patetisk tråd

[Petruska]

@Petruska och @mandalaki

Jag förstår vad ni menar, att detta ständiga upprepande av nästan identiska samtal inte löser något. Men hur gör man istället? Likt TS upplever jag att när jag inte pratar om det (säg t ex en händelse som utlöst jobbiga känslor hos mig) och ventilerar det, byggs känslorna upp och konsumerar mig helt till slut. Jag har alltså försökt att ignorera känslorna och på så sätt inte dra in min partner, med värre resultat än förstnämnda strategi.

Jag tänker att det finns alternativ till att ösa känslorna över partner och göra honom (del)ansvarig för dem å ena sidan, och att ignorera dem å den andra.

Kanske någon sorts hantering i stil med "nu känner jag sådär igen, det är verkligen inget vidare, men vad står det för egentligen, vad handlar det om, vem handlar det om?". Känna lite på känslan, testa den lite, prova att inte vara så himla rädd för den och att inte totalt tas över av den, inte ge sig hän åt den. Försöka placera problemet på ett rimligt ställe. Men inte ignorera! Känslor talar ju om för oss att något är på gång, det ska man inte ignorera. Men vad som är på gång, säger känslorna ofta inte riktigt något om, så det måste man fundera på.

Och utifrån de tankarna, kanske helt andra samtal kan komma till stånd?

 

[Modest]

Man får ta det i terapin, tänker jag. Och samtidigt faktiskt försöka skärpa sig. Min ångest är min, den får jag jobba med, min partner ska behöva lida så lite som möjligt av den.

Det är inte det att jag inte förstår att det är svårt. Jag är själv en ältare av rang.

Men jag tror ändå inte att älta med partnern, att älta med kompisar, att älta på nätet - är lösningen. Min erfarenhet är att det är snarare håller ångesten vid liv. Man tror att man ventilerar och att det är bra - men det verkar inte vara någon särskilt långsiktig lösning för man är snart i gropen igen.

Nej, dit har jag nog kommit - jag förstår att jag håller min ångest vid liv genom att ventilera. Jag vet bara inte hur jag ska hantera den riktigt. Ingen av terapeuterna jag gått hos har gjort bestående intryck, det har känts bra när jag är där men rent krasst så tycker jag snarare att jag mår sämre efter det här året med terapi. Jag är därför lite rädd för att prova en tredje och har försökt lösa det genom att tänka ungefär som du och Petruska skriver.

Jag tänker att det finns alternativ till att ösa känslorna över partner och göra honom (del)ansvarig för dem å ena sidan, och att ignorera dem å den andra.

Kanske någon sorts hantering i stil med "nu känner jag sådär igen, det är verkligen inget vidare, men vad står det för egentligen, vad handlar det om, vem handlar det om?". Känna lite på känslan, testa den lite, prova att inte vara så himla rädd för den och att inte totalt tas över av den, inte ge sig hän åt den. Försöka placera problemet på ett rimligt ställe. Men inte ignorera! Känslor talar ju om för oss att något är på gång, det ska man inte ignorera. Men vad som är på gång, säger känslorna ofta inte riktigt något om, så det måste man fundera på.

Och utifrån de tankarna, kanske helt andra samtal kan komma till stånd?

Precis så har jag försökt tänka och det går bättre, det gör det. Men tyvärr inte så bra att det passerar obemärkt för min ganska uppmärksamme partner och så tar han upp det istället. Däremot understryker han ju att han inte kan förändra t ex sin umgängeskrets för att jag ska bli lugn, vilket jag ju vet och håller med om men ändå så hänger inte känslolivet med. Jag vill självklart inte vara såhär!

Det svåra är att jag egentligen tycker att jag är ganska bra på ganska många sätt. Uppenbarligen har jag ju dålig självkänsla men det har kommit som en överraskning för mig i den här relationen. Kanske är det relationen som är fel och inte självkänslan? (Men det känns som ett ganska dåligt skäl att avsluta, att ens partner är "för självständig".)

 

[Modest]

Förlåt för lite kap @osaker83 !

 

[mandalaki]

Det svåra är att jag egentligen tycker att jag är ganska bra på ganska många sätt. Uppenbarligen har jag ju dålig självkänsla men det har kommit som en överraskning för mig i den här relationen. Kanske är det relationen som är fel och inte självkänslan? (Men det känns som ett ganska dåligt skäl att avsluta, att ens partner är "för självständig".)

Vad märkligt! Min tes är ju att man har samma nojor i relation efter relation, om man inte får ordning på dem.

Vad tror du själv att det beror på att det dykt upp i just det här förhållandet?

 

[kryddelydd]

Det jag undrar är, varför känner han behov av att bli vän med en ny kvinna som bor 10 mil ifrån?
Är det inte väldigt onödigt och vad får han ut av det?
Jag går till mig själv och känner att nej, jag hade inte utvecklat en sån vänskapsrelation med en ny man som han inte alls känner. Vad skulle jag få ut av det? I ärlighetens namn hade jag tyckt att det kändes fel mot min sambo och jag hade absolut kunnat prata lite om utbildningen men inte flera gånger i veckan om allt och ingenting och bli nära vänner. Det skulle kännas fel.

Trist att du ska behöva känna så.

Jag har en killkompis som lever ihop med en av mina bästa kompisar. Det händer att han och jag går på bio tillsammans, om hans sambo inte vill se en film som vi båda vill se.

Jag har en annan killkompis, han ringde mig härom kvällen för han var lite uttråkad. Vi pratade nog i 1½ timme innan min mobil strejkade. Han har fru och två barn.
Vad är konstigt i att han och jag har saker att prata om?
I detta fall har vi "samma jobb" medan hans fru har ett annat jobb. Det betyder att han och jag har vissa saker gemensamt, som hans fru inte har gemensamt.

Jag förstår egentligen inte varför det ska vara mer "förbjudet" att bli kompis med en person av samma kön som ens partner har, än en av annat kön än partnern.

 

[rutans]

Eller, för att hamna närmare sanningen: I tidigare otrohetstrådar har en del bukefalister förklarat att de inte vill veta om deras partner har enstaka ligg med andra.

(Påpekar detta eftersom TS annars kan avfärda svaren hon får med att på buke tycker de flesta att otrohet är helt ok så länge den inte kommer fram. Dessutom tycker jag att det är olyckligt om resonemangen här handlar för mycket om otrohet, när det är svartsjuka och behov av att kontrollera en partner som är huvudfrågan)

Skillnaden är? Jag menade inte just enbart affärer på sidan av.

Precis det är huvudfrågan. Men vad är TS rädd för förutom det och att bli lämnad. Det kan iofs TS svara på.

 

[Petruska]

Nej, dit har jag nog kommit - jag förstår att jag håller min ångest vid liv genom att ventilera. Jag vet bara inte hur jag ska hantera den riktigt. Ingen av terapeuterna jag gått hos har gjort bestående intryck, det har känts bra när jag är där men rent krasst så tycker jag snarare att jag mår sämre efter det här året med terapi. Jag är därför lite rädd för att prova en tredje och har försökt lösa det genom att tänka ungefär som du och Petruska skriver.



Precis så har jag försökt tänka och det går bättre, det gör det. Men tyvärr inte så bra att det passerar obemärkt för min ganska uppmärksamme partner och så tar han upp det istället. Däremot understryker han ju att han inte kan förändra t ex sin umgängeskrets för att jag ska bli lugn, vilket jag ju vet och håller med om men ändå så hänger inte känslolivet med. Jag vill självklart inte vara såhär!

Det svåra är att jag egentligen tycker att jag är ganska bra på ganska många sätt. Uppenbarligen har jag ju dålig självkänsla men det har kommit som en överraskning för mig i den här relationen. Kanske är det relationen som är fel och inte självkänslan? (Men det känns som ett ganska dåligt skäl att avsluta, att ens partner är "för självständig".)

Fast skälet att avsluta skulle ju vara att du blir orolig, ångestfylld och inte mår bra. Jag menar inte att du ska avsluta, men att det i så fall vore skälet.

För mig låter dina samtal med partner ändå rätt olika de samtal jag uppfattar att TS initierar.

Bara som en förflugen tanke: om partner tar upp att du verkar orolig/svartsjuk, kan du då hejda diskussionen? Svara något i stil med att det är din sak att hantera? Han noterar det, fine, men lösningen verkar inte ligga i att prata om det en gång till?

Jag tänker att när man hamnar i ett mönster eller en loop sådär, då kan det vara intressant att flytta positionerna just för att komma ur. Och man kan be varandra om hjälp med det.

 

[Raderad medlem 19815]

Trist att du ska behöva känna så.

Jag har en killkompis som lever ihop med en av mina bästa kompisar. Det händer att han och jag går på bio tillsammans, om hans sambo inte vill se en film som vi båda vill se.

Jag har en annan killkompis, han ringde mig härom kvällen för han var lite uttråkad. Vi pratade nog i 1½ timme innan min mobil strejkade. Han har fru och två barn.
Vad är konstigt i att han och jag har saker att prata om?
I detta fall har vi "samma jobb" medan hans fru har ett annat jobb. Det betyder att han och jag har vissa saker gemensamt, som hans fru inte har gemensamt.

Jag förstår egentligen inte varför det ska vara mer "förbjudet" att bli kompis med en person av samma kön som ens partner har, än en av annat kön än partnern.

Generellt håller jag absolut med dig. Min man har en massa tjejkompisar och jag bryr mig inte ett spån. Ikväll t ex ska han gå ut och äta med två tjejkompisar o därefter ut på krogen. Vanlig fredagsrutin.

Men jag är säker på att jag hade känt annorlunda om man börjat smsa flera gånger om dagen om allt och ingenting med en och samma tjej. Då hade jag undrat över hans fokus.

 

[MiniLi]

@Petruska och @mandalaki

Jag förstår vad ni menar, att detta ständiga upprepande av nästan identiska samtal inte löser något. Men hur gör man istället? Likt TS upplever jag att när jag inte pratar om det (säg t ex en händelse som utlöst jobbiga känslor hos mig) och ventilerar det, byggs känslorna upp och konsumerar mig helt till slut. Jag har alltså försökt att ignorera känslorna och på så sätt inte dra in min partner, med värre resultat än förstnämnda strategi.

Jag tänker att man kan prata om saker på olika sätt. För mig skulle ett sunt sätt vara i stil med "Nu blir jag såhär orolig igen, och jag vet ju att det är kopplat till min egen historia och mitt fungerande. Rationellt kan jag förstå att det här inte är något att tänka på, men känslorna kommer ju vare sig man vill det eller ej. Jag vet att jag mår bättre av att berätta för dig hur det blir för mig än att jag går och bär på det ensam. Det är inte min mening att försöka kontrollera dig, men jag inser ju att det kanske känns jobbigt för dig att jag ens tar upp det här? Hur blir det för dig?"

Jag skulle aldrig rekommendera någon att bara vara tyst om saken. Men det är ju viktigt att man inte skuldbelägger och kontrollerar när man lyfter sina känslor.

 

[MiniLi]

Det är inte det att jag inte förstår att det är svårt. Jag är själv en ältare av rang.

Men jag tror ändå inte att älta med partnern, att älta med kompisar, att älta på nätet - är lösningen. Min erfarenhet är att det är snarare håller ångesten vid liv. Man tror att man ventilerar och att det är bra - men det verkar inte vara någon särskilt långsiktig lösning för man är snart i gropen igen.

Att älta och att på ett sunt sätt reflektera kring sina upplevelser tillsammans med partnern är ju samma sak..

 

[Vinur]

Att älta och att på ett sunt sätt reflektera kring sina upplevelser tillsammans med partnern är ju samma sak..

Fast när man reflekterar kring samma sak för 300 gången, eftersom TS inte verkar acceptera partnerns svar, så blir det nog ganska tröttsamt för partnern.

 

[MiniLi]

Fast när man reflekterar kring samma sak för 300 gången, eftersom TS inte verkar acceptera partnerns svar, så blir det nog ganska tröttsamt för partnern.

Jag tycker inte att det låter som att TS reflekterar alls. Inte så som jag menar iaf. Hon verkar mest älta på ett ganska svart-vitt sätt med utgångspunkten att sambo gör fel.

 

[Petruska]

Generellt håller jag absolut med dig. Min man har en massa tjejkompisar och jag bryr mig inte ett spån. Ikväll t ex ska han gå ut och äta med två tjejkompisar o därefter ut på krogen. Vanlig fredagsrutin.

Men jag är säker på att jag hade känt annorlunda om man börjat smsa flera gånger om dagen om allt och ingenting med en och samma tjej. Då hade jag undrat över hans fokus.

Jag hade nog tänkt att partner är lite betuttad, helt enkelt, ungefär som att ha en liten flirt på jobbet. Nu är ju ts relation relativt ny, men över tid händer ju sådant. Det är synd om så triviala saker får sabotera förhållandet. Men givetvis måste rimligt mycket av hans fokus vara kvar hos dig och barnen! Annars är det inte trivialt och er relation riskerar att försämras.

 

[MiniLi]

Jag håller med flertalet i tråden om att det är helt normalt med att ha vänner av samma kön. Även att det är normalt att skaffa nya vänner.
Sen tänker jag att i slutändan ska man trivas i sin relation och då krävs det att man har ganska lika syn på hur saker ska gå till. Om ni inte är överens om hur man beter sig mot varandra och andra så kanske ni inte passar ihop?

Du skriver att ni inte har samma syn på hur man beter sig socialt. Vad menar du då egentligen? Vad är det som han tycker är ok och som du inte gillar?

Antingen får du hitta ett sätt att acceptera hur han agerar (han ska ju inte behöva ändra sig bara för att du känner sig obekväm) eller så får du hitta en partner som har mer liknande tankar som du kring vart gränserna går kring det här med otrohet.

 

[rutans]

Har svårt att tro att detta är representativ fakta för gemene man.
För mig är otrohet oacceptabelt, men det innebär inte att jag måste ha stenkoll och kontrollera allt min partner gör. Jag litar på att han valt att vara med mig eftersom han älskar mig. Att kontrollera, förhindra och misstänka är inte bra för något förhållande och hur svårt det än kan vara att ta tag i så är det något man måste jobba med. Om din psykolog belägger din sambo för dina problem istället för att hjälpa dig tänka i andra banor är det kanske läge att byta psykolog.

Jag menar inte att man ska kontrollera sin partner. Oavsett hur mycket du försöker kontrollera din partner så kommer denne ändå göra sin denne vill - med rätta.
Det jag menar är att vissa känslor kommer i ett visst förhållande. Min särbo har flertalet kvinnliga vänner och jag bryr inte överhuvudtaget, jag vet vem han är och att han vill kommunicera i vårat förhållande. Hade jag däremot träffat en man med många kvinnliga vänner med den synen att det är bättre att sopa saker under mattan(vilket inte betyder att det är fel på honom, men då passa han inte mig) - hade jag troligen varit misstänksam i viss mån.
Sedan har ingen av oss samma historia klar för sig som TS Psykolog. Visst kan denne ha fel, men nog vrider och vänder kvinnor på sina känslor för att passa mannen många gånger.

 

[MiniLi]

Spinner vidare.. Själv var jag oerhört svartsjuk som tonåring. Det späddes på av att min dåvarande betedde sig på ett lite gränslöst sätt vid flera tillfällen. Slutade med att jag blev en sån där kontrollerande typ som läste hans sms och höll på. Helt ohållbart!
Jag bestämde mig för att det måste ta slut med mitt sjuka beteende. Jag slutade med alla kontroller, jag tittade inte i hans telefon någonsin igen, ifrågasatte inte relationer eller ngt. För mig hjälpte det, jag var liksom tvungen att bryta min egen negativa spiral med att helt sluta upp med alla dåliga beteenden.

Har sedan dess inte varit särskilt svartsjuk. Har såklart mina svaga punkter precis som alla andra, men inte mer än så. Jag värderar tillit oerhört högt. Jag litar på min partner fullt ut och jag vill att han ska lita på mig. Jag litar på att han är tillsammans med mig för att han vill, och då kommer han ju heller inte riskera vår relation genom att välja att vara otrogen. Vi har såklart pratat om vart gränserna går så att vi vet att vi har samma syn på vad trohet i relationen betyder.

 

[mandalaki]

Men jag är säker på att jag hade känt annorlunda om man börjat smsa flera gånger om dagen om allt och ingenting med en och samma tjej. Då hade jag undrat över hans fokus.

Om du tänker på TS så har hon väl fortfarande inte skrivit "flera gånger om dagen"? Åtminstone i början av tråden var det "flera gånger i veckan". Jag tycker det är viktigt att skilja på det.

 

[mandalaki]

Jag bestämde mig för att det måste ta slut med mitt sjuka beteende. Jag slutade med alla kontroller, jag tittade inte i hans telefon någonsin igen, ifrågasatte inte relationer eller ngt. För mig hjälpte det, jag var liksom tvungen att bryta min egen negativa spiral med att helt sluta upp med alla dåliga beteenden.

Det är verkligen motsatsen till att älta och voja sig över hur jobbigt man har det!

 

[Centaur]

Jag tänker att man kan prata om saker på olika sätt. För mig skulle ett sunt sätt vara i stil med "Nu blir jag såhär orolig igen, och jag vet ju att det är kopplat till min egen historia och mitt fungerande. Rationellt kan jag förstå att det här inte är något att tänka på, men känslorna kommer ju vare sig man vill det eller ej. Jag vet att jag mår bättre av att berätta för dig hur det blir för mig än att jag går och bär på det ensam. Det är inte min mening att försöka kontrollera dig, men jag inser ju att det kanske känns jobbigt för dig att jag ens tar upp det här? Hur blir det för dig?"

Jag skulle aldrig rekommendera någon att bara vara tyst om saken. Men det är ju viktigt att man inte skuldbelägger och kontrollerar när man lyfter sina känslor.

Problemet med det är att en snäll och omtänksam partner som älskar en kommer känna sig skyldig oavsett hur man formulerar sig. Meningen blir den samma; jag mår jättedåligt när du gör x och y. Det gör ont att såra någon man älskar, därför börjar man begränsa sitt liv så inte den svartsjuka partnern ska bli ledsen, eller om man inte klarar av det börjar man ljuga och undanhålla sånt man vet det blir bråk om.

Alla har någon gång känt på svartsjuka.
Svartsjuka är mänsklig men det är en ful känsla som man måste övervinna. Den är så destruktiv. Man måste ta ansvar för sina egna känslor. Jag tycker inte ansvaret ska läggas på partnern (om det inte är så att det verkligen handlar om någon som beter sig svinigt), och det är exakt vad man gör om man berättar hur dåligt man mår av att partnern har kompisar av motsatt kön. Som partner till en svartsjuk person är det omöjligt att inte bli påverkad av det om man bryr sig om personen.

 

[Modest]

Vad märkligt! Min tes är ju att man har samma nojor i relation efter relation, om man inte får ordning på dem.

Vad tror du själv att det beror på att det dykt upp i just det här förhållandet?

Det har jag funderat mycket på och jag vet inte riktigt. Dock tror jag att mina tankar går åt hållet att jag har lätt för att uppfyllas av saker, det blir hela min värld ("allt eller inget"). Jag har kanske tappat lite av min egen identitet, fast jag inte riktigt förstår hur det gått till. Partnern har blivit för viktig, jag har svårt att hålla balans.

Det ska nämnas att jag egentligen bara haft ett längre förhållande tidigare och mitt ex var mer som jag och vi gick liksom upp i varandra, så det blev aldrig något (sådant) problem. Kanske skulle jag vara likadan i nästa förhållande.