Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Karoliten]

Blir så ledsen av sånt här tänk..

Jag är en person som haft otur, massor vill jag påstå.
Haft 6 hästar som varit mina egna.
1 häst lever idag, min nuvarande som skadade sig i hagen 4 månader efter köp.
Tack och lov verkar hon bli helt återställd.
Och det är under perioden 2010 fram till nu.

Klinikbesiktar vid köp och röntgar(vid behov), samtliga hästar utan anmärkningar med betydelse.
Jag använder mig av utbildade hovslagare som har full rätt att bestämma intervaller vad som ska skos osv, vet checkar på klinik om behovet uppstår.
Använder mig av ET rekommenderade av min hovslagare/vet
Använder mig av välutbildad och duktig sadelutprovare då jag inte anser mig att tillräcklig kunskap där.
Använder mig av duktiga tränare, om jag nu kommer till träning.
Lyssnar och bollar gärna fram och tillbaka.
Alltid delat stall med min bästa vän, beridare/tränare/person allmänt duktig på problemlösning.
Mina hagar ja..
Dom är utan större faror, och noga att ha små välfungerade flockar.
Fri tillgång till mat av bra kvalite.
När jag har haft tillgång till bra lösdrift har dom gått där, annars ute långa dagar.

Så upplys mig gärna tack .. varför mina hästar lyckas med helt obegripliga saker!
Jag har undrat mig själv till sömns x antal nätter kan jag tala om.
Analyserat sönder allt kan jag lova.


jag är så glad och tacksam när jag får läsa sånt här att jag hittade min nya häst och kunde vara helt öppen med mina hästars skadehistorik utan att bli dömd!

Skulle säga att hästar är komplicerade och ju fler man träffar ju mer lär man sig. Vi använder ju dessutom hästarna vilket gör det ännu svårare att hålla dem skadefria. Ju mer häst man håller på med ju mer förebyggande arbete blir msn bra på och även att i tid upptäcka skador. Sen har man också otur ibland. Men ser jag till mig själv och min kropp vad den har för ärr av livet är det inte konstigt hästarna också får det mer eller mindre. Så är hästlivet mer eller mindre...

 

[tuaphua]

Jag undrar om det finns någon ärftlig bakgrund till sadeltvång eller tvångsbeteende.
Man pratar ju en del om ridbarhet och att den nedärvs.
Vet inte hur mycket sanning det ligger i det men att i Sverige är det lättare att få en hingst med tex sadeltvång godkänd. Bara man har longerat den tillräckligt innan så inga tendenser kommer fram under själva visningen.
Svårare för tex tyska hingstar att komma igenom ett 70 eller 90 dagars prov (eller hur långa de nu är) utan att sådant kommer fram.

Nu inte riktat mot dig men frågan är om man inte ska fundera ett varv till innan man betäcker ett sto med sadeltvång också.

Det är rätt vanligt att sadeltvång kommer från ryggen. Och hur ryggen ser ut/exteriör kan nedärvas.

 

[Gabby_Ossi]

Det är rätt vanligt att sadeltvång kommer från ryggen. Och hur ryggen ser ut/exteriör kan nedärvas.

Ingen av mina med KS (har ju/haft 3-4 stycken nu) har dock haft tvång.

 

[fio]

Nu handlar ju inte tråden om rädsla vid ridning längre så då kanske moderatorn får bryta ut tråden igen

 

[TheRedLightning]

Jag har själv blivit rädd för att hoppa. Började runt 2012-2013 med en häst som vägrade på oxer så jag nästan flög av (kan till och med ha ramlat av vid ett tillfälle). Tappade allt va självförtroende i hoppningen och blev rädd att hoppa den hästen.
Sen köpte jag min egen häst och började bygga upp självförtroendet igen, hon kunde också stanna och då blev jag osäker och rädd. Så fort jag blev rädd/osäker stannade hon, så min ridlärare sa att jag skulle slänga fegistanten i hörnet och rida, för när jag gjorde det hoppade hon allt.
Hon blev skadad, som senare efter 2-3års kämpande ledde till avlivning. Hade inte hoppat något eller knappt ridit under den tiden.

Började på ridskola igen och var ringrostig som tusan. De låga räckena gick hur bra som helst, men var fortfarande osäker på oxer ända tills jag fick rida en skimmel valack som var hur snäll som helst, hoppade allt. Han botade min hopprädsla.

Nu rider jag den hästen som stannade på oxer igen på hopplektionerna och det har blivit några stopp.
Första lektionen med den hästen fick vi ett stopp på första hindret vi skulle hoppa, dels för ja va osäker och dels kom vi alldeles för dålig fart.
Fick fler stopp under lektionen och vi hoppade oxer, räckes stoppen kände jag mig aldrig rädd på, men när vi skulle hoppa oxern kom osäkerheten/rädslan krypandes och det blev stopp. Slutade med att ridläraren la fram bakbommen så den blev en snällare oxer och vi kom över.

Haft den hästen på alla hopplektioner sen dess och det går bättre och bättre, nu senaste lektionen fick vi bara ett rejält stopp på en oxer, hade tidigare hoppat en annan oxer helt utan problem.

Känner mig inte rädd längre, nu vill jag lära mig rida den hästen och hitta rätt knappar.

Jag har även blivit rädd för hästar där bromsen inte fungerar och det bara går fortare och fortare, har jobbat med det också när jag ridit de hästarna.

En rädsla jag fortfarande fajtas med är att rida barbacka i trav (delvis även i sadel utan stigbyglar).
Det började när jag var tonåring och var medryttare i ett travstall.Var ute i skogen och skrittade barbacka på en av travarna, sen började han trava och jag fick inte stopp, samt jag skumpade omkring, det gick fortare och fortare in i travar traven. Jag blev så rädd att jag slängde mig av. Fångade in hästen och sen gick vi hem, satt inte upp igen efter det och red alltid med sadel efter det.

Har börjat hitta sitsen utan stigbyglar i sadel, men ibland hittar jag inte och då kniper jag omedvetet med låren.
Barbacka har jag bara vågat testa några steg, har även galopperat barbacka och det jag var mest orolig för då var själva avsaktningen, då den hästen jag red alltid tog några snabbare travsteg innan. Då klämde ja mig fast lite, men det gick bra.

Har fortfarande en hel del att öva på och i mitt fall är det bara att försöka igen och försöka hitta en snäll häst som kan hjälpa mig dit.

 

[tuaphua]

Ingen av mina med KS (har ju/haft 3-4 stycken nu) har dock haft tvång.

Nej, det behöver de inte ha.

 

[border_kelpie]

Jag har alltid varit nervös/osäker till när det kommer till olika situationer så som ridning på äng, hoppning och galoppera flera stycken ute i skogen. Men jag har lyckats trycka undan det och göra sakerna ändå.
Jag har ändå ridit i mer än 10 år men lyckas alltid skada mig vid ovanstående situationer när jag trillat av och detta har gjort så min rädsla blivit mer befäst.
Har till exempel haft 4 st svåra hjärnskakningar då jag oftast landar på huvudet pga min otroligt dåliga balans. Trillade av en gång och hade 10 sekunders minne en hel dag. Det vid säga jag upprepade samma 3 frågor i 9 timmar.

Men med min förra häst försvann de mesta av min osäkerhet/rädsla då han va trygg, snäll och rörde inte en fena. Men sen efter ca 2 år så skenade han med mig i skogen när vi red med två andra, de andras hästarna sprang upp i min häst rumpa och han som hatade att ha hästar i rumpan sparkade bakut. Jag som stod upp i fältsits och försökte lugna, stoppa hade inte en chans.
Hade jag inte haft säkerhetsväst så hade jag brutit ryggen. Hade rehab i 4 månader då allt annat gick sönder och efter det så blev min häst helt personlighets förändrad, kastade sig för allt ute, försökte dra iväg och allt.
Men jag kämpade på med honom och det blev bättre men sen fick jag en kroniskt magsjukdom som gjorde så att jag knappt kunde lämna min lägenhet på 1 år.
Var därför tvungen att sälja min häst. Ångrar det ännu.

Det har nu gått 4 år sedan jag sålde och letar nu efter en ny häst.
Men det är omöjligt att hitta en snäll, trygg allround som jag känner att jag vågar satsa på. Har ridit kompisar hästar, turidning och hyrt häst då och då.
Jag märker att jag är väldigt avslappnad och rider hyfsat bra tills jag känner att hästen spänner sig, tittar på något. När det händer så får jag sån ångest och vill bara hoppa av.

Förstår att detta sitter i sedan min förra spände sig och sen bara skenade men vet inte riktigt hur jag ska jobba bort det. Eller vart man hittar en häst som inte spänner sig vid såna situationer. Min gamla gjorde ju aldrig något innan den sken turen där han för den dagen va för pigg.

Jag hatar att jag är såhär rädd och vill så gärna kunna vara den vanliga jag oavsett situation.

Ber om ursäkt för texten är flummigt och lång men hur kommer man vidare?

 

[Novali01]

Jaha, den utvecklingen har inte jag uppfattat

Jag har bara bytt ut en häst. Storebrodern till min nuvarande Grå. Han ville inte hoppa terräng, eller snarare ville inte gå ur startfållan. Kom han väl ur den var han ju felfri men det tog ju 2 minuter extra

Nej du sålde för att jag tröttnade på att springa före er ur startfållan......

 

[fio]

Nej du sålde för att jag tröttnade på att springa före er ur startfållan......

Haha det gjorde du ju bara EN gång... eller två ... Nej jag sålde inte, jag bytte ut

 

[Bluefish]

@border_kelpie När jag var riktigt rädd var det som hjälpte mig att rida en riktigt stabil häst, i början alltid med sällskap. Fick låna ett kallblod av en vän som inte brydde sig om att jag satt med mantag och kaninpuls och kved inför varje uppsittning. Så red vi ut tillsammans och allt eftersom blev det mer okej att sitta på hästen. Nästa egna häst köpte jag som föl och kände väl/litade på när det var dags för ridning.

Blev, precis som många andra ser jag, rädd efter att ha haft en bjässe på 170+ med sadeltvång som skickade av mig antingen direkt vid uppsittning eller i galoppen. Hade aldrig en chans att sitta kvar, orkade inte dra upp något huvud där inte. Den sålde jag med facit i hand alldeles för sent, jag hade inte behövt bli så rädd. Men det sågs ner på att ge upp när man dragit på sig en tvånghäst, det var bara bita ihop och kämpa på.

 

[Novali01]

Jag är ju inte direkt känd för att vara rädd för mina hästar men hade en häst som jag sålde för att hon orsakade flera olika skador på mig under en period av 2 år. Hon reste sig på ridbanan o jag åkte av, då trampade hon mig på armen och jag fick svår hjärnskakning så minns inget själv av händelsen. Sen bockade hon av mig på terrängbanan och på väg ner sparkade hon efter mig, träffade mitt smalben o sparkade av bägge benpiporna. Tog 8 månader att ta sig tillbaka fullt ut i sadeln och då sålde jag henne. Har inte ångrat det en sekund.

Så när jag nu åkte av o landade på huvudet i augusti, samma typ av landning som @Fiorano gjorde, så hade jag ju änglavakt för jag klarade mig med mjukdelsskador men trots att det gått flera månader nu så har jag fortfarande lite ont. Och har blivit helt skräckslagen för att en liknande olycka ska hända, dvs landa på huvudet. Så har jag aldrig i hela mitt liv tänkt förut. Skillnaden är att jag är inte rädd för min häst, hon är den bästa häst jag har suttit på och vi hade ren o skär otur när hon snubblade i manegen.
Men OM hon inte hade varit den lugna trygga häst hon är, utan istället faktiskt förorsakat olyckan som Elli faktiskt gjorde, då hade jag också sålt på stubinen.
Säkert har rädsla lite med ålder att göra också. När jag var 20 var jag odödlig. Den 14 augusti i år insåg jag att jag inte bara var odödlig utan dessutom var rätt nära att förstöra resten av mitt liv, kanske t om avslutat det om det ville sig illa.

Så känner du så @Fiorano så tycker jag du gör rätt i att du säljer, du kommer få ett bra hem till Elli för hon är en fantastisk häst, och själv kommer du hitta den perfekt individen för just det du vill göra.

 

[Oknytt]

Rädsla är inte logisk, oavsett vad den från början grundar sig i. Det jobbiga är att när den väl sätter sig kan den vara svår att jobba bort. Jag blev riktigt jäkla skraj för en häst jag hade, och jag lider fortfarande av sviterna från detta trots att nuvarande hästen är en riktig pärla.

Sen tycker jag personligen att det inte är någon mening med att behålla en häst man är rädd för. Du gör varken dig själv eller hästen en tjänst. Du är liksom inte en bättre människa eller hästägare än andra bara för att du lyckas tvingar dig själv att hoppa upp på livsfarlige "Brunte" trots ångest, hjärtklappning och gråt varje gång.

 

[Karoliten]

Rädsla är komplext. Jag ser mig inte själv som en modig ryttare utan mer som en fegis men förstår att andra ser mig mer som modig och jag förstår mer o mer att jag kanske inte är så feg ändå. Har tävlat dressyr , hoppning o fälttävlan och när jag träffade min sambo började jag rids fullblod och då galopp i full tävlingstempo. Dock har jag alltid sett faror och är nog duktig på att undvika onödiga risker. Ridit många svåra hästar, men numera vill jag inte det för även om jag klarar det vill jag inte lägga energi på att ha koll hela tiden. Man blir som ryttare lite spänd och det skapar lätt en ond cirkel.
Hela tiden jobbar jag med mig själv och mitt sätt att va och rida. För snart två år sen skickade min valack av mig och jag skadade axeln. Det satt i länge, men idag är jag mer avspänd än någonsin med honom och jag längtar tills vi kan komma ut och tävla!

 

[tuaphua]

Jag har alltid varit nervös/osäker till när det kommer till olika situationer så som ridning på äng, hoppning och galoppera flera stycken ute i skogen. Men jag har lyckats trycka undan det och göra sakerna ändå.
Jag har ändå ridit i mer än 10 år men lyckas alltid skada mig vid ovanstående situationer när jag trillat av och detta har gjort så min rädsla blivit mer befäst.
Har till exempel haft 4 st svåra hjärnskakningar då jag oftast landar på huvudet pga min otroligt dåliga balans. Trillade av en gång och hade 10 sekunders minne en hel dag. Det vid säga jag upprepade samma 3 frågor i 9 timmar.

Men med min förra häst försvann de mesta av min osäkerhet/rädsla då han va trygg, snäll och rörde inte en fena. Men sen efter ca 2 år så skenade han med mig i skogen när vi red med två andra, de andras hästarna sprang upp i min häst rumpa och han som hatade att ha hästar i rumpan sparkade bakut. Jag som stod upp i fältsits och försökte lugna, stoppa hade inte en chans.
Hade jag inte haft säkerhetsväst så hade jag brutit ryggen. Hade rehab i 4 månader då allt annat gick sönder och efter det så blev min häst helt personlighets förändrad, kastade sig för allt ute, försökte dra iväg och allt.
Men jag kämpade på med honom och det blev bättre men sen fick jag en kroniskt magsjukdom som gjorde så att jag knappt kunde lämna min lägenhet på 1 år.
Var därför tvungen att sälja min häst. Ångrar det ännu.

Det har nu gått 4 år sedan jag sålde och letar nu efter en ny häst.
Men det är omöjligt att hitta en snäll, trygg allround som jag känner att jag vågar satsa på. Har ridit kompisar hästar, turidning och hyrt häst då och då.
Jag märker att jag är väldigt avslappnad och rider hyfsat bra tills jag känner att hästen spänner sig, tittar på något. När det händer så får jag sån ångest och vill bara hoppa av.

Förstår att detta sitter i sedan min förra spände sig och sen bara skenade men vet inte riktigt hur jag ska jobba bort det. Eller vart man hittar en häst som inte spänner sig vid såna situationer. Min gamla gjorde ju aldrig något innan den sken turen där han för den dagen va för pigg.

Jag hatar att jag är såhär rädd och vill så gärna kunna vara den vanliga jag oavsett situation.

Ber om ursäkt för texten är flummigt och lång men hur kommer man vidare?

Hur man kommer vidare är nog rätt individuellt. Men en mkt stadig häst brukar vara positivt för alla.
Är det så att du kan tänka dig annan ras än halvblod så ökar ju chansen att hitta något tryggt som inte kostar multum. Kanske kan det vara värt att köpa ngt stadigt som inte har så mkt gång, som kanske inte är jätteskolad inom dressyr. Men som är lugn och sansad.

Jag hade en elev som köpte första häst lite naivt. Det var en rätt välstammad häst med trevlig exteriör och gång. Men 5 år och efter i utbildning. Hästen kom hem, den var lite svår och någon annan red den. Den blev till slut väldigt farlig. Då kopplades jag in. Den var 3,5-gradigt halt runt om. Efter rehab och efter att den var helt bombsäker var ägarinnan fortfarande för rädd.
När det efter att ha varit hästlös i något år var det dags för häst. Hon hade då funderat på hästar jag ansåg totalt olämpliga till henne. Hon är en viljestark person. Så jag tänkte att bäst att hon får se hur det kan gå för en duktigare ryttare med ny häst som stått hos proffs 2 år och där varit supersimpel. När den stora hästen flängde runt och härjade i ridhuset och hon stod på marken insåg hon att hon nog skulle följa min linje.
Vi hittade en superstadig D-ponny till henne. Hon som hade den hade fött upp den och ridit mkt ute i trafik etc. Den var inte direkt skolad. Men lugn, orädd och trevlig. De red först med hjälp varje pass på ridbanan, sen lite själva där och till slut kunde vi rida ut med sällskap. Jag red hästen en hel del under tiden.
Jag tror inte hon alls hade kunnat se sig med en D-ponny innan köpet av egna hästen. Men så kul hon haft med sin häst!

Har haft fler som vid byte till stencool häst av annan ras än halvblod fått tillbaks självförtroende. Det har generellt varit raser som är ngt tyngre.

Jag minns en äldre kvinna som var hos mina tränare samtidigt som jag var där och tränade. Min tränare berättade att hon förut haft högblodiga hästar hela livet. Nu hade hon haft en Lusse på 5 år som verkligen skickat av henne. Inte bara bockat etc utan dunkat av upprepade gånger. Till slut vågade hon inte ens upp och bli ledd i skritt. Tränaren i stort sett tvingade henne att sälja sin älskade Lusse. Och tvingade henne att köpa en vänlig, stadig, ganska loj Knabstrupper. Om den protesterade var det mer bara att den typ vägrade galoppera eller slöade sig. Tanten tyckte den var urtråkig då den visades. Men hästen köptes. Först vågade hon skritta själv i ridhuset, sen trava, sen galoppera. Och till slut också rida ut lite lugnt. Och åka på träning på utebana. Hon var så glad att hon grät. Och hon älskade den där hästen som hjälpt henne tillbaks. Det hade ju varit totalt uteslutet för bara 1 år sedan.

Har också en kompis som gjort samma resa med att åka av för mkt på fint halvblod. Inte riktigt haft råd att köpa en väldigt stadig halvblodshäst. Hon köpte också en lugn knabstrupper. Den var ju också lite mindre i mankhöjd. Så härligt att se ridglädjen hon fått tillbaks! Och knabisen har blivit riktigt fin!

Mina tränare köpte också en Haflinger till ena tränarens pensionerade mamma som ville börja rida. Den är liten men mkt bred/grov bål och sväljer betydligt större ryttare än lilla mormor. Han är också så där superstadig. När jag skulle rida honom första gången då jag jobbade där sadlade jag och stack ut barbacka i skogen själv. Det hade jag inte gjort på någon annan häst där, eller knappt öht. Men han var så bombsäker! Han var ändå kul att rida iom välskolad och välvillig. Han var perfekt för lilla mormor som lätt blev orolig.

Det går ju också att lära hästar hjälper för att tex ta ned huvudet och slappna av. Är man ridrädd reagerar man ju ofta på att hästen spänner sig, att den tappar fokus och att inte "hör en". Om du lär in hjälper för att ta ned huvud och slappna av så brukar flyktinstinkt/spänningar etc lugna sig.
Har man god balans blir man oftast tryggare i sadeln. Så att träna balans avsuttet och uppsuttet brukar vara gynnsamt.
Tyvärr har jag hos flera av de som ramlat av och slagit i huvudet mkt sett en försämrad balans och lite fördröjd motorik. Så det är nog ngt man får ta med i beräkningen också och inte utmana sig själv mer än vad som är rimligt där.
När man rider med andra får man ju också kalkylera för om övriga kan hantera sina hästar och om man kan hantera sin om de inte lyckas.
Man får ju bryta ner vad man är rädd för och försöka hitta strategier för att förhindra såna situationer/reaktioner. Ju mer kunskap och förmåga att läsa hästen desto mindre rädd brukar man bli i situationer som faktiskt inte är direkt farliga.

 

[border_kelpie]

Hur man kommer vidare är nog rätt individuellt. Men en mkt stadig häst brukar vara positivt för alla.
Är det så att du kan tänka dig annan ras än halvblod så ökar ju chansen att hitta något tryggt som inte kostar multum. Kanske kan det vara värt att köpa ngt stadigt som inte har så mkt gång, som kanske inte är jätteskolad inom dressyr. Men som är lugn och sansad.
.

Jag kollar på alla raser förutom travare. Inget ont om dem men vill kunna träna kanske tävla dressyr och har inte tålamodet till att rida om en travare.
Min förra var en ungersk import .
Men tycker att de som är så lugna och snälla som jag vill ha försvinner innan de hinner ut på marknaden och har inte riktigt de kontaktnätet.

Som du säger så har min balans och minne påverkats av alla slag på huvudet och behöver därför en häst som tåler att jag kan få lite svajig balans ibland.

Men känns ganska skönt att veta att jag inte är ensam om att vara lite rädd när jag rider

 

[tuaphua]

Jag kollar på alla raser förutom travare. Inget ont om dem men vill kunna träna kanske tävla dressyr och har inte tålamodet till att rida om en travare.
Min förra var en ungersk import .
Men tycker att de som är så lugna och snälla som jag vill ha försvinner innan de hinner ut på marknaden och har inte riktigt de kontaktnätet.

Som du säger så har min balans och minne påverkats av alla slag på huvudet och behöver därför en häst som tåler att jag kan få lite svajig balans ibland.

Men känns ganska skönt att veta att jag inte är ensam om att vara lite rädd när jag rider

Jag möter väldigt många som är rädda. Så du är på intet vis själv!

Ett tips kan vara att kolla efter inkörda individer. Vid körning måste man ju ha en lite annan trygghet och lydnad än vad många har i sina ridhästar. Chansen att en körd häst är cool brukar vara större än utan. Nu menar jag inte travhästar och travkörning.
Vissa raser ingår ju körning i deras rastester. Då måste man ju avla på hästar som även går att köra, tex Morgans.
Sådana "mindre" raser kan man ju också kontakta ras-föreningen och lägga ut lite krokar ifall de får veta någon som ska sälja en viss hästtyp. I vissa föreningar har ju folk koll på varann.

 

[Karoliten]

Frieser eller Haflinger?

 

[Cilva]

Kring det här med att byta häst om man blir rädd, jag tänker att det handlar om att känna sig själv. Jag har varit rädd för att rida alla mina hästar, sju stycken totalt, under någon period då jag haft dem. Jag säljer inte, jag kan bli rädd för vilken slö pensionärsponny som helst. Det handlar inte om en specifik häst i mitt fall. Jag tror egentligen att jag bara i grunden är en rätt harig och feg person.

Jag vet också att jag kan ta mig igenom rädslan, det kanske tar ett tag men jag vet att jag kan. Jag har gjort det förr och jag kommer ihåg känslan sedan när jag inte längre är rädd. Jag har inte alltid haft de bästa hästarna för mig men jag har tyckt om dem och därför behållt och bitit ihop. Större delen av tiden har jag också haft flera hästar så jag har kunnat rida en eller två på ett avslappnat sätt och så varit rädd för att rida den sista.

Den jag varit allra mest rädd för att rida och under längst tid är nu sexton år (den har jag haft i tolv år) och jag tror inte att någon som ser oss nu kan gissa sig till att jag under lång tid bara vågade skritta den på små cirklar precis utanför stallet. I flera år hade jag sedan alltid hjärtat i halsgropen vid den första galoppfattningen för dagen. Jag tror inte att den hästen trots att den har rätt mycket flykt i sig har tagit skada av att jag varit rädd. Jag har bara gjort sådant som jag varit nära 100% säker på att jag kommer att klara av, hästen har ju inte vetat om annat än att vi skrittar några cirklar och så är det ridpasset slut. Den har gått på lösdrift med kompisar övrig tid och levt livet.

Jag tycker att man ska göra som man själv känner är bäst och inte låta sig påverkas av andra åt något håll alls. Och så ska man säga till sin tränare att man är rädd så att hen kan hjälpa en på bästa sätt.

 

[Linda_A]

Jag märker att jag är väldigt avslappnad och rider hyfsat bra tills jag känner att hästen spänner sig, tittar på något. När det händer så får jag sån ångest och vill bara hoppa av.

Känner igen mig så väl i det här. För mig är det något som inte har gått att jobba bort i allmänhet, men däremot har jag fått det hanterbart på vissa hästar och i vissa situationer. Är hästen/ponnyn max 140-145 klarar jag betydligt mer än om den är högre, så för mig finns det en stark koppling till häststorlek.

Har under åren ridit flera irländska importer på ridskolan som varit riktigt stadiga och förtroendeingivande och även när de varit pigga har de inte spänt upp sig på det där otäcka sättet. Men senast i förra veckan gjorde jag ett försök att ta en uppsutten skrittrunda med min häst och när hon efter en stund stannade och ville diskutera om vi verkligen skulle rida längre åt det hållet så hoppade jag av illa kvickt, så snabbt kan känslan ändras totalt. Hade hon gjort samma sak i paddocken eller ridhuset hade jag vågat säga "jo, vi ska gå dit". Men inte ute. Så jag får anpassa vad jag gör efter vad jag kan hantera.

Jag red den här hästen i åtta år på ridskola innan jag fick chansen att köpa henne, så det gjorde ju mig tryggare med att jag kunde hantera det mesta. Så att få chansen att prova en häst genom att kanske hyra den eller vara fodervärd på den först kanske skulle kunna fungera för dig? Men jag förstår verkligen att det inte är lätt.

 

[Oknytt]

Men känns ganska skönt att veta att jag inte är ensam om att vara lite rädd när jag rider

Som en rädd tant till en annan kan jag tipsa om rasen zemaituka att hålla utkik efter. Otroligt härliga och stabila allroundhästar. (Förutom min 4 åring just nu som vilat i en vecka pga tappsko-trassel, med hagar som närmast t ser ut som ett slagfält i Normandie och ett ridhus som är stängt för reparationer pyser överskottsenergin formligen ur henne, men hon är snäll och trygg som individ, precis som de övriga av rasen jag stött på)