Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Karoliten]

Jag blir väldigt ofta förlöjligad och hånad när jag beskriver vad jag söker för häst. Inte här på forumet men på riktigt i stallet, folk på facebook, av vänner och bekanta.
Då jag söker efter en trygg, schysst häst som i värsta fall stannar, fryser och kanske tar några steg åt sidan om den blir rädd. Just på grund av min dåliga balans och att jag annars blir rädd och spänner mig. Får sen jätte svårt att slappna av och brukar resultera i att hästen jag sitter på blir spänd. Vilket jag till 100 % förstår men det blir en ond cirkel.

Så jag vill ha en häst som inte är reaktiv och jag har suttit på reaktiva hästar, just på grund av det jag blivit rädd för vissa situationer vid ridningen.

Jaha vad fjantigt av andra att håna en sådan önskan. Jag tycker merparten av dagens ryttare vill ha just sådana hästar !

 

[ameo]

Ingen har väl blivit hånad ?

Jag menar både i den här tråden och i verkliga livet. Visst sjutton kan man bli både hånad och ifrågasatt för att man inte vill köra ferrari, där det inte spelar någon roll om volvon är exakt det man behöver. "Alla vill väl ha ferrari?"
Och det finns ju uppenbart åtminstone en person här som inte vill acceptera att många av oss inte har minsta lilla intresse av att lära oss att rida reaktiva hästar.

Jag har tävlat Msv hoppning, jag har jobbat hos hästutbildare och ridit in hästar. Men aldrig, trots 40+ års erfarenhet av hästar och ridning, har jag velat rida reaktiva hästar. Min högexplosiva var som en korsning mellan gummiboll och slangbella, med kort stubin, men reaktiv var den inte! (den var dock läskig att rida oavsett)

Det kostar mycket av såväl möda och pengar som känslomässig insats att ha häst och i min värld så ska hästen motsvara de förväntningar och det behov jag har. Annars är det inte värt det.
Och det ska ingen annan komma och ha åsikter om!

 

[Mia_R]

Är man rädd när man rider är risken att skada sig högre då man spänner sig och slår sig mer vid fall. Jag förstår faktiskt inte varför man ska rida hästar som man är rädd att rida och än mindre varför man ska lära sig rida dem. Ridning ska vara roligt, olyckor händer men man behöver inte utsätta sig för större risker med hästar som inte är pålitliga.

Nu finns det ju ryttare som är nervösa eller hårda och får hästarna att stressa upp sig när de rids, det går inte alltid att skylla på hästen alla gånger. Det är så tråkigt att se "svåra" hästar när en del ryttare alltid får hästen att se svår ut.

 

[prinsessfeminist]

Är man rädd när man rider är risken att skada sig högre då man spänner sig och slår sig mer vid fall. Jag förstår faktiskt inte varför man ska rida hästar som man är rädd att rida och än mindre varför man ska lära sig rida dem. Ridning ska vara roligt, olyckor händer men man behöver inte utsätta sig för större risker med hästar som inte är pålitliga.

Nu finns det ju ryttare som är nervösa eller hårda och får hästarna att stressa upp sig när de rids, det går inte alltid att skylla på hästen alla gånger. Det är så tråkigt att se "svåra" hästar när en del ryttare alltid får hästen att se svår ut.

Jag håller med dig angående det sista!

Själv har jag en dragning åt hästar med lite nerv och stress. Det brukar inte ta så lång tid för mig att få kontakt med dem eftersom mitt lugna och nästan oberörda sätt, verkar fungera ganska bra ihop med en stressboll.

Inte sällan blir hästen med tiden nästan lite loj med mig, och då kan vi börja jobba och ha roligt.

Men när jag ser "mina" (den sort jag gillar) hästar under ryttare som själva är uppjagade och allt bara går över styr, antingen att ryttaren tar hårt och bestämt (för att ta kontrollen), eller blir arg, ledsen och frustrerad och kanske därför blir helt irrationell och inkonsekvent- då lider jag med hästen. Nej, förresten, med hela ekipaget!

Jag är absolut ingen ryttarguru eller har några meriter i några höga klasser i vare sig dressyr eller hoppning, så mina erfarenheter väger lätt jämfört med expertens.

Däremot har jag lätt för att trivas med hästar som behöver en trygg ledare.

Loja och lugna hästar, däremot, de passar mig sämre. Då blir jag den där frustrerade och lite arga ryttaren, eller bara lite uttråkad.

Så, du har så rätt. Inte alltid är det hästens reaktiva kynne. Det kan lika gärna vara spegeln av ryttaren.

 

[Karoliten]

Jag menar både i den här tråden och i verkliga livet. Visst sjutton kan man bli både hånad och ifrågasatt för att man inte vill köra ferrari, där det inte spelar någon roll om volvon är exakt det man behöver. "Alla vill väl ha ferrari?"
Och det finns ju uppenbart åtminstone en person här som inte vill acceptera att många av oss inte har minsta lilla intresse av att lära oss att rida reaktiva hästar.

Jag har tävlat Msv hoppning, jag har jobbat hos hästutbildare och ridit in hästar. Men aldrig, trots 40+ års erfarenhet av hästar och ridning, har jag velat rida reaktiva hästar. Min högexplosiva var som en korsning mellan gummiboll och slangbella, med kort stubin, men reaktiv var den inte! (den var dock läskig att rida oavsett)

Det kostar mycket av såväl möda och pengar som känslomässig insats att ha häst och i min värld så ska hästen motsvara de förväntningar och det behov jag har. Annars är det inte värt det.
Och det ska ingen annan komma och ha åsikter om!

Jag kan tyvärr inte se att nån inte accepterar ditt val, jag ser det mer som att man tycker erfarenhet av reaktiva hästar kan vara bra att ha. Det är skillnad på att aktivt välja reaktiva hästar men ändå ha erfarenhet av dem så som du har.
Jag har inte själv valt reaktiva hästar själv men ändå erfarenhet av dem och det är jag ändå glad att jag har.
Sen är det upp till var och en och välja vilken häst man vill ha.
Men det är skillnad på vad man provat på o h fått erfarenhet av och vad man själv aktivt väljer.
Tror faktiskt inte någon åsikt om vilken typ av häst du ska ha utan mer vilken erfarenhet/ lärdom av reaktiva hästar man kan ha

 

[ameo]

Jag kan tyvärr inte se att nån inte accepterar ditt val,

Se det mer generellt.

 

[Pontevecchio]

Om viljan finns. Men vill man inte så vill man inte och det ska man bannemig inte behöva bli hånad för!

Hur kom hånad in i bilden?

 

[Pontevecchio]

Jag menar både i den här tråden och i verkliga livet. Visst sjutton kan man bli både hånad och ifrågasatt för att man inte vill köra ferrari, där det inte spelar någon roll om volvon är exakt det man behöver. "Alla vill väl ha ferrari?"
Och det finns ju uppenbart åtminstone en person här som inte vill acceptera att många av oss inte har minsta lilla intresse av att lära oss att rida reaktiva hästar.

Jag har tävlat Msv hoppning, jag har jobbat hos hästutbildare och ridit in hästar. Men aldrig, trots 40+ års erfarenhet av hästar och ridning, har jag velat rida reaktiva hästar. Min högexplosiva var som en korsning mellan gummiboll och slangbella, med kort stubin, men reaktiv var den inte! (den var dock läskig att rida oavsett)

Det kostar mycket av såväl möda och pengar som känslomässig insats att ha häst och i min värld så ska hästen motsvara de förväntningar och det behov jag har. Annars är det inte värt det.
Och det ska ingen annan komma och ha åsikter om!

Ingen har haft åsikter ang nåns val att sälja eller inte. Jag svarade på Fios inlägg om att enda valet var att sälja. Diskussionen har aldrig rört att man ska köpa en häst som inte passar en eller att man ska bli hånad.

Hästar är levande djur, deras reaktion idag är inte nödvändigtvis samma som nästa gång. De utvecklas och formas och som med allt levande får man ta the bad with the good.

 

[Fiorano]

Min tanke är att jag fortfarande inte känner skräck för reaktiva och heta hästar. För mig är det skillnad på att reagera och att panika. Det Elli gjorde när jag åkte av var att hon blev rädd och stack-det var varken skrämmande eller ett problem. Problemet uppkom när sadeln gled (jag borde spänt gjorden bättre), hon paniktvångade och jag åkte.

Jag tror faktiskt inte att hon nånsin kommer göra samma sak igen-men jag vågar inte ta den risken. Naturligtvis går det säkert att jobba på, för någon som @tuaphua , men jag varken kan eller vill. Elli har tvångat förr, men aldrig i panik och och jag må beskriva henne som känslig, men i mycket är hon coolare än de flesta.

Panikbeteende, hästar som reser sig, som bockar eller som ex tokvänder a la "dirty spook" (mycket passande benämning!) vill jag undvika till varje pris. Men jag vill fortfarande inte ha en "såspåse". Nog är väl det inte en orimlighet?

 

[ameo]

Ingen har haft åsikter ang nåns val att sälja eller inte. Jag svarade på Fios inlägg om att enda valet var att sälja. Diskussionen har aldrig rört att man ska köpa en häst som inte passar en eller att man ska bli hånad.

Hästar är levande djur, deras reaktion idag är inte nödvändigtvis samma som nästa gång. De utvecklas och formas och som med allt levande får man ta the bad with the good.

Om man är en person som verkligen inte vill lära sig rida hästar som skrämmer en med sitt beteende, så kan man uppfatta de inlägg som finns i den här tråden som indirekta hån och åsikter om huruvida man ska ha kvar en häst man blir rädd för eller inte. Även om det inte skrivs rakt ut.
Man får liksom skrivet på näsan att man är en jävla fegis som borde tuffa till sig istället för att sitta och gnälla.
Så även om avsikten inte är att ha åsikter, så kan det uppfattas som det.

 

[Nepenthe]

Den attityden möter jag sällan. Snarare tvärtom och jag tycker man har en skyldighet mot alla djur att ha en mer långsiktig plan än ”kan vara lite skoj närmsta året”.

Va skönt!
Jag har inte påstått att jag heller tycker ”skoj närmaste året” är något att eftersträva heller.
Trodde vi diskuterade att byta häst för man inte passar ihop/blivit rädd

 

[nullo-modo]

Tycker även det är viktigt att tänka på vad en själv sänder ut. En jag känner gör alla hästar hon skaffar till nervvrak, tydligast exempel var en häst hon sålde som for och flög runt i ridhuset och vid träning hände det att tränaren hade häst i lina, hästen såldes ytligare en gång och hamnade på en ridskola och där blev tryggheten för lite rädda ryttare.

En annan häst jag skodde var som natt och dag beroende på om det var ägaren eller medryttaren som var med vid skoning, var ägaren där så var hästen på helspänn och hoppa i luften vid minsta knäpp och som vilken trygg och bussig häst som helst när medryttaren var där.

Pappa som inte kan mer än ta av och på grimma och leda från och till hage har inga problem med någon häst utan han sänder ut ett lung till häst (och andra djur och barn).

Brukar hjälpa min morbror att sitta in och ta första turen på travarna. Känner mig mycket tryggare redan från början om hästen visar att det är små läskigt än hästar som inte gör en minn när jag sitter upp första gången, sitter bara och väntar på en explosion ska ske då när det bli för mycket och rinner över.

Vi är olika och behöver olika hästar.

 

[prinsessfeminist]

Min tanke är att jag fortfarande inte känner skräck för reaktiva och heta hästar. För mig är det skillnad på att reagera och att panika. Det Elli gjorde när jag åkte av var att hon blev rädd och stack-det var varken skrämmande eller ett problem. Problemet uppkom när sadeln gled (jag borde spänt gjorden bättre), hon paniktvångade och jag åkte.

Jag tror faktiskt inte att hon nånsin kommer göra samma sak igen-men jag vågar inte ta den risken. Naturligtvis går det säkert att jobba på, för någon som @tuaphua , men jag varken kan eller vill. Elli har tvångat förr, men aldrig i panik och och jag må beskriva henne som känslig, men i mycket är hon coolare än de flesta.

Panikbeteende, hästar som reser sig, som bockar eller som ex tokvänder a la "dirty spook" (mycket passande benämning!) vill jag undvika till varje pris. Men jag vill fortfarande inte ha en "såspåse". Nog är väl det inte en orimlighet?

Jag förstår dig precis. Blir man rädd och känslan av rädsla biter sig fast, då är det bättre att avstå.

Du beskriver att hästen fick panik och skenade. De flesta, inklusive mig själv, tycker det är extremt obehagligt att tappa kontrollen.

Ramlar man dessutom av och slår sig som du gjorde, då vore men ju i princip dumdristig om man inte också funderade på vad som kunde ha hänt.

Ingen av oss är beredda att sitta i rullstol eller mista livet så där bara i allmänhet.

Det som hände dig och din häst kan givetvis hända alla hästar, men risken är större med en häst som har tvångstendenser.

Jag hade förmodligen gjort som du, om jag erfarit samma trauma.
Lycka till med försäljningen och du hittar säkert ett bra hem till henne.

Det är ju en jättefin häst!

 

[Fiorano]

Jag förstår dig precis. Blir man rädd och känslan av rädsla biter sig fast, då är det bättre att avstå.

Du beskriver att hästen fick panik och skenade. De flesta, inklusive mig själv, tycker det är extremt obehagligt att tappa kontrollen.

Ramlar man dessutom av och slår sig som du gjorde, då vore men ju i princip dumdristig om man inte också funderade på vad som kunde ha hänt.

Ingen av oss är beredda att sitta i rullstol eller mista livet så där bara i allmänhet.

Det som hände dig och din häst kan givetvis hända alla hästar, men risken är större med en häst som har tvångstendenser.

Jag hade förmodligen gjort som du, om jag erfarit samma trauma.
Lycka till med försäljningen och du hittar säkert ett bra hem till henne.

Det är ju en jättefin häst!

Vill bara klargöra att Elli inte skenade, hon stack iväg för att det kom in en person i ridhuset, var på väg att stanna men då åkte jag ut på yttersidan och fick sadeln med mig. Då paniktvångade hon. Det är ingen elak häst och situationen blev som den blev pga flera olika olyckliga omständigheter. Tror många läser om vad som hände och tror hon är ett panikmonster, men det är hon inte.

Helt klart att tanken att rida henne igen skrämmer mig. Vet överlag inte hur det kommer att kännas att sitta upp på någon häst igen. Det skrämmer mig också. Jag har en rätt tråkig ångestproblematik sen tidigare och varje kväll jag lägger mig sen fallet kommer ångesten. Det enda som får det att släppa nu är en målbild där jag rider min vita spanjor. Säkert helt orimligt, men ärligt talat så länge det funkar är det good enough.

 

[prinsessfeminist]

Vill bara klargöra att Elli inte skenade, hon stack iväg för att det kom in en person i ridhuset, var på väg att stanna men då åkte jag ut på yttersidan och fick sadeln med mig. Då paniktvångade hon. Det är ingen elak häst och situationen blev som den blev pga flera olika olyckliga omständigheter. Tror många läser om vad som hände och tror hon är ett panikmonster, men det är hon inte.

Helt klart att tanken att rida henne igen skrämmer mig. Vet överlag inte hur det kommer att kännas att sitta upp på någon häst igen. Det skrämmer mig också. Jag har en rätt tråkig ångestproblematik sen tidigare och varje kväll jag lägger mig sen fallet kommer ångesten. Det enda som får det att släppa nu är en målbild där jag rider min vita spanjor. Säkert helt orimligt, men ärligt talat så länge det funkar är det good enough.

Ok. Då är jag med. Olyckliga omständigheter och en portion sabla otur.

Jag tror inte alls att hon är ett monster, tvärtom, du har ju ridit henne väl och vi är många som har kunnat följa en jättefin utveckling!

Men poängen är att du blivit rädd och att rädslan hos dig gör det omöjligt.

Hästen har inte med det att göra, det var inte så jag menade.

Jag tycker du gör rätt i att drömma om en spanjor. Vem gör inte det?

 

[Hedwig]

En häst kan vara hur pigg som helst och ha massa energi utan att vara dum eller svår. Jag har ägt en i femton år som älskar att jobba och alltid bjuder och vill framåt.
Hon har aldrig varit en såspåse bara otroligt pigg och med massa energi men man har aldrig behövt oroa sig för att det ska komma en bockserie eller att hon ska resa sig eller något sånt.
Så himla rolig att rida.

 

[prinsessfeminist]

En häst kan vara hur pigg som helst och ha massa energi utan att vara dum eller svår. Jag har ägt en i femton år som älskar att jobba och alltid bjuder och vill framåt.
Hon har aldrig varit en såspåse bara otroligt pigg och med massa energi men man har aldrig behövt oroa sig för att det ska komma en bockserie eller att hon ska resa sig eller något sånt.
Så himla rolig att rida.

Låter som min häst! Alltid alltid med motor, kvick att reagera på ryttaren, men supercool gentemot all yttre störning. (Iofs väl het i hoppningen, men ändå).

Hon lyssnar noga på sin ryttare, och är så fokuserad på ryttaren att allt runtomkring är underordnat.

Så sådana hästar finns, absolut.

En övervuxen connemara, @Fiorano - som alternativ till din spanjor?

 

[Fiorano]

Låter som min häst! Alltid alltid med motor, kvick att reagera på ryttaren, men supercool gentemot all yttre störning. (Iofs väl het i hoppningen, men ändå).

Hon lyssnar noga på sin ryttare, och är så fokuserad på ryttaren att allt runtomkring är underordnat.

Så sådana hästar finns, absolut.

En övervuxen connemara, @Fiorano - som alternativ till din spanjor?

Som det ser ut nu "måste" jag köpa två hästar om Elli säljs, eftersom jag sålt Barb och har två boxar i stallet. Har funderat på om jag bara ska ha en häst, men dels vill jag inte stå i stall med andra och dels vill jag inte ha någon annan i "mitt" stall. Så en connemara har jag funderat lite på. Beror lite på hur dyr spanjor jag köper vad andrahästen blir.

 

[Alexandra_W]

Jag tycker det här med reaktiva hästar är svårt att diskutera. För det är så olika vad man lägger för betydelse i reaktiv. Jag anser att majoriteten av de hästar jag haft har varit reaktiva. Ingen har dock eg varit svårkontrollerad eller otalbar eller något på grund av det. Svårriden är en annan sak. Ingen har heller direkt skadat mig på grund av det och jag har inte blivit rädd pga det.

De gånger jag skadat mig (mer än kanske något blåmärke eller så då) så det är fem tillfällen under alla år. Jag gick omkull med en ponny som barn och fick ponnyn över benen. Ingens fel. Sen bröt jag handleden rejält. Det var på en unghäst som var känd för att 99% av gångerna vara normal men den sista procenten helt flippa ur och panikreagera typ som sadeltvång. Han gjorde en sån och jag for som en projektil efter ett halvt varvs rodeobock. Ryggen skadade jag på min egen sadeltvångshäst. Lite likt det Fiorano berättat om hennes och Elliea olycka. Han blev skrämd av ett rådjur vid avskrittning och for iväg. Inget problem i sig. Men jag satt och sov på lång tygel, kom kraftigt ur balans och DÅ fick han panik och började tvånga och bocka I panik.

Efter det blev jag rädd - inte för att rida men för att bli avbockad och skada ryggen mer. Mest läkarna som skrämde upp mig, om än befogat. Jag var också ett bra tag skiträdd för sen hästen. Vi löste det men det är inget jag skulle utsätta mig för idag. Rädslan försvann men kunde väckas lite om en häst började bocka. Dock inte rädd att en häst skulle bocka utan det kom först när det börjades bocka.

Sen nu då när jag bröt först axeln och sen ett år senare svanskotan. Både gångerna likadant, två språng galopp utan konstigheter och sen pang panik och sken. Den första gjorde mig såklart lite rädd men inte överdrivet, det släppte rätt bra bara jag kom upp igen. Men efter den andra, som kom på ridbanan och helt utan yttre stimuli eller förvarning. Där kom rädslan med stort R. Minsta jag känner jag inte har kontroll så slår alla larmsystem på i hela kroppen och jag fryser, blir stel som en pinne osv.

Men att en häst är pigg, eller skvättig/tittig, kvick i reaktionerna etc. Det gör ingenting så länge den lyssnar lika kvickt på förhållningar. En segare häst som utan åthävor bara ökar tempot och inte direkt kommer tillbaka, det väcker rädslan.

Så en häst som min förra som kunde ha massa nerv men alltid var talbar, hon kunde se ett spöke och hoppa rakt upp eller rusha iväg några språng men lyssnade - det är helt okej. En häst som däremot har nerv och reagerar och pga sin nerv blir otalbar - det är något helt annat (och skulle sluta med en katastrof med mig på ryggen).

Och för mig är båda varianterna reaktiva - de reagerar på något och responsen är blixtsnabb. Men bara den ena varianten är ett problem för mig. Och nej jag ser ingen anledning att ha med den andra varianten att göra..

 

[prinsessfeminist]

Jag tycker det här med reaktiva hästar är svårt att diskutera. För det är så olika vad man lägger för betydelse i reaktiv. Jag anser att majoriteten av de hästar jag haft har varit reaktiva. Ingen har dock eg varit svårkontrollerad eller otalbar eller något på grund av det. Svårriden är en annan sak. Ingen har heller direkt skadat mig på grund av det och jag har inte blivit rädd pga det.

De gånger jag skadat mig (mer än kanske något blåmärke eller så då) så det är fem tillfällen under alla år. Jag gick omkull med en ponny som barn och fick ponnyn över benen. Ingens fel. Sen bröt jag handleden rejält. Det var på en unghäst som var känd för att 99% av gångerna vara normal men den sista procenten helt flippa ur och panikreagera typ som sadeltvång. Han gjorde en sån och jag for som en projektil efter ett halvt varvs rodeobock. Ryggen skadade jag på min egen sadeltvångshäst. Lite likt det Fiorano berättat om hennes och Elliea olycka. Han blev skrämd av ett rådjur vid avskrittning och for iväg. Inget problem i sig. Men jag satt och sov på lång tygel, kom kraftigt ur balans och DÅ fick han panik och började tvånga och bocka I panik.

Efter det blev jag rädd - inte för att rida men för att bli avbockad och skada ryggen mer. Mest läkarna som skrämde upp mig, om än befogat. Jag var också ett bra tag skiträdd för sen hästen. Vi löste det men det är inget jag skulle utsätta mig för idag. Rädslan försvann men kunde väckas lite om en häst började bocka. Dock inte rädd att en häst skulle bocka utan det kom först när det börjades bocka.

Sen nu då när jag bröt först axeln och sen ett år senare svanskotan. Både gångerna likadant, två språng galopp utan konstigheter och sen pang panik och sken. Den första gjorde mig såklart lite rädd men inte överdrivet, det släppte rätt bra bara jag kom upp igen. Men efter den andra, som kom på ridbanan och helt utan yttre stimuli eller förvarning. Där kom rädslan med stort R. Minsta jag känner jag inte har kontroll så slår alla larmsystem på i hela kroppen och jag fryser, blir stel som en pinne osv.

Men att en häst är pigg, eller skvättig/tittig, kvick i reaktionerna etc. Det gör ingenting så länge den lyssnar lika kvickt på förhållningar. En segare häst som utan åthävor bara ökar tempot och inte direkt kommer tillbaka, det väcker rädslan.

Så en häst som min förra som kunde ha massa nerv men alltid var talbar, hon kunde se ett spöke och hoppa rakt upp eller rusha iväg några språng men lyssnade - det är helt okej. En häst som däremot har nerv och reagerar och pga sin nerv blir otalbar - det är något helt annat (och skulle sluta med en katastrof med mig på ryggen).

Och för mig är båda varianterna reaktiva - de reagerar på något och responsen är blixtsnabb. Men bara den ena varianten är ett problem för mig. Och nej jag ser ingen anledning att ha med den andra varianten att göra..

Intressant reflektion!

Jag inser mer och mer vilken tur jag haft som bara stukat foten illa (med tre månaders hälta) och slagit i svanskotan rejält med två veckors smärta.

Flera av era olika berättelser för att jag blir ödmjuk inför att jag kanske bara haft en sabla tur. Huvva!!

Men, något jag undrar över...

Nu blir jag bara så nyfiken på ett begrepp som flera använder. Att hästen "tvångar" vad betyder det?

Upplys en okunnig!