hade jag nog inte varit rädd. Men det är så obehagligt och jag vet att jag inte borde överlevt olyckan förra året, så kanske är det det också. Jag vet inte hur jag ska göra, jag har inte råd att köpa en annan häst heller, och egentligen borde vi hitta varför hon snubblar... Då skulle det kännas lättare att erkänna sin rädsla också, inbillar jag mig.

 

[Oknytt]

Vill bara påpeka att ingen sagt nåt om man är en bättre människa pga ditten eller datten. Det har nada att göra med ens prestationer i stallet att göra.

Nä så klart det inte har, vilket är min poäng. Men det kan vara mycket skam inblandad i rädsla för sin egen häst och reella eller inbillade påtryckningar från omgivningen vilket gör att man kämpar att få nåt att funka för länge pga "för inte kan man väl sälja sin bästa vän" - mentaliteten.

 

[Havsryttaren]

Jag känner också igen mig i rädslan för att bli rädd. Var så glad när jag trillade av Mirre att jag inte alls kände att det var så farligt. Caspian skrämde mig så mycket att jag känner av det nästan varje pass. Att reptilhjärnan går på. Det kan vara att jag skrittar ut med min kompis på hennes rätt stabila gubbhäst och jag ser ett krondike. Caspian brukade dra mot dem och sen tvärnita, det var inte hälsosamt på något sätt. Jag var en sämre ryttare när jag var rädd. Med Mirre har jag blivit rädd en gång bara. Det var för några veckor sen. Vi hade sällskap i manegen och den ryttaren är rädd för sin häst, det smittade till Mirre. Han hoppade till lite på ett sätt han sällan gör och sen var han dessutom rädd för en hund som brukar leka runt benen på honom. Det låg i luften då. Det var verkligen inte svårt att kontrollera men ändå ställde det till det i huvudet, för Caspian var lika. Signalerade någon annan häst fara så spelade det inte så stor roll vad jag gjorde. Det hände att han slängde av mig för att en annan häst fick pisk. Så min take på det hela är: En trygg ryttare är en bättre ryttare.

Skulle jag bli rädd för Mirre skulle jag nog sälja och köpa en fjording typ. Och inte skämmas ett dugg för det. Vill hellre leva än rida ökad trav med nior.

Just detta att reptilhjärnan slår till är så jobbigt! Jag hade min förra häst i tre år,nu med facit i hand fattar jag inte varför jag inte gav upp långt innan. Jag var rädd varje gång jag red henne,när jag vaknade på morgonen kunde jag önska att jag skulle vara lite sjuk så att jag slapp rida.Samtidigt var det min drömhäst,det var med henne jag skulle få känna hur en ökad trav känns på riktigt,galoppombyten,ja helt enkelt att rida en riktigt fin utbildad häst. Jag kände mig helt vilsen när jag äntligen började tänka på att sälja,vad skulle jag ha nu liksom? Det blev en LusitanoHär kommer reptilhjärnan in i bilden.Jag är egentligen inte rädd när jag rider nu,men pang! så kickar hjärnan igång på en situation innan jag hinner stoppa det.Det händer mer och mer sällan och mer eller mindre i perioder,men det är riktigt jobbigt. Min nuvarande häst stannar när jag slutar andas och då hinner jag tänka” långa ben,sitt djupt i sadeln,andas” Jag kan känna lite nästan sorg över att mitt okomplicerade förhållande till ridning är borta.

 

[Pontevecchio]

Är det någon som tagit hjälp av mental tränare eller coach för sin ridrädsla eller liknande problem?

Inte specifikt för ridrädsla. Jag har däremot haft en hel del mental träning via tidigare sportkarriär och kunnat nyttja det tänket när rädslan slog till.

 

[Karoliten]

Jag föll av ena hästen förra året. Innan dess har vi inte riktigt kommunicerat så bra och jag var redo att ge upp efter 4 år. Men vi bytte stall, från ett väldigt lantligt till ett mindre lantligt (dock ändå på landet) och i det nya stallet kändes det som båda hästarna trivdes bättre. Egentligen ingen synlig orsak till det men man varken vet eller förstår allt alltid. Jag själv förändrandes också till lite mer lugn och hästen o jag kom igång. Vi var fullt igång när olyckan hände, jag hade hoppat in henne och vi gick omkull i paddocken under en hoppträning för tränare.
Hästens framben snubblade och vek sig och vi ramlade båda två och hon rullade/voltade över mig när jag låg på marken. När jag väl kunde börja rida igen så var jag rädd. Hästen reds av en annan under tiden jag var borta.
Hästen är inte dum men väldigt känslig och het. Det gör mig mer rädd då hon är flyktig dessutom. Så jag har hamnat i rädslan för en specifik häst. Varje gång jag rider henne och hon snubblar till, vilket sker då o då (o vi hittar inget fel) så slutar jag andas och vill hoppa av. Jag rider i enbart skritt och trav nu.
hade hon inte snubblat hade jag nog inte varit rädd. Men det är så obehagligt och jag vet att jag inte borde överlevt olyckan förra året, så kanske är det det också. Jag vet inte hur jag ska göra, jag har inte råd att köpa en annan häst heller, och egentligen borde vi hitta varför hon snubblar... Då skulle det kännas lättare att erkänna sin rädsla också, inbillar jag mig.

Har du väst när du rider? Jag har trillat av både med o utan väst och vet nu att västen hjälper bra och en känns trygg att använda

 

[eventingmania]

Rädsla är precis som många säger helt individuellt. Att komma över rädsla likaså. Mitt grundtips är en snäll häst och rätt instruktör/tränare. Den senare är faktiskt nästan viktigare än hästen själv.

En bra pedagog kan läsa av och förstår triggerpunkterna och kan ge lösningar på problemet. En mindre begåvad tränare å andra sidan bryter lätt ner självförtroendet hos ryttaren. Oftast utan att denne är medveten om det.

 

[Hippocampus]

Har du väst när du rider? Jag har trillat av både med o utan väst och vet nu att västen hjälper bra och en känns trygg att använda

Nej det har jag inte. Kanske ska prova det. Den andra som rider hästen har det och hon känner sig trygg med det.

 

[Karoliten]

Nej det har jag inte. Kanske ska prova det. Den andra som rider hästen har det och hon känner sig trygg med det.

Kan varmt rek det. Jag rider med en lätt väst som används inom galoppen

 

[super]

Jag är ju en av dom som varit rädd för min häst som jag skrev tidigare. Jag har flera gånger varit i valet och kvalet om jag skulle sälja. Men då kommer frågan i mitt fall, vem skulle vilja köpa en häst som är jätte speciell och har massa issues. Risken blir ju alltid att han blir en vandringspokal eller att någon ska slå ur honom hans protester. Har fått höra flera gånger att han bara är dum och måste uppfostras/rappas..
Jag har ju även blivit erbjuden av en vet att avliva men det går emot mina principer att avliva en häst som man inte hittat något fel på.

Det är oxå ett perspektiv för mig som haft flera hästar med massa allvarliga skador som man hela tiden måste ta hänsyn till, det är inte heller kul tycker jag att behöva begränsa ridningen pga hästens hållbarhet. Denna häst har visserligen varit en olycksfågel med mycket skador men dessa skador har varit av akut karaktär och inget som kommer påverka hållbarheten eller ger permanenta problem. Pga av hans ridbarhetsproblem så är han ju genomgången från topp till tå utan att vi hittat något som helst fel på honom. Hur ofta hittat man en flefri häst liksom!!

Det enda som jag misstänker är att han har PSSM iom muskelproblem och då ridbarhetsproblem.

Nu har mycket löst sig med en sadel han accepterar och jag rider ut även själv och gör det jag vill göra. Kan väl någon enstaka gång känna obehag men inte direkt rädsla, däremot så rider jag med kandar för då vet jag att jag kan bryta eventuella bockningar och det gör att jag känner mig tryggare. Skulle igentligen vilja rida på träns men prioriterar faktiskt min säkerhet och rider mest på bridongen med stången bara som säkerhetslösning.

 

[Freazer]

Jag föll av ena hästen förra året. Innan dess har vi inte riktigt kommunicerat så bra och jag var redo att ge upp efter 4 år. Men vi bytte stall, från ett väldigt lantligt till ett mindre lantligt (dock ändå på landet) och i det nya stallet kändes det som båda hästarna trivdes bättre. Egentligen ingen synlig orsak till det men man varken vet eller förstår allt alltid. Jag själv förändrandes också till lite mer lugn och hästen o jag kom igång. Vi var fullt igång när olyckan hände, jag hade hoppat in henne och vi gick omkull i paddocken under en hoppträning för tränare.
Hästens framben snubblade och vek sig och vi ramlade båda två och hon rullade/voltade över mig när jag låg på marken. När jag väl kunde börja rida igen så var jag rädd. Hästen reds av en annan under tiden jag var borta.
Hästen är inte dum men väldigt känslig och het. Det gör mig mer rädd då hon är flyktig dessutom. Så jag har hamnat i rädslan för en specifik häst. Varje gång jag rider henne och hon snubblar till, vilket sker då o då (o vi hittar inget fel) så slutar jag andas och vill hoppa av. Jag rider i enbart skritt och trav nu.
hade hon inte snubblat hade jag nog inte varit rädd. Men det är så obehagligt och jag vet att jag inte borde överlevt olyckan förra året, så kanske är det det också. Jag vet inte hur jag ska göra, jag har inte råd att köpa en annan häst heller, och egentligen borde vi hitta varför hon snubblar... Då skulle det kännas lättare att erkänna sin rädsla också, inbillar jag mig.

Jag vill på inget sätt skrämma upp dig men du bör absolut kolla upp din häst ang snubbligheten om du känner att det är onormalt mkt snubblande. Hästen har ha ngn skada eller nerv i kläm som gör att den snubblar och det kan sluta illa om den snubbla och går omkull igen.

 

[Hippocampus]

Jag vill på inget sätt skrämma upp dig men du bör absolut kolla upp din häst ang snubbligheten om du känner att det är onormalt mkt snubblande. Hästen har ha ngn skada eller nerv i kläm som gör att den snubblar och det kan sluta illa om den snubbla och går omkull igen.

men ingen hittar något fel.... Det är det som är det svåra.

 

[Freazer]

men ingen hittar något fel.... Det är det som är det svåra.

Jo jag vet det kan vara svårt med sånt som kanske inte syns tex med vanlig röntgen.

 

[Ms_Antrop]

Som en rädd tant till en annan kan jag tipsa om rasen zemaituka att hålla utkik efter. Otroligt härliga och stabila allroundhästar. (Förutom min 4 åring just nu som vilat i en vecka pga tappsko-trassel, med hagar som närmast t ser ut som ett slagfält i Normandie och ett ridhus som är stängt för reparationer pyser överskottsenergin formligen ur henne, men hon är snäll och trygg som individ, precis som de övriga av rasen jag stött på)

Wow! Dom såg ju superfina ut

 

[Amanda_F]

Nej det har jag inte. Kanske ska prova det. Den andra som rider hästen har det och hon känner sig trygg med det.

Jag har ju väst när jag hoppar, rider ut och på unghästarna och den stora skillnaden för mig är att när jag trillat av har jag känt mig skyddad av västen. Jag har rullat ihop mig i luften och låtit den ta smällen. Älskar min Komperdell front zip. Den skyddar runt om och känns knappt då den formar sig efter min kropp tack vare kroppsvärmen.