Någon mer med asperger/autism?

[Raderad medlem 120709]

Exakt min poäng - det är en gråskala både inom och utom diagnosen.

Ja? Jag kan inte se att någon i tråden har försökt att påstå något annat, så varför somliga av er envist framhärdar med såna här inlägg är ett mysterium. Det ger ungefär samma känsla som när det talas om feminism och någon hoppar in och säger "men männen då". Vad är tanken annat än att sidospåra och försöka vända det till samma gamla nedlåtande floskler om att "alla är olika" som vi med NPF jämt får höra och leder till att vi inte tas på allvar? Det är liksom rätt tröttsamt att aldrig slippa undan dylika svar om man väl törs öppna sig lite om sina problem.

 

[gul_zebra]

Men är det inte så att även utan diagnos så kan man ha specifika svårigheter med samma intensitet som en med diagnos? Det kan vara en odiagnosticerad människa eller en med bara en specifik svårighet som inte genererar en diagnos.

Alltså det är klart att man kan ha svårigheter men nej, samma intensitet lär vara ovanligt om man inte har någon form av diagnos bakom (på papper eller oupptäckt).
Det jag tycker folk ofta missar är att dessa diagnoser är funktionsnedsättningar, bokstavligt talat. En icke funktionsnedsatt person kan ha svårt för si eller så, men kan inte jämföra sig med någon som har en nedsatt funktion. Det blir bara förminskande.

Liksom, jag har svårt för matte. Det är en del av min ojämna begåvningsprofil som är en del i min Aspergerdiagnos och är givetvis något som negativt påverkat min skolgång och möjlighet till vidare studier. Det skulle ändå aldrig falla mig in att jämföra mina svårigheter i matte med någon som har dyskalkyli.

Så jävla orättvist.

Du är en så otroligt häftig typ.

Haha tack

 

[snorp]

Det är jätte svårt med turtagning, när jag var barn pratade jag inte med någon utanför släkten och mina bästa vänner. Så var det fram till åttan då jag bestämde mig för att börja våga prata lite mer, vi planerade och utvärderade varje vecka i skolan och först var mitt mål att räcka upp handen en gång i veckan och sen ökade jag på det, så det har jag vant mig vid men det är fortfarande obehagligt och jag känner alltid att jag är "fel". Jag var extremt blyg som barn och jag var också rädd för människor som pratade högt eller skrattade , då sprang jag iväg. Nu är jag som dig, jag pladdrar på och får anstränga mig och försöka förstå det sociala spelet, jag visste inte vad turtagning var förrän jag läste min utredning och sen frågade mamma om det men det är ett stort problem. Att föra ett samtal kommer inte automatiskt för mig, jag försöker härma dom jag är med och göra likadant, jag försöker vara tyst och låta den andra personen säga något innan mig osv.

Jag har motsatt problem med när man kan gå, jag tänker på hur kort tid jag kan vara hos någon utan att vara otrevlig. Jag kan känna efter 30-40 minuter eller en timme eller två att jag verkligen inte orkar mer. Därför säger jag alltid direkt när jag kommer till någon att jag inte kan stanna så länge för att jag är trött/sovit dåligt/har ont i huvudet/måste hem och ta en medicin jag glömt/att jag ska äta/ att hunden måste ut (Här är hunden guldvärd!! Jag kan alltid säga att jag måste ut med honom, ofta stämmer det också för när han vill ut piper han för uppmärksamhet så då förstår alla även om vissa tycker att jag kan gå en kort runda och komma tillbaka men jag väljer att gå hem helt).

När man har gäster hemma måste jag också ha en massa bra skäl till att få folk att gå innan jag kroknar helt men det är ganska svårt för man vill ju inte vara trevlig. Här använder jag också hunden.

Det är inte det att jag inte vill träffa dom, jag har många i mitt liv som jag älskar och gärna träffar och pratar i telefon med ofta men det är det här med att jag inte orkar så länge som dom andra gör.

Igår var jag hos mina föräldrar i 2 timmar, då kändes det som jätte mycket och jag var stolt över mig själv.

Det lättaste sättet för mig att umgås på är hundpromenader, då har man ett syfte med att umgås, man gör något, man behöver inte sitta mitt emot någon och vara på ett visst sätt, det kan vara tyst ibland och det har en tydlig början och slut.

Det är perfekt att kunna skylla på hunden. Min hund är certifierad assistanshund för mig, en sk npf-hund. Hon kan alltså följa med i fler situationer och jag kan skylla på henne när det blir jobbigt. Hon hjälper även till att bryta mig innan jag blir hyper. Hon är en ursäkt för att titta bort när jag inte klarar av ögonkontakt osv.

Mina vänner är hundmänniskir och vi umgås oftast kring hundträning. Passar mig utmärkt att umgås runt något och det blir på ett helt annat sätt än att sitta mitt emot varandra och föra en konversation. Nu fungerar jag oftast väldigt bra socialt med dem som känner mig men ändå.

 

[Elementary]

Det här med gråskalor och svårigheter även utan diagnoser osv är ganska tröttsamt att höra ja.
Mamma har exempelvis lite "drag av npf" som vi brukar säga. Men hon har ett stort nätverk av kontakter utan svårigheter att umgås eller hålla kontakten, hon har ett chefsjobb och har inga problem i sin vardag i stort utan kan vara hur spontan och ostrukturerad hon vill. Men sen kan det uppstå situationer där hon absolut känns "lite aspig" och där jag kan med min kunskap om mig själv och lillebror och vad som funkar för oss kan hjälpa att styra upp det.
Skulle hon fått en diagnos om hon utreddes? Nej självklart inte, hon är ju inte funktionsnedsatt/hindrad.

Jag ser det som att vi alla är placerade nånstans på samma skala. Mittpunkten är där man kan börja tänka sig att funktionsnedsättningen/funktionshindret börjar, men då på en lite lägre nivå. Längst till höger hittar vi de med de allra svåraste problemen och längst till vänster finns de som inte upplever några problem alls. Mamma skulle alltså på den skalan ligga en bra bit till vänster, medan jag lallar runt nånstans ganska långt till höger.
Jag har på grund av mina aspisproblem precis fått sjukersättning beviljad från stränga, stränga FK. Anses alltså helt sakna arbetsförmåga för all framtid, framför allt just på grund av min aspergerproblematik.

Angående föräldrar med AS/AST så är jag jätteledsen att min far gick bort innan jag fick min diagnos. Vi hade väldiga svårigheter med relationen och efter att jag fick sjukdomsinsikt i och med utredningen så blev det solklart för mig att pappa hade AS/AST. Nu med alla de saker jag lärt mig hade jag kunnat bygga upp en så himla mycket bättre relation. Detta gör också att jag absolut tror att AS är ärftligt. Pappa var jätteaspig, man kan absolut se drag hos hans släkt och alla hans barn har varierande starka aspisdrag (där jag är värst).

Hur fungerar nio vardagen? Förstår andra omkring er mer efter diagnosen?

Min vardag är extremt anpassad till vad jag klarar, och det är ju långt ifrån en "normal vardag". Är som sagt inte arbetsför heller. Känner inte riktigt för att ta upp allt här men kan ju säga att jag känner igen mig i de flesta andras inlägg.
Mamma förstår mig lite bättre nu och hon är den enda utan egen diagnos som jag har nära kontakt med. Så kan inte riktigt svara gällande andra.

Jag fick min diagnos innan högstadiet, men känner inte att jag får någon hjälp för att klara vardagen. Jag passar inte in hos vc, de har inte några kunskaper. Och hos habiliteringen och psykiatrin är jag för "duktig" och "välfungerande".

Detta är ett superstort problem här med. VC och psyk har antingen behandlat mig som att jag inte har några egentliga problem för att jag är så bra på att låtsas. De tycker alltså att jag bara ska fortsätta låtsas trots att det skapar oerhörda problem för mig. Eller så får jag möta människor som inte alls har tillräckliga kunskaper och behandlar mig som ett UFO.

Hjälpen kom från LSS och beslut om stöd i egen bostad. Har haft med tre olika NPF-inriktade team att göra och de fattar precis allt. Det märks att de bara jobbar med människor med autism/AST för allt känns så himla självklart tillsammans med dem. Har dock svårt att ta hem människor till mig så har pausat den insatsen sedan ett tag tillbaka. Är dock på väg att återuppta den nu för jag känner att jag behöver mer hjälp igen. Alltså att hjälpbehovet är starkare än oviljan att få hem "okända" människor.

Ni som har har diagnoser på autismspektrumet hur känner ni att det har påverkat eran förmåga och möjlighet för vänskaps och kärleksrelationer? Hur har ni träffat era partners om ni har alternativt hur har det hindrat er från att kunna träffa en partner?

Jag har extremt svårt för att behålla kontakten med folk. Har haft vänner i max två år innan de försvinner för alltid, med undantag för lillebror och sambo.
De jag kommit närmast har alla visat sig ha AS/AST. Innan jag själv fick min diagnos så tyckte jag att det var lite skumt att alla mina pojkvänner och närmare vänner visade sig ha den diagnosen men efter att jag fick sjukdomsinsikt blev det ju så självklart. Jag passar förstås bäst ihop med människor som fungerar som jag.

Mitt samboförhållande når snart sitt 12:e år och efter min egen utredning bestämde sig sambon för att också genomgå en. Och japp, där har vi en till aspis!
Vi träffades via ett spelforum och klickade väldigt snabbt.

I övrigt har jag bara internetvänner/bekanta. Alla har jag fått kontakt med via spelintresset och det är just så vi "umgås". Streaming, spelrelaterade Discords och spelprat på Twitter. Det är vidden av mina sociala kontakter utöver familjen.

 

[Raderad medlem 120709]

Ni som har har diagnoser på autismspektrumet hur känner ni att det har påverkat eran förmåga och möjlighet för vänskaps och kärleksrelationer? Hur har ni träffat era partners om ni har alternativt hur har det hindrat er från att kunna träffa en partner?

Som redan nämnts så har jag svårt för att släppa nya bekantskaper inpå mig, och upplever att det är svårt överhuvudtaget att knyta vänskaper i vuxen ålder (fwiw tror jag det är så för många, inte bara oss funkisar, men såklart är det extra svårt när vissa bitar av det sociala spelet fattas). De enda vänner jag har är online, och de har jag träffat via olika intressebaserade nätverk, som spelforum. Vi chattar på Discord och spelar tillsammans emellanåt, och det fungerar bra för mig. De vänner jag har är endera personer som själva har NPF, eller är insatta i det ändå pga t ex närstående med diagnos, så det finns nog ett större mått av förståelse än om de alla hade varit neurotypiska; relationer med dem brukar snabbt rinna ut i sanden för att jag inte vet hur en "normal" mängd kommunikation ska se ut, så endera undviker jag att säga nåt alls pga rädd för att vara jobbig, eller så är jag för "på" och skrämmer bort dem. Nej, jag vet inte vad lagom är.

Partner är i stort sett uteslutet, dels för att jag är asexuell och inte villig att kompromissa på den fronten, och dels för att jag inte blir romantiskt attraherad till annat än personer jag känner väl. Dejting är alltså inget för mig, speciellt inte online där det ofta råder stor press på att snabbt träffas irl och se om det finns 'kemi' (som alltså inte är något jag upplever sådär hux flux). Det skulle behöva vara en väldigt okonventionell relation för att fungera för mig, och jag är väl införstådd med att det är ett 'en på miljonen'-scenario att jag skulle finna rätt person för det. Jag lär bli kvarterets crazy cat lady istället...

 

[cirkus]

Ja? Jag kan inte se att någon i tråden har försökt att påstå något annat, så varför somliga av er envist framhärdar med såna här inlägg är ett mysterium. Det ger ungefär samma känsla som när det talas om feminism och någon hoppar in och säger "men männen då". Vad är tanken annat än att sidospåra och försöka vända det till samma gamla nedlåtande floskler om att "alla är olika" som vi med NPF jämt får höra och leder till att vi inte tas på allvar? Det är liksom rätt tröttsamt att aldrig slippa undan dylika svar om man väl törs öppna sig lite om sina problem.

Jag trodde att diagnos var underordnat funktion/funktionsnedsättning faktiskt. Jag har betydligt lättare att agera bra och förstå en person som säger vilka svårigheter den har än att nån säger att den har en diagnos - jag kan inte alla diagnoser och vad som kommer eller inte kommer med dom.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag trodde att diagnos var underordnat funktion/funktionsnedsättning faktiskt. Jag har betydligt lättare att agera bra och förstå en person som säger vilka svårigheter den har än att nån säger att den har en diagnos - jag kan inte alla diagnoser och vad som kommer eller inte kommer med dom.

Då trodde du fel, för det går inte riktigt att sortera på det sättet. Funktionsnedsättningarna och deras natur och intensitet är det som avgör om man får diagnos eller inte, som flera redan har nämnt. Varför du nämner att du inte kan alla diagnoser och vad de innebär förstår jag inte, det är väl knappast någon som förväntar sig att du ska göra det heller? Att däremot hålla kommentarer om att det kan vara svårt för personer utan NPF också för sig själv för att de är förminskande, det är faktiskt inte särskilt mycket begärt, och ditt inlägg framstår mest som en missriktad bakutspark i det sammanhanget. Men visst, du medger ju själv att du inte har så stor kunskap om diagnoser, så jag kanske inte ska vara förvånad över reaktionen...

 

[Pazuzu]

Jag fick diagnosen asperger (eller högfungerande autism) som 33-åring för ett par år sedan. Diagnosen har varit till stor hjälp för mig att förstå mig själv och varför jag med jämna mellanrum "gått in i väggen". Jag har en låg stresströskel och i kombination med att jag har en hög ambitionsnivå på de flesta arbetsuppgifter är det som upplagt för problem när jag inte kunnat genomföra dem på det sättet jag behövt. Tack vare diagnosen kan jag nu arbetspröva på ett sätt som passar mig och mina förutsättningar

Under hela min skoltid var det enda återkommande negativa på kvartssamtalen att jag var för tyst och aldrig räckte upp handen (trots att jag kunde) och av vad jag har förstått är det en av anledningarna till att flickor med autism mer sällan har diagnosticerats i tidig ålder. De är helt enkelt inte "jobbiga" till skillnad mot vid andra diagnoser där man blir mer utåtagerande. Jag har också alltid tenderat att ha få kompisar och varit ensam mycket. Nu så här i vuxen ålder känner jag att jag får tillräckligt med sociala kontakter genom arbetet och att jag behöver få vara ensam när jag kommer hem för att ladda batterierna. Jag blir helt enkelt väldigt trött i huvudet av att interagera med människor hela tiden och behöva upprätthålla en fasad.

Någon nämnde det här med att vara känslig för olika typer av mat och det är en punkt som verkligen stämmer in på mig! Ända sedan jag var liten har jag varit mycket kräsen och trots att mina föräldrar försökte väldigt mycket vägrade jag äta de flesta former av frukt och grönsaker (äpple undantaget ). Det är nästan lättare att säga vad jag äter än det jag inte äter... Jag har även lätt att fastna vid det jag gillar, och kan utan problem äta det jag tycker om i veckor i streck. Jag har gett upp mina försök att försöka vänja mig vid sådant jag inte gillar och tänker att så länge jag mår bra får det vara såhär.

Specialintressen har jag (och har haft) också. Som liten samlade jag på Min Häst-tidningar och hade nästan alla som givits ut och gjorde en detaljerad förteckning över alla Lena Furberg-serier i dem. Därefter har det varit lite olika saker genom åren.

Förut har jag alltid tänkt att alla egenheter jag har för mig enbart ligger hos mig, att det är jag som inte kan/räcker till. Efter diagnosen har jag insett att jag delar många av de här sakerna med andra och att det inte är något som jag kan påverka i någon större utsträckning, att jag helt enkelt inte behöver "försöka hårdare" för att smälta in.

 

[Raderad medlem 120709]

En till tanke vad gäller det här med person med NPF vs. person utan men som har vissa svårigheter...
Om man har ett NPF så är ens svårigheter ofta såpass övergripande och påverkar en i precis alla fält i livet, och det är svårt att summera i stil med 'det här har jag svårt för', eftersom det är så himla mycket. Det ter sig tämligen huvudlöst att då jämföra det med t ex en neurotypiker som tycker att det är jobbigt med mycket ljud och rörelse, men annars inte har några nämnvärda besvär som kan tänkas behöva anpassning, och försöka få det till att det alls är jämförbart.

Om jag t ex jämför mig själv med den här NT-personen, så lär hen knappast få ett vansinnesutbrott och vilja skjuta huvudet av sig, sedan gå in i dvala resten av veckan, av att vara i en lite stökig miljö ett tag. Men det kommer jag, eftersom jag har så förbannat många problem hopade i en redan strulig hjärna. Att då, när någon av oss funkisar faktiskt pratar om våra diagnoser, rycka på axlarna och köra med floskler om att vi inte vet hur personer utan NPF har det, är väldigt förminskande och visar på enorm okunnighet om vad ett sånt här funktionshinder kan innebära.

Så, slutpredikat. Nu ska autisten surtant gå och göra något roligt istället för att banka huvudet i väggen på internet.

 

[avslutat medlemskap]

Exakt min poäng - det är en gråskala både inom och utom diagnosen. Jag kan ta mig själv som exempel - jag har också svårt för ljud som är irrelevanta - jag hatar när folk ska ha musik/TV eller annat skval på och samtidigt försöka föra en konversation med mig. Eller bara ha musik på i största allmänhet som nån sorts jävla bakgrundsbrus och sen ska jag kunna koncentrera mig - det går inte. Det börjar koka i mig och jag tappar all koncentration. Jag har ingen diagnos med känner både obehag och slutar fungera i vissa situationer

Och jag är "musik-beroende", som idag tex. när jag håller på att byta vedpanna i panncentralen så har det gått Italo disco för hela slanten och jag har alltid haft musik på precis överallt. Tänk så olika det är.

 

[Hazel]

En till tanke vad gäller det här med person med NPF vs. person utan men som har vissa svårigheter...
Om man har ett NPF så är ens svårigheter ofta såpass övergripande och påverkar en i precis alla fält i livet, och det är svårt att summera i stil med 'det här har jag svårt för', eftersom det är så himla mycket. Det ter sig tämligen huvudlöst att då jämföra det med t ex en neurotypiker som tycker att det är jobbigt med mycket ljud och rörelse, men annars inte har några nämnvärda besvär som kan tänkas behöva anpassning, och försöka få det till att det alls är jämförbart.

Om jag t ex jämför mig själv med den här NT-personen, så lär hen knappast få ett vansinnesutbrott och vilja skjuta huvudet av sig, sedan gå in i dvala resten av veckan, av att vara i en lite stökig miljö ett tag. Men det kommer jag, eftersom jag har så förbannat många problem hopade i en redan strulig hjärna. Att då, när någon av oss funkisar faktiskt pratar om våra diagnoser, rycka på axlarna och köra med floskler om att vi inte vet hur personer utan NPF har det, är väldigt förminskande och visar på enorm okunnighet om vad ett sånt här funktionshinder kan innebära.

Så, slutpredikat. Nu ska autisten surtant gå och göra något roligt istället för att banka huvudet i väggen på internet.

Jag brukar säga till folk som menar att dom "minsann också har problem med XYZ" att skillnaden inte ligger i jag har ANDRA problem, utan att problemen helt enkelt gör det omöjligt för mig att leva ett normalt liv. Man kan ha hur många problem som helst, men om man ändå tycker man kan leva normalt så kommer man antagligen inte heller "behöva" en diagnos. Likadant så kan folk bli sura och tycka att dom har minsann också problem men dom hade aldrig velat ha en diagnos. Nä, då "behöver" du inte en heller, det finns inget positivt med att tvinga på folk diagnoser i mina ögon, det ska va ett hjälpmedel för att få vardagen att fungera lättare.

 

[avslutat medlemskap]

Specialintressen har jag (och har haft) också. Som liten samlade jag på Min Häst-tidningar och hade nästan alla som givits ut och gjorde en detaljerad förteckning över alla Lena Furberg-serier i dem. Därefter har det varit lite olika saker genom åren.

Jag har aldrig haft specialintressen för visst är det helt normalt att som 10-åring kunna hantera ett ställverk för starkström, veta i detalj varför sk. "järnbrand" kan uppstå i en generator i ett kraftverk och fö. i detalj kunna allt om energiframställning i ett vattenkraftverk och veta hur man lindar en elmotor eller generator,,,,,,,,

 

[pretsco]

Nått annat jag tycker är svårt är att veta när man ska gå. Kommer ihåg när jag var liten och var med mamma på jobbet och hon bad en gå och lämna ett papper till en kollega, jag kunde inte bara gå in och lämna det och sen gå. Jag gick in, lämnade pappret och sen stod jag där och visste inte vad jag skulle göra. Har fortfarande svårt att veta när jag ska gå i olika sammanhang. Är jag hemma hos en kompis så är jag inte där i nån timme, jag blir kvar i ganska många timmar. Nu vet mina vänner att de kan be mig gå hem om de inte vill ha kvar mig längre så det är inget problem. Men alla situationer är ju inte med vänner.

Ah sånt där är så svårt. Kände precis så här om dagen, och sa då till ragget att hen ska säga till om jag ska gå. Hen tittade på mig och frågade om jag hade bråttom.. Men jag sa att nä men jag kommer inte fatta när det är dags att gå.

En annan grej när det kommer till att gå. Sen har jag sen jag fick diagnosen alltid börjat fråga om jag ska stänga dörren efter mig eller lämna öppet, när jag lämnar typ läkaren eller ett mötesrum eller vad som helst. Ni vet när man lämnar en person kvar i rummet. Det var annars ett ångestmoment. Kunde fundera i timmar efteråt på om jag egentligen borde ha lämnat dörren öppen/stängd.

Och det här med dörrar är så svårt för mig. En grej som jag alltid gör när jag ska till ett nytt ställe är att oroa mig för åt vilket håll dörren öppnas. Det absolut bästa som finns är att kunna spana och se någon annan öppna dörren. Då blir det steget lättare.

 

[cirkus]

Då trodde du fel, för det går inte riktigt att sortera på det sättet. Funktionsnedsättningarna och deras natur och intensitet är det som avgör om man får diagnos eller inte, som flera redan har nämnt. Varför du nämner att du inte kan alla diagnoser och vad de innebär förstår jag inte, det är väl knappast någon som förväntar sig att du ska göra det heller? Att däremot hålla kommentarer om att det kan vara svårt för personer utan NPF också för sig själv för att de är förminskande, det är faktiskt inte särskilt mycket begärt, och ditt inlägg framstår mest som en missriktad bakutspark i det sammanhanget. Men visst, du medger ju själv att du inte har så stor kunskap om diagnoser, så jag kanske inte ska vara förvånad över reaktionen...

Jag har inte diskuterat hur diagnoser sätts överhuvudtaget.

Du tycker att jag sorterar fel, men jag tror inte riktigt att du fattade vad jag menar. Om någon säger till mig att den har en viss diagnos säger det mig mindre än om den berättar vilka nedsättningar den har.

 

[MiaMia]

Jag trodde att diagnos var underordnat funktion/funktionsnedsättning faktiskt. Jag har betydligt lättare att agera bra och förstå en person som säger vilka svårigheter den har än att nån säger att den har en diagnos - jag kan inte alla diagnoser och vad som kommer eller inte kommer med dom.

Det en av de viktigare poängerna i förståelsen. Just att det inte kan beskrivas som en uppräkning av en handfull specifika svårigheter. Det är en ständigt närvarande komplex påverkan på helheten.
Det som räknas upp är mer exempel på situationer när det är mer konkret påtagligt. Men detta med den ständiga "annorlundaheten" som gör att man bara funkar sämre ihop med människor och miljöer som följer en annan typ av mall är svårbeskrivbart.

Ett sätt att illustrera detta med att "enkla" vardagliga saker kan vara så krävande: Jämför med en vanlig person som har influensa. Du kan fortfarande göra det du behöver om du samlar ihop extramycket ansträngning, men du blir rejält slut. Du sållade bara ut det viktigaste och ändå belv inte resultatet speciellt bra för du klarade inte att behålla fokus tills du var klar. Tröskeln för att hantera stress, oljud, ett omväntat problem sjunker.
Och det är varje dag hela livet så du kan inte göra som vid tillfällig sjukdom att lämna det till nästa vecka då du är piggare och kan ta igen det.

Det är väldigt lätt att andra bara ser resultatet att "du kunde", men inte hur krävande det var, och hur lite som behövs för att det faktiskt inte ska gå att göra samma sak en annan dag. Och hur mycket annat du måste låta bli att göra för att fokusera resurserna till den aktuella prestationen.
Det skapar en väldig trötthet att ständigt möta olika varianter av detta, vilket nog speglas av svaren i tråden. Speciellt när man efter lång tid äntligen fått erkännandet att det faktiskt ÄR så svårt och så hjälper inte ens att hänvisa till diagnosn i alla fall.

Det är nog ingen som förväntar att du ska förstå alla svårigheter bara av att man säger autism.
Däremot att man inte ska behöva försvara att det är handikappande i den grad som man säger. För många är det nog ofta för besvärligt att förklara alla nedsättningarna vid kortvariga kontakter. Och vid mer långvariga kontakter så behöver man ändå ge en liten lektion om vad autism är.

 

[Kattennizze]

En helt ärlig fråga till er som vet, hur mkt varierar graden av funktionsnedsättning bland er som har diagnos? är det väldigt stor variation eller det kanske inte går att säga?

 

[Gunnar]

Jag har rensat bort lite inlägg efter att ha fått en rapport, jag har inte läst hela tråden så om det finns mer som borde tas bort får ni gärna rapportera.

 

[gul_zebra]

En helt ärlig fråga till er som vet, hur mkt varierar graden av funktionsnedsättning bland er som har diagnos? är det väldigt stor variation eller det kanske inte går att säga?

Det varierar mycket, både i vilka områden man begränsas i och hur mycket. Finns allt från folk som klarar ett heltidsarbete som läkare till folk som knappt kan tänka på att kliva upp ur sängen typ. Likadant kan den där heltidsarbetande läkaren ha mycket större problem än den som knappt orkar resa sig på något annat område.
Och så påverkas det såklart av annat. Anpassning i olika form kan minska handikappet så att säga, precis som att en rullstolsburen har ett mindre handikapp om det finns en ramp vid trapporna än om rampen saknas.

 

[Kattennizze]

Det varierar mycket, både i vilka områden man begränsas i och hur mycket. Finns allt från folk som klarar ett heltidsarbete som läkare till folk som knappt kan tänka på att kliva upp ur sängen typ. Likadant kan den där heltidsarbetande läkaren ha mycket större problem än den som knappt orkar resa sig på något annat område.
Och så påverkas det såklart av annat. Anpassning i olika form kan minska handikappet så att säga, precis som att en rullstolsburen har ett mindre handikapp om det finns en ramp vid trapporna än om rampen saknas.

vad intressant. Vilka områden brukar det vara hos den där heltidsarbetande? sociala svårigheter? Jag tror att du har rätt i det där, att det märks på andra områden.

 

[Hazel]

En helt ärlig fråga till er som vet, hur mkt varierar graden av funktionsnedsättning bland er som har diagnos? är det väldigt stor variation eller det kanske inte går att säga?

Jag ligger ganska lågt på skalan på just aspergers. Jag har svårt att läsa av folk och har dålig mimik själv, men har inga problem att förstå ironi tex. Jag har träffat dom som har extremt svårt med all form av kommunikation som innebär känslor, däremot har jag aldrig träffat någon där jag uppfattat att dom är känslofattiga, eller har dåligt med empati. Utan det är just att uttrycka det, eller läsa in sig på någon annans. När jag va yngre uppfattades jag som snobbig (fick höra det flera gånger) men verkligheten var den att jag ansträngde mig SÅ för att förstå det som hände runt mig att jag inte såg ut som att jag brydde mig alls.