Någon mer med asperger/autism?

[Irmelinis]

"För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det, eller känner si och så, eller nåt ditåt. "

Just detta har autister ofta väldigt, väldigt svårt med. Att prata (inte alla är verbala), identifiera känslor och sätta ord på dem och att veta när eller hur eller till vem man ska säga dessa saker.

Så det hjälper enormt att kunna säga "jag har autism, därför kan jag inte förklara".
Säger man däremot "jag är dålig på det här" så får man ofta svaret "men det är bara att TRÄNA!" och så ska den välmenande kompisen öva en på att prata. Bläää...


Folk ska ju alltid fråga varför om allting. "Jag har svårt med detta." räcker inte. "Jaha, varför?" - här är det mycket hjälpsamt att kunna säga "för att jag har autism".

/från en som själv har autism nivå 2

 

[Irmelinis]

Jag ser NPF-diagnoser som ett MH för människor. En beskrivning av reaktioner, känslor, funktioner hos just den enskilda människan. Den beskrivningen är väldigt användbart för en själv (speciellt för autister som ofta har stora svårigheter med att identifiera och visa känslor) och gör mycket för ens personliga utveckling, så mycket lättare att förstå sig själv - och därmed också kunna hitta rätt sorts stöd för att fungera bättre och undvika att bli deprimerad eller värre.

Fick själv autism nivå 2, med tillägget att om jag fått stöd mycket tidigare i livet så hade jag legat på nivå 1 istället. Nivåerna handlar om hur bra man klarar sig själv i vardagen och i samhället. Ju högre siffra, desto större är behovet av hjälpinsatser.

 

[MiaMia]

Ja, jag tänker just att diagnoser tex på numera vuxna personer som jag - just jag - har sett växa upp, inte förklarar något alls för mig - just mig. Jag ser inte ens vad de skulle kunna förklara.

Mer instrumentell nytta, som tillgång till hjälp och viss anpassning av skolan, är ju bra för de som går att diagnostisera. För de som inte kan diagnostiseras kan det vara förödande att diagnos krävs för hjälp som vem som helst kan se att ungen behöver.

Sen är jag lite osäker. Många som har en diagnos säger ju att det och det i deras personlighet beror på deras diagnos. För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det, eller känner si och så, eller nåt ditåt. Snarare tvärtom, faktiskt.

Att åberopa diagnosen känns för mig nästan alltid som en "omväg" och som att samtalet blir mer opersonligt. Då tänker jag uteslutande på privata relationer och på fritiden. (På jobbet följer jag givetvis reglerna, som kan vara att anpassa vissa saker, jämförbart med tex syn- eller hörselnedsättningar. Men inte heller i jobbet förklarar diagnoser något om personerna för mig, de säger bara något jag måste göra. Och som jag givetvis gör.)

Tack för förklaring. Jag tänkte i mycket på annan nivå och ur annat perspektiv, men nu är jag med dig.

För de som inte kan diagnostiseras kan det vara förödande att diagnos krävs för hjälp som vem som helst kan se att ungen behöver.

De jag tänker mest på är de där ingen annan direkt ser problemen om de inte är kunniga. Då blir diagnosen ett verktyg för att få andra att förstå att det öht finns ett behov; eller att det handlar om ett annat behov än vad de uppfattar det som när de feltolkar utifrån sina egna referensramar.

Många som har en diagnos säger ju att det och det i deras personlighet beror på deras diagnos. För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det

Där är min åsikt att man dels har diagnosen (=speciella förutsättningar avseende några centrala kognitiva funktioner) dels har sin personlighet (=variationer och förutsättningar av samma slag som alla människor). Sen blir ens konkreta beteenden, svårigheter sett till det praktiska en sammanvävning pga dessa två interagerar så mycket med varandra. Så å ena sidan har det förklaringsvärde att en diagnos finns och vad den innebär, å andra sidan är den individuella profilen också avgörande för hur behoven ser ut.

Att åberopa diagnosen känns för mig nästan alltid som en "omväg" och som att samtalet blir mer opersonligt.

Ja, om man refererar till diagnosen som "sammanfattande etikett" utan att beskriva innebörden och yttringarna hos aktuell person blir det så. Vi är nog ute efter snarlik typ av förståelse i slutändan. Jag tänker diagnos och de beskrivningar av funktionsprofil etc. som görs i utredning för många är ett viktigt medel för att komma dit. Sen beror det nog på roll, relation och situation hur djup inblick som behövs där.

 

[Red_Chili]

Jag har träffat ett fåtal personer med aspergerdiagnos, några privat och några i jobbsammanhang. Det som slagit mig då är att de personerna varit väldigt lätta att samarbeta med. De har varit tydliga i sin kommunikation, sagt till direkt om de inte kan något eller behöver något speciellt för att klara olika saker och har öht varit väldigt "rakt på sak" utan att trassla till det. Aldrig att någon av de jag träffat med aspergerdiagnos fått för sig att jag ska vara tankeläsare som förstår något utan att de sagt något om det, vilket vissa andra i min närhet kan få för sig då och då. Det har varit otroligt skönt.

 

[parellikusken]

Min storebror har aspergers. Har så länge jag kan minnas förstått att han varit annorlunda och alla runt omkring oss har förstått det. Han började prata när han var fyra år, hade ett eget låtsasspråk som ingen förstod innan, har alltid haft svårt med ögonkontakt sedan bebistiden. När han var yngre var han fast i specialintressen och hade problem med att interagera med andra barn, han tydde sig mer till vuxna. Min bor har alltid ogillat förändringar, har inte hanterat dom speciellt bra alls. Han har helt enkelt haft en besvärlig uppväxt.
Jag har alltid tagit honom för den han är, vi har växt upp med varandra och han var helt enkelt den han var. Mina föräldrar förstod sig dock aldrig på honom under uppväxten, var mycket bråk för att han inte betedde sig som de förväntade sig. Kunde bli bråk för att han vägrade byta skor trots att de var rejält trasiga (gillar inte förändringar) och andra liknande saker.

Efter gymnasiet fick han sin diagnos (jag kan inte begripa varför ingen skickat honom på utredning tidigare, han var tydligt autistisk redan på dagis. Han gick till speciallärare för sin dyslexi i skolan, så åtminstone hon borde kunnat fånga upp honom.) och då släppte allt för honom. Tror att han alltid har ansträngt sig otroligt mycket för att försöka passa in, men efter han fick sin diagnos så började han att acceptera sig själv och låta sig vara som han är. Skulle säga att hans autism märks betydligt mer nu när han är över 30 än i 20-årsåldern, han är mer sig själv och slappnar av mer.
Det positiva med diagnosen är att familjen äntligen förstår honom (eller ja, så gott det går) och accepterar honom för den han är. Mina föräldrar har fått en betydligt närmare relation till honom nu.

Min stora sorg är väl dock att vi har väldigt dålig kontakt, jag bor 80 mil ifrån honom och enda kontaktytan är när vi ses hos föräldrarna. Tog typ 5 år innan han accepterade min vänförfrågan på facebook. Han har liksom inget behov av andra människor såsom jag har, han ser inte varför han ska kontakta mig när han inte har ett ärende. Allt ansvar för att hålla vår relation vid liv hänger på mig och det kan kännas tungt även om jag vet varför det är som det är.

Min bror är dock sjukt häftig!
Han har trots sina stora sociala problem hunnit mer att sitta 8 år i kommunfullmäktige och några år politiskt inom kyrkan. Det är imponerande!
Där har han dock alltid haft sina pensionärsvänner som accepterat honom och sett han styrkor, och det är en förutsättning för att det ska fungera för honom. Jag är en stolt syster.

 

[Kattennizze]

Jag arbetar med många ungdomar som har autismspektrumdiagnos, inte en enda är lik den andra.
Den absolut vanligaste fördomen jag upplever är att autism= Rainman. Förvisso kan det vara en fördel, att diagnosen inte är fördummande, men det kan ställa till det för de som inte har en hög intelligens (framförallt när föräldrarna hävdar envist att barnet inte är i behov av stöd pga det).

Det är också en vanlig fördom att sociala svårigheter är ett måste. Jag har tex 3 flickor med helt olika autism, den ena är mycket slipad när det kommer till ironi och få förstår att hon ens har diagnosen. De två andra är mer ”typiska”, har svårigheter att tala inför människor, men vilket patos de har! De ryter till vid orättvisor, har ordning och reda och är väldigt god (om än tysta) vänner.

Omvänt kan jag tycka att de som har autism och skyhög intelligens kan få andra svårigheter, men naturligtvis inte likadana som de som inte har hög intelligens. Jag tycker ett jättefint exempel på detta är min ena sons lärare som tidigt insåg att matteboken skulle bli alldeles för lätt så han får räkna helt fritt ur de andra årskursernas böcker och gå deras lektioner. Han är så lycklig över detta. Sen har han inga vänner men han trivs jättebra ändå, mycket tack vare läraren som aldrig ser några begräsningar utan bara uppmuntrar honom. Även om mitt hjärta går sönder för att han är så ensam och så liten (6 år) så trivs han.

 

[Kattennizze]

Min storebror har aspergers. Har så länge jag kan minnas förstått att han varit annorlunda och alla runt omkring oss har förstått det. Han började prata när han var fyra år, hade ett eget låtsasspråk som ingen förstod innan, har alltid haft svårt med ögonkontakt sedan bebistiden. När han var yngre var han fast i specialintressen och hade problem med att interagera med andra barn, han tydde sig mer till vuxna. Min bor har alltid ogillat förändringar, har inte hanterat dom speciellt bra alls. Han har helt enkelt haft en besvärlig uppväxt.
Jag har alltid tagit honom för den han är, vi har växt upp med varandra och han var helt enkelt den han var. Mina föräldrar förstod sig dock aldrig på honom under uppväxten, var mycket bråk för att han inte betedde sig som de förväntade sig. Kunde bli bråk för att han vägrade byta skor trots att de var rejält trasiga (gillar inte förändringar) och andra liknande saker.

Efter gymnasiet fick han sin diagnos (jag kan inte begripa varför ingen skickat honom på utredning tidigare, han var tydligt autistisk redan på dagis. Han gick till speciallärare för sin dyslexi i skolan, så åtminstone hon borde kunnat fånga upp honom.) och då släppte allt för honom. Tror att han alltid har ansträngt sig otroligt mycket för att försöka passa in, men efter han fick sin diagnos så började han att acceptera sig själv och låta sig vara som han är. Skulle säga att hans autism märks betydligt mer nu när han är över 30 än i 20-årsåldern, han är mer sig själv och slappnar av mer.
Det positiva med diagnosen är att familjen äntligen förstår honom (eller ja, så gott det går) och accepterar honom för den han är. Mina föräldrar har fått en betydligt närmare relation till honom nu.

Min stora sorg är väl dock att vi har väldigt dålig kontakt, jag bor 80 mil ifrån honom och enda kontaktytan är när vi ses hos föräldrarna. Tog typ 5 år innan han accepterade min vänförfrågan på facebook. Han har liksom inget behov av andra människor såsom jag har, han ser inte varför han ska kontakta mig när han inte har ett ärende. Allt ansvar för att hålla vår relation vid liv hänger på mig och det kan kännas tungt även om jag vet varför det är som det är.

Min bror är dock sjukt häftig!
Han har trots sina stora sociala problem hunnit mer att sitta 8 år i kommunfullmäktige och några år politiskt inom kyrkan. Det är imponerande!
Där har han dock alltid haft sina pensionärsvänner som accepterat honom och sett han styrkor, och det är en förutsättning för att det ska fungera för honom. Jag är en stolt syster.

Vilken fin berättelse, inte att han hade det besvärligt under uppväxten, men senare i livet.

 

[parellikusken]

Vilken fin berättelse, inte att han hade det besvärligt under uppväxten, men senare i livet.

Ja, det har blivit bra för honom. Han har haft många vändor inne på slutenpsyk senaste 15 åren, men nu verkar han må bra. Han har nu till och med tagit tag i att börja plugga upp sin gymnasiekompetens. Han har volontärarbetet på länsarkivet, och jag tror han siktar mot att i slutändan bli arkivarie. Skulle han passa utmärkt som.

 

[Kattennizze]

En sak som är fantastiskt kul med mina barn med autismliknande drag är denna fascination för detaljer. Jag har fått uppleva mycket saker som jag aldrig skulle ha lagt märke till. Hur många orgelpipor det finns på en kyrkorgel, hur många gatlyktor det är på en viss väg, hur en gps är konstruerad (nej det finns ingen tant därinne som pratar som jag hävdade) osv.

 

[Qelina]

"För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det, eller känner si och så, eller nåt ditåt. "

Just detta har autister ofta väldigt, väldigt svårt med. Att prata (inte alla är verbala), identifiera känslor och sätta ord på dem och att veta när eller hur eller till vem man ska säga dessa saker.

Så det hjälper enormt att kunna säga "jag har autism, därför kan jag inte förklara".
Säger man däremot "jag är dålig på det här" så får man ofta svaret "men det är bara att TRÄNA!" och så ska den välmenande kompisen öva en på att prata. Bläää...


Folk ska ju alltid fråga varför om allting. "Jag har svårt med detta." räcker inte. "Jaha, varför?" - här är det mycket hjälpsamt att kunna säga "för att jag har autism".

/från en som själv har autism nivå 2

Så klokt, så resunerar jag också kring mycket av det du skriver

Det är liksom inte att bara skärpa sig och göra det som andra tycker är lättoch naturligt. Det hjälper inte klaga eller tjata för jag klarar inte allt, det är liksom tio miljoner saker att ta hänsyn till. Så för mig är diagnosen extremt viktig, jag har gått på några föreläsningar om det, mina föräldrar läser. Nu i i höst hade autist och Apergerförbundet ett stort riksomtäckandesemimarium i två dagar. Både mamma och jag kände att det var så mycket som stämde så väl in på mig, helt sjukt att det finns ett namn för mig, det är inget fel, jag är, ju jag men det krävdes en diagnos för att komma till den insiken.

Sen har även personalen på behandlingshemmet också försökt hjälpa mig där jag befinner mig pga npf-diagnosen, Nu hemma har jag även en dietist och annan person i vården som inte visste så mycket om autism hos kvinnor men sommjag tror har läst på läst på lie gran och både inom vården och utanför så såfår jag förklara om och om igen.

Mamma är specialpedagog och hon säger att hon har hjälpts mycket av mig, hur jag är, vad jag förklarar osv.

 

[grodan21]

Håller med! Även om jag får lite bättre hjälp i och med diagnosen trots allt men att det skulle ta så lång tid att få en diagnos när problemen började redan som barn är ju helt sjukt. Dessutom är det stor skillnad mellan autism hos flickor och kvinnor än män. Manualerna är gjorda utifrån männens symptom. Därför missas ofta vi lugna och inåtvända tjejer.

Jag fick min diagnos innan högstadiet, men känner inte att jag får någon hjälp för att klara vardagen. Jag passar inte in hos vc, de har inte några kunskaper. Och hos habiliteringen och psykiatrin är jag för "duktig" och "välfungerande".

 

[lady_vip]

Omvänt kan jag tycka att de som har autism och skyhög intelligens kan få andra svårigheter, men naturligtvis inte likadana som de som inte har hög intelligens. Jag tycker ett jättefint exempel på detta är min ena sons lärare som tidigt insåg att matteboken skulle bli alldeles för lätt så han får räkna helt fritt ur de andra årskursernas böcker och gå deras lektioner. Han är så lycklig över detta. Sen har han inga vänner men han trivs jättebra ändå, mycket tack vare läraren som aldrig ser några begräsningar utan bara uppmuntrar honom. Även om mitt hjärta går sönder för att han är så ensam och så liten (6 år) så trivs han.

Självfallet. Jag menar mest att det är en fördom att autism = skyhög intelligens, variationen är ju även där. Men det är kanske enklare att bara sätta in i fack.

Jag har ett exempel, men jag vill inte peka ut för mycket. Men där hävdade en förälder bestämt att barnet var mycket intelligent, trots att flertalet utredningar sa tvärtemot.

För övrigt har jag en nära vän som kallar barnen inom autismspektrum för ”skolutvecklare” och det ligger mycket i det.

 

[grodan21]

Min stora sorg är väl dock att vi har väldigt dålig kontakt, jag bor 80 mil ifrån honom och enda kontaktytan är när vi ses hos föräldrarna. Tog typ 5 år innan han accepterade min vänförfrågan på facebook. Han har liksom inget behov av andra människor såsom jag har, han ser inte varför han ska kontakta mig när han inte har ett ärende. Allt ansvar för att hålla vår relation vid liv hänger på mig och det kan kännas tungt även om jag vet varför det är som det är.

Jag har också svårt för det sociala, har jättesvårt att veta hur jag ska bete mig i relationer till andra människor.

 

[Sofie.S]

Min bror fick sin diagnos (aspberger) när vi var små. Jag själv har ingen utredd diagnos men någon släng av något har jag väl eller som jag brukar säga med glimten i ögat - jag är uppvuxen i ett hem anpassat efter aspberger. Det är klart att min uppväxt blivit påverkad men inget som jag ser som negativt. Ibland känns det som hela min uppväxt handlat om rutiner, rutiner och rutiner. Att passa tider och att alltid vara i god tid och förberedd.

När jag, min man och två små barn ska åka kl 9:00 (som jag planerat) sitter jag och barnen i bilen 8:58 medan mannan springer runt och irrar. Ska vi vara på ett ställe vid en viss tid är vi alltid där den tiden. Ska vi åka någonstans tar jag alltid med mig frukt för jag är hungrig 11:30 oavsett när jag åt frukost.

Jag har blivit fostrad med rutiner och jag kommer fortfarande ur balans när rutinerna inte följs.
Jag har Ibland reflekterat över hur jag hade formats om min bror inte haft aspberger men kommer alltid fram till att jag trivs som jag är. Diagnos eller inte.

 

[Raderad medlem 120709]

Är det någon mer med asperger/autism här? Hur fungerar nio vardagen? Förstår andra omkring er mer efter diagnosen?

Jag har Aspergers, fick diagnos i tonåren efter många års strul i skolan. Bland annat mobbning och utfrysning som lämnade spår som sitter i än idag... (har troligen komplex PTSD, men svårt att få till utredning för sånt, speciellt där jag bor, så det är min egen gissning utefter det jag har läst om det).

Jag klarar mig okej i vardagen så länge jag är i en trygg och invand miljö. Bor själv i hus och sköter det som "vem som helst", dock fick jag ha kontakt mer arbetsterapeut en rätt lång period för att få in vissa rutiner kring städning osv. Passa tider har jag inga problem med, men jag har varit hårt drillad sedan barnsben om att komma i tid så det sitter i ryggmärgen.

Jag har svårt för förändringar och tar tid på mig att känna mig bekväm i nya sammanhang, så jag är hemma mycket och har i stort sett noll sociala kontakter utöver min familj. Träffar lite folk ibland via min dagliga verksamhet, men jag är bara där några få timmar per vecka för att jag blir snabbt uttröttad och alltså inte orkar vara där så mycket.

Jag har en rätt stor portion social fobi så även om viljan att interagera med andra finns så känner jag oftast att det tar mer än det ger, för jag går konstant på spänn och väntar på att någon ska missförstå mig eller att jag ska göra fel på något annat vis oc bli avslöjad. Jag är t ex väldigt rakt på sak, och går in för att vara tydlig istället för att hinta och förvänta mig att andra telepatiskt ska fatta vad jag vill, men detta missuppfattas (även online ibland, av vissa tidigare Buketrådar att döma ) som att jag istället är bitsk och känslokall, och har för starka åsikter.

Dessutom har jag absolut noll stresstolerans, så att undvika konflikter och att ha en trygg, van miljö är superviktigt för att jag inte ska balla ur totalt. Just där upplever jag att diagnosen kan vara en extra trygghet, det blir mindre ifrågasättande om varför jag måste ha saker på ett visst sätt. Inte för att just den frågan uppstår så mycket mera, men i skolan och på tidigare arbetsprövningar så var det en bra förklaring till varför jag behövde anpassning.

Jag upplever dessvärre ingen större förståelse av "gemene man" irl om jag talar om att jag har diagnos, snarare brukar det resultera i att folk vill vädra sina fördomar, tex genom "komplimanger" som att de aldrig skulle ha gissat att jag är autistisk. Det blir så hemskt obekvämt, vad ska jag svara på det liksom? "Sorry att du har skallen full av pissiga stereotyper"?

 

[Petruska]

"För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det, eller känner si och så, eller nåt ditåt. "

Just detta har autister ofta väldigt, väldigt svårt med. Att prata (inte alla är verbala), identifiera känslor och sätta ord på dem och att veta när eller hur eller till vem man ska säga dessa saker.

Så det hjälper enormt att kunna säga "jag har autism, därför kan jag inte förklara".
Säger man däremot "jag är dålig på det här" så får man ofta svaret "men det är bara att TRÄNA!" och så ska den välmenande kompisen öva en på att prata. Bläää...


Folk ska ju alltid fråga varför om allting. "Jag har svårt med detta." räcker inte. "Jaha, varför?" - här är det mycket hjälpsamt att kunna säga "för att jag har autism".

/från en som själv har autism nivå 2

Okej. Jag är inte den som säger så. Jag ser det inte som min uppgift att tala om vad de bör träna på.

Dessutom kan någon annan ha samma svårighet utan diagnos.

 

[MiaMia]

"men det är bara att TRÄNA!"

Eller "Det är inte svårt" (nej, inte för dig kanske...)
alt. "Du kan EGENTLIGEN om du bara vill/försöker"

 

[gul_zebra]

Fick min Asperger-diagnos vid 20. Det blev en totalvändning för mig, bara en sån sak som att jag lärde mig förstå mig själv har betytt väldigt mycket. Jag trodde tex att jag hörde dåligt och det var konstant gnäll på att jag inte lyssnar förr, men det visade sig att jag har svårt för att sortera ljud. Likadant trodde alla, även jag, att jag bara var en vrång jävel som vägrade städa men diagnosen visade var problemet låg - startsvårigheter och bristande struktur. Och nu när jag vet vad som är problem för mig så kan jag såklart lättare komma runt de också. Låta bli femtielva bakgrundsljud, struktur vid städning, boendestödjare som kör igång mig.

Det är jäkligt skönt att ha Aspergern att förklara med också. Brukar vara öppen med min diagnos när jag träffar nytt folk, då kan jag slappna av med vetskapen att om jag säger nåt som låter fel så vet de redan.

Jag har Aspergers, fick diagnos i tonåren efter många års strul i skolan. Bland annat mobbning och utfrysning som lämnade spår som sitter i än idag... (har troligen komplex PTSD, men svårt att få till utredning för sånt, speciellt där jag bor, så det är min egen gissning utefter det jag har läst om det).

Jag klarar mig okej i vardagen så länge jag är i en trygg och invand miljö. Bor själv i hus och sköter det som "vem som helst", dock fick jag ha kontakt mer arbetsterapeut en rätt lång period för att få in vissa rutiner kring städning osv. Passa tider har jag inga problem med, men jag har varit hårt drillad sedan barnsben om att komma i tid så det sitter i ryggmärgen.

Jag har svårt för förändringar och tar tid på mig att känna mig bekväm i nya sammanhang, så jag är hemma mycket och har i stort sett noll sociala kontakter utöver min familj. Träffar lite folk ibland via min dagliga verksamhet, men jag är bara där några få timmar per vecka för att jag blir snabbt uttröttad och alltså inte orkar vara där så mycket.

Jag har en rätt stor portion social fobi så även om viljan att interagera med andra finns så känner jag oftast att det tar mer än det ger, för jag går konstant på spänn och väntar på att någon ska missförstå mig eller att jag ska göra fel på något annat vis oc bli avslöjad. Jag är t ex väldigt rakt på sak, och går in för att vara tydlig istället för att hinta och förvänta mig att andra telepatiskt ska fatta vad jag vill, men detta missuppfattas (även online ibland, av vissa tidigare Buketrådar att döma ) som att jag istället är bitsk och känslokall, och har för starka åsikter.

Dessutom har jag absolut noll stresstolerans, så att undvika konflikter och att ha en trygg, van miljö är superviktigt för att jag inte ska balla ur totalt. Just där upplever jag att diagnosen kan vara en extra trygghet, det blir mindre ifrågasättande om varför jag måste ha saker på ett visst sätt. Inte för att just den frågan uppstår så mycket mera, men i skolan och på tidigare arbetsprövningar så var det en bra förklaring till varför jag behövde anpassning.

Jag upplever dessvärre ingen större förståelse av "gemene man" irl om jag talar om att jag har diagnos, snarare brukar det resultera i att folk vill vädra sina fördomar, tex genom "komplimanger" som att de aldrig skulle ha gissat att jag är autistisk. Det blir så hemskt obekvämt, vad ska jag svara på det liksom? "Sorry att du har skallen full av pissiga stereotyper"?

Jag tycker du är en av de som är lättast att förstå här faktiskt, du sätter ofta ord på det jag inte får till

 

[Kattennizze]

En sak som alltid slagit mig när det gäller barn och autism eller vad man nu har för personlighet så är just ridning väldigt bra. För mig som har svårt för det exekutiva, alltså planera, strukturera, organisera, verkställa, utföra och avsluta projekt, så är just ridning väldigt bra. Du har en häst oavsett på ridskola eller privat, som du måste ta hand om och du behöver rutiner för att din häst ska må så bra som möjligt. Om du ska rida måste du utföra sadling och tränsning enligt ett visst mönster etc etc. Det är som en lärolektion varje gång. Du måste också kunna parera oförutsedda händelser, vilket kan vara oerhört stressande för en person med dessa svårigheter, men också oerhört lärorikt. Om jag fick önska något så är det precis som @Petruska skriver, stöd till de som inte har diagnos (idag kommer man inte ens till BUP om man inte har väldigt avancerade svårigheter) och sen att de som vill får rida. Det tror jag många skulle kunna bli hjälpta av.

 

[Araminta]

Jag har Asperger och ADD men brukar säga att jag är lite allmänt "npf-ig". Jag är egentligen inte klockren inom någon diagnos men har väldigt mycket av det som räknas inom npf i stort eller "essens", för den som känner till det begreppet. Jag strävar efter att vara så öppen med mina diagnoser som möjligt för att lite chocka folk ur stereotypen av en person med asperger.

För mig är det en förklaringsmodell. Ett sätt (av många) att beskriva hur jag fungerar. Jag lever i hög grad som vilken annan Svensson som helst, med det avgöranse undantaget att jag dagligen aktivt använder mig av ett nystan av kompensatoriska strategier. Att ständigt övervaka och anpassa sitt beteende tröttar. Jag stänger av helt så fort någon andas något om att "ta vara på var dag som det vore din sista" - det går inte! Dagsformen varierar kraftigt och jag orkar inte hålla uppe den energinnivån som krävs av mig under längre tid. Det ingen ser är de oceaner med tid som jag lägger på att sova, spela hjärndöda mobilspel och konsumera samma bok/tv-serie/film/låt om och om och om igen.