patetisk tråd

[osaker83]

Förstår jag dig rätt att ni inte jobbar direkt med dina tankar om din misstänksamhet o svartsjuka? Ditt behov av att kontrollera din partner. Pratar ni inte alls om det?

Jo det har vi gjort mycket. Men hon tycker inte att jag är helt obefogat svartsjuk utan tycker att han har betett sig på ett sätt som är lätt att tolka fel. Helt ärligt, jag har till och med försökt försvara honom massor i att han "tänker inte som jag" och "gör ju ingenting fysiskt" etc och det står jag för att jag tycker. Men hon menar att det vanligaste när tjejer kommer in och har ångesten över att de är svartsjuka är att deras partner faktiskt inte beter sig helt schysst, oavsett om de menar det eller ej. Hon verkar inte hålla med majoriteten i den här tråden...

 

[Squie]

Jo det har vi gjort mycket. Men hon tycker inte att jag är helt obefogat svartsjuk utan tycker att han har betett sig på ett sätt som är lätt att tolka fel. Helt ärligt, jag har till och med försökt försvara honom massor i att han "tänker inte som jag" och "gör ju ingenting fysiskt" etc och det står jag för att jag tycker. Men hon menar att det vanligaste när tjejer kommer in och har ångesten över att de är svartsjuka är att deras partner faktiskt inte beter sig helt schysst, oavsett om de menar det eller ej. Hon verkar inte hålla med majoriteten i den här tråden...

Okey, jag förstår.
Då blir ju min undran. Startade du tråden för att få det bekräftat av vad psykologen tycker eller hade du någon annan tanke med din tråd?
För vi i tråden går ju på vad du skriver o hur du skriver. Hur du framför det hela till psykologen har vi ju inte en aning om.

 

[osaker83]

Okey, jag förstår.
Då blir ju min undran. Startade du tråden för att få det bekräftat av vad psykologen tycker eller hade du någon annan tanke med din tråd?
För vi i tråden går ju på vad du skriver o hur du skriver. Hur du framför det hela till psykologen har vi ju inte en aning om.

Min tanke med tråden var att få andra människors tankar om det här, och det har jag ju fått. Det behöver ju inte betyda att jag måste bli "nöjd med svaren" eller håller med om allt. Det kan vara skönt att få fler än en persons input och så får väl allas svar smälta i mig. Eller så är det också fel, jag vet inte. Det viktigaste kanske är att jag hittar svaret i MIG så jag slipper göra fler sånahär trådar. Min psykolog har inte varit delaktig i just denna grej med den nya tjejkompisen utan saker som varit innan. Och de kanske också gör mig osäkrare än jag hade behövt, jag vet inte.

 

[Killaloe]

Sen att du har ingenting emot att dom pratar, men att du vill att han är ärlig mot dig och du vill inte att det ska smygas med någonting.

Fast alltså, att säga till någon att "jag har ingenting emot att du pratar med den och den" är ju också ett sätt att kontrollera. Kanske inte lika tydligt som att säga att någon inte får, men det blir ju ändå ett sätt att begränsa vem ens parter pratar med genom att "okeja" hur en pratar med sina vänner.

Det känns också väldigt förminskande att någon ska okeja ens relationer, som om personen inte är vuxen,

om min sambo sa "jag har ingenting emot att du vinterbadar/har manliga vänner/äter paprika" då skulle jag undra vad han pysslar med och varför han skulle ha något emot det. Jag skulle också ta det som att han genom att okeja vissa grejer också menat att han inte gillar andra saker och nä, det är inte hans sak att ha. Han ska inte godkänna mitt liv, det är upp till mig.

 

[tanten]

om min sambo sa "jag har ingenting emot att du vinterbadar/har manliga vänner/äter paprika" då skulle jag undra vad han pysslar med och varför han skulle ha något emot det. Jag skulle också ta det som att han genom att okeja vissa grejer också menat att han inte gillar andra saker och nä, det är inte hans sak att ha. Han ska inte godkänna mitt liv, det är upp till mig.

Spinner vidare, löst kopplat till ovanstående
En klok välutbildad ung afghansk man sa lite brydd till mig när vi diskuterade jämställdhet i Sverige att - min fru får göra vad hon vill.
Det var just det att hon FICK. Det blev en krock mellan världar.

Jag fick tänka ett tag för att kunna förklara på ett pedagogiskt sätt att en man itne kan tillåta eller förbjuda eftersom kvinnor är personer med eget liv. Det tog ett tag innan det sjönk in. Våra världar var så olika. Han kom från en helt annan kontext. Han kom från ett land där det finns byar där döttrarna i en del familjer inte ens har namn. Jag kommer från en plats där kvinnor på landbygden är starka, jordägande, Inte frågar någon.

Det jag vill säga med detta är att människor resonerar olika beroende på vilken kontext de har vilken bakgrund de har. Våra tankemönster formas av vår omgivning.

TS har en världsuppfattning där män alltid försöker ha en sexuellt färgad relation till kvinnor. Att ändra en hel tankevärld är inte enkelt.

 

[Killaloe]

TS har en världsuppfattning där män alltid försöker ha en sexuellt färgad relation till kvinnor. Att ändra en hel tankevärld är inte enkelt.

Det är klart det är jättesvårt att ändra hela sin tankevärld, men om en själv mår dåligt av sin tankevärld eller kontrollerar andra för att upprätthålla tankevärlden så är det ju oavsett läge att försöka ändra på den. Mest för sin egen skull, såklart, men även för att det inte är rimligt att kontrollera andra

 

[rutans]

Jag tycker att du ska fundera på om du är svartsjuk för att du behöver jobba med din självkänsla. Eller svartsjuk för att du faktiskt inte litar på honom.
Jag tycker inte man ska kontrollera sin partner. Men jag har i färskt minne en annan tråd gällande otrohet och då var det många som tyckte det var helt ok med otrohet så länge partnern inte visste något. Vilket jag tror genomsyrar vissa svar du kan få här.
Så det kan ju faktiskt vara så att han inte är rätt person för dig för att ni inte känner dig trygg med just honom.

 

[Modest]

@osaker83 Gud vad jag känner igen mig i din tråd! Jag är fullt medveten om att jag måste tänka om, att jag måste få bättre självkänsla och bli mindre osäker MEN jag har ingen aning om hur jag ska nå dit. Har provat två terapeuter (både psykoterapi och KBT) men halkar ändå tillbaks i samma mönster. Om och om igen.

Tyvärr inte så peppigt inlägg men du ska veta att du inte är ensam!

 

[Idas]

Jag tycker att du ska fundera på om du är svartsjuk för att du behöver jobba med din självkänsla. Eller svartsjuk för att du faktiskt inte litar på honom.
Jag tycker inte man ska kontrollera sin partner. Men jag har i färskt minne en annan tråd gällande otrohet och då var det många som tyckte det var helt ok med otrohet så länge partnern inte visste något. Vilket jag tror genomsyrar vissa svar du kan få här.
Så det kan ju faktiskt vara så att han inte är rätt person för dig för att ni inte känner dig trygg med just honom.

Har svårt att tro att detta är representativ fakta för gemene man.
För mig är otrohet oacceptabelt, men det innebär inte att jag måste ha stenkoll och kontrollera allt min partner gör. Jag litar på att han valt att vara med mig eftersom han älskar mig. Att kontrollera, förhindra och misstänka är inte bra för något förhållande och hur svårt det än kan vara att ta tag i så är det något man måste jobba med. Om din psykolog belägger din sambo för dina problem istället för att hjälpa dig tänka i andra banor är det kanske läge att byta psykolog.

 

[mandalaki]

Men jag har i färskt minne en annan tråd gällande otrohet och då var det många som tyckte det var helt ok med otrohet så länge partnern inte visste något. Vilket jag tror genomsyrar vissa svar du kan få här.

Eller, för att hamna närmare sanningen: I tidigare otrohetstrådar har en del bukefalister förklarat att de inte vill veta om deras partner har enstaka ligg med andra.

(Påpekar detta eftersom TS annars kan avfärda svaren hon får med att på buke tycker de flesta att otrohet är helt ok så länge den inte kommer fram. Dessutom tycker jag att det är olyckligt om resonemangen här handlar för mycket om otrohet, när det är svartsjuka och behov av att kontrollera en partner som är huvudfrågan)

 

[Lampan]

Jo det har vi gjort mycket. Men hon tycker inte att jag är helt obefogat svartsjuk utan tycker att han har betett sig på ett sätt som är lätt att tolka fel. Helt ärligt, jag har till och med försökt försvara honom massor i att han "tänker inte som jag" och "gör ju ingenting fysiskt" etc och det står jag för att jag tycker. Men hon menar att det vanligaste när tjejer kommer in och har ångesten över att de är svartsjuka är att deras partner faktiskt inte beter sig helt schysst, oavsett om de menar det eller ej. Hon verkar inte hålla med majoriteten i den här tråden...

Partner som går över gränser du själv inte tycker är okey
(därmed inte sagt att någon är otrogen)
Du och din kille har helt olika syn på hur ni vill att ert förhållande ska se ut, helt enkelt.
Jag tror inte att han kan ändra sig, jag tror inte heller att det lönar sig att "du jobbar på din svartsjuka"
Du är inte "svartsjuk"
Du har en annan syn på hur förhållandet ska se ut.

Varför skulle det vara konstigt på något vis?
Människor har olika syn på väldigt mycket, pengar, barn, uppfostran inredning, boendemiljö etc etc
Inget är fel eller bättre/sämre än det andra.

 

[Petruska]

Men hur många gånger ska man "sätta sig ner och prata" och "berätta hur osäker man är" innan man faktiskt försöker göra något åt sin osäkerhet? I stället för att kväva partnern med den.

Jag får strypkänslor bara av att läsa om det.

Det där funderar jag också på. Vad ska en partner ta sig till med alla ens återkommande, och tämligen identiska, berättelser om sin egen osäkerhet? Vad kan partner ha den informationen till? Vad är det tänkt att partner ska göra sedan han - ännu en gång - har fått ta del av denna öppenhet?

Dessutom tvivlar jag allvarligt på att TS - eller andra personer i TS position - lyckas berätta om sin osäkerhet utan att också lägga ansvar och skuld för den hos partnern. Och genast blev det öppenhjärtiga samtalet något helt annat!

Det är något absurt med en förståelse av relationer som att de betyder att den ena partens interna personliga problem liksom är bådas problem, att lösa tillsammans. Vad jag kan se är det TS som har problem här, ingen annan och inget "vi". Bara TS.

 

[mandalaki]

Det där funderar jag också på. Vad ska en partner ta sig till med alla ens återkommande, och tämligen identiska, berättelser om sin egen osäkerhet? Vad kan partner ha den informationen till? Vad är det tänkt att partner ska göra sedan han - ännu en gång - har fått ta del av denna öppenhet?

Dessutom tvivlar jag allvarligt på att TS - eller andra personer i TS position - lyckas berätta om sin osäkerhet utan att också lägga ansvar och skuld för den hos partnern. Och genast blev det öppenhjärtiga samtalet något helt annat!

Det är något absurt med en förståelse av relationer som att de betyder att den ena partens interna personliga problem liksom är bådas problem, att lösa tillsammans. Vad jag kan se är det TS som har problem här, ingen annan och inget "vi". Bara TS.

Då tänker vi rätt lika. Om man aldrig gör något åt sin osäkerhet kan jag inte se något annat syfte med pratandet än att partnern ska ändra sitt beteende "av hänsyn" (vilket bara bör ge osäkerheten näring).

För mig handlar tungt bagage mer om erfarenheter från barndomen, hur ens familjerelationer präglat en. Går man då i en gammal fälla någon gång kanske man får säga till partnern "hoppsan, det där var gammal skit som kom ut, det var inte meningen att det skulle drabba dig."

Men att man haft dåliga kärleksförhållanden/otrogen partner/blivit brutalt dumpad innan tycker jag inte är tillräckligt tungt bagage för att man ska kunna "skylla" på det. (Naturligtvis med undantag av förtryckarförhållanden, fysisk och/eller psykisk misshandel kan förstås ställa till det som fan för en).

 

[Ramona]

Det där funderar jag också på. Vad ska en partner ta sig till med alla ens återkommande, och tämligen identiska, berättelser om sin egen osäkerhet? Vad kan partner ha den informationen till? Vad är det tänkt att partner ska göra sedan han - ännu en gång - har fått ta del av denna öppenhet?

Men har man verkligen i ett förhållande samtal som avslutas och inställningen att "nu är det pratat om så nu vet vi"? Ofta pratar man ju om någonting och kommer samma känsla upp i en annan situation spinner man väl bara vidare på det. I TS situation blir det ju att nu när han har skaffat en ny bekantskap i denna kvinnan så reagerar hon med att blir rädd för att gå igenom det hon redan gått igenom en gång i livet. Den rädslan kanske inte alls är motiverad, men den finns ju där och då är det klart att man som partner får bemöta det.

Jag hade tagit kommentaren att man ju vet om problematiken och osäkerheten i sin partner då man haft denna diskussionen tidigare, men att man skiter i det eftersom det är partnerns problem som oerhört respektlöst och ignorant.

Alla har vi issues och saker vi behöver jobba med. Vi är alla under utveckling så att säga. Men i den utvecklingsprocessen ingår det väl även att vara del av sin partners utveckling. TS partner kommer kanske aldrig att kunna ge tillräckligt med bekräftelse och skapa en känsla av trygghet hos TS, men han får ju i alla fall vara med på tåget och försöka. Precis som att hon måste försöka bygga sig själv från sin sida och inte förlita sig på att hennes partner kommer att kunna lösa problemet åt henne.

För mig är alla problem i ett förhållande bådas problem.

 

[Petruska]

Då tänker vi rätt lika. Om man aldrig gör något åt sin osäkerhet kan jag inte se något annat syfte med pratandet än att partnern ska ändra sitt beteende "av hänsyn" (vilket bara bör ge osäkerheten näring).

För mig handlar tungt bagage mer om erfarenheter från barndomen, hur ens familjerelationer präglat en. Går man då i en gammal fälla någon gång kanske man får säga till partnern "hoppsan, det där var gammal skit som kom ut, det var inte meningen att det skulle drabba dig."

Men att man haft dåliga kärleksförhållanden/otrogen partner/blivit brutalt dumpad innan tycker jag inte är tillräckligt tungt bagage för att man ska kunna "skylla" på det. (Naturligtvis med undantag av förtryckarförhållanden, fysisk och/eller psykisk misshandel kan förstås ställa till det som fan för en).

Nej, jag förstår inte heller hur spruckna tidigare relationer, dumpningar och otrohet från tidigare partners kan vara "tungt bagage". Hur smärtfritt liv väntar man sig? Det måste vara en försvinnande minoritet förunnat att aldrig ha upplevt något sådant?

Som tungt bagage, skulle jag snarare räkna sådant som krig/flyktingtrauman, misshandelsrelationer, missbrukande föräldrar och sådant. Och även det hade man ju blivit så illa tvungen att lära sig hantera utan att plåga andra med det. Men att sådana erfarenheter formar hela resten av livet, är ju att förvänta sig på ett sätt som det inte är om man har blivit bedragen och dumpad ett par gånger när man var runt 20.

 

[Modest]

@Petruska och @mandalaki

Jag förstår vad ni menar, att detta ständiga upprepande av nästan identiska samtal inte löser något. Men hur gör man istället? Likt TS upplever jag att när jag inte pratar om det (säg t ex en händelse som utlöst jobbiga känslor hos mig) och ventilerar det, byggs känslorna upp och konsumerar mig helt till slut. Jag har alltså försökt att ignorera känslorna och på så sätt inte dra in min partner, med värre resultat än förstnämnda strategi.

 

[mandalaki]

TS partner kommer kanske aldrig att kunna ge tillräckligt med bekräftelse och skapa en känsla av trygghet hos TS, men han får ju i alla fall vara med på tåget och försöka. Precis som att hon måste försöka bygga sig själv från sin sida och inte förlita sig på att hennes partner kommer att kunna lösa problemet åt henne.

Fast jag tror att den beständiga lösningen på osäkerhetsproblem är att man själv bygger upp sin säkerhet. Om partnern gör en säker, så försvinner ju säkerheten om förhållandet tar slut. I nästa förhållande får man börja om, och låta en ny partner försöka stärka en. Det måste rimligen vara bättre att själv bygga upp sig.

 

[Modest]

Ignorera kanske är knepigt uttryckt, snarare försökt hantera och tänka rationellt, dock utan större framgång.

 

[mandalaki]

@Petruska och @mandalaki

Jag förstår vad ni menar, att detta ständiga upprepande av nästan identiska samtal inte löser något. Men hur gör man istället? Likt TS upplever jag att när jag inte pratar om det (säg t ex en händelse som utlöst jobbiga känslor hos mig) och ventilerar det, byggs känslorna upp och konsumerar mig helt till slut. Jag har alltså försökt att ignorera känslorna och på så sätt inte dra in min partner, med värre resultat än förstnämnda strategi.

Man får ta det i terapin, tänker jag. Och samtidigt faktiskt försöka skärpa sig. Min ångest är min, den får jag jobba med, min partner ska behöva lida så lite som möjligt av den.

 

[mandalaki]

Ignorera kanske är knepigt uttryckt, snarare försökt hantera och tänka rationellt, dock utan större framgång.

Det är inte det att jag inte förstår att det är svårt. Jag är själv en ältare av rang.

Men jag tror ändå inte att älta med partnern, att älta med kompisar, att älta på nätet - är lösningen. Min erfarenhet är att det är snarare håller ångesten vid liv. Man tror att man ventilerar och att det är bra - men det verkar inte vara någon särskilt långsiktig lösning för man är snart i gropen igen.