Ja, exakt. Det blir inte bättre för att problemen tystas ner utan ska lyftas upp så det förhoppningsvis blir bättre både för elever och lärare.
Mm, när jag gick på mellanstadiet i mitten av åttiotalet ville våra lärare också testa åldersblandat för att de typ tyckte det verkade kul
Plus att vi skulle planera vårt arbete under veckan själv. Det blev inte bra, speciellt eftersom vår klass var stökig redan från början. Våra lärare gick ofta undan med barnen från yngre årskurser och undervisade dem medan vi äldsta skulle jobba självständigt. Gick inte direkt lysande!Vilket årtionde ca?
2000-talVilket årtionde ca?
Hade ni också system med absoluta eller vad det heter istället för relativa betyg (som jag hade)?
G-mvg hade jag
De verkar varit målrelaterade om jag förstår wiki.
Sådär hade vi det i några av mina skolor när jag var barn. Vi hade en kille som inte klarade av att stå i kö och vänta utanför matsalen så det blev slagsmål varje gång (han blev kriminell redan på högstadiet och sedan gick det bara utför). Minns också en incident där en elev gick bärsärkagång i biblan, först gav han sig på bibliotekarien och sedan rev han hela stället och blev till slut hämtad av polis. Men jag tror också att toleransen för våld mellan barn var högre då. Retade man någon så fick man skylla sig själv om man fick en smäll tillbaka. Numera använder man istället ord som misshandel när 2-åringar blir arga på varandra i sandlådan. Samtidigt så är det många föräldrar som har svårt att "sätta ner foten" och vara lagom auktoritära när situationen kräver det. De vuxna MÅSTE bestämma (pga att de har ansvar) och det är viktigt att barnen accepterar de regler som finns (även om de inte alltid klarar av att följa dem). För att knyta lite till curlingtråden; att lära barnen att "man måste ingenting" är att göra dem en björntjänst. En vardag helt utan konflikter är enligt mig ett farligt mål. Däremot ska konflikterna vara hanterbara till antal och storlek.Vi har haft inrymning i matsalen pga en elev i årskursen under, hen ballade ur totalt så dom fick låsa in resten och handskas med hen i korridoren.
Nåt är det liksom. Nog hade vi stökiga elever "på min tid" också, men det är som att dom som blir arga nu blir SÅ mycket argare.
Nu när jag tänker efter, så en av mina klasskompisar (sent 90-tal) var väldigt arg och stökig först. Sen fick han en elevassistent som var med han jämnt, och lugn och frid sänkte sig över hela klassen.
Det verkar inte finnas längre? Även om det nog behövs, speciellt för dom utåtagerande.
Min dotter som är inåtagerande har istället en deal med att hon får gå till speciallärarens rum när hon behöver. Men där är det ibland fullt... Många barn som behöver lugn och ro och "egentid" med en vuxen som kan förklara.
Ja det kanske ser olika ut i olika kommuner. I min kommun fanns det tidigare tilläggs belopp att ansöka centralt. Pengar för resurspersonal etc. Men det blev alldeles för mycket administration så dessa pengar delades upp och ingår numera i den grundläggande elevpengen.
Då har väl dina barn hamnat i klasser där lärarna gör så. Lärarna lägger ju upp sitt arbete på olika sätt. Det är målstyrt.
Exakt. Och det var helt säkert olika på 80-talet också.
.Det låter ju finfint i typ förskoleklass, men hur långt upp i klasserna ska det hålla på? Och om man nu ska anpassa efter de aktiva barnen och kräva gympapass varje dag hur går det då för barnen som avskyr gympa och hellre vill ha undervisning?Nu kanske det här kan vara osmidigt uttryckt, men ditt inlägg gav mig en tanke. Jag tror inte att det handlar om respekt/rädsla egentligen...
Jag misstänker att de flesta föräldrar idag inte "passitivitets-tränar" sina barn! Alltså träna på att sitta tyst, lyssna, kunna ha tråkigt en stund. Tolka mig rätt nu folk
Jag menar alltså att det som kallas för "respekt" vanligtvis är rädsla, och att det egentligen inte har med det hela att göra / inte är nödvändigt.
Men barn, precis som djur, gör det dom kan och är vana vid. Om dom inte är vana vid att vänta på att den vuxna ska prata färdigt, att åka bil utan mobilen tillgänglig och ändå ta det lugnt, att hjälpa till att laga mat och vänta på att alla momenten ska bli klara, att ta det lugnt runt sköra mormor osv... Då kan dom ju inte. Det sitter liksom inte i kroppen, och självkontroll är svårt långt upp i åldrarna.
Jag tänker att det liksom blir så luddigt när föräldrar skyller på lärarna och lärarna på föräldrarna, utan att något egentligen kan säga något konkret om vad det är som det behövs tränas på.
Från skolans sida tänker jag att det skulle kunna underlätta med att lägga upp dagarna lite annorlunda: första timmen är antingen fri läsning/pyssel i tystnad i mjuk belysning, eller organiserad lek/sport utomhus. Vill, kan och behöver barnet starta dagen lugnt gör den det inne, behöver barnet få ut morgonstressen genom spring så gör den det ute (eller i gympasalen om vidrigt väder).
Sen vanliga lektioner, sen ett gemensamt gympapass efter lunch.
Från föräldrahåll borde det gå att göra material och kurser i hur man tränar "ta det lugnt" hemma på ett positivt sätt.
Vad tror ni om det?
(Dessa tankar är baserade på min erfarenhet av hästträning, hur jag uppfostrat mitt eget barn, och hur det märks enorm skillnad på hur hon agerar jämfört med andra tjejer i klassen med misstänkt adhd, och andra barn rent allmänt. Hon kan vara extremt flamsig och energisk hemma och på rasterna, men "ta det lugnt" har gått bra att överföra till skolmiljön och till en lärare hon absolut inte respekterar - men hon vet att det är en sån situation där hon istället får stimma tyst. Rita, pyssla, eller checka ut med huvudet på bänken. Vad som helst bara det inte stör andra.)
