Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Pontevecchio]

Fast jag håller nog inte med. Det finns mer eller mindre säkra och trygga hästar. Många känner sig trygga med en annan ras/äldre häst eller whatever
Nu har jag aldrig varit rädd eller känt rädsla för någon av mina hästar genom alla år och just de här hästarna jag har nu kommer inte sätta någon skräck i mig heller oavsett situation. Jag har redan ramlat av 100 ggr på den ena i väldigt många olika situationer.
Men med en ny häst . Fattar inte varför man ska behöva utsätta sig för den skräcken att man gråter ett helt år? I min värld har det gått extremt långt då, varför ens? Nu vet inte jag vad du haft för slags skräck och i ditt fall kanske det inte hade hjälpt att byta häst om du var rädd överlag. Då är det ju en helt annan grej!

Jag var 20 år då, man var väl lite mer envis. Men för att prata generellt, ibland handlar rädsla om ovana tex vid hoppning. En del sånt kan man övervinna bara genom tillvänjning. Jag säger inte att man ska behålla en häst man är superrädd för, jag vände mig mot resonemanget att blir man rädd = sälj.

För dig ligger barriären för att bli rädd kanske väldigt högt med tanke på att du ridit ft, för andra ligger den mycket lägre.

 

[Pontevecchio]

Jag känner nog ändå att många fler borde byta häst när det blir för svårt eller man blivit rädd. Det är inte kul för vare sig häst eller ryttare om ridningen präglas av rädsla.
Jag möter ju folk som år efter år sitter med hjärtat i halsgropen, inte vågar rida ut, inte vågar rida utan graman eller kandar etc etc för att de har en häst som inte lämpar sig helt för dem.

Hur blir den tillvaron för hästen liksom? Även om det nu är så att ryttaren forcerar igenom och gör saker den tycker är läskigt trots rädslan så är det otroligt få som kan bli rädda utan att hästen märker av det. Vissa individer blir ju väldigt osäkra av det och kan antingen bli rädda, stressade, utåtagerande.
Dessutom blir man ofta långsammare och stummare av rädsla om man inte är väldigt rutinerad i att just bli satt i skarpa situationer. Då hinner eventuella reaktioner från hästen blir större än om man är kall och kan vara snabb. Och man blir eventuellt mer rädd av den längre stunden man inte känner att man har kontroll på läget(ngt farligt kan ske).

Det finns ju folk som gillar att hästen är reaktiv, känslig, snabb etc. Och folk som inser att det inte var deras kopp te.

Jag säger inte emot dig. Jag säger bara att jag inte tror att lösningen alltid är en annan häst, för de reaktionerna sitter oftast i och förs med till nästa häst. Jag tror man måste låta sig ta tid, sluta sälja för att man inte vågar saker som andra säger att man måste våga. Att man undviker vissa saker innebär inte att hästen lider, det går att lösa saker ändå.

Jag har full förståelse för att man väljer bort hbl mot kallblod tex, det finns såklart lugnare individer.
Det jag värjer mig emot är det kortsiktiga "sälj, köp ny" tänket.

 

[Pontevecchio]

Men det går ju inte kategoriskt tycka att si eller så är bästa receptet mot rädsla? För någon är bästa att ta sig igenom det på den häst man har, för någon annan att byta häst och för en tredje något annat.

Ska jag ta mig själv som exempel så blev jag väldigt rädd för minsta känsla att hästen ökar och inte direkt svarar på mild förhållning. Då slår hela reptilsystemet på och vrålar "nukommerdenskenaochjagkommerramlaavochdö" ungefär. Alltså vi pratar på nivån om en häst ökar galoppen och inte direkt lyssnar tillbaka. Jag VET förnuftsmässigt att min rädsla är både ologisk och överdriven. Men den finns där ändå. Och när jag blir reflexrädd blir jag spänd, stel som en pinne och passiv. Jag fryser.

Jag insåg först inte att jag efter andra olyckan blivit så jävla rädd för just det. Jag upptäckte det när jag började rida på ridskola igen för att komma tillbaka till ridningen och hålla igång den.

Med en häst som har minsta tendens att inte direkt lyssna på förhållning, eller som blir taggad i galoppen osv så törs jag knappt galoppera. Med en häst som endera inte ökar/drar eller som direkt lyssnar tillbaka så är jag inte ens rädd för att hoppa med enhandsfattning på en häst det är första gången jag rider. Och det även om det t ex är en energisk, het häst. Så länge den har bra, lätta bromsar går det fint.

Nu fick jag ju ta bort min häst. Men om jag skulle köpa en ny nu skulle jag ju utan tvekan köpa en med perfekta bromsar så att säga. En som inte väcker rädslan. Och om jag haft en häst som hela tiden väckte rädslan, varför skulle det inte varit en bra idé byta ut den mot en som inte gör det?

Rädsla är så himla olika så det finns inte ett rätt sätt som funkar för alla.

Jag har aldrig sagt att det kategoriskt är på nåt sätt, jag vände mig just en sån kategorisk formulering.
I ditt fall tex så är en lätt broms inget man kan garantera sitter för en evighet när den endast rids av dig. Och det är det resonemanget jag vänder mig emot, att man kan köpa en häst med en garanterad kvalité.

 

[Alexandra_W]

Jag har aldrig sagt att det kategoriskt är på nåt sätt, jag vände mig just en sån kategorisk formulering.
I ditt fall tex så är en lätt broms inget man kan garantera sitter för en evighet när den endast rids av dig. Och det är det resonemanget jag vänder mig emot, att man kan köpa en häst med en garanterad kvalité.

Nu blir ju diskussionen bara tramsig!

Om jag är rädd IDAG. Och kan välja mellan att
1) ha en häst jag VARJE ridtur är rädd för, där jag inte vågar göra annat än rida i undertempo på en liten volt.

Eller

2) kan välja att rida en häst jag inte är rädd för där jag vågar rida normalt och kan få komma tillbaka till ridning utan rädsla.

1. Varför skulle jag välja nr 1?
2. På vilket sätt skulle nummer 1 göra mig mindre rädd ens på sikt?

Och om hästen med fina bromsar av någon väldigt udda anledning plötsligt skulle börja få dåliga bromsar om säg 6 månader så är jag sannolikt såpass trygg med hästen I fråga då att jag kan hantera det. För att då har det gått 6 mån med självförtroendereparation osv, och rädslan sannolikt minskat allmänt och dessutom har jag lika sannolikt ett bra förtroende för hästen i fråga.

Tillägg. Läst dina andra svar och nu är du mindre kategorisk . Dock i ett fall som Fioranos anser jag man på en grisblink kan vara just kategorisk och "sälj" och sluta rida unghäst t ex.

 

[Pontevecchio]

Nu blir ju diskussionen bara tramsig!

Om jag är rädd IDAG. Och kan välja mellan att
1) ha en häst jag VARJE ridtur är rädd för, där jag inte vågar göra annat än rida i undertempo på en liten volt.

Eller

2) kan välja att rida en häst jag inte är rädd för där jag vågar rida normalt och kan få komma tillbaka till ridning utan rädsla.

1. Varför skulle jag välja nr 1?
2. På vilket sätt skulle nummer 1 göra mig mindre rädd ens på sikt?

Och om hästen med fina bromsar av någon väldigt udda anledning plötsligt skulle börja få dåliga bromsar om säg 6 månader så är jag sannolikt såpass trygg med hästen I fråga då att jag kan hantera det. För att då har det gått 6 mån med självförtroendereparation osv, och rädslan sannolikt minskat allmänt och dessutom har jag lika sannolikt ett bra förtroende för hästen i fråga.

Jag har andra erfarenheter än dig. Om hästens bromsar slutar fungerar om 6 mån tror jag inte du kommer säga "asch" och lösa det utan återigen hamna i rädslan. Om man med häst nr 1 tar det lugnt och metodiskt och får hjälp under de 6 månaderna på tex det vis som Tuaphua beskriver tror jag man löser knuten. Och vetskapen om att man kan lösa problemet ger ofta ett självförtroende man kan nyttja i andra lägen där rädslan dyker upp. Ska man äga en häst i 20 år kommer situationer som är tuffa mentalt att dyka upp, jag anser att det kan vara värt att tröska sig igenom de.

 

[Sirap]

Jag säger inte emot dig. Jag säger bara att jag inte tror att lösningen alltid är en annan häst, för de reaktionerna sitter oftast i och förs med till nästa häst. Jag tror man måste låta sig ta tid, sluta sälja för att man inte vågar saker som andra säger att man måste våga. Att man undviker vissa saker innebär inte att hästen lider, det går att lösa saker ändå.

Jag har full förståelse för att man väljer bort hbl mot kallblod tex, det finns såklart lugnare individer.
Det jag värjer mig emot är det kortsiktiga "sälj, köp ny" tänket.

Det är ju dock en helt annan sak att inte "våga vissa saker" än att t o m vara rädd för att bara sitta upp på just den hästen.

 

[Alexandra_W]

Jag har andra erfarenheter än dig. Om hästens bromsar slutar fungerar om 6 mån tror jag inte du kommer säga "asch" och lösa det utan återigen hamna i rädslan. Om man med häst nr 1 tar det lugnt och metodiskt och får hjälp under de 6 månaderna på tex det vis som Tuaphua beskriver tror jag man löser knuten. Och vetskapen om att man kan lösa problemet ger ofta ett självförtroende man kan nyttja i andra lägen där rädslan dyker upp. Ska man äga en häst i 20 år kommer situationer som är tuffa mentalt att dyka upp, jag anser att det kan vara värt att tröska sig igenom de.

Jag har aldrig haft en häst vars bromsar slutat fungera. Så jag är inte rädd (sic) för det alls.

Om jag I mitt ex skulle rida häst nr 1 skulle det kräva att jag VARJE pass hade hjälp av en tränare som höll mig i handen. Samt sannolikt att någon annan red hästen åt mig så den fick göra annat än hasa runt i undertempo.

Jag tror det är lätt blanda ihop olika rädslor och tänka sig andra pratar om samma?

När jag skadade ryggen så jag var så himla rädd att jag höll på att kräkas varenda jävla uppsittning på den hästen i över ett år. Det tog över fem år att sluta bli reptilrädd vid minsta antydan till att hästen blev spänd och tvångig. Jag red parallellt min andra häst i fälttävlan utan problem, jag red även in två unghästar och red till några problemponnyer. Jag köpte nya hästar (en del rätt tossiga) och red utan rädsla. Rädslan var HELT kopplad till specifik situation med hästen olyckan skett på. Där hade verkligen löst rädslan att byta häst. För det fanns ingen rädsla med annan häst. Och hade jag kunnat sälja olyckshästen hade jag gjort det. Men han var osäljbar och avlivning kändes inte rimligt. Men där hade rädslan enkelt försvunnit från min ridning genom att bara inte rida den hästen. På övriga hästar så väcktes bara rädslan i lägen jag var nära att åka av, och det var rädsla för att slå upp skadan I ryggen.
Jag kan ärligt inte se jag av att tvinga mig igenom rädslan vann mer än kunna behålla olyckshästen och få fina år med honom. Vilket är värt mycket men inte betydde något för ridningen i stort sas.

Rädslan nu är nåt helt annat. Jag är inte rädd för specifik häst utan för specifikt beteende oavsett häst. Och jag blir tyvärr inte mindre rädd av att "bara rida". Så till och med på lektion, på en ridskolehäst I ridhus med en ridlärare närvarande så jag vågar inte galoppera om hästen minsta taggar. Det har inneburit att jag majoriteten av lektionerna avstått från något, t ex galoppera, för jag blir så rädd. Det blir inte bättre med fler lektioner på samma häst. Jag skulle om rädslan skulle minska behöva stöd från ridläraren som inte är möjligt på grupplektion.

Däremot häst som inte taggar, då kan jag rida normalt utan rädsla. Och jobba på att komma tillbaka till ridning efter den långa konvalescensen och frånvaron av ridning.

En tredje rädsla jag haft som var förvärvad var hopprädsla. Jag hade en häst som fulstoppade. Den bjöd fint för att sen random grisnita I sista stund. Flera tränare misslyckades med att bli klok på varför. För mig ledde det till en rädsla just att hästen skulle fulstoppa vilket såklart påverkade min ridning och gjorde problemet värre. Det gick flera år och jag hoppade inte alls. Sen köpte jag H. Var jätterädd hoppa från början (hann bli höjdrädd med under uppehållet). H botade det helt och hållet, helt enkelt för att hon aldrig stannade. Det tog två månader med H så hoppade jag på samma nivå innan jag blev rädd. Sen dess är jag inte rädd en häst jag hoppar ska stoppa. Oavsett häst. (dock om jag kontinuerligt skulle rida en sådan igen skulle jag säkert kunna bli rädd igen)

Så. Olika sorters rädsla. Olika påverkan. Olika lösning. Och flera fall där rädslan helt försvunnit av häst byte. Utan att väckas av liknande beteende av annan häst längre fram. Så jo om hästen skulle få dåliga bromsar efter 6 mån skulle jag sannolikt tycka men asch och lösa det. Utan rädsla. Skulle däremot hästen skena med mig skulle rädslan sannolikt slå till med full kraft.

Och ja teoretiskt skulle kanske alt 1 - rida en häst man varje pass är rädd för att rida normalt, men att göra det med tränare närvarande - ge mindre rädsla. Eller så skulle man skapa så mycket spänning och rädsla i hästen att den exploderade och man la ner ridningen. Men oavsett så är det få förunnat kunna rida för tränare varje dag, och jag är inte säker varken häst eller ryttare skulle bli lyckliga av alt 1 om inte man hade en tillridare med. Och då börjar byta häst verkligen framstå som vettigare.

 

[Hedwig]

Jag har andra erfarenheter än dig. Om hästens bromsar slutar fungerar om 6 mån tror jag inte du kommer säga "asch" och lösa det utan återigen hamna i rädslan. Om man med häst nr 1 tar det lugnt och metodiskt och får hjälp under de 6 månaderna på tex det vis som Tuaphua beskriver tror jag man löser knuten. Och vetskapen om att man kan lösa problemet ger ofta ett självförtroende man kan nyttja i andra lägen där rädslan dyker upp. Ska man äga en häst i 20 år kommer situationer som är tuffa mentalt att dyka upp, jag anser att det kan vara värt att tröska sig igenom de.

Tror att de allra flesta av oss hamnar i situationer när vi blir rädda någon gång som hästägare. När Hedwig var unghäst skenade hon helt okontrollerat i samband med älgmöte vid två olika tillfällen. Jag trillade inte av och fick även stopp på henne efter ett tag. Men jag blev skiträdd. Helt livrädd för att möta älg. Men jag slutade inte att rida ut utan valde att betsla upp. Hade alltid ett pelham på. Träffade på älg då hennes första reaktion var att fly men tack vare bettet fick jag hejd på henne på en gång genom att vända henne runt på en snäv volt.
Platina har jag också känt mig osäker på då hon är reaktiv och tittig men jag har ändå hela tiden valt att fortsätta att rida ut även om jag spänt bågen långsamt. Började tex inte rida ut ensam förrän i somras.
Jag har åkt av båda mer än en gång men peppar, peppar aldrig gjort mig illa.
Mina har aldrig bockat av mig utan det har alltid handlat om tvära sidohopp. Tror inte man ska vara så rädd för att åka av. Oftast så gör man sig inte så illa även om det såklart alltid finns en risk.
Det finns inte heller någon häst som är 100%. Jag kan åka av Hedwig och dö även om risken kanske inte är jättestor.

Men helt ärligt, en häst med sadeltvång skulle jag faktiskt inte ens ta även om jag fick den. Det blir sådan kraft när de skjuter och då är risken för stora skador så himla mycket större. Skulle inte heller ta en häst som lätt reser sig. Då kan jag lika gärna vara utan häst och istället träna hund typ.

 

[Alexandra_W]

@Hedwig Jag tror rädslan för att just åka av ofta kommer av att ha åkt av och skadat sig svårt? Att det är då den kommer. (Även om den över tid och lite mindre olyckliga avfallningar mildras och/eller försvinner igen). Men jag håller helt med om att man inte borde vara så rädd för det. Oftast går det ju tack och lov bra.

 

[tuaphua]

Jag har andra erfarenheter än dig. Om hästens bromsar slutar fungerar om 6 mån tror jag inte du kommer säga "asch" och lösa det utan återigen hamna i rädslan. Om man med häst nr 1 tar det lugnt och metodiskt och får hjälp under de 6 månaderna på tex det vis som Tuaphua beskriver tror jag man löser knuten. Och vetskapen om att man kan lösa problemet ger ofta ett självförtroende man kan nyttja i andra lägen där rädslan dyker upp. Ska man äga en häst i 20 år kommer situationer som är tuffa mentalt att dyka upp, jag anser att det kan vara värt att tröska sig igenom de.

Fast för en hel del räcker inte det. Det är ju trots allt rätt vanligt att folk köper för mkt häst. Och med det menar jag för hett, för outbildat, för rörligt, inte helt fräscht, felutbildade, för känsliga, för reaktiva etc.
I de flesta av de fall jag vet om där folk skadat sig pga att hästarna ballat ur blir man ju sällan förvånad över vilket ekipage det är.
Vissa ekipage är ju så klart naturligare att man åker av pga att man rider en gren där man enklare åker av. Men vissa ekipage ser man ju att det finns en massa onödiga risker i beteende hos häst som man inte tränat bort, som ryttaren inte ser/förstår/känner etc.
Det går ju ofta att göra hantering och ridning mycket säkrare än vad gemene man gör.
MEN! Vem ska lära alla dessa personer? De flesta tränare har ju en annan inriktning. Och är man sadelfast, har superfeeling och rider mkt själv per dag så reder man ju enklare ut olika situationer.
Men att lära ut hur man undviker situationerna är det extremt få i landet som kan göra. Och det är också än mer få som faktiskt försöker lära sig sådant.

Så visst finns det oftast en uppsjö saker och övningar etc man kan göra för att minska risker. Men den kunskapen är ju rätt ovanlig.

Om jag kopplas in på någon som är livrädd och den tex har en gammal ponny som är superstadig kommer jag inte rekommendera att sälja. Då jobbar vi nog bäst med vad vi har.
Men har personen en unghäst som skickat av den så den skadat sig och unghästen tex har sadeltvång eller något annat som gör att det bara kan smälla så känns det oklokt att arbeta med det på den hästen.
Om jag har en mkt grön ryttare och en unghäst med issues och ryttaren är skraj är det ju likadant.
Är det en stor hästen så vinner ju de oftast mkt mer mark på ett kliv än en ponny tex. Så många upplever det ju läskigare om en 175-häst med stort steg drar 10 steg än en markbunden d-ponny.

 

[Pontevecchio]

Det är ju dock en helt annan sak att inte "våga vissa saker" än att t o m vara rädd för att bara sitta upp på just den hästen.

Det beror nog på varje individ.

 

[Pontevecchio]

Tror att de allra flesta av oss hamnar i situationer när vi blir rädda någon gång som hästägare. När Hedwig var unghäst skenade hon helt okontrollerat i samband med älgmöte vid två olika tillfällen. Jag trillade inte av och fick även stopp på henne efter ett tag. Men jag blev skiträdd. Helt livrädd för att möta älg. Men jag slutade inte att rida ut utan valde att betsla upp. Hade alltid ett pelham på. Träffade på älg då hennes första reaktion var att fly men tack vare bettet fick jag hejd på henne på en gång genom att vända henne runt på en snäv volt.
Platina har jag också känt mig osäker på då hon är reaktiv och tittig men jag har ändå hela tiden valt att fortsätta att rida ut även om jag spänt bågen långsamt. Började tex inte rida ut ensam förrän i somras.
Jag har åkt av båda mer än en gång men peppar, peppar aldrig gjort mig illa.
Mina har aldrig bockat av mig utan det har alltid handlat om tvära sidohopp. Tror inte man ska vara så rädd för att åka av. Oftast så gör man sig inte så illa även om det såklart alltid finns en risk.
Det finns inte heller någon häst som är 100%. Jag kan åka av Hedwig och dö även om risken kanske inte är jättestor.

Men helt ärligt, en häst med sadeltvång skulle jag faktiskt inte ens ta även om jag fick den. Det blir sådan kraft när de skjuter och då är risken för stora skador så himla mycket större. Skulle inte heller ta en häst som lätt reser sig. Då kan jag lika gärna vara utan häst och istället träna hund typ.

Nej jag skulle också välja bort vissa beteenden. Panikbeteenden ÄR farliga för de är oförutsägbara. Likadant med hästar som plöjer allt som står framför dem.

Jag säger inte emot att fiorano ska sälja sin häst återigen, det var åsikten "blir man rädd så säljer man" jag vände mig emot. Det finns lite gråare nyanser än så tycker jag.

 

[Pontevecchio]

Fast för en hel del räcker inte det. Det är ju trots allt rätt vanligt att folk köper för mkt häst. Och med det menar jag för hett, för outbildat, för rörligt, inte helt fräscht, felutbildade, för känsliga, för reaktiva etc.
I de flesta av de fall jag vet om där folk skadat sig pga att hästarna ballat ur blir man ju sällan förvånad över vilket ekipage det är.
Vissa ekipage är ju så klart naturligare att man åker av pga att man rider en gren där man enklare åker av. Men vissa ekipage ser man ju att det finns en massa onödiga risker i beteende hos häst som man inte tränat bort, som ryttaren inte ser/förstår/känner etc.
Det går ju ofta att göra hantering och ridning mycket säkrare än vad gemene man gör.
MEN! Vem ska lära alla dessa personer? De flesta tränare har ju en annan inriktning. Och är man sadelfast, har superfeeling och rider mkt själv per dag så reder man ju enklare ut olika situationer.
Men att lära ut hur man undviker situationerna är det extremt få i landet som kan göra. Och det är också än mer få som faktiskt försöker lära sig sådant.

Så visst finns det oftast en uppsjö saker och övningar etc man kan göra för att minska risker. Men den kunskapen är ju rätt ovanlig.

Om jag kopplas in på någon som är livrädd och den tex har en gammal ponny som är superstadig kommer jag inte rekommendera att sälja. Då jobbar vi nog bäst med vad vi har.
Men har personen en unghäst som skickat av den så den skadat sig och unghästen tex har sadeltvång eller något annat som gör att det bara kan smälla så känns det oklokt att arbeta med det på den hästen.
Om jag har en mkt grön ryttare och en unghäst med issues och ryttaren är skraj är det ju likadant.
Är det en stor hästen så vinner ju de oftast mkt mer mark på ett kliv än en ponny tex. Så många upplever det ju läskigare om en 175-häst med stort steg drar 10 steg än en markbunden d-ponny.

Jag har envisast med att ha för svåra hästar för mig själv. Och få ger tips om hur man kan lösa problemen utan det är mer "jag bröt ryggen 25ggr och red dagen efter" eller "skulle aldrig tillåta mig begränsas av hästen". Jag tycker det du nämner är en viktig diskussion, vi behöver lära oss hantera de reaktiva hästarna. Jag har funnit mitt sätt, inte optimalt och rätt långsamt men hittills skadefritt.

Om det var mer ok att vara rädd i hästvärlden tror jag fler skulle våga ta hjälp. Och slippa bli skadade eller behöva sälja.

 

[Alexandra_W]

Jag har envisast med att ha för svåra hästar för mig själv. Och få ger tips om hur man kan lösa problemen utan det är mer "jag bröt ryggen 25ggr och red dagen efter" eller "skulle aldrig tillåta mig begränsas av hästen". Jag tycker det du nämner är en viktig diskussion, vi behöver lära oss hantera de reaktiva hästarna. Jag har funnit mitt sätt, inte optimalt och rätt långsamt men hittills skadefritt.

Om det var mer ok att vara rädd i hästvärlden tror jag fler skulle våga ta hjälp. Och slippa bli skadade eller behöva sälja.

Jag skrev på annat ställe just angående den här diskussionen att det är så himla fint tycker jag att man kan föra en diskussion om rädsla hos ryttare, och det sas är okej att vara rädd. Att det är både en och flera som är rädd. Det är annars så lätt man tror man är ensam och det inte finns utrymme för rädsla, utan är just "upp igen", man ska ramla av 100 ggr, eller som ditt målande exempel om hur mycket andra skadat sig men bara fortsatt.

Så jag håller helt med att det är bra om det talas mer om det och om fler då vågar tala ut och ta hjälp.


Men ang sälja för man blir rädd och hur "lätt" man gör det så jag tycker var och en gör helt som de vill där. Det är så dyrt och tidskrävande att ha häst att man banne mig inte om man kan och vill undvika det ska behöva vara rädd. Så visst när en ryttare sålt sin tredje häst inom 3 månader efter köp för att hen blev rädd, ja då ska jag ha synpunkter. Men om en ryttare direkt efter ett enda fall eller en enda incident som skrämde sålde sin häst och köpte en annan hen kände sig tryggare med, ja so be it och good for you. Jag kan helt ärligt ångra att jag inte själv faktiskt gjort det i förfluten tid. Man måste inte kämpa hela vägen in i kaklet om man inte verkligen vill.

 

[Hedwig]

Nej jag skulle också välja bort vissa beteenden. Panikbeteenden ÄR farliga för de är oförutsägbara. Likadant med hästar som plöjer allt som står framför dem.

Jag säger inte emot att fiorano ska sälja sin häst återigen, det var åsikten "blir man rädd så säljer man" jag vände mig emot. Det finns lite gråare nyanser än så tycker jag.

Det håller jag med om. Det var nog det jag försökte få fram. Att vi alla blir mer eller mindre rädda någon gång när man håller på med hästar men att det inte automatiskt direkt betyder att man ska sälja den hästen och skaffa något annat.
Tycker att man kan se ett mönster hos en del som ofta byter häst. För mig är det märkligt eftersom jag fäster mig mycket vid individen.
Många tyckte ju att jag var dum i huvudet som inte sålde Hedwig när jag köpte Platina. Då hade jag ju kunnat fortsätta ha en svindyr stallplats med alla faciliteter. Istället valde jag en enklare typ av uppstallning så jag kunde ha kvar båda.
Rätt eller fel Men jag älskar Hedwig och hon är min allra käraste häst. Då säljer man inte.

 

[tuaphua]

Jag har envisast med att ha för svåra hästar för mig själv. Och få ger tips om hur man kan lösa problemen utan det är mer "jag bröt ryggen 25ggr och red dagen efter" eller "skulle aldrig tillåta mig begränsas av hästen". Jag tycker det du nämner är en viktig diskussion, vi behöver lära oss hantera de reaktiva hästarna. Jag har funnit mitt sätt, inte optimalt och rätt långsamt men hittills skadefritt.

Om det var mer ok att vara rädd i hästvärlden tror jag fler skulle våga ta hjälp. Och slippa bli skadade eller behöva sälja.

Jag ser flera skäl till problematiken.

Att våga erkänna rädsla är som du säger inte ngt alla gör. Jag har ju haft en hel del folk som varit livrädda. Det är tydligt för exakt alla som ser dem. Men de vägrar själva erkänna det. Och då kan man ju inte hjälpa dem med rädslan. De som talar om att de är rädda och man tillsammans kan hitta vad som triggar rädslan och då eventuellt ge dem verktyg för att undvika sina triggers kan ju bli av med dem rent av.

Ett annat problem är ju att så många anser att träning i hantering eller problemlösning är så konstigt och onödigt. Och även rent fult i mångas ögon. Nu börjar ju fler och fler förvisso vilja miljöträna etc. Men det är ju rätt ofta lite väl basic och för folk som inte så mkt kan. Plus att det sällan blir ett helhetsgrepp där man får med allt. Det blir lite om att du lär dig skriva vissa bokstäver. Men inte så många att du kan skriva fulla meningar.
Och många har tyvärr inte förmågan att läsa de små signaler som kan förvarna om att ngt kan ske.
Plus att många liksom kan rida i ridhus men saknar kunskap om hur man rider ut och reder ut situationer ute.

Och att grundridning innan man går upp i klasser(och då ev köper bättre häst) någonstans vattnats ur. Att spänning misstolkas för korrekt energi, bjudning, schwung etc.

Men samtidigt måste folk få känna att det är för svårt, för läskigt etc. För just iom att alla brister ovan är rätt vanliga så blir det liksom inte bra att bara tvinga folk fortsätta. Många har ju inte råd att ta hjälp dagligen i 1 års tid. Jag har haft folk som gråtit, velat spy etc innan ridpass av rädsla. Det är ju ändå en hobby. En dyr sådan. Det ska väl ändå vara lite skoj, för både ryttare och häst.

Problemet blir också när folk "vill ha tips". Man ber ju inte om tips för att rida svårklass om man är på LB-nivå. Det krävs en ordentlig grundutbildning först. Det handlar om så mkt mer än enstaka tips i att problemfritt kunna hantera väldigt reaktiva, explosiva hästar/problemhästar/sadeltvångshästar/unghästar etc.

Och jag tycker faktiskt inte alla ska rida reaktiva hästar. Vissa blir rädda, vissa är för långsamma, vissa har för dålig balans, vissa har för lite kunskap, vissa kan inte läsa av etc.
Det finns ju många som när de blir rädda ger väldigt tvetydiga signaler till hästen. Tex en elev var rädd för att galoppera. När hon då skulle fatta galopp sa hon ju liksom omedvetet till hästen att inte galoppera. Alla hästar tål inte sånt. Och om den eleven nu vågade galoppera på en d-ponny/äldre häst så är ju det ett bättre väl för allas skull.

Just sadeltvång kommer ju inte sällan från ryggen. Så där kan man ju rota en del med en BRA veterinär och en BRA kiro om man vill det. Men de kommer ju alltid vara mer sannorlika kandidater för ett "tvång-återfall". Och just sådana hästar tycker jag man måste vara väldigt försiktig med vart de hamnar.

 

[tuaphua]

Det håller jag med om. Det var nog det jag försökte få fram. Att vi alla blir mer eller mindre rädda någon gång när man håller på med hästar men att det inte automatiskt direkt betyder att man ska sälja den hästen och skaffa något annat.
Tycker att man kan se ett mönster hos en del som ofta byter häst. För mig är det märkligt eftersom jag fäster mig mycket vid individen.
Många tyckte ju att jag var dum i huvudet som inte sålde Hedwig när jag köpte Platina. Då hade jag ju kunnat fortsätta ha en svindyr stallplats med alla faciliteter. Istället valde jag en enklare typ av uppstallning så jag kunde ha kvar båda.
Rätt eller fel Men jag älskar Hedwig och hon är min allra käraste häst. Då säljer man inte.

Med många av de som byter hästar hej vilt tycker jag det oftast handlar om att man köper fel häst redan från start. Man köper vad man vill ha och inte det man behöver/klarar.

Många tyckte jag var en idiot som behöll min gamla dåligt byggda islandsgubbe när jag red och jobbade med dressyr. Han var min bästa vän och valet var mkt enkelt för mig. Jag behöll mina kompisar även om både han och min nuvarande var för svåra för mig och farliga då jag fick dem.
Men jag blev ju aldrig rädd för dem heller, mer än man så klart kan bli någon gång i märklig situation. Dock är ju jag rubbad som är född kicksökare och gärna får en sådan släng adrenalin. Det är väl liksom därför jag började hålla på med problemhästar. Numer har jag väl mognat ngt och kalkylerar risker mer.
Jag hade också väldigt bra hjälp av tränare som kunde guida mig och lära mig hur jag skulle hantera dem.

Men jag har sett folk skada sig och inte greja sina hästar och vara livrädda. Jag köper helt att de säljer. Jag tycker man får respektera att alla inte möter rädsla på samma sätt.
Och jag tycker inte man ska bagatellisera skaderisker.

 

[Hedwig]

Med många av de som byter hästar hej vilt tycker jag det oftast handlar om att man köper fel häst redan från start. Man köper vad man vill ha och inte det man behöver/klarar.

Många tyckte jag var en idiot som behöll min gamla dåligt byggda islandsgubbe när jag red och jobbade med dressyr. Han var min bästa vän och valet var mkt enkelt för mig. Jag behöll mina kompisar även om både han och min nuvarande var för svåra för mig och farliga då jag fick dem.
Men jag blev ju aldrig rädd för dem heller, mer än man så klart kan bli någon gång i märklig situation. Dock är ju jag rubbad som är född kicksökare och gärna får en sådan släng adrenalin. Det är väl liksom därför jag började hålla på med problemhästar. Numer har jag väl mognat ngt och kalkylerar risker mer.
Jag hade också väldigt bra hjälp av tränare som kunde guida mig och lära mig hur jag skulle hantera dem.

Men jag har sett folk skada sig och inte greja sina hästar och vara livrädda. Jag köper helt att de säljer. Jag tycker man får respektera att alla inte möter rädsla på samma sätt.
Och jag tycker inte man ska bagatellisera skaderisker.

Jag kommer ihåg den där korsningsponnyn.

 

[Fiorano]

För mig handlar det mycket om att jag inte vill fastna. Att stagnera i utvecklingen, att inte kunna tävla och träna för att jag inte vågar rida min häst. Jag har redan slösat så många år på det och sen alla år på rehab och konvalescens, nu vill jag fortsätta bli bättre. Jag vill verkligen komma upp i klasserna och om jag säljer Elli får jag både möjlighet att köpa något äldre och något mer färdigt.

Men om jag inte hittar rätt köpare stannar hon hos mig. Då har jag inget val än att hitta strategier för att få det att fungera. Jag har en underbar vän här som både rider bra och sitter kvar i princip alla lägen. Så hjälp har jag och det skulle säkert fungera. Det är bara inte plan A. Har även hittat en PRE som jag sannolikt kommer ta på foder. En valack på 13 år som är startad MsvB. Så min ridning och rädsla kommer förhoppningsvis ge sig framöver. Ska bara ta mig genom läkning och uttråkning först...

 

[Solis]

Det håller jag med om. Det var nog det jag försökte få fram. Att vi alla blir mer eller mindre rädda någon gång när man håller på med hästar men att det inte automatiskt direkt betyder att man ska sälja den hästen och skaffa något annat.
Tycker att man kan se ett mönster hos en del som ofta byter häst. För mig är det märkligt eftersom jag fäster mig mycket vid individen.
Många tyckte ju att jag var dum i huvudet som inte sålde Hedwig när jag köpte Platina. Då hade jag ju kunnat fortsätta ha en svindyr stallplats med alla faciliteter. Istället valde jag en enklare typ av uppstallning så jag kunde ha kvar båda.
Rätt eller fel Men jag älskar Hedwig och hon är min allra käraste häst. Då säljer man inte.

Håller med.
Delvis kl
Den häst jag ramlade av är min egen uppfödning och mitt hjärta och ögonsten. Hon är reaktiv men jag hade aldrig haft några problem att reda ut henne under de 13 år jag hade ridit henne före olyckan. Det bara hände då hon var alltför glad och jag pga en annan skada hade sämre balans. Tyvärr träffade jag ett hårt föremål i nedslaget som orsakade alla frakturerna. Jag är glad att jag kan gå.

Jag är väldigt rädd att ramla av igen då det gör så ont. Vet inte heller om ryggen pallar med ett fall. Men jag är envis och dressyr är det roligaste jag vet (och hästen älskar att få arbeta och känna sig duktig). Min rädsla är inte kopplad till denna hästen utan jag är som sagt rent generellt rädd att göra illa mig igen. Kanske är den situationen lättare att hantera än om man blivit rädd för en viss häst.