patetisk tråd

[Ramona]

Fast jag tror att den beständiga lösningen på osäkerhetsproblem är att man själv bygger upp sin säkerhet. Om partnern gör en säker, så försvinner ju säkerheten om förhållandet tar slut. I nästa förhållande får man börja om, och låta en ny partner försöka stärka en. Det måste rimligen vara bättre att själv bygga upp sig.

Absolut! Det är ett måste och det skriver jag ju också. Men man måste ju bli sedd av sin partner också. Lösningen är inte för partnern att säga att "Det där är ditt problem så du får reda ut det själv". Det skapar bara ännu mer problem om att man känner sig bortprioriterad och då blir man ju bara ännu mer osäker.

I ett förhållande får man liksom köpa hur varandra är och hjälpa varandra hjälpa sig själva att utvecklas till bättre människor.

 

[Squie]

Jag tror att det kan vara så att jag också letar fel eftersom vi nu är påväg in i en ny fas, vi ska bilda familj tillsammans och jag känner nog att är det något fel så måste det fram nu och inte sen, typ. Och förstorar detta, och låter fantasin rinna iväg en hel massa. Kanske också en helt sjuk inställning men jag är väl inte helt rationell. En försvarsmekanism. Jag vill hitta eventuella fel innan jag "låser mig" med den här mannen. Som jag älskar. Och jag vet att han älskar mig. Och vi har så mycket bra tillsammans. Men jag är så rädd att mattan ska dras undan och jag ska upptäcka att jag är lurad.

Det här får mig att börja fundera över hur beredd du är på att släppa garden. För som jag har förstått det så när man genomgår en graviditet o efterföljande småbarnsår så förändras man, förhållandet får slitningar som man inte trodde fanns o det är svårt att hålla ihop under tuffa tider.

Sen undrar jag utifrån "jag vill hitta eventuella fel innan jag "låser mig"....". Är du en sådan människa som behöver facit innan du gör något?

 

[osaker83]

Absolut! Det är ett måste och det skriver jag ju också. Men man måste ju bli sedd av sin partner också. Lösningen är inte för partnern att säga att "Det där är ditt problem så du får reda ut det själv". Det skapar bara ännu mer problem om att man känner sig bortprioriterad och då blir man ju bara ännu mer osäker.

I ett förhållande får man liksom köpa hur varandra är och hjälpa varandra hjälpa sig själva att utvecklas till bättre människor.

Ungefär så resonerar jag. Om min partner har problem och mår dåligt är det en självklarhet för mig att försöka hjälpa honom med det så gott jag kan. Jag vill gärna ha samma tänk från min partner också.

 

[osaker83]

Det här får mig att börja fundera över hur beredd du är på att släppa garden. För som jag har förstått det så när man genomgår en graviditet o efterföljande småbarnsår så förändras man, förhållandet får slitningar som man inte trodde fanns o det är svårt att hålla ihop under tuffa tider.

Sen undrar jag utifrån "jag vill hitta eventuella fel innan jag "låser mig"....". Är du en sådan människa som behöver facit innan du gör något?

Jag vet inte riktigt vad "släppa garden" innebär för dig?
Jag vill inget hellre än att skaffa barn. Och jag vill ha barn med den här människan. Och han med mig. Vi är båda inställda på att det kommer bli tufft. Men det kanske kan vara bra för mig att inte ha lika mkt tid och energi för grubblerier och ältande

Jag tror att min kontrollhjärna vill tänka att det ska finnas så goda förutsättningar som möjligt för att vårt förhållande ska hålla. Jag vet att OM vi skulle separera efter barn (vilket inte är helt otroligt, det är ju inte så många relationer som håller livet ut i vår generation) skulle jag klara det också och det skulle säkert bli bra med tiden. Han kommer ändå alltid vara en bra pappa till mina barn. Men min önskan är ändå att leva med honom tills vi blir gamla. Vi pratar ofta om det, båda vill att vår relation ska vara lång och vi vill köpa hus och gå genom livets olika stadier ihop...


Jag tror att min "duktig flicka"-hjärna är väldigt rädd för att misslyckas. Och jag vill minimera den risken så mkt jag kan. Men jag förstår ju att jag gör det mycket på fel sätt, och att det i förlängningen kanske kan ge motsatt effekt...

Jag måste lära mig att lita på att han sköter saker snyggt och har gott omdöme utan min hjälp.

 

[osaker83]

Partner som går över gränser du själv inte tycker är okey
(därmed inte sagt att någon är otrogen)
Du och din kille har helt olika syn på hur ni vill att ert förhållande ska se ut, helt enkelt.
Jag tror inte att han kan ändra sig, jag tror inte heller att det lönar sig att "du jobbar på din svartsjuka"
Du är inte "svartsjuk"
Du har en annan syn på hur förhållandet ska se ut.

Varför skulle det vara konstigt på något vis?
Människor har olika syn på väldigt mycket, pengar, barn, uppfostran inredning, boendemiljö etc etc
Inget är fel eller bättre/sämre än det andra.

Jag tror också att han är som han är och jag är som jag är. Och då är ju utmaningen att få oss att fungera med varandra utan att den andre måste begränsa sig själv eller må dåligt. Jag hoppas verkligen att det kan gå, för vi vill leva med varandra. Det känner jag inga tvivel om i nuläget (man vet ju aldrig med framtiden förstås), det är ingen av oss som ser uppbrott som en lösning, för det vill vi inte. Men vi vet om att vi är väldigt olika på den här punkten. Vi måste "bara" lära oss att mötas och kommunicera på ett bra sätt kring det... Men det är inte så bara, uppenbarligen.

 

[Squie]

Jag vet inte riktigt vad "släppa garden" innebär för dig?
Jag vill inget hellre än att skaffa barn. Och jag vill ha barn med den här människan. Och han med mig. Vi är båda inställda på att det kommer bli tufft. Men det kanske kan vara bra för mig att inte ha lika mkt tid och energi för grubblerier och ältande

Jag tror att min kontrollhjärna vill tänka att det ska finnas så goda förutsättningar som möjligt för att vårt förhållande ska hålla. Jag vet att OM vi skulle separera efter barn (vilket inte är helt otroligt, det är ju inte så många relationer som håller livet ut i vår generation) skulle jag klara det också och det skulle säkert bli bra med tiden. Han kommer ändå alltid vara en bra pappa till mina barn. Men min önskan är ändå att leva med honom tills vi blir gamla. Vi pratar ofta om det, båda vill att vår relation ska vara lång och vi vill köpa hus och gå genom livets olika stadier ihop...


Jag tror att min "duktig flicka"-hjärna är väldigt rädd för att misslyckas. Och jag vill minimera den risken så mkt jag kan. Men jag förstår ju att jag gör det mycket på fel sätt, och att det i förlängningen kanske kan ge motsatt effekt...

Jag måste lära mig att lita på att han sköter saker snyggt och har gott omdöme utan min hjälp.

Släppa garden innebär att inse att han har ett liv som han måste få ha. Du kan inte kontrollera o äga honom. Det är också ett val man måste ta som individ, valet att verkligen lita o tro på sin partner.

Som jag ser det är det tankar som du behöver få hjälp med, så att du lär dig att "se" dina tankebanor o inse själv hur destruktiva de är. Att de kväver ditt förhållande. Men..valet är ditt.

 

[Lovisaleonora]

Jag tror inte TS är rädd för otroheten i sig. Jag tror TS är rädd för att den andra kvinnan ska vara roligare, mer intelligent och intressant. Att TS ska hamna i bakvattnet framför någon som framstår som mer åtråvärd, mer intressant. Att som flickvän/sambo/fru framstå som mindre intressant än någon annan bekant av motsatt kön.

Många gånger i livet blir jag intresserad av andra än min man. De männen framstår som intressanta, snygga och attraktiva. De glänser som en skinande metall för mig. Jag kan spegla mig i deras glans. Och det varar till mänskligheten framträder. Jag älskar min man och jag är gift med honom. Jag har fattat ett beslut att det är honom jag är gift med. Till jag möjligen ändrar mig, men det ska en del till för det. Inte bara attraktion för någon som är min fantasi av honom.

 

[osaker83]

Jag tror att ni ser helt olika på saken. Han ser inte den här väninnan som "en ny kvinna".

För att igen ta mig och min kompis J som exempel (han som ringde mig härom kvällen):
han och jag träffades via jobbet. Vi umgicks rätt mycket då, eftersom jag var hans handledare och vi pendlade tillsammans (min bil; vi bodde i samma stad och jobbade i samma (andra) stad). Han var redan då sambo med sin nuvarande fru.
Jag blev bjuden hem till dem för middag et c. Men att J och jag pratade med varandra dagligen var inte ett problem för hans sambo. Och det hade varit väldigt konstigt och besvärligt om det hade varit ett problem. Han har genom alla år ringt mig då och då, framför allt för sådana diskussioner som hans sambo/fru inte har del i.
Jag var inte "en ny kvinna".
Jag var - och är - en ny vän.

Jag tror att du har rätt! Det finns en oroskänsla i mig som tänker "men tänk om han inte är ärlig, eller tänk om hon är intresserad och flörtar med honom, eller tänk om han tillslut kommer bli intresserad och inte berätta något för mig" men det finns också en vettig röst som säger "HAN SER HENNE SOM EN NY VÄN, inget kön". Jag VET ju att han inte är som jag (skadad av normen och trpr att alla är ute efter sex och flört jämt), jag VET att han hela sitt liv haft vänner av båda könen, jag VET det. Han har haft kvinnliga träningskompisar, fikakompisar, dricka-vin-kompisar, ja vanliga kompisar helt enkelt hela sitt liv. Det är efter att jag kommit in som det minskat. Och det är nog delvis för att han innan vart singel länge och haft mer tid, och delvis för att jag visat tydligt hur osäker jag blir. Och det är ju inte rätt. Han säger att han behöver kvinnor runt sig för att det blir annat än vänskap mellan män, andra samtalsämnen, andra infallsvinklar. Inte så grabbigt. Och det kan jag väl förstå, även om jag själv inte har behovet av att umgås med män.

Det jag behöver få bort är väl känslan av att hans kvinnliga vänner på något sätt tävlar med mig och att han jämför dem med mig eller ser på dem som attraktionsämnen eller att de skulle kunna bli det. Släppa fri och lita på honom. Frågan är hur jag ska komma dit på egen hand när det går så emot min världsbild (väldigt bra beskrivet tidigare i tråden, min världsbild är helt annorlunda än hans) och magkänsla.

 

[Lovisaleonora]

Ungefär så resonerar jag. Om min partner har problem och mår dåligt är det en självklarhet för mig att försöka hjälpa honom med det så gott jag kan. Jag vill gärna ha samma tänk från min partner också.

Fast hur mycket är du beredd att göra våld på dig själv? Utplåna dig för att han ska bli nöjd och må bra?

Ofta blir det i ett sådan relation som du beskriver så att du helt enkelt inte är intresserad av den formen av vänskap, för du vill kunna kräva av honom att eftersom du inte har/känner så, blir det orättvist om han gör/känner så.

Tjänster och gentjänster alltså. Om inte jag gör, ska inte du heller få... Fast utan överenskommelsen.

 

[osaker83]

Fast hur mycket är du beredd att göra våld på dig själv? Utplåna dig för att han ska bli nöjd och må bra?

Ofta blir det i ett sådan relation som du beskriver så att du helt enkelt inte är intresserad av den formen av vänskap, för du vill kunna kräva av honom att eftersom du inte har/känner så, blir det orättvist om han gör/känner så.

Tjänster och gentjänster alltså. Om inte jag gör, ska inte du heller få... Fast utan överenskommelsen.

Jag kanske kan utvecklas så att det inte är att göra våld på mig själv? Jag hoppas på det. Vi kanske kan göra det tillsammans. Komma vidare och bli tryggare.

Jag kanske ska försöka skaffa en killkompis. Mitt issue där är väl att jag är sådär traditionellt tjejig och oftast har mer saker gemensamt med kvinnor än män. Min sambo är inte en machoman utan har många sidor och det är ju en stor tillgång för både mig och honom. Jag önskar bara att jag inte behövde se alla andra kvinnor som ett eventuellt hot för vår kärlek och känna att jag räcker till för honom. Att de inte behöver vara ett hot för mig och hans relation för att de vill vara vän med honom.

 

[osaker83]

Nej, jag förstår inte heller hur spruckna tidigare relationer, dumpningar och otrohet från tidigare partners kan vara "tungt bagage". Hur smärtfritt liv väntar man sig? Det måste vara en försvinnande minoritet förunnat att aldrig ha upplevt något sådant?

Som tungt bagage, skulle jag snarare räkna sådant som krig/flyktingtrauman, misshandelsrelationer, missbrukande föräldrar och sådant. Och även det hade man ju blivit så illa tvungen att lära sig hantera utan att plåga andra med det. Men att sådana erfarenheter formar hela resten av livet, är ju att förvänta sig på ett sätt som det inte är om man har blivit bedragen och dumpad ett par gånger när man var runt 20.

Jag kan ioförsig absolut se att bli bedragen av den man litar mest på kan vara ett trauma som sätter djupa spår i ens förmåga att lita på andra människor, men enligt din kompass så hamnar jag på "tyngre bagage". Vill inte gå in på det närmre för jag vill vara anonym men jag har trauman bakom mig. Som kom när jag var i min förra seriösa relation.

 

[Vallmo]

Absolut ingen fara, kapa på! Det är givande för mig att läsa om andras upplevelser också. Och skönt att känna att jag inte är ensam om att vara osäker.

Ber också om ursäkt för trådkap @osaker83 .
Spann kanske iväg lite mycket från ämnet, där.

 

[Petruska]

Jag kan ioförsig absolut se att bli bedragen av den man litar mest på kan vara ett trauma som sätter djupa spår i ens förmåga att lita på andra människor,

Jag tror inte att det är det det handlar om. Som någon annan föreslog, tror jag också att den oron snarare handlar om att man inte tror att man själv klarar av att hantera att bli bedragen eller dumpad (eller motsvarande). Om man är en person som tror sig om att kunna hantera det, så är tanken förvisso inte lockande, men den skrämmer heller inte skiten ur en.

Man kan kanske jämföra med en del personer man har träffat på som är väldigt rädda för att någon ska dö hela tiden. Kanske handlar även det snarare om att man är rädd för att man inte ska klara av att hantera det.

För båda sakerna händer ju. Folk dumpar, bedrar och dör. Man måste kunna leva med det om man vill leva alls, och det finns inga garantier för att man ska undkomma något av det. Tvärtom, faktiskt. Mest troligt är att man kommer att uppleva det under sitt liv.

Om man kan undvika att skapa en massa relationsdrama på grund av att jobbiga saker existerar i världen, blir livet nog lite mer uthärdligt ändå.

 

[Lovisaleonora]

Kaka söker maka, lika barn leka bäst? Det är alltid lättare att dela sitt liv med de som ser tillvaron på samma sätt och har liknande värderingar. Det underlättar.

Men ibland kan det vara så att mina känslor driver iväg med mig, att mina värderingar inte riktigt funkar i det liv jag vill leva. Dax att rannsaka och förändra alltså.

Har lite svårt att se folk i kön, inte i personer. Det är så mot mina värderingar. En person är en person. Inte ett kön, en hudfärg eller en egenskap.

 

[MiniLi]

Det är inte samma sak.

Att reflektera är att se situationer utifrån flera olika perspektiv.
Det är konstruktivt och leder till ökad förståelse och insikt om att det finns många sätt att hantera en situation på.

Att älta innebär att upprepa samma saker om och om igen utan att komma någon vart.
Ältandet blir snarare ett hinder för att komma vidare.

Ah, ett inte föll visst bort i mitt inlägg!

 

[Vallmo]

Ah, ett inte föll visst bort i mitt inlägg!

Ah, då förstår jag...
Tyckte det var lite konstigt när jag läste resten av dina inlägg.
Fick inte ihop det riktigt.

 

[escodobe]

.

Jag kanske ska försöka skaffa en killkompis. Mitt issue där är väl att jag är sådär traditionellt tjejig och oftast har mer saker gemensamt med kvinnor än män. Min sambo är inte en machoman utan har många sidor och det är ju en stor tillgång för både mig och honom. Jag önskar bara att jag inte behövde se alla andra kvinnor som ett eventuellt hot för vår kärlek och känna att jag räcker till för honom. Att de inte behöver vara ett hot för mig och hans relation för att de vill vara vän med honom.

Om du inte vill umgås med män så kanske det borde öka förståelsen för att han med värdesätter kvinnliga vänner?

Många av min partners vänner är kvinnor. Om inte annat för att han(och jag) jobbar inom en bransch där det nästan bara finns kvinnor.

 

[osaker83]

Jag tror inte att det är det det handlar om. Som någon annan föreslog, tror jag också att den oron snarare handlar om att man inte tror att man själv klarar av att hantera att bli bedragen eller dumpad (eller motsvarande). Om man är en person som tror sig om att kunna hantera det, så är tanken förvisso inte lockande, men den skrämmer heller inte skiten ur en.

Man kan kanske jämföra med en del personer man har träffat på som är väldigt rädda för att någon ska dö hela tiden. Kanske handlar även det snarare om att man är rädd för att man inte ska klara av att hantera det.

För båda sakerna händer ju. Folk dumpar, bedrar och dör. Man måste kunna leva med det om man vill leva alls, och det finns inga garantier för att man ska undkomma något av det. Tvärtom, faktiskt. Mest troligt är att man kommer att uppleva det under sitt liv.

Om man kan undvika att skapa en massa relationsdrama på grund av att jobbiga saker existerar i världen, blir livet nog lite mer uthärdligt ändå.

Det är klart att allt det där händer! Det är ju en del av livet. Men det betyder ju inte att det är lätt att hantera jobbiga saker bara för att de kanske är oundvikliga och svåra att skydda sig ifrån. Och känns det inte konstigt att lämna sin partner, den man är närmast, ute ur en så jobbig process i ens liv speciellt när ångesten involverar relationen med hen?

 

[Kattennizze]

Jag tror inte att det är det det handlar om. Som någon annan föreslog, tror jag också att den oron snarare handlar om att man inte tror att man själv klarar av att hantera att bli bedragen eller dumpad (eller motsvarande). Om man är en person som tror sig om att kunna hantera det, så är tanken förvisso inte lockande, men den skrämmer heller inte skiten ur en.

Man kan kanske jämföra med en del personer man har träffat på som är väldigt rädda för att någon ska dö hela tiden. Kanske handlar även det snarare om att man är rädd för att man inte ska klara av att hantera det.

För båda sakerna händer ju. Folk dumpar, bedrar och dör. Man måste kunna leva med det om man vill leva alls, och det finns inga garantier för att man ska undkomma något av det. Tvärtom, faktiskt. Mest troligt är att man kommer att uppleva det under sitt liv.

Om man kan undvika att skapa en massa relationsdrama på grund av att jobbiga saker existerar i världen, blir livet nog lite mer uthärdligt ändå.

Exakt vad jag tänkte skriva. Jag tror att det blir lättare att leva genom att tänka att livet rätt mycket är jävligt och sen dör man. Inte så kul odds precis. Man blir dumpad, jäkla grejer händer hela tiden, idag har vi t ex fått en dåre till världens mäktigaste man därborta i väst.
Sen det här med tungt bagage, ett tungt bagage tycker inte jag är att ha blivit dumpad och sviken i en tidigare relation, för det är faktiskt en del av livet, vi får våra törnar i vuxenlivet. Tungt bagage handlar om något helt annat, som någon skrev, och grundläggs i barndomen, oftast under de tidigaste åren där vanvård, övergrepp, olika trauman, misshandel mm ingår. DÅ har man svårt att knyta an verkligen till andra vuxna människor. Jag försöker inte förringa de du har problem men, jag vill bara ge dig ett bredare perspektiv på tillvaron.

 

[Petruska]

Det är klart att allt det där händer! Det är ju en del av livet. Men det betyder ju inte att det är lätt att hantera jobbiga saker bara för att de kanske är oundvikliga och svåra att skydda sig ifrån. Och känns det inte konstigt att lämna sin partner, den man är närmast, ute ur en så jobbig process i ens liv speciellt när ångesten involverar relationen med hen?

Du gör ju så enormt stor grej av förhållandet. Du har skrivit UPPREPADE GÅNGER att du och partnern älskar varandra, att du vet det, att partner är den du litar MEST på, är NÄRMAST osv. Det är klart att om partner är livets mening och mål, då är det jobbigt att hen kan dumpa en eller bedra en.

Men lite proportion här, kanske?

Och just därför att en massa jobbiga grejer händer, kan det ju vara en poäng med att inte dramatisera dem så hemskt.