Någon mer med asperger/autism?

[grodan21]

Känner igen det här så väl. Det blir många timmar per dag i soffan med mobilspel och gärna se om gamla filmer. De flesta ser inte hur man kraschar när man kommer hem från nått. Ofta behöver man inte ens ha gjort nått men måste få den återhämtningen ändå.

Jag har asberger och hyperaktivitetsstörning (ospecificerad) som diagnoser. Kan inte reglera min energiåtgång utan går all in oavsett vad jag gör. Ibland kan jag hålla igång i timmar utan paus. Lika bra att köra på när jag har en bra dag och orkar sr för jag vet aldrig hur det är med energi imorgon. Ibland händer ingenting och ibland händer massor. Men behovet att vara ensam och att vila mycket finns alltid där.

En trötthet som inte går att förklara.

 

[Skjøldur]

Jag har en förälder som inte är diagnosticerad men har många aspergerdrag. Både jag och mitt syskon har yrken som gett oss kunskaper inom området och föräldern passar in på flera kriterier. Föräldern säger själv att denne känner igen sig i mycket.

Under uppväxten har föräldern varit annorlunda, svår att förstå och stundtals obegriplig i sitt reaktionsmönster. Vi har haft stora problem i vår relation ända från min barndom upp till jag var över 25. Sedan jag började bemöta föräldern på ett mer fyrkantigt (som motsats till känslomässigt), strukturerat och förberedande sätt har våran relation förbättrats oerhört mycket.

Min pappa var lite sådär också, väldigt fyrkantig i sitt sätt att tänka. Han hade bestämt sig då han var väldigt ung för vad som var rätt o fel och hur saker och ting skulle vara och han var inte ett dugg flexibel. Men han var "en hederlig bonne" som skötte allting ordentligt." Han gick i en liten byskola och hur den moderna skolan fungerade eller hur det är att vara en liten tjej bland en massa andra elever som inte alltid är snälla, det förstod han inte alls. Det är först då jag blivit mer än vuxen som jag förstått att han säkert hade problem med en del saker och hur mycket mamma anpassat sig. Min systerson är mer annorlunda än min pappa var. Är nog också så att det märks mer för att han lever i en modern värld. Han har asbergers diagnos. Vi bor långt från varandra och sågs bara ett par gånger om året då han växte upp. Minns i alla fall att då han var liten och de andra ungarna tyckte att "då struntar vi i dig surplutt", så tjurade han och kunde han bli sittande hur länge som helst. Satt på en snöhög så länge att syrran sa att "jag måste hämta honom innan han fryser fast". Och så försökte hon hitta på en sätt så att han kunde ge sig med värdigheten i behåll. En annan gång så gick han längst vägen och pratade med sin kompis och så kom jag med bilen. Jag vinkade och vinkade och han såg oss men hejade ändå inte. Då jag frågade honom så sa han att "jag såg er men jag pratade ju med....". Han kan inte rita av något och hade visst svårt med trä o metallslöjd. Men han är ett geni vad det gäller det abstrakta och håller för närvarande på att doktorera i ekonomi. Han har gift sig med en tjej från Mexiko som är väldigt normal men älskar honom i alla fall.

 

[snorp]

En trötthet som inte går att förklara.

Verkligen. Jag får dessutom feber och svullen hals när det blir för mycket. Det är inte pga virus/bakterier utan det är av utmattning. Känner skillnad på när det är pga trötthet eller sjukdom.

 

[grodan21]

Verkligen. Jag får dessutom feber och svullen hals när det blir för mycket. Det är inte pga virus/bakterier utan det är av utmattning. Känner skillnad på när det är pga trötthet eller sjukdom.

Jag får depression symtom

 

[Qelina]

Mina problem i vardagen är ganska många, jag har enormt svårt för förändringar. Jag måste veta allt i förväg, t.ex. började jag planera julafton i juni och började fråga mina föräldrar om hur det blir då redan i oktober. När min morfar, mormor och farmor dog ville jag veta exakt när dom skulle dö, jag frågade mina föräldrar och sjukvårdspersonalen om dom skulle dö idag, imorgon, klockan 19 eller kanske 10 dagen efter och blev frustrerad när ingen kunde svara och dom blev irriterade på mig.

Jag ses ofta som duktig på det sociala men inuti är det jätte svårt, jag har problem med turtagning, att veta när det är min tur att prata, jag "lyckas" ofta avbryta andra och har också svårt att följa med i samtal.

Jag har väldigt svårt att identifiera känslor både mentalt och fysiskt och går till en fysioterapeut där vi bland annat jobbar med det, ofta känns det omöjligt för mig att svara på hennes frågor om hur jag känner, var i kroppen det känns.

Jag fastnar i saker, kan bli sittande en eller flera timmar stirrande ut i ingenting. Har jag bestämt att jag ska äta kl 19 kan jag inte äta 18.59 utan då måste jag vänta.

Jag har svårt för att automatisera, varje gång jag gör något är det som första gången, jag måste gå igenom i huvudet vilka steg jag måste ta mig igenom när jag ska duscha osv. Även om jag ska iväg exakt samma tid två dagar i rad kan jag inte bara sätta alarmet på samma tid till dagen efter utan jag måste i detalj få igenom hur många minuter varje steg tar, jag räknar om och om igen, för varje liten sak och det gör mig tokig!

Jaja, det här är toppen på isberget men lite saker som påverkar min vardag.

När det gäller förhållanden är det svårt, det ruckar på mina rutiner, kräver mycket social energi och jag har extremt svårt för beröring över steget att krama någon. Livrädd för att någon ska ta på mig.

 

[Qelina]

Känner igen det här så väl. Det blir många timmar per dag i soffan med mobilspel och gärna se om gamla filmer. De flesta ser inte hur man kraschar när man kommer hem från nått. Ofta behöver man inte ens ha gjort nått men måste få den återhämtningen ändå.

Jag har asberger och hyperaktivitetsstörning (ospecificerad) som diagnoser. Kan inte reglera min energiåtgång utan går all in oavsett vad jag gör. Ibland kan jag hålla igång i timmar utan paus. Lika bra att köra på när jag har en bra dag och orkar sr för jag vet aldrig hur det är med energi imorgon. Ibland händer ingenting och ibland händer massor. Men behovet att vara ensam och att vila mycket finns alltid där.

+1 på det här

 

[Raderad medlem 120709]

Det blir många timmar per dag i soffan med mobilspel och gärna se om gamla filmer. De flesta ser inte hur man kraschar när man kommer hem från nått. Ofta behöver man inte ens ha gjort nått men måste få den återhämtningen ändå.

Ja! Jag kan totalkrascha av att t ex bara åka och handla en kort stund, så lätt att trötta ut är jag. Men det ser inga andra än mina närmsta som faktiskt träffar mig i hemmet, så för andra ses jag som 'högfungerande'. Tyvärr missförstås min stora mängd vila ofta som lathet av andra, när jag inget helle skulle vilja än att orka göra mer än typ max tre saker på en bra (!) dag.

 

[Qelina]

Jo just det, på seminariumet om autism hos flickor och kvinnor tid dom upp att våra specialintressen ofta handlar om djur eller serier och sånt och där stämmer det rejält för mig.Grejen är den att många har det som intressen men det är graden och intensiteten som avgör om det är ett vanligt intresse eller specialintresse. Jag trivs dessutom ofta bättre med djur än människor. När jag var 10 slog mina föräldrar vad med mig om jag kunde skriva ner 50 hästraser på 10 minuter. Jag skrev 80 och kunde redogöra var alla kom ifrån, exteriör, färger, storlek, användningsområde osv. Jag läste min hästrasbok flera gånger per dag i massor av år, samma bok om och om igen.

Jag är också sjukt intresserad av listor av alla slag jag skriver t.ex. upp varje bok jag läser och betygsätter dom och har gjort det sen 2014. Nyligen gav jag mig på projektet att skriva ner alla serier jag sett (eftersom jag ser massor av serier) sen jag blev tonåring och jäklar vilket jobb det är. Har väl skrivit upp mer än 100 hittills men kämpar vidare med listan

 

[Angua]

Jag har inte as, men har några i omgivningen med den diagnosen. Har svårt att se det som ett samlingsbegrepp, precis som med alla andra är de individer med lite olika svårigheter och styrkor. Precis som med en fysisk diagnos.
Har även några personer i omgivningen med många as drag och som jag misstänker kvalar in på en diagnos om de skulle utretts. De är svårare än de med diagnos, både i sitt bemötande och att bemöta. Den gemensamma nämnaren är att de saknar självinsikt och kräver att alla ska rätta sig efter dem. De jag känner som har diagnos har det inte alltid enkelt, men de förstår sig själva mycket bättre och blir det krångel vet jag varför och kan fråga så är det lättare att lösa. Och det är lättare stt tillmötesgå.

 

[snorp]

Jag ses ofta som duktig på det sociala men inuti är det jätte svårt, jag har problem med turtagning, att veta när det är min tur att prata, jag "lyckas" ofta avbryta andra och har också svårt att följa med i samtal.

Jag avbryter folk hela tiden Jag snackar mycket och ofta. När jag träffar folk jag inte känner, exempelvis om jag går kurs med hunden, brukar jag tala om att det är helt okej att be mig vara tyst, jag tar inte illa upp.

Nått annat jag tycker är svårt är att veta när man ska gå. Kommer ihåg när jag var liten och var med mamma på jobbet och hon bad en gå och lämna ett papper till en kollega, jag kunde inte bara gå in och lämna det och sen gå. Jag gick in, lämnade pappret och sen stod jag där och visste inte vad jag skulle göra. Har fortfarande svårt att veta när jag ska gå i olika sammanhang. Är jag hemma hos en kompis så är jag inte där i nån timme, jag blir kvar i ganska många timmar. Nu vet mina vänner att de kan be mig gå hem om de inte vill ha kvar mig längre så det är inget problem. Men alla situationer är ju inte med vänner.

 

[avslutat medlemskap]

Någonting som verkar gå igen på många av oss är att vi är kreativa fysiskt men inte ens får till en streckgubbe. Teckningslektionerna i skolan var en pina för det blev bara blanka blad och väntan på att få gå hem.

Jag kan berätta en episod från mitt yrkesverksamma liv, jag har alltid varit fysiskt kreativ och kan i stort sett bygga vad som helst utan ritning eftersom jag inte varken kan rita eller göra beräkningar pga. dyskalkyli. Jag var med och byggde en foderberedningsutrustning för blötfoder, ett specialbygge, och den som skulle rita anläggningen gjorde det bit för bit. Jag hade hela konceptet klart i huvudet så jag behövde inga ritningar men höll god min ända tills jag inte pallade mer väntan så när ingenjören kom med ritningarna (ingenjören var en pensionerad "billig arbetskraft") så hade jag redan byggt den delen på frihand på ett sätt som skulle krävt ombyggnad om jag kört efter ingenjörens ritningar som han kom med. Gubben blev tvärsur och åkte sin väg, bonden blev också sur och jag fick ett "men gör som du tycker då, du som kan allt" och gick sin väg. Anläggningen har funkat utan driftstopp nu i mer än 30 år och daglig drift.

"Ibland händer ingenting och ibland händer massor. Men behovet att vara ensam och att vila mycket finns alltid där."
Det där känner jag så väl igen, vissa dagar funkar jag inte.

Sen det där med umgänge, man blir en social kameleont men det kostar på och det går bara att vara det i etapper. Många tar mig för "den där gubben man kan ringa och som fixar allt" samt tar mig för given men jag har vänt blad nu och säger nej till alla i stort sett för ingen hjälper mig att ta ett handtag här så varför ska jag hålla upp vingarna för dom som inte kan flyga själv? Jag har daddat nog med folk, jag kände för ett tag sen att nu räcker det.

 

[Görel]

Min pappa var lite sådär också, väldigt fyrkantig i sitt sätt att tänka. Han hade bestämt sig då han var väldigt ung för vad som var rätt o fel och hur saker och ting skulle vara och han var inte ett dugg flexibel. Men han var "en hederlig bonne" som skötte allting ordentligt." Han gick i en liten byskola och hur den moderna skolan fungerade eller hur det är att vara en liten tjej bland en massa andra elever som inte alltid är snälla, det förstod han inte alls. Det är först då jag blivit mer än vuxen som jag förstått att han säkert hade problem med en del saker och hur mycket mamma anpassat sig. Min systerson är mer annorlunda än min pappa var. Är nog också så att det märks mer för att han lever i en modern värld. Han har asbergers diagnos. Vi bor långt från varandra och sågs bara ett par gånger om året då han växte upp. Minns i alla fall att då han var liten och de andra ungarna tyckte att "då struntar vi i dig surplutt", så tjurade han och kunde han bli sittande hur länge som helst. Satt på en snöhög så länge att syrran sa att "jag måste hämta honom innan han fryser fast". Och så försökte hon hitta på en sätt så att han kunde ge sig med värdigheten i behåll. En annan gång så gick han längst vägen och pratade med sin kompis och så kom jag med bilen. Jag vinkade och vinkade och han såg oss men hejade ändå inte. Då jag frågade honom så sa han att "jag såg er men jag pratade ju med....". Han kan inte rita av något och hade visst svårt med trä o metallslöjd. Men han är ett geni vad det gäller det abstrakta och håller för närvarande på att doktorera i ekonomi. Han har gift sig med en tjej från Mexiko som är väldigt normal men älskar honom i alla fall.

Sån är inte min förälder alls, den är logisk, intellektuell och analytisk och har en akademisk utbildning och ett arbete som innebar mycket bedömningar.

Ett exempel på tänkande är för några veckor sedan då jag behövde låna en större summa pengar och ringer föräldern. Denne säger att den nog tyvärr inte kan hjälpa mig och jag tänker genast att denne inte ville låna ut pengarna till mig. Istället säger föräldern att det går nog inte för denne vet inte hur den får pengarna från sitt konto till mitt. Vi har haft många sådana här missförstånd genom åren. Föräldern säger nej för att den inte vet hur något ska ordnas rent praktiskt medans jag reagerat känslomässigt och trott att föräldern inte vill.

Däremot har föräldern stora sociala svårigheter liksom många beskriver här i tråden. Vill bara säga att era inlägg hjälper mig att förstå föräldern bättre. Föräldern har mycket svårt för förändringar och kan inte ändra sina planer snabbt utan behöver förberedas ordentligt.

 

[cirkus]

Fast med den logiken så ska vi NPF-are alltså aldrig uttala oss om hur det är att leva med våra funktionshinder, för vi vet ju inte om en massa neurotypiska också har det på samma vis? Alltså ursäkta, men det känns rätt huvudlöst att säga så i en tråd där vi specifikt har tillfrågats hur våran vardag ser ut och hur vi hanterar de problem som ett NPF medför. Att då komma med argumentet att "normala" också kan ha det svårt får det att framstå som att du försöker prata över huvudet på oss, och jag hoppas verkligen att det inte är din avsikt.

Du vet uppenbarligen inte hur vi med diagnoser har det. Det har inte slagit dig att man får en diagnos av en anledning? Hade intensiteten i våra svårigheter varit normal så hade vi ju liksom inte fått någon diagnos heller.

Det är som när folk med huvudvärk jämför det med migrän. Kom igen liksom.

Men är det inte så att även utan diagnos så kan man ha specifika svårigheter med samma intensitet som en med diagnos? Det kan vara en odiagnosticerad människa eller en med bara en specifik svårighet som inte genererar en diagnos.

 

[Qelina]

Däremot har föräldern stora sociala svårigheter liksom många beskriver här i tråden. Vill bara säga att era inlägg hjälper mig att förstå föräldern bättre. Föräldern har mycket svårt för förändringar och kan inte ändra sina planer snabbt utan behöver förberedas ordentligt.

Vad bra att du får lite input på hur det kan vara med autism av olika grader. Precis som många skriver är det stora skillnader mellan alla med autism men det finns ändå en hel del kriterier att uppfylla för att få en diagnos så vissa saker delar vi alla.

 

[Qelina]

Men är det inte så att även utan diagnos så kan man ha specifika svårigheter med samma intensitet som en med diagnos? Det kan vara en odiagnosticerad människa eller en med bara en specifik svårighet som inte genererar en diagnos.

För att få en diagnos krävs det att svårigheterna påverkar ens liv, hur man fungerar i vardagen och så finns det en hel del kriterier att uppfylla, det handlar inte bara om en eller två saker utan intensitet och vardagsfunktionen.Alla människor har nog vissa drag av autism som dom kan känna igen sig i, för att det är mänskligt men det innebär inte att man har autism.

 

[Dentaku]

För att få en diagnos krävs det att svårigheterna påverkar ens liv, hur man fungerar i vardagen och så finns det en hel del kriterier att uppfylla, det handlar inte bara om en eller två saker utan intensitet och vardagsfunktionen.Alla människor har nog vissa drag av autism som dom kan känna igen sig i, för att det är mänskligt men det innebär inte att man har autism.

Jag satt precis och skrev på ett inlägg med samma innebörd. Alltså, även människor som inte befinner sig inom autismspektrumet kan känna att de blir trötta av att umgås med folk, tycka att det är svårt att veta hur man ska bete sig i vissa sammanhang, gärna vilja vara ensamma osv. Men det handlar om hur grava dessa svårigheter är och hur de inverkar på ens tillvaro. För att man ska få en autismdiagnos krävs det att man förutom att man har de vanliga symptomen även uppfyller kriteriet:
"Symtomen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av den nuvarande funktionsförmågan socialt, i arbete eller inom andra viktiga funktionsområden."

 

[Kilauea]

Just konsistens på mat har jag samma som din vän, är helt övertygad om att jag skulle svälta om det var mellan svält eller äta det jag inte klarar av konsistensen på.
Att resa ser jag inte som några bekymmer då mycket mat finns värden över i butikerna.

Samma för både min bror och mig. Är det nåt vi inte gillar så går det inte ner.
Jag klarar inte soppa tex. Smaken kan vara god, men det går ändå inte.

 

[em-pirre]

Jag upplever det som ett stort hinder. Det var lättare i skolan, när man träffade folk automatiskt varje vardag. Jag var ofta utanför även bland vänner, var ofta reservkompisen och umgicks sällan utanför skoltid, men fick visst umgänge iaf. Tills gymnasiet - bodde på internat ihop med ett litet gäng kompisar och vi umgicks i stort sett hela tiden. Tills det blev sommar iaf och efter det hamnade vi på olika boenden. Blev plötsligt väldigt ensam och blev aldrig tillfrågad om att hänga med på fester eller nånting, utan mig gick man till för tjänster.

Nu är jag 32, har inga vänner alls att umgås med och ingen plats där man träffar folk naturligt som på skoltiden. Har gått i tjejgrupp för aspergare via habiliteringen men lyckas tom bli utanför där. Har en ledsagare för att inte bli isolerad och vore det inte för att jag bor nära min familj så hade jag varit helt ensam, något som är en stor skräck att jag kommer bli med tiden när mina föräldrar dör och den syster som vill umgås med mig skaffar ett liv på annat håll.
Någon kärleksrelation har jag aldrig haft. Det är typ högsta drömmen att någon gång hitta någon som älskar mig som jag är, men jag tenderar att bara duga till att doppa kuken i. När det är slut på dopp är det även slut på kontakt.

Det som stör är att jag är högfungerande, jag är inte helt hopplös på socialt samspel även om det finns brister och jag borde inte ha så pass stora problem som jag har. När jag väl umgås med folk går det ju bra liksom. Men jag verkar ha skrivet i pannan att jag är paria och jag vet inte hur fan jag ska sudda ut det.

Så jävla orättvist.

Du är en så otroligt häftig typ.

 

[Qelina]

Jag avbryter folk hela tiden Jag snackar mycket och ofta. När jag träffar folk jag inte känner, exempelvis om jag går kurs med hunden, brukar jag tala om att det är helt okej att be mig vara tyst, jag tar inte illa upp.

Nått annat jag tycker är svårt är att veta när man ska gå. Kommer ihåg när jag var liten och var med mamma på jobbet och hon bad en gå och lämna ett papper till en kollega, jag kunde inte bara gå in och lämna det och sen gå. Jag gick in, lämnade pappret och sen stod jag där och visste inte vad jag skulle göra. Har fortfarande svårt att veta när jag ska gå i olika sammanhang. Är jag hemma hos en kompis så är jag inte där i nån timme, jag blir kvar i ganska många timmar. Nu vet mina vänner att de kan be mig gå hem om de inte vill ha kvar mig längre så det är inget problem. Men alla situationer är ju inte med vänner.

Det är jätte svårt med turtagning, när jag var barn pratade jag inte med någon utanför släkten och mina bästa vänner. Så var det fram till åttan då jag bestämde mig för att börja våga prata lite mer, vi planerade och utvärderade varje vecka i skolan och först var mitt mål att räcka upp handen en gång i veckan och sen ökade jag på det, så det har jag vant mig vid men det är fortfarande obehagligt och jag känner alltid att jag är "fel". Jag var extremt blyg som barn och jag var också rädd för människor som pratade högt eller skrattade , då sprang jag iväg. Nu är jag som dig, jag pladdrar på och får anstränga mig och försöka förstå det sociala spelet, jag visste inte vad turtagning var förrän jag läste min utredning och sen frågade mamma om det men det är ett stort problem. Att föra ett samtal kommer inte automatiskt för mig, jag försöker härma dom jag är med och göra likadant, jag försöker vara tyst och låta den andra personen säga något innan mig osv.

Jag har motsatt problem med när man kan gå, jag tänker på hur kort tid jag kan vara hos någon utan att vara otrevlig. Jag kan känna efter 30-40 minuter eller en timme eller två att jag verkligen inte orkar mer. Därför säger jag alltid direkt när jag kommer till någon att jag inte kan stanna så länge för att jag är trött/sovit dåligt/har ont i huvudet/måste hem och ta en medicin jag glömt/att jag ska äta/ att hunden måste ut (Här är hunden guldvärd!! Jag kan alltid säga att jag måste ut med honom, ofta stämmer det också för när han vill ut piper han för uppmärksamhet så då förstår alla även om vissa tycker att jag kan gå en kort runda och komma tillbaka men jag väljer att gå hem helt).

När man har gäster hemma måste jag också ha en massa bra skäl till att få folk att gå innan jag kroknar helt men det är ganska svårt för man vill ju inte vara trevlig. Här använder jag också hunden.

Det är inte det att jag inte vill träffa dom, jag har många i mitt liv som jag älskar och gärna träffar och pratar i telefon med ofta men det är det här med att jag inte orkar så länge som dom andra gör.

Igår var jag hos mina föräldrar i 2 timmar, då kändes det som jätte mycket och jag var stolt över mig själv.

Det lättaste sättet för mig att umgås på är hundpromenader, då har man ett syfte med att umgås, man gör något, man behöver inte sitta mitt emot någon och vara på ett visst sätt, det kan vara tyst ibland och det har en tydlig början och slut.

 

[cirkus]

För att få en diagnos krävs det att svårigheterna påverkar ens liv, hur man fungerar i vardagen och så finns det en hel del kriterier att uppfylla, det handlar inte bara om en eller två saker utan intensitet och vardagsfunktionen.Alla människor har nog vissa drag av autism som dom kan känna igen sig i, för att det är mänskligt men det innebär inte att man har autism.

Exakt min poäng - det är en gråskala både inom och utom diagnosen. Jag kan ta mig själv som exempel - jag har också svårt för ljud som är irrelevanta - jag hatar när folk ska ha musik/TV eller annat skval på och samtidigt försöka föra en konversation med mig. Eller bara ha musik på i största allmänhet som nån sorts jävla bakgrundsbrus och sen ska jag kunna koncentrera mig - det går inte. Det börjar koka i mig och jag tappar all koncentration. Jag har ingen diagnos med känner både obehag och slutar fungera i vissa situationer