Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.
För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.
Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet.
Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.
Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.
Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.
Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.
Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.
Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.
Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.
Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.
Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.
Mina idéer just nu är:
- Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
- Ta hjälp av tränare
- Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är
jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag
vill inte ha det så här, och jag
vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är
inte ett alternativ.
), och så tränade jag på att dra saker bakom honom, stora grenar och sånt som jag hittade i skogen. Skitäckligt tyckte han först.
Man kan få coaching på distans av henne om man inte har möjlighet till träff.
