Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Pontevecchio]

Det håller jag med om. Det var nog det jag försökte få fram. Att vi alla blir mer eller mindre rädda någon gång när man håller på med hästar men att det inte automatiskt direkt betyder att man ska sälja den hästen och skaffa något annat.
Tycker att man kan se ett mönster hos en del som ofta byter häst. För mig är det märkligt eftersom jag fäster mig mycket vid individen.
Många tyckte ju att jag var dum i huvudet som inte sålde Hedwig när jag köpte Platina. Då hade jag ju kunnat fortsätta ha en svindyr stallplats med alla faciliteter. Istället valde jag en enklare typ av uppstallning så jag kunde ha kvar båda.
Rätt eller fel Men jag älskar Hedwig och hon är min allra käraste häst. Då säljer man inte.

Nej vi är lika där. Jag har aldrig tankar på att sälja
hästarna. Mina djur är här for life, de är lite jobbiga ibland men på 20 års sikt brukar det positiva överväga.

 

[Pontevecchio]

För mig handlar det mycket om att jag inte vill fastna. Att stagnera i utvecklingen, att inte kunna tävla och träna för att jag inte vågar rida min häst. Jag har redan slösat så många år på det och sen alla år på rehab och konvalescens, nu vill jag fortsätta bli bättre. Jag vill verkligen komma upp i klasserna och om jag säljer Elli får jag både möjlighet att köpa något äldre och något mer färdigt.

Men om jag inte hittar rätt köpare stannar hon hos mig. Då har jag inget val än att hitta strategier för att få det att fungera. Jag har en underbar vän här som både rider bra och sitter kvar i princip alla lägen. Så hjälp har jag och det skulle säkert fungera. Det är bara inte plan A. Har även hittat en PRE som jag sannolikt kommer ta på foder. En valack på 13 år som är startad MsvB. Så min ridning och rädsla kommer förhoppningsvis ge sig framöver. Ska bara ta mig genom läkning och uttråkning först...

Och där ser man också olika på utveckling. För mig är det snarare att lösa det där som är svårt och läskigt för mig.

 

[Fiorano]

Och där ser man också olika på utveckling. För mig är det snarare att lösa det där som är svårt och läskigt för mig.

Det är inte att utvecklas att stå på marken och se någon annan rida sin häst varje dag. Det är inte att utvecklas att få en ångestattack av tanken att sitta på sin häst. Det är heller inte utveckling att sitta och storgråta på hästen för att en låser sig av rädsla. För mig är det så iaf. Jag vill tävla. Jag vill rida åtminstone StG och helst upp till Intermediaire. För att komma dit måste jag rida. För att rida får jag inte vara livrädd.

Så ser jag på det. Vem vet. Det kanske slutar med att jag kämpar på med Elli. Men jag ser inte det som utveckling utan isf som en tillfällig stagnation.

Och jag blir 40 i december. Känner att tiden rinner ut för de där tävlingsambitionerna och jag vill inte dö riktigt än.

 

[Amanda_F]

Jag tycker att det är lite själviskt att behålla hästen till varje pris. För hur kul är det att umgås med någon som använder dig fast den egentligen hellre varit med någon annan? Det är ändå levande varelser vi umgås med, och de har också känslor. Hade Caspian varit frisk hade jag sålt honom snabbare än jag hann säga flaska. Det som kom ut av att jag hade kvar honom var en person som verkligen inte var mitt bästa jag för än precis på slutet. I 3,5 år var jag rädd och det gjorde mig väldigt ambivalent och med kort stubin. Ingen av oss visste var vi hade varandra.

jag ser det ofta, folk som är rädda som svarar med att låsa in hästarna och kväva dem. De rider i kort form med hög spänning och släpper inte en millimeter för då kanske hästen flyger i luften. Det blir aldrig någon fluffig spänst ut det, harmoni kan en sån ryttare bara drömma om. Det tar sån tid för BÅDA att lita på varandra.

Det är en av mina stora sorger i livet, att även om jag älskade Casp så hade han inte mitt hjärta. Rädslan låg som en dimma mellan oss. Han förtjänade någon som älskade hela honom, och inte någon som envist klamrade sig fast för att bevisa något för sig själv.

 

[tuaphua]

Jag tycker att det är lite själviskt att behålla hästen till varje pris. För hur kul är det att umgås med någon som använder dig fast den egentligen hellre varit med någon annan? Det är ändå levande varelser vi umgås med, och de har också känslor. Hade Caspian varit frisk hade jag sålt honom snabbare än jag hann säga flaska. Det som kom ut av att jag hade kvar honom var en person som verkligen inte var mitt bästa jag för än precis på slutet. I 3,5 år var jag rädd och det gjorde mig väldigt ambivalent och med kort stubin. Ingen av oss visste var vi hade varandra.

jag ser det ofta, folk som är rädda som svarar med att låsa in hästarna och kväva dem. De rider i kort form med hög spänning och släpper inte en millimeter för då kanske hästen flyger i luften. Det blir aldrig någon fluffig spänst ut det, harmoni kan en sån ryttare bara drömma om. Det tar sån tid för BÅDA att lita på varandra.

Det är en av mina stora sorger i livet, att även om jag älskade Casp så hade han inte mitt hjärta. Rädslan låg som en dimma mellan oss. Han förtjänade någon som älskade hela honom, och inte någon som envist klamrade sig fast för att bevisa något för sig själv.

Jag håller helt med dig i att det sällan blir rätt för hästen i sådana lägen. Jag tror inte en häst mår dåligt av att man inte älskar dem med hela sitt hjärta. Isf skulle ju många av ens träningshästar man har som yrkesverksam må dåligt. Jag tycker absolut det räcker med att man tycker om hästen och ger den en ärlig chans/gör vad man kan för att den ska trivas i form av uppskattning, beröm, kontakt etc.
Men när man blir orättvis, besviken på hästen, arg på den, inte kan hålla sig kall oc inte blanda in egna känslor i form av frustration, rädsla, besvikelse, skam, misslyckande etc mår hästen dåligt.

Min tränare såg en gång för en herrans massa år sedan på mig att jag var frustrerad på min ponny. Ingen annan märkte det iom att jag försökte inte visa. Men tränaren såg och förstod att jag var frustrerad. Min ponny var ju utdömd för lynnesfel, fyrgångare och taskigt byggd. Mina kompisar hade vettiga havblod och fick ju så klart så mkt enklare. Han kände ju av det och blev utåtagerande.
Tränaren sa åt mig att ta 3 dagar utan att vara i stallet och fundera på om jag skulle ha kvar hästen eller ej. Och att om jag skulle ha kvar honom fick jag lämna frustrationen för evigt.
Jag kom fram till att hästen betydde mest. Och efter det har jag varit stenhård i att blir jag frustrerad på så sätt så får jag ta mig en funderare med samma valmöjligheter.

Ang harmoni håller jag med om att det tyvärr är sällsynt. Lösgjordhet prioriteras inte före flash, gest etc i många fall. Och kunskapen om hur man lösgör och samlar hästen är ju rätt tveksam i många fall.

 

[tuaphua]

Jag kommer ihåg den där korsningsponnyn.

Det är faktiskt kul vad den där lilla röda, sura och i andras ögon fula ponnyn väckt känslor hos så himla många. Väldigt många tyckte ju om honom. Betydligt fler än för gemene mans fina halvblod.
Någon månad innan jag tog bort honom blev en väns fina PRE skadad och fick tas bort. Vår tränare hade kommenterat på FB att "Vad tråkigt! Det var en fin häst!".
När min togs bort ville han visa sympati och säga ngt bra om hästen och skrev "Vad sorgligt! Han var en kämpe!". Så fin var han..
Men han kommer nog alltid vara min största hästkärlek. Vi fann varann när vi båda var väldigt trasiga och fick ett extremt band.

Halvt kl:
Och för att knyta till ämnet sista sidorna: Han var min möjlighet att kunna rida då jag var som sämst pga mina skador. Jag fick för ont av att rida annat då. Att rida just honom gav mig faktiskt mindre ont för det mesta.
Och efter att ha ridit honom kändes halvblod väldigt enkla. Så även om man har en mellanlandning på en knäppgök/dåligt byggd etc så kan det om man hanterar det rätt leda till utveckling iom att det man lärt sig kommer göra att när man ska utvecklas på en bättre häst går det enormt mkt snabbare mellan stegen.

 

[Hedwig]

Det är inte att utvecklas att stå på marken och se någon annan rida sin häst varje dag. Det är inte att utvecklas att få en ångestattack av tanken att sitta på sin häst. Det är heller inte utveckling att sitta och storgråta på hästen för att en låser sig av rädsla. För mig är det så iaf. Jag vill tävla. Jag vill rida åtminstone StG och helst upp till Intermediaire. För att komma dit måste jag rida. För att rida får jag inte vara livrädd.

Så ser jag på det. Vem vet. Det kanske slutar med att jag kämpar på med Elli. Men jag ser inte det som utveckling utan isf som en tillfällig stagnation.

Och jag blir 40 i december. Känner att tiden rinner ut för de där tävlingsambitionerna och jag vill inte dö riktigt än.

Jag tror ingen ifrågasätter att du säljer Elli. Som jag skrev tidigare, personligen kan jag lika gärna vara utan häst än att ha en med sadeltvång eller en som reser sig så fort man ställer krav på den.

Jag älskar ju också att framför allt träna och utveckla både häst och min ridning. Men jag älskar mina hästar mer så istället för att sälja Hedwig och ha Platina på anläggningen hos min tränare så har jag behållt båda men har en enklare uppstallning.
Hade jag sålt Hedwig när jag köpte Platina hade jag säkert fått en bra hacka. Hon var 15 år och världens snällaste, piggaste msvB-häst med många placeringar upp till msvb5. En helt perfekt tanthäst eller Young rider häst. Hade jag haft Platina på min tränares anläggning hade hon förmodligen gått msvb nu minst.

Men Hedwig är lycklig med en bebis i magen och att bara få gå i skogen. Platina har jag inte gett upp som träning och tävlingshäst ännu.

Jag skulle inte stå ut med tanken på att Hedwig var såld, och sen kanske såld igen när man vill gå vidare till en bättre häst, och sen kanske skadad och utdömd. Hon har varit en sådan fantastisk tränings och tävlingskompis i så många år att det är min skyldighet att ge henne en fin pension och förhoppningsvis någon eller några fina bebisar.

 

[Gabby_Ossi]

Litet (långt) inspel på det här med rädsla osv. Jag anses nog tuffare än den genomsnittliga dressyrryttaren, rider in unghästar, rider terräng och har haft en del hästar som många skulle anse är lite "knäppa". Åker av med jämna mellanrum men tror jag måste ha ganska bra fallteknik för har egentligen inte skadat mig speciellt allvarligt någon gång. "Tur man är bra på att åka av när man inte är så bra på att sitta kvar" hade jag som motto ett tag (har dock blivit lite bättre på det där med att sitta kvar sedan dess).
Men just det här med tvång har jag också fått ganska stor respekt för efter att jag försökte rida in en 8-åring som var ganska lite hanterad.

Om någon minns min Bruce så kunde han ju sparka bakut ganska bra och även snurra till det på uteritter, men kan faktiskt inte minnas att jag åkte av honom någon gång de sista åren. Tror nog att det hände men minns ingen specifik situation. Mitt fuxsto åkte jag ett tag av typ varannan gång vi red ut (eller ja, 3 gånger på 6 försök) och efter det så slutade jag faktiskt "rida ut" på vägen med henne ett tag - red på fältet eller galoppbanan bara. Inte egentligen för att jag var rädd för att åka av, utan för att jag var trött på att gå hem och hitta hästen halvvägs med söndertrampade tyglar eller oroa mig för om hon sprungit ända hem över 70-vägen där de kör som idioter. Min nuvarande 4-åring har jag åkt av två gånger - båda gångerna på terrängträning. Inte har jag blivit rädd för att hoppa terräng efter det.

Men den här 8-åringen då som hade tvångtendenser - planen var att låna hästen och rida in under våren för att sedan kanske kunna komma ut och hoppträna lite fram mot hösten och ha något att rida på året därefter medans min egen (då 3 år) ev skulle betäckas efter visning. När jag hållit på med hästen i drygt 6 veckor utan att kunna hänga mer än stillastående (brukar normalt ta 3-5 veckor att komma upp och rida löst i alla gångarter) insåg jag dock att hon skulle behöva mer tid, och när min egen inte fick så bra poäng på visningen valde jag att fortsätta rida 3-åringen och betäcka lånehästen istället, så hon fick en paus och åkte till seminstation och så tog jag tillbaka henne för att göra klart inridningen när hon konstaterats dräktig på 45 dygn. Bytte taktik och "red in" henne i boxen - just för att bryta det här att hon "tvångade iväg". Kom så långt att vi skrittade lösa inne i ridhuset men första gången vi skulle trava kom tvångbeteendet tillbaka och jag åkte av och fick en ganska ordentlig smäll i huvudet - har minneslucka så vet inte exakt vad som hände, och jag tror det är det som gör att jag tycker det känns obehagligt numer - jag har inte kunnat analysera situationen för att eventuellt kunna undvika det i framtiden. Efter det gav jag upp inridningen på den hästen - finns liksom en gräns för vilka risker man utsätter sig för när det inte ens är ens egen häst.

Och nu har jag då avkomman som är 3 år. Inte lika känslig som mamman (men har också varit mer noga med att vänja honom redan som liten vid att man rör vid honom överallt), men visst finns samma tendenser där. Fick göra samma sak på honom - börja med att sitta upp och "skritta" runt inne i boxen. Tog längre tid än det brukar men nu är han inriden, har gått ridprov, ridit på fältet osv utan att han någon gång har "tvångat iväg". Hittills har han "löst" sina tvångkänningar genom att stanna, och hoppas att vi kan fortsätta så, men det är inte som att jag ser fram emot att börja rida ut på honom, eller hoppa in honom. Kan tänka mig att om han blir rädd för något när jag sitter på, eller när man tar första sprången med ryttare och det känns konstigt, att det skulle kunna utlösa en mer eskalerande tvångattack. Jag skulle inte heller säga att jag är rädd för att rida honom i nuläget, men ja, kanske lite rädd för att bli rädd. Hade ju tänkt sälja honom nu egentligen men han har lite skröfs på röntgen så blir kanske svårt innan han visat att han håller för mer ridning och hoppning. Så jag får väl se om jag tar mig igenom det eller om jag ska lämna bort honom för just inhoppning.

 

[Nepenthe]

Ibland får jag känslan av att det ligger något fult i att byta häst?
Som att det vore mer fint att ha sina hästar hela deras liv.
Jag börjar lessna på den attityden, så länge hästen har ett bra liv ser jag inget fel med att byta häst pga olika omständigheter eller just för man vill ha något annat.

 

[Alexandra_W]

Ibland får jag känslan av att det ligger något fult i att byta häst?
Som att det vore mer fint att ha sina hästar hela deras liv.
Jag börjar lessna på den attityden, så länge hästen har ett bra liv ser jag inget fel med att byta häst pga olika omständigheter eller just för man vill ha något annat.

Jag är ju så jävla blödig så jag är sämst på att sälja. Det närmsta jag kommit är att jag lånat ut en på långtidsfoder. En jag köpte för att sälja eg

Men som jag skrev innan så I backspegeln så önskar jag att jag just hade "gett upp" och sålt vissa tidigare hästar istället för att behålla och traggla vidare. Inte specifikt pga rädsla, men helt enkelt för jag hade haft ett roligare, mer utvecklande ridliv då. Istället så har jag som sagt tragglat och kämpat (t ex tvånghästen, som inte helt otippat visade sig ha KS med) eller helt enkelt anpassat mig (inte hoppat på hästen som avskydde det, lagt ner tävlingsplanerna på den som blev som en fiolsträng så fort jag blev minsta nervös etc). I vissa fall "löste" jag det med att köpa en till häst (eget stall gjorde sånt lättare). Och jag har älskat alla mina hästar djupt. Men om jag tänker på alla pengar och all tid jag lagt på att ha hästar och inte göra det jag vill, kontra om jag varit mindre blödig och helt sonika bytt ut och sett till att hitta en mer lämpad - ja då är det svårt att hävda det är särskilt smart val..

Jag kommer nog aldrig bli mindre blödig. Om min Anton inte blir det jag önskar kommer jag antagligen (såvida det inte handlar om rädsla) att sitta där om tio år och anpassa mig. Men jag anser inte det är bättre än att sälja det man inte anser passar. Och som sagt, jag skulle vilja vara bättre på det själv.

 

[Hedwig]

Ibland får jag känslan av att det ligger något fult i att byta häst?
Som att det vore mer fint att ha sina hästar hela deras liv.
Jag börjar lessna på den attityden, så länge hästen har ett bra liv ser jag inget fel med att byta häst pga olika omständigheter eller just för man vill ha något annat.

Jag vet inte om du syftar på @Pontevecchio och mig som förmodligen hör till de mer sentimentala som har kvar våra hästar tills de blir gamla.
Att man säljer och köper en ny häst ser jag inget fel i. Att man slutar rida och säljer sin häst är inte heller något märkligt.
Även om det inte handlar om det just i den här tråden så är mina tankar att en del verkar byta häst väldigt ofta pga olika anledningar.
Jag har haft samma häst i över femton år och vet folk som har avverkat säkert fem-tio hästar under den perioden.
Om man nu inte är proffs och lever på att utbilda och sälja hästar undrar jag lite om det verkligen är ”fel” på alla hästar.
Eller vad beror det på att en del alltid har skadade hästar som döms ut och sen köper man ny. Eller man lyckas aldrig lära någon häst att byta galopp o då byter man till något man hoppas är mer talangfullt.

Jag vet när Hedwig var ca sex år gammal så var det en kvinna som så himla gärna ville köpa henne.
Hon hade tyvärr fått ta bort tre-fyra hästar under en period på kanske sex-sju år.
Jag ville naturligtvis inte sälja Hedwig men sa att jag kunde ringa uppfödaren för att se om hon hade något liknande.
Uppfödarens spontana svar var varför hon hade avverkat så många hästar på så kort tid och nej hon ville inte sälja till någon med den historiken.

 

[Hedwig]

Litet (långt) inspel på det här med rädsla osv. Jag anses nog tuffare än den genomsnittliga dressyrryttaren, rider in unghästar, rider terräng och har haft en del hästar som många skulle anse är lite "knäppa". Åker av med jämna mellanrum men tror jag måste ha ganska bra fallteknik för har egentligen inte skadat mig speciellt allvarligt någon gång. "Tur man är bra på att åka av när man inte är så bra på att sitta kvar" hade jag som motto ett tag (har dock blivit lite bättre på det där med att sitta kvar sedan dess).
Men just det här med tvång har jag också fått ganska stor respekt för efter att jag försökte rida in en 8-åring som var ganska lite hanterad.

Om någon minns min Bruce så kunde han ju sparka bakut ganska bra och även snurra till det på uteritter, men kan faktiskt inte minnas att jag åkte av honom någon gång de sista åren. Tror nog att det hände men minns ingen specifik situation. Mitt fuxsto åkte jag ett tag av typ varannan gång vi red ut (eller ja, 3 gånger på 6 försök) och efter det så slutade jag faktiskt "rida ut" på vägen med henne ett tag - red på fältet eller galoppbanan bara. Inte egentligen för att jag var rädd för att åka av, utan för att jag var trött på att gå hem och hitta hästen halvvägs med söndertrampade tyglar eller oroa mig för om hon sprungit ända hem över 70-vägen där de kör som idioter. Min nuvarande 4-åring har jag åkt av två gånger - båda gångerna på terrängträning. Inte har jag blivit rädd för att hoppa terräng efter det.

Men den här 8-åringen då som hade tvångtendenser - planen var att låna hästen och rida in under våren för att sedan kanske kunna komma ut och hoppträna lite fram mot hösten och ha något att rida på året därefter medans min egen (då 3 år) ev skulle betäckas efter visning. När jag hållit på med hästen i drygt 6 veckor utan att kunna hänga mer än stillastående (brukar normalt ta 3-5 veckor att komma upp och rida löst i alla gångarter) insåg jag dock att hon skulle behöva mer tid, och när min egen inte fick så bra poäng på visningen valde jag att fortsätta rida 3-åringen och betäcka lånehästen istället, så hon fick en paus och åkte till seminstation och så tog jag tillbaka henne för att göra klart inridningen när hon konstaterats dräktig på 45 dygn. Bytte taktik och "red in" henne i boxen - just för att bryta det här att hon "tvångade iväg". Kom så långt att vi skrittade lösa inne i ridhuset men första gången vi skulle trava kom tvångbeteendet tillbaka och jag åkte av och fick en ganska ordentlig smäll i huvudet - har minneslucka så vet inte exakt vad som hände, och jag tror det är det som gör att jag tycker det känns obehagligt numer - jag har inte kunnat analysera situationen för att eventuellt kunna undvika det i framtiden. Efter det gav jag upp inridningen på den hästen - finns liksom en gräns för vilka risker man utsätter sig för när det inte ens är ens egen häst.

Och nu har jag då avkomman som är 3 år. Inte lika känslig som mamman (men har också varit mer noga med att vänja honom redan som liten vid att man rör vid honom överallt), men visst finns samma tendenser där. Fick göra samma sak på honom - börja med att sitta upp och "skritta" runt inne i boxen. Tog längre tid än det brukar men nu är han inriden, har gått ridprov, ridit på fältet osv utan att han någon gång har "tvångat iväg". Hittills har han "löst" sina tvångkänningar genom att stanna, och hoppas att vi kan fortsätta så, men det är inte som att jag ser fram emot att börja rida ut på honom, eller hoppa in honom. Kan tänka mig att om han blir rädd för något när jag sitter på, eller när man tar första sprången med ryttare och det känns konstigt, att det skulle kunna utlösa en mer eskalerande tvångattack. Jag skulle inte heller säga att jag är rädd för att rida honom i nuläget, men ja, kanske lite rädd för att bli rädd. Hade ju tänkt sälja honom nu egentligen men han har lite skröfs på röntgen så blir kanske svårt innan han visat att han håller för mer ridning och hoppning. Så jag får väl se om jag tar mig igenom det eller om jag ska lämna bort honom för just inhoppning.

Jag undrar om det finns någon ärftlig bakgrund till sadeltvång eller tvångsbeteende.
Man pratar ju en del om ridbarhet och att den nedärvs.
Vet inte hur mycket sanning det ligger i det men att i Sverige är det lättare att få en hingst med tex sadeltvång godkänd. Bara man har longerat den tillräckligt innan så inga tendenser kommer fram under själva visningen.
Svårare för tex tyska hingstar att komma igenom ett 70 eller 90 dagars prov (eller hur långa de nu är) utan att sådant kommer fram.

Nu inte riktat mot dig men frågan är om man inte ska fundera ett varv till innan man betäcker ett sto med sadeltvång också.

 

[Nepenthe]

Jag är ju så jävla blödig så jag är sämst på att sälja. Det närmsta jag kommit är att jag lånat ut en på långtidsfoder. En jag köpte för att sälja eg

Men som jag skrev innan så I backspegeln så önskar jag att jag just hade "gett upp" och sålt vissa tidigare hästar istället för att behålla och traggla vidare. Inte specifikt pga rädsla, men helt enkelt för jag hade haft ett roligare, mer utvecklande ridliv då. Istället så har jag som sagt tragglat och kämpat (t ex tvånghästen, som inte helt otippat visade sig ha KS med) eller helt enkelt anpassat mig (inte hoppat på hästen som avskydde det, lagt ner tävlingsplanerna på den som blev som en fiolsträng så fort jag blev minsta nervös etc). I vissa fall "löste" jag det med att köpa en till häst (eget stall gjorde sånt lättare). Och jag har älskat alla mina hästar djupt. Men om jag tänker på alla pengar och all tid jag lagt på att ha hästar och inte göra det jag vill, kontra om jag varit mindre blödig och helt sonika bytt ut och sett till att hitta en mer lämpad - ja då är det svårt att hävda det är särskilt smart val..

Jag kommer nog aldrig bli mindre blödig. Om min Anton inte blir det jag önskar kommer jag antagligen (såvida det inte handlar om rädsla) att sitta där om tio år och anpassa mig. Men jag anser inte det är bättre än att sälja det man inte anser passar. Och som sagt, jag skulle vilja vara bättre på det själv.

Jag vet inte om du syftar på @Pontevecchio och mig som förmodligen hör till de mer sentimentala som har kvar våra hästar tills de blir gamla.
Att man säljer och köper en ny häst ser jag inget fel i. Att man slutar rida och säljer sin häst är inte heller något märkligt.
Även om det inte handlar om det just i den här tråden så är mina tankar att en del verkar byta häst väldigt ofta pga olika anledningar.
Jag har haft samma häst i över femton år och vet folk som har avverkat säkert fem-tio hästar under den perioden.
Om man nu inte är proffs och lever på att utbilda och sälja hästar undrar jag lite om det verkligen är ”fel” på alla hästar.
Eller vad beror det på att en del alltid har skadade hästar som döms ut och sen köper man ny. Eller man lyckas aldrig lära någon häst att byta galopp o då byter man till något man hoppas är mer talangfullt.

Jag vet när Hedwig var ca sex år gammal så var det en kvinna som så himla gärna ville köpa henne.
Hon hade tyvärr fått ta bort tre-fyra hästar under en period på kanske sex-sju år.
Jag ville naturligtvis inte sälja Hedwig men sa att jag kunde ringa uppfödaren för att se om hon hade något liknande.
Uppfödarens spontana svar var varför hon hade avverkat så många hästar på så kort tid och nej hon ville inte sälja till någon med den historiken.

Nu svarar jag båda, är man mindre sentimental om man säljer en häst?

I mina fall har jag insett att inte jag är det bästa i alla lägen, jag har sålt till hem som passat hästarna bättre. Jag har sålt 6 hästar och har kontakt med alla nya ägare fortfarande

Är det inte knasigt att generalisera?
Jag pratar främst om att sälja häst, inte avliva.

 

[Alexandra_W]

Nu svarar jag båda, är man mindre sentimental om man säljer en häst?

I mina fall har jag insett att inte jag är det bästa i alla lägen, jag har sålt till hem som passat hästarna bättre. Jag har sålt 6 hästar och har kontakt med alla nya ägare fortfarande

Är det inte knasigt att generalisera?
Jag pratar främst om att sälja häst, inte avliva.

Nej det tycker jag inte man behöver vara, mindre sentimental alltså. Att sälja en häst är ju (för mig iaf) inte likställa med att man inte berörs eller inte tycker det är jättejobbigt.

 

[fio]

@Hedwig jag fattar inte ens vart dina inlägg kommer in i bilden i denna diskussion? Varför skulle du sälja Hedwig ? Såvitt jag minns har du inte varit särskilt rädd för att rida henne?

 

[Alexandra_W]

@Hedwig jag fattar inte ens vart dina inlägg kommer in i bilden i denna diskussion? Varför skulle du sälja Hedwig ? Såvitt jag minns har du inte varit särskilt rädd för att rida henne?

Diskussionen blev väl generell kring sälja för att man vill ha ut mer/annat av hästeriet, inte enbart pga rädsla. Utan tex köpa en mer utbildad och färdig häst för att utvecklas snabbare, kontra att I långsammare takt kämpa mer för utveckling på den häst man har.

Jag tycker fortfarande sälja (eller inte sälja) är okej avsett anledning. Ridning ska vara roligt. Och jag tror få människor skulle börja byta häst som man byter strumpor i jakt på någon ouppnåelig helig graal.

 

[fio]

Diskussionen blev väl generell kring sälja för att man vill ha ut mer/annat av hästeriet, inte enbart pga rädsla. Utan tex köpa en mer utbildad och färdig häst för att utvecklas snabbare, kontra att I långsammare takt kämpa mer för utveckling på den häst man har.

Jag tycker fortfarande sälja (eller inte sälja) är okej avsett anledning. Ridning ska vara roligt. Och jag tror få människor skulle börja byta häst som man byter strumpor i jakt på någon ouppnåelig helig graal.

Jaha, den utvecklingen har inte jag uppfattat

Jag har bara bytt ut en häst. Storebrodern till min nuvarande Grå. Han ville inte hoppa terräng, eller snarare ville inte gå ur startfållan. Kom han väl ur den var han ju felfri men det tog ju 2 minuter extra

 

[service]

Jag har haft samma häst i över femton år och vet folk som har avverkat säkert fem-tio hästar under den perioden.
Om man nu inte är proffs och lever på att utbilda och sälja hästar undrar jag lite om det verkligen är ”fel” på alla hästar.
Eller vad beror det på att en del alltid har skadade hästar som döms ut och sen köper man ny.

Uppfödarens spontana svar var varför hon hade avverkat så många hästar på så kort tid och nej hon ville inte sälja till någon med den historiken.

Blir så ledsen av sånt här tänk..

Jag är en person som haft otur, massor vill jag påstå.
Haft 6 hästar som varit mina egna.
1 häst lever idag, min nuvarande som skadade sig i hagen 4 månader efter köp.
Tack och lov verkar hon bli helt återställd.
Och det är under perioden 2010 fram till nu.

Klinikbesiktar vid köp och röntgar(vid behov), samtliga hästar utan anmärkningar med betydelse.
Jag använder mig av utbildade hovslagare som har full rätt att bestämma intervaller vad som ska skos osv, vet checkar på klinik om behovet uppstår.
Använder mig av ET rekommenderade av min hovslagare/vet
Använder mig av välutbildad och duktig sadelutprovare då jag inte anser mig att tillräcklig kunskap där.
Använder mig av duktiga tränare, om jag nu kommer till träning.
Lyssnar och bollar gärna fram och tillbaka.
Alltid delat stall med min bästa vän, beridare/tränare/person allmänt duktig på problemlösning.
Mina hagar ja..
Dom är utan större faror, och noga att ha små välfungerade flockar.
Fri tillgång till mat av bra kvalite.
När jag har haft tillgång till bra lösdrift har dom gått där, annars ute långa dagar.

Så upplys mig gärna tack .. varför mina hästar lyckas med helt obegripliga saker!
Jag har undrat mig själv till sömns x antal nätter kan jag tala om.
Analyserat sönder allt kan jag lova.


jag är så glad och tacksam när jag får läsa sånt här att jag hittade min nya häst och kunde vara helt öppen med mina hästars skadehistorik utan att bli dömd!

 

[Hedwig]

Blir så ledsen av sånt här tänk..

Jag är en person som haft otur, massor vill jag påstå.
Haft 6 hästar som varit mina egna.
1 häst lever idag, min nuvarande som skadade sig i hagen 4 månader efter köp.
Tack och lov verkar hon bli helt återställd.
Och det är under perioden 2010 fram till nu.

Klinikbesiktar vid köp och röntgar(vid behov), samtliga hästar utan anmärkningar med betydelse.
Jag använder mig av utbildade hovslagare som har full rätt att bestämma intervaller vad som ska skos osv, vet checkar på klinik om behovet uppstår.
Använder mig av ET rekommenderade av min hovslagare/vet
Använder mig av välutbildad och duktig sadelutprovare då jag inte anser mig att tillräcklig kunskap där.
Använder mig av duktiga tränare, om jag nu kommer till träning.
Lyssnar och bollar gärna fram och tillbaka.
Alltid delat stall med min bästa vän, beridare/tränare/person allmänt duktig på problemlösning.
Mina hagar ja..
Dom är utan större faror, och noga att ha små välfungerade flockar.
Fri tillgång till mat av bra kvalite.
När jag har haft tillgång till bra lösdrift har dom gått där, annars ute långa dagar.

Så upplys mig gärna tack .. varför mina hästar lyckas med helt obegripliga saker!
Jag har undrat mig själv till sömns x antal nätter kan jag tala om.
Analyserat sönder allt kan jag lova.


jag är så glad och tacksam när jag får läsa sånt här att jag hittade min nya häst och kunde vara helt öppen med mina hästars skadehistorik utan att bli dömd!

Om man tänker ur uppfödarens perspektiv så förstår jag att hon drar öronen åt sig. Hon ville inte sälja till någon som fått ett flertal hästar utdömda. Även om detta inte gäller dig eftersom jag förstår att man bara kan ha sån jäkla otur med sina hästar så var hon såklart rädd för att sälja till någon som satt i system att få sina hästar utdömda om de inte fungerade som hon tänkt sig. För att få ut försäkringspengar till en ny.

Sen verkar vissa hästar ha en förkärlek till att skada sig. Jämför jag mina två så har Hedwig gått genom livet med några mindre skador i sin meritlista. De har varit saker som läkt ut på ett par månader.
Platina däremot har en lindrig uttänjning av ett ligament som tar en evighet att läka. Vi har ridit rakt fram i skogen i ett halvår nu som rehab.

 

[Gabby_Ossi]

Jag undrar om det finns någon ärftlig bakgrund till sadeltvång eller tvångsbeteende.
Man pratar ju en del om ridbarhet och att den nedärvs.
Vet inte hur mycket sanning det ligger i det men att i Sverige är det lättare att få en hingst med tex sadeltvång godkänd. Bara man har longerat den tillräckligt innan så inga tendenser kommer fram under själva visningen.
Svårare för tex tyska hingstar att komma igenom ett 70 eller 90 dagars prov (eller hur långa de nu är) utan att sådant kommer fram.

Nu inte riktat mot dig men frågan är om man inte ska fundera ett varv till innan man betäcker ett sto med sadeltvång också.

Jag är ganska säker på att det finns ärftlighet i tvång. Vet flera ston som "alltid" lämnade sadeltvång till sina avkommor. Jag har ridit in flera hästar med tvångtendenser innan utan problem, betäckte ju stoet innan jag insåg hur djupt det satt på henne, vet inte om jag hade gjort om det nu såhär i efterhand.