Du skrev att du behövde boendestöd och att rida.
Ja, det där reagerade jag också på. Det blir ju helt övermäktigt om man gör ALLT kring huset till ett jätteprojekt. Inte skulle det ta mig en fruktansvärt lång tid att välja en ny tvättmaskin heller. Det får det ju inte göra. Jag har en massa annat att göra också.
Jag har hyrt hus många gånger och har aldrig trivts. Dels för att jag inte kunnat renovera efter eget tycke men också för att jag alltid mist mina växter när jag fått flytta. Jag har aldrig känt mig trygg i hyrt hus utan har hela tiden varit tvungen att flytta av olika anledningar. Jag vill ha en permanent plats som jag aldrig behöver flytta ifrån. Jag vill känna mig trygg och ha frihet.
Det är ju precis som vilken trädgård som helst..bara det att den inte är precis utanför dörren. Det finns inga begränsningar när det gäller kolonilotter, det finns stora och det finns mindre om man vill ha det.
Problemet är att man kan inte bli frisk när man inte är sjuk, det gäller att lära sig att acceptera vad man klarar och inte klarar och lära sig att anpassa livet efter det. Sålänge man inte accepterar vad man klarar av och inte klarar av så är det en ganska omöjligt ekvation. Det hjälper inte att vara ensvis och försöka hålla fast vid sitt liv som man tänkt att det skulle vara, verkligheten är en annan.
En försörjning går tyvärr före allt annat. Och jag kan ändå inte rida när det inte finns någon häst att rida. Ensam har jag varit hela livet. Igår satt jag för övrigt och chattade med två personer samtidigt och blev helt matt. Så jag orkar nog inte vara så social jämt heller.
Det är det ju verkligen inte. Jag kan inte plantera varken buskar och träd där. De mister jag ju dessutom om jag slutar ha lotten. Och så kommer väl grannarna klaga att träden skuggar deras lott. Sen får man aldrig vara i fred på en kolonilott. Man måste hela tiden stå ut med grannar. Man kan inte gräva en damm heller på en kolonilott. Och man äger aldrig växterna man planterar där trots att man köpt dem. Det finns heller inget utrymme att skapa varken en skogsträdgård eller rosenträdgård på en kolonilott. Och det finns inga skyddande väggar där jag kan plantera känsliga träd.
Hyra något hus.
Frågan är ju då om du orkar med större eller om det är det att du vill orka med det. Annars så kanske du kan satsa på att bli någon typ av trädgårdsarkitekt eller nåt? Hjälpa andra med deras trädgårdar? Då får du utlopp för din kreativitet plus att du får extra pengar.
Men handen på hjärtat, orkar du verkligen med det?
Och du tycker att det fungerar bra så just nu då?
Men hur mycket av allt detta blir av nu då?
Det där är praktiskt taget tvärtemot hur det funkar på ett av kolonilottsområdena jag känner till. Det är rejält stora lotter, runt 80-100 kvm med små hus, många spenderar veckoslutet eller hela veckor där. Det är fritt fram att plantera träd och göra en damm. En kollega till mig har en av de lotterna och hon pratar i dagsläget om att hon har lite svårt välja vad hon ska köpa, ett till äppelträd eller testa nåt nytt. Hon planerar också att måla det lilla huset i sommar. I det området så köper man sin lott och äger den, sen är det en styrelse ungefär som i en bostadsrättsförening. Styrelsen tar gemensamma beslut som att avgöra när vattnet stängs av och på samt ser till att gemensamhetslokalen(där det finns både dusch och toaletter om man inte vill dra in eget i sin stuga) är i bra skick. Att vara ifred är fullt möjligt, säg bara att du har inte så mycket ork idag och vill bara vara ifred men att du gärna går över på kaffe en stund nån annan dag, tex imorgon.
Det här tror jag är viktigt och jag håller med. Att hyra hus är vanligtvis skitdyrt, och känslan kan vara att aldrig komma hem. Jag har hyrt lägenhet och hus hela livet och det är alltid en stress för mig att inte veta om man blir uppsagd eller ej. Ont i magen varje dag, för var tar man vägen då? Jag hyr ett hus idag. Inneboende stress.
Jag vantrivs i hyrt hus och har heller inte råd. Det finns inga hus att hyra för 3000 kronor i månaden inklusive allt.
Utbildning till trädgårdsarkitekt finns bara i Skåne. P.g.a. rädsla för panikångest klarar jag inte av att åka dit.
Skillnaden mot nu och då är att jag var frisk förut och nu är jag sjuk. Förutsättningarna är helt olika.
Jag har fått flytta på grund av att huset sålts och jag har fått flytta p.g.a. att ägaren ville nyttja boendet själv. Man kan alltså åka ut med lätthet från ett hyrt boende. Jag gillar inte den otryggheten.
Jag är ju sjuk nu, men hoppas ju på att jag någon gång blir frisk och får tillbaka min lust, entusiasm, framtidsutsikter, ork och vilja.
Jag har absolut inte råd med den typen av kolonilott om jag dessutom måste betala dyrt för att kunna bo någonstans. Och jag vill inte ha folk så nära. Jag vill vara ifred och slippa folk som pratar, folk som glor o.s.v.
Ja, jag känner igen känslan att aldrig komma hem.
Nej, här där jag bor kostar hyreshus ("normalt" skick och mellan 80-100 kvm) runt 20 000 i mån. Det betalar inte jag tack o lov, för det hade jag aldrig haft råd med.
Jisses, det är då inte vad jag tar i hyra Stockholmsnära.
