Någon mer med asperger/autism?

[gul_zebra]

Både och för mig, hade stora sömnbesvär innan men med hund så håller jag på rutinen och då blev sömnen för mig även bättre, oftast iallafall, ibland faller jag väl tillbaka dock i dålig sömn, håller jag på rutinerna och tvingar runt mig i vardagen så rättare det dock till sig tillslut. Hundvakt är mycket jobbigare tycker jag än att ha egen hund, det blir en lite annan sak, hundvakt och sånt har jag aldrig klarat av att vara orkesmässigt konstigt nog.

Men jag fungerar bäst iofs i längden av drastiska förändringar, det är lite ett måste för mig om jag ska kunna förändra någonting i min vardag. Allt för mig är iofs antingen eller, det finns inte riktigt något mittemellan, då faller jag tillbaka i sämre tankar och vanor direkt.

Kul att det funkar för dig! För mig spelar det ingen roll hur jag gör, sömnen är som den är. Medicinering hjälper en bit men inte tillräckligt för att det ska vara möjligt att ha hund. Men då har jag alltså inte "bara" sömnbesvär utan en kronisk sömnstörning (DSPS av en free running-variant).

 

[grodan21]

Det går inte för mig, då ältar jag om och om igen och det är så otroligt mycket detaljer i mina planer och tankar att det blir kaos i huvudet att försöka hålla allt där när det redan är så fullt där. Jag behöver ha det praktiskt framför mig, att kunna kolla på den framför mig rent konkret. Innan allt är planerat in i detalj och avverkat så finns ångesten där men även när jag skrivit ner det finns den där men på lägre nivå så kan jag bli sittande i timmar och bara stirra framför mig medan ångesten växer. Oavsett om jag skulle veta allt så måste jag skriva ner det.

Jag kan inte planera i detalj, då jag aldrig vet hur mycket jag orkar. På vardagar gör jag bara det som måste fixas, så jobb och stall. Skulle inte fixa att städa en vardag, utan när jag kommer hem behöver jag vila.

 

[Qelina]

@gul_zebra
Något av det viktigaste här i livet är att acceptera att man inte kan förändra andra.
Har man många negativa individer omkring sig behöver man välja vem man berättar vissa saker för. Ibland är det viktigt med positiv återkoppling och då får man välja någon som kommer att fokusera på det.

Tänk på att man inte väljer sin familj, den får man dras med. I detta exemplet är det din pappa som är problemet. Det har ingen koppling till din AS överhuvudtaget. Det är möjligt att han är bekymrad om dig, men det är hans brist på empati och respekt som skapar problem här.


OT
När jag läser denna tråden funderar jag på om människor med AS straffas. Finns det inget utrymme alls att få vara en individ? Jag är stökig och lite kaotisk i mitt hem, petigt noga med mina djur och sjukt strukturerad på mitt arbete. Har folk åsikter om det säger jag vanligtvis att de bör lägga sin energi på något annat. Jag bestämmer över mitt liv och mina val.
Jag sörjer över människors brist på förståelse. Den är inte rätt att kräva perfektion av vissa.

Just nu två skitiga glas från igår vid sidan om min dator.

Så känner jag, jag tror inte att folk straffar en med flit fast iof har jag varit mobbad och utsatt och utanför i princip hela livet.Jag har alltid känt att jag inte passar in i det här samhället, att jag inte är gjord för att leva, att något blev fel när jag föddes. Och jag har alltid fått höra att jag är konstig, annorlunda och fel, även från vuxna när jag var yngre.

Det är både andra i min ålder men även vuxna i min uppväxt som har varit så oförstående och stram, jag önskar så enormt mycket att jag hade fått den hjälp och anpassning jag hade behövt. På AST teamet pratar dom om att det är saker som personer med AST inte själva kan ändra på utan att det faktiskt är omgivningen som måste anpassa sig.

Ett exempel jag har är att man tänker att det sitter en person i rullstol framför en brant trappa, för att personen ska ta sig upp behöver hen en ramp för att kunna ta sig upp för trappan med rullstolen, det finns också en hiss att välja på beroende på hur mycket hjälp man behöver, vad man orkar eller hur situationen ser ut. När personen tagit sig upp för trappan kanske hen fungerar och klarar det som hen vill och det som behövs i situationen. Det ses inte alls som konstigt att man bygger en ramp för en rullstol.

För andra kan det vara så att den där rampen är nödvändig för att ens ta sig upp för trappan för att sen kunna jobba med dom bakomliggande problemen. Så ser jag det, jag behöver hjälp med att hantera min asperger för att ta mig upp till ett läge där jag kan ta till mig terapi för min anorexi och tvärtom behöver jag hjälp med min anorexi för att hantera aspergern lite moment 22 men målet är att jag ska klara att fungera i samhället på min nivå, ett värdigt liv.

Att man nu för tiden jobbar med att rullstolsanpassa samhället och andra fysiska problem är ju toppen och ses som självklart men det behövs även för oss med osynliga funktionsnedsättningar.

 

[Qelina]

Tack! Motvilja är onödigt för något så fantastiskt Eller ja, möss är söta men ganska menlösa, de kan du få vara motvilligt inställd till


Jo absolut.
Jag skulle inte säga att det är brist på empati utan snarare att han vägrar ta in andra synsätt än sitt eget och snöar in på sina egna idéer - ibland är det tamefan så jag tror att det är han som har AS och inte jag. Jag kan ta att han inte gillar råttorna, har aldrig sett någon anledning till att andra än jag måste gilla de, men det tär att inte bli lyssnad på och tagen på allvar och jag blir bara ledsen över att han skyller mina problem på de när det är problem som finns alldeles oavsett. Om mina problem med att hålla ordning i lägenheten i hans ögon beror på råttorna så är det ju uppenbarligen inte ett problem sålänge råttorna är ute ur bilden, utan mer "ta sig i kragen"-faktor. Det blir så jäkla förminskande när det inte är bara att ta sig i kragen. Han har sina ljusa stunder när han faktiskt försöker men städningen är en död vinkel som alltid varit infekterad - han är ett neat freak och jag saknar förmåga, samtidigt som städningen alltid varit ett känsligt ämne för mig pga den där oförmågan, hur det hanterats före diagnosen och skammen det innebär att inte få till det. Det blir en så pass stor krock att jag undviker att ens ha honom i lägenheten, även om det är skinande rent.
Ironin är att det lyckas, han är väldigt sällan här, under de år jag bott i nuvarande lägenheten har han varit här så pass sällan att jag kan räkna på ena handens fingrar. Han vet således inte ens hur det ser ut här hemma. Han vet heller inte att mina minskade problem beror på lägenheten i sig - när jag hade råttor bodde jag i en etta med kokvrå och dåliga förvaringsmöjligheter. Det blev ingen ordning när råttorna dog, men desto bättre blev det av flytt till en tvåa med ordentligt kök, en miljard garderober och gott om utrymme för byråer. Men när jag säger det så stämmer det inte med hans världsbild.

Och ja, jag skulle absolut påstå att folk med AS straffas - kvinnor extra hårt med tanke på att vi har högre press på oss att fungera, med bland annat städning och sociala kontakter där män ofta kommer undan även utan problematik.


Tack! Ja de är helt underbara Jag har två honor tingade, men håller ögonen öppna efter en tredje. De tingade är bebisar och jag skulle gärna se att det finns en äldre flocksmart och kontaktsökande hona som kan ha en positiv inverkan på de under uppväxten.

Känner igen det där sociala så jäkla väl. Råttorna har gett mig flera sociala kontakter som jag inte hade haft annars, folk jag har kontakt med än idag trots flera år som råttlös både för mig och för de. Samtidigt har de gett social träning, bara att slänga upp en råtta eller två på axeln och gå ut så kan man ge sig fan på att nyfikna kommer fram och pratar med en. De absolut trevligaste tågresor jag gjort har varit med råttor och någon nyfiken tant bredvid mig.

Mina föräldrar lägger sig som tur är inte i så sett, de är väl medvetna om att jag är en vuxen människa som gör mina egna val och är kapabel att ta hand om mig själv. Men det är såklart trist när de inte ens kan glädjas lite för min skull och vägrar ta in att råttorna inte är problemet, utan att det är jag som är problemet. Jag är problemet så ofta annars, även när det inte finns problem, så varför inte när det faktiskt ÄR så? Antingen ser de en massa problem som inte finns, som när jag skulle åka kollektivt till Mora lasarett för operation och pappa propsade på att jag skulle ta taxi från tågstationen istället för att åka buss - jag har åkt kollektivt lite kors och tvärs i landet sen tonåren men kan inte ta en buss från tågstationen helt plötsligt? - eller så vägrar de se problem som finns liksom, som städningen som tydligen bara är råttor och vrånghet.

Alltså, föräldrar som tjatar om att man inte kan... Det är en självuppfyllande profetia som ger en kass självkänsla och minskar förmågan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan ha så jävla svårt att begripa det, det är inte raketforskning liksom.

Ja namn funderar jag på. Jag är svag för tantnamn, men de är födda samma datum som Jurij Gagarin blev den första människan i rymden och som rymdnörd kan jag inte låta bli att fundera över om jag helt enkelt ska döpa de till Gagarin och Vostok (rymdskeppet ifråga). Får se vad som passar när jag hämtar de. 3 veckor kvar idag!


Autismspektrumtillstånd*
Asperger*

Haha, jag brukar ha sådana där huvtröjor med ficka på magen, tog med mig den lugnaste råttan och la henne i fickan och så sköt nosen ut på ena sidan och svansen på andra, det var många som antingen tittade till lite extra men en och annan liten tant tog till flykten och sprang iväg skrikandes Jag förstår verkligen inte folks rädsla för dom, jag känner stort sug efter råttor men har ingen plats, jag tror inte det passar så bra med en hund som till viss del avlats för att jaga råttor och hela mitt liv är osäkert så det får vänta. Hunden är 8 år nu och börjar fundera på när det är dags för valp, han har vissa egenheter jag inte vill ska smitta som att han i vissa hundmöten med hundraser han är rädd för gör utfall i kopplet men i övrigt är han helt enkelt en perfekt förebild för en valp.

Jag älskar tantnamn och jag funderar ju själv på att byta namn och dom alternativen jag har i huvudet är i princip bara sådana Min kanin hette Sotis men jag döpte om henne till Sofina för att hon var så fin, jag var 5 år så jag skyller på det Mina första råttor var gerbiler och jag var också lite yngre när jag fick dom så dom fick barnnamn dom också, Droppi och Ruffsi. Hamstern fick heta Iris för att hon såg ut som en äldre rysk dam i vit pälsjacka med stor värdighet (hemsk hamster som jag fick när den var 1 år och aldrig behandlad...). Mina tamråttor hette Soda och Loka, deras hamn var jag nöjd med.

 

[Qelina]

Tack! Motvilja är onödigt för något så fantastiskt Eller ja, möss är söta men ganska menlösa, de kan du få vara motvilligt inställd till


Jo absolut.
Jag skulle inte säga att det är brist på empati utan snarare att han vägrar ta in andra synsätt än sitt eget och snöar in på sina egna idéer - ibland är det tamefan så jag tror att det är han som har AS och inte jag. Jag kan ta att han inte gillar råttorna, har aldrig sett någon anledning till att andra än jag måste gilla de, men det tär att inte bli lyssnad på och tagen på allvar och jag blir bara ledsen över att han skyller mina problem på de när det är problem som finns alldeles oavsett. Om mina problem med att hålla ordning i lägenheten i hans ögon beror på råttorna så är det ju uppenbarligen inte ett problem sålänge råttorna är ute ur bilden, utan mer "ta sig i kragen"-faktor. Det blir så jäkla förminskande när det inte är bara att ta sig i kragen. Han har sina ljusa stunder när han faktiskt försöker men städningen är en död vinkel som alltid varit infekterad - han är ett neat freak och jag saknar förmåga, samtidigt som städningen alltid varit ett känsligt ämne för mig pga den där oförmågan, hur det hanterats före diagnosen och skammen det innebär att inte få till det. Det blir en så pass stor krock att jag undviker att ens ha honom i lägenheten, även om det är skinande rent.
Ironin är att det lyckas, han är väldigt sällan här, under de år jag bott i nuvarande lägenheten har han varit här så pass sällan att jag kan räkna på ena handens fingrar. Han vet således inte ens hur det ser ut här hemma. Han vet heller inte att mina minskade problem beror på lägenheten i sig - när jag hade råttor bodde jag i en etta med kokvrå och dåliga förvaringsmöjligheter. Det blev ingen ordning när råttorna dog, men desto bättre blev det av flytt till en tvåa med ordentligt kök, en miljard garderober och gott om utrymme för byråer. Men när jag säger det så stämmer det inte med hans världsbild.

Och ja, jag skulle absolut påstå att folk med AS straffas - kvinnor extra hårt med tanke på att vi har högre press på oss att fungera, med bland annat städning och sociala kontakter där män ofta kommer undan även utan problematik.


Tack! Ja de är helt underbara Jag har två honor tingade, men håller ögonen öppna efter en tredje. De tingade är bebisar och jag skulle gärna se att det finns en äldre flocksmart och kontaktsökande hona som kan ha en positiv inverkan på de under uppväxten.

Känner igen det där sociala så jäkla väl. Råttorna har gett mig flera sociala kontakter som jag inte hade haft annars, folk jag har kontakt med än idag trots flera år som råttlös både för mig och för de. Samtidigt har de gett social träning, bara att slänga upp en råtta eller två på axeln och gå ut så kan man ge sig fan på att nyfikna kommer fram och pratar med en. De absolut trevligaste tågresor jag gjort har varit med råttor och någon nyfiken tant bredvid mig.

Mina föräldrar lägger sig som tur är inte i så sett, de är väl medvetna om att jag är en vuxen människa som gör mina egna val och är kapabel att ta hand om mig själv. Men det är såklart trist när de inte ens kan glädjas lite för min skull och vägrar ta in att råttorna inte är problemet, utan att det är jag som är problemet. Jag är problemet så ofta annars, även när det inte finns problem, så varför inte när det faktiskt ÄR så? Antingen ser de en massa problem som inte finns, som när jag skulle åka kollektivt till Mora lasarett för operation och pappa propsade på att jag skulle ta taxi från tågstationen istället för att åka buss - jag har åkt kollektivt lite kors och tvärs i landet sen tonåren men kan inte ta en buss från tågstationen helt plötsligt? - eller så vägrar de se problem som finns liksom, som städningen som tydligen bara är råttor och vrånghet.

Alltså, föräldrar som tjatar om att man inte kan... Det är en självuppfyllande profetia som ger en kass självkänsla och minskar förmågan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan ha så jävla svårt att begripa det, det är inte raketforskning liksom.

Ja namn funderar jag på. Jag är svag för tantnamn, men de är födda samma datum som Jurij Gagarin blev den första människan i rymden och som rymdnörd kan jag inte låta bli att fundera över om jag helt enkelt ska döpa de till Gagarin och Vostok (rymdskeppet ifråga). Får se vad som passar när jag hämtar de. 3 veckor kvar idag!


Autismspektrumtillstånd*
Asperger*

Vet inte om du skrivit det men har du boendestöd för städningen? Skulle det hjälpa om du fick hjälp av dom 1-2 gånger i veckan eller varannan vecka?

Mina föräldrar är ofta på mig, mindre nu men i förra lägenheten på 37 kvm och utan garderob med endast en städskrubb som jag fick ha allt i, dammsugaren, moppar, sängkläder, klänningar, koftor, hundens täcken osv. Inte är det konstigt då att den skrubben är ett kaos? Men i den lägenheten var dom på mig hela tiden. Och då ska vi inte snacka om när jag packade för flytten, jag ville börja gråta varje gång för att dom var så på mig om att jag inte hade organiserat alls i förråden, att jag sparat för mycket, att jag måste slänga mer än jag gjorde osv.

Dessutom kan dom stå och prata om mig när dom är i rummet bredvid. Själva flytten vart hemsk när vi skulle packa upp kom kommentar efter kommentar, först blev dom arga på mig och sen gjorde dom sig lustiga över att jag hade ca 80 sådana där paket av det te jag dricker mest och flera flyttkartonger med annat te och visade upp det för alla och gjorde mig till typ skäggiga damen på cirkusen. Dom hittade ju också mitt sparande av tuggummi och Läkerol osv eftersom jag har så att jag måste köpa massor av allt när jag får infall för att jag inte kan tänka mig ett liv utan det och då måste jag ha ett lager så det aldrig tar slut. Att spara så här är inget jag gör för att det är kul, det är tvång, det är rädsla för förändringar och en del av min problematik och det är inte roligt alls.

Till slut blev jag så ledsen att jag bara gav dom alla kartonger och påsar och sa det, ta allt, ta allt jag vill inte se det mer, släng det och låt mig vara. Dagen efter kom dom tillbaka med allt och sa att eftersom jag redan köpt allt så var det klart jag skulle ha kvar det. Eftersom jag till slut vågade säga till dom hur jobbigt det var för mig, att det inte är något jag gör för att jag vill och att jag blir ledsen när alla pekar och skrattar och visar upp mig som någon sorts konstig person så bad mamma faktiskt om förlåtelse.

Nu när jag har mer utrymme i nya lägenheten, mer gånger typ 3 så är det inte alls samma sak, här kan jag ha allt undanskuffat. Förråden vill dom organisera men jag orkar bara inte. Dom är fortfarande tveksamma till min ickeorganisationsförmåga i lägenheten men jag kan faktiskt inte det, vika kläder, sortera, ordna, allt det är saker jag inte kan. Jag har det så organiserat som jag kan och så får det vara.

 

[Qelina]

@gul_zebra
Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Min pappa är mer eller mindre portad ifrån mitt hem för att han alltid måste fälla någon kommentar om städningen eller något annat han tycker är fel. Grejen är att han inte ens är ett neat freak, men han är invand med att det är totalt blåst eftersom min mamma städar varje dag, så han tar sig friheten att gnälla när det inte ser ut så överallt. Känns ju skitfint att bli utpekad som en skamfläck för att jag har lång startsträcka och måste dela upp städningen i etapper som kan ta flera dagar att utföra...

Inte heller kan han vara glad för min skull, utan ska alltid hitta någonting som är fel så han får klaga lite. Häromdagen råkade jag nämna att jag tittat på en lite mindre hundras, och genast skulle han veta precis hur liten, och när han fick svaret så hette det att det är ju ingen riktig hund, höhö. Inte en tillstymmelse till några andra frågor, han letade verkligen bara efter en anledning att pissa på mina drömmar lite.

Jag blev riktigt ledsen, och det var nog sista gången jag nämner något om mitt "skaffa hund"-projekt till honom. Det är nog påfrestande som det är, hela den här processen med att hitta rätt ras, en intressant kull, sedan ställa mig på kö och hoppas att det blir en valp till mig. Och sedan hela omställningen med att faktiskt bli hundägare och ändra alla mina rutiner, förutsatt att de föregående stegen klaffar. Jag behöver verkligen inte människor omkring mig som bara vill se det negativa istället för att greppa att jag älskar hundar och har viljat skaffa en egen i hela mitt liv, och unnar mig att få uppfylla den drömmen.

Det blev lite långt, men det här har gnagt i mig i flera dagar. Som tur är så har jag i alla fall en mor som är mer övertygad om att jag klarar nästan allt så länge jag får göra det på mina egna premisser. Men att ha en sån där bromskloss till pappa, det är verkligen inte roligt alls, speciellt inte när man är så känslig för negativa vibbar som jag är.

 

[Qelina]

@gul_zebra
Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Min pappa är mer eller mindre portad ifrån mitt hem för att han alltid måste fälla någon kommentar om städningen eller något annat han tycker är fel. Grejen är att han inte ens är ett neat freak, men han är invand med att det är totalt blåst eftersom min mamma städar varje dag, så han tar sig friheten att gnälla när det inte ser ut så överallt. Känns ju skitfint att bli utpekad som en skamfläck för att jag har lång startsträcka och måste dela upp städningen i etapper som kan ta flera dagar att utföra...

Inte heller kan han vara glad för min skull, utan ska alltid hitta någonting som är fel så han får klaga lite. Häromdagen råkade jag nämna att jag tittat på en lite mindre hundras, och genast skulle han veta precis hur liten, och när han fick svaret så hette det att det är ju ingen riktig hund, höhö. Inte en tillstymmelse till några andra frågor, han letade verkligen bara efter en anledning att pissa på mina drömmar lite.

Jag blev riktigt ledsen, och det var nog sista gången jag nämner något om mitt "skaffa hund"-projekt till honom. Det är nog påfrestande som det är, hela den här processen med att hitta rätt ras, en intressant kull, sedan ställa mig på kö och hoppas att det blir en valp till mig. Och sedan hela omställningen med att faktiskt bli hundägare och ändra alla mina rutiner, förutsatt att de föregående stegen klaffar. Jag behöver verkligen inte människor omkring mig som bara vill se det negativa istället för att greppa att jag älskar hundar och har viljat skaffa en egen i hela mitt liv, och unnar mig att få uppfylla den drömmen.

Det blev lite långt, men det här har gnagt i mig i flera dagar. Som tur är så har jag i alla fall en mor som är mer övertygad om att jag klarar nästan allt så länge jag får göra det på mina egna premisser. Men att ha en sån där bromskloss till pappa, det är verkligen inte roligt alls, speciellt inte när man är så känslig för negativa vibbar som jag är.

Jag skaffade hund direkt när jag flyttade hemifrån, fick inte ha någon när jag bodde hemma. Har i tre perioder bott på behandlingshem och efter andra gången jag bodde där 2010 så skrev jag på andrahandskontrakt på en lägenhet jag aldrig sett, jag kom hem på en söndag och flyttade fredagen/lördagen veckan efter. Jag hade alltid velat ha hund så jag började direkt leta, jag visste vad jag ville ha och bara lite mer än en månad senare hämtade jag hem honom och han har räddat mitt liv. Han vet när jag mår dåligt och kan komma och lägga sig på mig om benen skakar av ångest så att dom blir stilla, han tröstar på hundars vis. Vi leker flera gånger per dag med hans gosedjur, han är 8 år och det gör mig så glad att han fortfarande har allt det där buset i sig. Vi gosar, han kryper in under filtar och täcken och vi har tränat både vardagslydnad, trick, agility, tävlingslydnad, freestyle och rallylydnad. Rallyn passade oss bra, vi höll på med det ett par år och tävlade också. Kom ur det efter att jag återigen bodde på behandlingshem 2016-2017 men tänker att det får vara så nu. En del av mig vill träna och tävla igen men jag orkar inte, vi får vara ett vardagsteam helt enkelt och sysselsätta oss på egen hand.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund. Det ger rutiner, anledning till att gå ut, sällskap, något att pyssla med, man kan själv välja vilken nivå av träning man vill, om man bara vill ha vardagslydnad eller mer. Jag har också fått ett helt nytt socialt umgänge i och med hundlivet och det är väldigt viktigt för mig.

Det finns inget bättre än att pussa hans mjuka nos, se honom när han kommer och visar upp sin goseuggla för att han vill att jag ska springa efter och leka, när han får tokryck ute och bara springer i full fart. När han är så gosig att det inte går att bli gosigare, när hela familjen kan samlas kring vår kärlek till honom. Han har förbättrat familjerelationen väldigt mycket.

MEN det är jobbigt också ibland, i början fick jag gå ut 5 ggr/natt med honom, han kan fortfarande väcka mig ibland och vilja gå ut på natten om han kanske fått sig något och då vill man helst bara ha en on/off knapp på honom. Och som idag, jag är frusen, trött, ångestfylld och har varit och storhandlat. Hunden har därför bara fått gå några korta rundor, jag VET att det inte är någon fara, alla säger att jag oroar mig för mycket för hur mycket han får komma ut och gå men det gnager i mig och jag vet ju också att vi kommer behöva gå ut igen fast jag helst vill sitta inne i mitt vardagsrum med nerdragna persienner för att det är en dag då intrycken blev för många på MAXI.

Ska man iväg måste man ju planera lite, behövs hundvakt, har man någon i ens närhet som kan ställa upp några timmar, om man ska lämna hunden själv för att kanske handla eller så måste man ju räkna in lite extra tid för att få med rastning av hund innan och/eller efter.

Har tränat mkt på att ta bort vaktandet vid dörren när det går folk i trappuppgången och var orolig för det eftersom vi bor på bottenplan nu där alla måste gå förbi, i förra lägenheten som ändå låg högst upp i huset gick det inte men nu när vi flyttade bestämde jag mig för en omstart och använda dom kunskaperna jag har nu mot vad jag hade som nybliven hundägare till att jobba bort hans skällande, det är inte borta till 100% men kanske 90-95% och lite vakt måste dom ju få ha.

Min hund ger mig bra rutiner, utan honom skulle jag i perioder inte komma upp ur sängen eller ta mig ut. Hunden behöver struktur och det gör att jag skapar struktur för oss båda.


Får jag fråga vilken ras du vill ha? Kan säga som så att mitt val av ras sågs kanske inte heller som det mest väntade av andra och det är få som vet om dom. Tänker du tik/hane? Har du börjat fundera på namn?

Jag är ganska ensam i vardagen men med min hund känns det sällan så, det är ju liksom han och jag, vi är ett par.

 

[Raderad medlem 120709]

Får jag fråga vilken ras du vill ha? Kan säga som så att mitt val av ras sågs kanske inte heller som det mest väntade av andra och det är få som vet om dom. Tänker du tik/hane? Har du börjat fundera på namn?

Det är dansk-svensk gårdshund som jag har börjat titta lite på. Tycker att de verkar vara ganska lättsamma hundar som gärna följer med på aktiviteter (jag vill i alla fall testa agility och rallylydnad på hobbynivå), men utan att riva huset om det blir några lugnare dagar. Jag var helt stenad på labrador först men de uppfödare som finns inom överkomligt resavstånd för mig avlar åt ena extremen eller den andra vad gäller show/jakt, så jag har mer eller mindre gett upp där...

Suktar lite efter en spinone också (ja, det är stor variation i raserna jag kan tänka mig att ha ) men med tanke på hur ovanliga de är lär man få köa länge för att ens få chansen att köpa en, och det är ju också en jaktras så den gör sig nog ändå bäst i ett hem där den får pyssla med det, även om den är mycket lugnare i sinnet än många andra fågelhundar.

DSG har jag sett nämnas en hel del både på Buke och på andra ställen och jag har fått ett positivt intryck, trots att jag tidigare varit en sån där människa som minsann aldrig skulle skaffa en liten hund...
Ibland är man bra enkelspårig. Det är ju ändå hundens egenskaper som är viktigast, och jag hoppas ha hittat rätt här även om förpackningen inte är helt enligt önskemålen. Men än så länge är det väldigt oklart om det blir något alls, tiken från den tilltänkta kenneln parades för typ två veckor sen så det är för tidigt att veta.

Oavsett vilken ras det blir så är det en hanhund jag vill ha. Jag har aldrig riktig klickat med tikar, trots att de jag har lärt känna har varit trevliga. Jag föredrar hankatter och valacker också, så jag är väl helt enkelt en som kommer bäst överens med killar, i alla fall av icke mänsklig sort .
Namn känns väldigt avlägset, det tror jag får vänta tills jag faktiskt har en valp bokad och vet att det blir av. Jag hade min nuvarande katt i nästan två veckor innan han döptes, lustigt nog eftersom jag egentligen såg redan på annonsbilden vad han borde heta, men det är ett så vanligt namn att det tog emot att faktiskt välja det. Typiskt mig att vara kärringen mot strömmen och vilja ha något jätteannorlunda.

Det där med att gå ut även när det känns skitjobbigt är något jag är lite nervös inför, men samtidigt har jag turen att bo i hus med ganska stor tomt, så om det verkligen blir övermäktigt så kan jag åtminstone gå ut på baksidan och aktivera hunden där. Just insikten om mina egna begränsningar är något som ledde till att jag började titta på lite mindre krävande hundar. Jag älskar flera av bruksraserna men jag är verkligen inte rätt hem för någon arbetsmaskin.

 

[Calmiche]

Tänkte skriva lite kort i stör-tråden men äh, kör här istället.

Den här jävla förståelsen, eller bristen på den. Jag hatar den. Tror att jag rantat om det i tråden förut.
Jag har haft tamråttor i 11 år, men varit råttlös 5 år nu. Råttor är mitt specialintresse och de här 5 åren utan har det inte gått en dag utan en enorm saknad, det är nånting som saknas och det är råttor. Nu har jag tingat ett par honor, bestämdes idag att jag hämtar de 1/6 och jag är givetvis helt överlycklig och kan knappt vänta till dess!

Pappa ringde och jag berättade för honom, väl medveten om att han blir lite grinig då han ser råttorna som skadedjur - i hans ögon ska jag helst inte ha husdjur alls, om det inte är typ en jakthund. Noll förståelse för hela grejen med husdjur, men det är okej. Man måste inte förstå allt. Jag var bara glad och ville berätta just för att... Ja. Jag var glad!
Det som inte är okej är att det med råttor tydligen kommer bli oordning igen, för det var det minsann förut. Som om råttorna vore roten till allt ont. Som om jag helt saknade svårigheter med städning innan jag fick mina första råttor som 17-åring, som om mitt hem varit skinande rent de senaste 5 åren? Den där oförmågan att ta in att mina svårigheter beror på min AS, jag blir tokig på den. Ena stunden är det jättebra att jag har boendestöd till hjälp, i nästa stund har jag inga svårigheter på området?!
Just nu har jag exempelvis 4 tallrikar på soffbordet, spelar ingen roll om jag ändå ska ut i köket, jag får inte med de förrän jag ska köra igång diskmaskinen och får gå runt och plocka ihop disk lite här och där. Men... Hur sjutton kommer det sig, jag har ju inga råttor, och jag har tydligen inga svårigheter med städning heller? Varför kommer inte tallrikarna iväg?

Utöver det så sa jag helt enkelt som det var att efter all skit som varit den sista tiden och så jäkla dåligt som jag mått den sista tiden (stressreaktion och depression konstaterat) så tycker jag att jag har förtjänat att få skaffa mig ett par råttor och att råttor är något som gör mig glad och det är ju positivt. Men nej. Råttorna gör mig inte alls glad och det är inte alls råttor som saknas fick jag höra. Och liksom... Vad fan vet han om det? Det är väl ändå bara jag som kan veta hur råttor får mig att må, det är väl ändå bara jag som kan veta vad som saknas i mitt liv? Men nej, tydligen vet han det bättre än jag. Han som inte ens kan begripa att AS ger svårigheter med städning vet alltså bättre än jag vad det innebär att inte få ägna sig åt sitt specialintresse, ett specialintresse som det dessutom finns forskning som pekar på positiva effekter såväl fysiskt som psykiskt av att hålla på med. Nja, jag tror inte det va.

Och liksom... Jag blir bara så jäkla ledsen. Ledsen över bristen på förståelse, ledsen över bristen på vilja att förstå, ledsen över att jag inte blir lyssnad på och ledsen över att man inte bara kan glädjas för min skull.

Jag är lite sen men gud vad less jag blir på sånt här beteende, folk som inte lyssnar, tar in eller ens kan va neutral i saker som inte angår dem Min mamma är likadan, jag tänkte tidigare skaffa hund men hon tjafsade så mkt om det att jag lät bli trots jag flyttat hemifrån, hon gnällde och tjatade om att jag borde låta bli när jag skaffade min katt och pratar jag om att skaffa en till så tjatar hon om att det kan jag inte göra av diverse anledningar trots att hon själv har 2 katter och hon håller med om att min katt är den mest lätthanterliga, resvana och snällast av dem allihopa...
Det är som att har man Asperger och inte maskar tillräckligt så de(el ja i mitt fall mamma) kan glömma bort man inte har det så är man inte kapabel att hantera sitt eget liv upplever jag det som ibland. Det där med att alla har olika nivåer i hur man vill ha och klarar av sitt boende räknas som inte riktigt.

Grattis till råttorna, himla kul

---------------------------------------------------------------------------

Jag väntar på att få ett läkarbesök för att diskutera eventuell medicinering men det går långsamt... Jag har väntat i 1 år och i slutet av mars sa de det skulle bli i april/maj då de blivit lovade en stafett som ska hjälpa till. Men det ändrades och stafetten blev satt på endast jour så nu kan de inte säga något alls om när jag får komma, till råga på allt skulle sköterskan där babbla om medicinerna jag tidigare tog för sisådär 8-9 år sedan(är allergisk mot dem) och upplysa mig om att alla mediciner har biverkningar... Vilket jag vet mycket väl men då läkaren jag hade den perioden sa jag är allergisk mot det verksamma ämnet och besvären var klåda + en kombination av rejäla finnar och bölder i ansikte, rygg,armar,bröstkorg etc så finns det säkert nån medicin med lite mer hanterbara biverkningar... Var som att sköterskan trodde jag inte visste något, kändes nedlåtande och hon tyckte inte jag skulle ringa igen utan jag blir kallad när jag blir kallad... Vilket jag skiter i, vill jag ringa och fråga om tidsaspekten så gör jag det.

En grej är också att jag har inte haft ersättning från FK sedan utbildningen slutade i juni eftersom jag inte kunde få ett intyg från en vettig läkare(läs: specialist) eftersom det var så lång kö, jag var på 2 olika besök hos HC där den 1:a läkaren inte förstod problemet och den 2:a började raljera om att asperger o liknande diagnoser var hittepå för att kunna droga ner jobbiga barn, jag hade enligt henne bara ångest och allt skulle bli bra med samtalsterapi FK avslog förstås med den kommentaren på intyg... Jag har gått upp till heltid i jobbet och första månaderna gick det ganska bra men jag har börjat känna att det inte funkar, det blir för mkt och överlag har jag lite väl mkt sjukfrånvaro. Allra helst vill jag gå tillbaka till 75 % och resten ersättning, då mådde jag som bäst men utan FK blir det kärvt med pengar och då har jag ändå flyttat till en 1:a nu... Jag skulle vilja diskutera det med en riktigt bra specialist och bolla lösningar.
I dagsläget är jag oftast trött och får inget gjort när jag kommer hem och en helgdag går alltid åt till att sova och göra ingenting, så blir som 1 dag att fixa allt på... Mat blir färdigköpta matlådor eller nudlar om jag inte gör storkok den dagen jag orkar nåt och det blir sällan för jag ska städa, tvätta, försöka vara lite social den dagen också.. Jag väger på tok för mkt så jobbar på att komma igång med träning också(nyligen fått sån här fysisk aktivitet på recept) men jag vet inte riktigt när jag ska orka ta mig dit mitt i allt. Har iaf skaffat träningsskor och tänkt gå dit för att kolla vad de har för klasser under veckan men samtidigt känns det lite stressande. Allmänt kaos...

 

[gul_zebra]

Haha, jag brukar ha sådana där huvtröjor med ficka på magen, tog med mig den lugnaste råttan och la henne i fickan och så sköt nosen ut på ena sidan och svansen på andra, det var många som antingen tittade till lite extra men en och annan liten tant tog till flykten och sprang iväg skrikandes Jag förstår verkligen inte folks rädsla för dom, jag känner stort sug efter råttor men har ingen plats, jag tror inte det passar så bra med en hund som till viss del avlats för att jaga råttor och hela mitt liv är osäkert så det får vänta. Hunden är 8 år nu och börjar fundera på när det är dags för valp, han har vissa egenheter jag inte vill ska smitta som att han i vissa hundmöten med hundraser han är rädd för gör utfall i kopplet men i övrigt är han helt enkelt en perfekt förebild för en valp.

Jag älskar tantnamn och jag funderar ju själv på att byta namn och dom alternativen jag har i huvudet är i princip bara sådana Min kanin hette Sotis men jag döpte om henne till Sofina för att hon var så fin, jag var 5 år så jag skyller på det Mina första råttor var gerbiler och jag var också lite yngre när jag fick dom så dom fick barnnamn dom också, Droppi och Ruffsi. Hamstern fick heta Iris för att hon såg ut som en äldre rysk dam i vit pälsjacka med stor värdighet (hemsk hamster som jag fick när den var 1 år och aldrig behandlad...). Mina tamråttor hette Soda och Loka, deras hamn var jag nöjd med.

Klassiker! Jag var alltid lite avis på folk med såna tröjor, jag är för varm i mig själv för att gå runt i tjocktröja så det har liksom aldrig funkat. Nu är jag desto mer frusen så en råtta i jackfickan eller så går iaf

Jag är mer den där som döpt råttor till typ Majvor, Preben, Börje, Gudrun, osv. Likadant med katterna som heter Göte och Igor Fula namn är bäst, ju fulare desto bättre. Hade ett brödrapar som hette Smutte och Pöket bland annat. Smutte för att det fastnade innan jag kom på nåt eget (de var omplaceringar), Pöket för att... Jag vet inte, det bara blev så. Var så jäkla sur när jag fick hem en omplacering som hette Lucia och inte hann komma på nåt nytt innan jag kände henne som Lucia, för det lät så jävla fult Lika när jag hade en kull som döptes efter Nightwish-låtar och inte fick lilla Swanheart såld. Jag skulle inte ha kvar henne så jag hittade inte på nåt bättre och när hon blev kvar så... Ptja, då fick jag ju säga Swanheart. Vilket lät sååå jävla löjligt

Vet inte om du skrivit det men har du boendestöd för städningen? Skulle det hjälpa om du fick hjälp av dom 1-2 gånger i veckan eller varannan vecka?

Mina föräldrar är ofta på mig, mindre nu men i förra lägenheten på 37 kvm och utan garderob med endast en städskrubb som jag fick ha allt i, dammsugaren, moppar, sängkläder, klänningar, koftor, hundens täcken osv. Inte är det konstigt då att den skrubben är ett kaos? Men i den lägenheten var dom på mig hela tiden. Och då ska vi inte snacka om när jag packade för flytten, jag ville börja gråta varje gång för att dom var så på mig om att jag inte hade organiserat alls i förråden, att jag sparat för mycket, att jag måste slänga mer än jag gjorde osv.

Dessutom kan dom stå och prata om mig när dom är i rummet bredvid. Själva flytten vart hemsk när vi skulle packa upp kom kommentar efter kommentar, först blev dom arga på mig och sen gjorde dom sig lustiga över att jag hade ca 80 sådana där paket av det te jag dricker mest och flera flyttkartonger med annat te och visade upp det för alla och gjorde mig till typ skäggiga damen på cirkusen. Dom hittade ju också mitt sparande av tuggummi och Läkerol osv eftersom jag har så att jag måste köpa massor av allt när jag får infall för att jag inte kan tänka mig ett liv utan det och då måste jag ha ett lager så det aldrig tar slut. Att spara så här är inget jag gör för att det är kul, det är tvång, det är rädsla för förändringar och en del av min problematik och det är inte roligt alls.

Till slut blev jag så ledsen att jag bara gav dom alla kartonger och påsar och sa det, ta allt, ta allt jag vill inte se det mer, släng det och låt mig vara. Dagen efter kom dom tillbaka med allt och sa att eftersom jag redan köpt allt så var det klart jag skulle ha kvar det. Eftersom jag till slut vågade säga till dom hur jobbigt det var för mig, att det inte är något jag gör för att jag vill och att jag blir ledsen när alla pekar och skrattar och visar upp mig som någon sorts konstig person så bad mamma faktiskt om förlåtelse.

Nu när jag har mer utrymme i nya lägenheten, mer gånger typ 3 så är det inte alls samma sak, här kan jag ha allt undanskuffat. Förråden vill dom organisera men jag orkar bara inte. Dom är fortfarande tveksamma till min ickeorganisationsförmåga i lägenheten men jag kan faktiskt inte det, vika kläder, sortera, ordna, allt det är saker jag inte kan. Jag har det så organiserat som jag kan och så får det vara.

Jag har boendestöd ja, så jag får hjälp varje vecka. Även det en stor anledning till att det inte är så jäkla rörigt nu, har med boendestödet fått struktur nog för att ändå klara mycket själv mellan tillfällena, så vi brukar inte behöva hela tiden som är avsatt iom att jag håller efter helt okej själv nu. Har lite kvar att jobba på men hoppas på att inte behöva boendestöd så småningom.
Lika med diskmaskinen, märke en stor förbättring när jag skaffade diskmaskin. Disken är största akilleshälen annars, jag kan inte med att ta tag i den men sålänge den finns kan jag inte ta tag i annat heller för att den distraherar. Nu slänger jag bara in allt i maskinen när det är städdags så får den sköta sig själv och jag kan fokusera på annat - så jäkla skönt! Det är såna saker jag behöver för att sköta mitt hem, struktur och att hitta vägar runt problematiken, inte att vara råttlös.

Jag fattar inte, vad spelar det för roll om städskrubben är ett kaos? Det är väl snarare ett jäkla normalläge att folk inte har ordning precis överallt. Inte ens NT bor i ett jävla inredningsreportage liksom. Måste här tipsa om gruppen "Family living - the true story" på fb där folk postar bilder på sina hem mer eller mindre röriga. Så jäkla befriande!

Vika tvätt kan inte jag heller. Fattar inte varför man gör det ens, blir ju ändå bara rörigt så fort man ska ha nåt en bit ner, dessutom viker jag skitfult. Jag har gjort om så jag hänger upp alla toppar och klänningar istället, blev mycket bättre ordning så - innan låg allt i en stor hög så jag hittade ingenting, det var lite för kaosigt för mig Byxor försöker jag vika men jag har rätt få och en rejält stor byrålåda så jag kan ha flera byxhögar. En hög med "chill-byxor" tex, så river jag bara bland 2-3 par byxor istället för sjuttioelva stycken liksom - jeanshögen bredvid behöver jag ju inte peta på om jag inte ska ha jeans liksom. Får se hur det funkar i längden, stod och organiserade om nu ikväll, men det känns som en variant som kan fungera!

 

[gul_zebra]

Jag är lite sen men gud vad less jag blir på sånt här beteende, folk som inte lyssnar, tar in eller ens kan va neutral i saker som inte angår dem Min mamma är likadan, jag tänkte tidigare skaffa hund men hon tjafsade så mkt om det att jag lät bli trots jag flyttat hemifrån, hon gnällde och tjatade om att jag borde låta bli när jag skaffade min katt och pratar jag om att skaffa en till så tjatar hon om att det kan jag inte göra av diverse anledningar trots att hon själv har 2 katter och hon håller med om att min katt är den mest lätthanterliga, resvana och snällast av dem allihopa...
Det är som att har man Asperger och inte maskar tillräckligt så de(el ja i mitt fall mamma) kan glömma bort man inte har det så är man inte kapabel att hantera sitt eget liv upplever jag det som ibland. Det där med att alla har olika nivåer i hur man vill ha och klarar av sitt boende räknas som inte riktigt.

Grattis till råttorna, himla kul

---------------------------------------------------------------------------

Jag väntar på att få ett läkarbesök för att diskutera eventuell medicinering men det går långsamt... Jag har väntat i 1 år och i slutet av mars sa de det skulle bli i april/maj då de blivit lovade en stafett som ska hjälpa till. Men det ändrades och stafetten blev satt på endast jour så nu kan de inte säga något alls om när jag får komma, till råga på allt skulle sköterskan där babbla om medicinerna jag tidigare tog för sisådär 8-9 år sedan(är allergisk mot dem) och upplysa mig om att alla mediciner har biverkningar... Vilket jag vet mycket väl men då läkaren jag hade den perioden sa jag är allergisk mot det verksamma ämnet och besvären var klåda + en kombination av rejäla finnar och bölder i ansikte, rygg,armar,bröstkorg etc så finns det säkert nån medicin med lite mer hanterbara biverkningar... Var som att sköterskan trodde jag inte visste något, kändes nedlåtande och hon tyckte inte jag skulle ringa igen utan jag blir kallad när jag blir kallad... Vilket jag skiter i, vill jag ringa och fråga om tidsaspekten så gör jag det.

En grej är också att jag har inte haft ersättning från FK sedan utbildningen slutade i juni eftersom jag inte kunde få ett intyg från en vettig läkare(läs: specialist) eftersom det var så lång kö, jag var på 2 olika besök hos HC där den 1:a läkaren inte förstod problemet och den 2:a började raljera om att asperger o liknande diagnoser var hittepå för att kunna droga ner jobbiga barn, jag hade enligt henne bara ångest och allt skulle bli bra med samtalsterapi FK avslog förstås med den kommentaren på intyg... Jag har gått upp till heltid i jobbet och första månaderna gick det ganska bra men jag har börjat känna att det inte funkar, det blir för mkt och överlag har jag lite väl mkt sjukfrånvaro. Allra helst vill jag gå tillbaka till 75 % och resten ersättning, då mådde jag som bäst men utan FK blir det kärvt med pengar och då har jag ändå flyttat till en 1:a nu... Jag skulle vilja diskutera det med en riktigt bra specialist och bolla lösningar.
I dagsläget är jag oftast trött och får inget gjort när jag kommer hem och en helgdag går alltid åt till att sova och göra ingenting, så blir som 1 dag att fixa allt på... Mat blir färdigköpta matlådor eller nudlar om jag inte gör storkok den dagen jag orkar nåt och det blir sällan för jag ska städa, tvätta, försöka vara lite social den dagen också.. Jag väger på tok för mkt så jobbar på att komma igång med träning också(nyligen fått sån här fysisk aktivitet på recept) men jag vet inte riktigt när jag ska orka ta mig dit mitt i allt. Har iaf skaffat träningsskor och tänkt gå dit för att kolla vad de har för klasser under veckan men samtidigt känns det lite stressande. Allmänt kaos...

Ja jag fattar inte. Fick pappa bestämma hade jag inte haft katter heller, för han fattar inte vad man ska med husdjur till. Jag fattar inte hur man kan vara så jäkla trångsynt, hur svårt är det att förstå att folk gillar olika liksom? Jag fattar inte hur han kan vilja skjuta ihjäl en älg eller dricka whisky men inte sjutton tycker jag att han ska låta bli bara för att jag inte fattar liksom. Han fattar inte hur jag kan vilja ha sällskap av en katt så då ska jag låta bli att ha katter. Liksom what Totalt ologiskt. Han är dock inte anti katterna på samma sätt som råttorna, med råttorna är det katastrofvarning direkt. Förr har han tom dragit in ekonomi i det hela och konstaterat att jag borde låta bli att ha råttor för att det kostar pengar, men katter är bättre än råttor trots att de är rätt sjukt mycket dyrare. Ingenting går liksom ihop och det vore så mycket enklare om han bara kunde ta in det jag säger för let's face it - jag lever med mig själv, det gör inte han. Jag har jobbat på mina problemområden, inte han. Jag vet bättre hur jag funkar och vad som funkar för mig, inte han.

Tack! Och du borde skaffa två hundar, bara för att

Lustigt att man sätter AS-diagnos på barn för att kunna droga ner de när det inte finns medicin som hjälper mot just AS. Bra tänkt där av läkaren Du kan inte byta hc eller nåt? Nånstans måste du ju kunna få ett vettigt intyg, det där är ju bara orimligt. Eller kan du gå privat nånstans?

 

[Raderad medlem 120709]

Gnällinlägg

Är det bara jag, eller råkar ni andra också ut för att bli missförstådda och tolkade som otrevliga lite när som helst och oavsett vad ni säger? Jag börjar seriöst fundera på att ta ett tysthetslöfte för att jag är så trött på det här. Hela denna veckan har jag haft den där känslan av FEL gnagande i bakhuvudet, och nu räckte det med ett lite negativt svar i en tråd för att få bägaren att rinna över och framkalla dunderångest.

Det här är nog den enda tråden på Buke där jag inte är särskilt orolig för det här problemet, men det är nog också för att vi är flera i samma båt. Jag vet inte, det är som att det blir mer förutsättningsfritt, det blir inte så mycket av det där som man ofta råkar ut för med NTs/allistiska; att det antas att man säger en sak men menar något annat och så angriper de det där som de tror att man menade, inte det man faktiskt sa...

Jag känner nästan för att göra en tråd som är autist-hangout, för allmänt småprat, men då får väl alla NTs krupp eller något, det har vi ju redan fått bevis på i den här och den andra tråden som blev utbruten. Så jag sitter nog kvar i mitt hörn och håller klaffen istället, det verkar ändå vara det önskvärda.

 

[gul_zebra]

Gnällinlägg

Är det bara jag, eller råkar ni andra också ut för att bli missförstådda och tolkade som otrevliga lite när som helst och oavsett vad ni säger? Jag börjar seriöst fundera på att ta ett tysthetslöfte för att jag är så trött på det här. Hela denna veckan har jag haft den där känslan av FEL gnagande i bakhuvudet, och nu räckte det med ett lite negativt svar i en tråd för att få bägaren att rinna över och framkalla dunderångest.

Det här är nog den enda tråden på Buke där jag inte är särskilt orolig för det här problemet, men det är nog också för att vi är flera i samma båt. Jag vet inte, det är som att det blir mer förutsättningsfritt, det blir inte så mycket av det där som man ofta råkar ut för med NTs/allistiska; att det antas att man säger en sak men menar något annat och så angriper de det där som de tror att man menade, inte det man faktiskt sa...

Jag känner nästan för att göra en tråd som är autist-hangout, för allmänt småprat, men då får väl alla NTs krupp eller något, det har vi ju redan fått bevis på i den här och den andra tråden som blev utbruten. Så jag sitter nog kvar i mitt hörn och håller klaffen istället, det verkar ändå vara det önskvärda.

Jodå, samma här. För mig beror det mycket på sammanhang dock. Jag har tex inga problem här på buke men har fått sluta hänga på bland annat en drös djurforum för att det helt enkelt är så lågt i tak att folk läser in elakheter i precis allt jag skriver. Jag kan vara bitsk ibland (jag har fått mycket skit för att jag inte klappar folk på huvudet när djur far illa bland annat), men det klagades konstant, även när jag var äckligt jävla trevlig.
Jag fick helt seriöst en massa klagomål på min otrevlighet när jag enbart varit saklig och inte skrivit något otrevligt alls, när jag förklarade vad jag menat fortsatte gnället ändå och så fick jag höra att jag borde använda smileys, och när jag högst motvilligt slängde in smileys så dög inte det heller för då gjorde jag tydligen narr av folk med mina smileys Vilket till slut är precis vad jag gjorde (hur kan man låta bli liksom?), tills jag tröttnade och lämnade alla såna forum helt.

Brukar inte ta åt mig av det så ofta dock. Vid vissa tillfällen har det varit jobbigt iom att det är så jävla frustrerande när folk i stort sett missuppfattar en med flit, men för det mesta har jag mest konstaterat att folk är dumma i huvudet och borde gå offline istället. I vissa fall har jag tagit diskussionen och dunkat huvudet i väggen, och i andra fall trollat istället. Hade kanske varit annorlunda om jag haft mer problem på området men nu har det ju varit just på forum med lägre tak där folk envisas med att läsa in en otrevlig ton i vart och vartannat inlägg.

 

[Qelina]

Det är dansk-svensk gårdshund som jag har börjat titta lite på. Tycker att de verkar vara ganska lättsamma hundar som gärna följer med på aktiviteter (jag vill i alla fall testa agility och rallylydnad på hobbynivå), men utan att riva huset om det blir några lugnare dagar. Jag var helt stenad på labrador först men de uppfödare som finns inom överkomligt resavstånd för mig avlar åt ena extremen eller den andra vad gäller show/jakt, så jag har mer eller mindre gett upp där...

Suktar lite efter en spinone också (ja, det är stor variation i raserna jag kan tänka mig att ha ) men med tanke på hur ovanliga de är lär man få köa länge för att ens få chansen att köpa en, och det är ju också en jaktras så den gör sig nog ändå bäst i ett hem där den får pyssla med det, även om den är mycket lugnare i sinnet än många andra fågelhundar.

DSG har jag sett nämnas en hel del både på Buke och på andra ställen och jag har fått ett positivt intryck, trots att jag tidigare varit en sån där människa som minsann aldrig skulle skaffa en liten hund...
Ibland är man bra enkelspårig. Det är ju ändå hundens egenskaper som är viktigast, och jag hoppas ha hittat rätt här även om förpackningen inte är helt enligt önskemålen. Men än så länge är det väldigt oklart om det blir något alls, tiken från den tilltänkta kenneln parades för typ två veckor sen så det är för tidigt att veta.

Oavsett vilken ras det blir så är det en hanhund jag vill ha. Jag har aldrig riktig klickat med tikar, trots att de jag har lärt känna har varit trevliga. Jag föredrar hankatter och valacker också, så jag är väl helt enkelt en som kommer bäst överens med killar, i alla fall av icke mänsklig sort .
Namn känns väldigt avlägset, det tror jag får vänta tills jag faktiskt har en valp bokad och vet att det blir av. Jag hade min nuvarande katt i nästan två veckor innan han döptes, lustigt nog eftersom jag egentligen såg redan på annonsbilden vad han borde heta, men det är ett så vanligt namn att det tog emot att faktiskt välja det. Typiskt mig att vara kärringen mot strömmen och vilja ha något jätteannorlunda.

Det där med att gå ut även när det känns skitjobbigt är något jag är lite nervös inför, men samtidigt har jag turen att bo i hus med ganska stor tomt, så om det verkligen blir övermäktigt så kan jag åtminstone gå ut på baksidan och aktivera hunden där. Just insikten om mina egna begränsningar är något som ledde till att jag började titta på lite mindre krävande hundar. Jag älskar flera av bruksraserna men jag är verkligen inte rätt hem för någon arbetsmaskin.

Ja det kan vara sjukt svårt ibland att ta sig ut, när jag mår bättre kan jag vara ute 4 timmar per dag med honom, i sämre perioder som nu känns det helt omöjligt. Har dock av alla förstått att det inte är många hundar som får gå så mycket som det och att jag inte behöver ha dåligt samvete för det, det tog lång tid att ta in det men nu går jag långt ifrån så mycket och att 4 timmar är extremt mycket. Jag får väldigt dåligt samvete dom dagarna det bara blir rastningsrundor men jag klarar inte mer nu. Det tar emot både fysiskt och psykiskt. Men han har vant sig vid mindre tid nu. Han får gå kortare rundor till vardags och sen åker vi till skogen ett par gånger i veckan, han verkar nöjd ändå.

Jag hade tänkt att nästa hund ska vara en hund som är mer avlad att träna och tävla med precis som jag gjort med min lilleman men ännu mer för jag ville mer, men har precis som du insett att det inte är rätt hund för mig. Och det behövs faktist inte, min hund är definitivt inte känd för att vara en sån ras men det har gått jätte bra för oss, han är suverän om jag får skryta lite På en tävling satt det en kvinna bredvid mig som födde upp arbetshundar, hon tittade lite nedlåtande på min hund och frågade "Går det verkligen att lära en sån hund någonting?". Fatta min extra glädjen när vi fick 99 av 100 poäng på rallytävlingen Lite skadeglädje när vi var bättre än henne och hennes brukshundar och vallhundar

Dessutom tål jag inte hundar som fäller, jag klarar bara dom som inte gör det för annars kan jag inte andas, får ta allergimedicin även nu för att klara av min hund.

Har du letat och läst på mycket om rasen? Det är så spännande att leta och fundera, tänker att alla raser har saker man vill ha och sen saker som man kanske inte vill ha, det finns liksom ingen ras eller hundindivid som är precis/exakt vad man vill ha. Dom är levande individer.

Jag hittade en ras som jag verkligen ville, kommer inte ihåg namnet nu men den finns i Nederländerna, den är så vacker och verkar perfekt för mig mentalt. Googlade för att hitta en uppfödare, finns ingen i hela Europa, USA och knappt ingen i holland, insåg att det bara finns 150 stycken i hela världen så tror jag får acceptera att det inte får bli den

 

[Qelina]

Nej, nej, nej. Jag brukar inte svära men FAN vilken hemsk start på dagen.

Vid 10 ringde dom från psykiatrin, jag hade tydligen en tid där vid 10 men jag trodde den tiden var på onsdag.

Dom hade pratat om mig på äs-enhetens team-möte och dietisten, sköterskan, fysioterapeuten och läkaren ansåg att min ångest är så stark och att maten går så dåligt att jag behöver läggas in på slutenvården. Dom är rädda att jag ska skada mig, ta livet av mig eller att anorexin kommer göra att jag dör. Dietisten hade avbokat allt för den här dagen för att åka upp med mig till akuten, hon sa att om jag vägrar är det troligt att det blir LPT igen (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och att dom kommer komma hem till mig och ta med mig till sjukhuset oavsett vad jag vill.

Tydligen hade AST-teamet också ringt dom och sagt hur oroliga dom var för mig, att jag var så dålig fysiskt när jag var där i torsdags och att jag uttryckte så stark ångest. Det gör att det inte är säkert att jag får vara kvar där men det spelar inte så stor roll för vi har bara ett grupp samtal kvar och konstigt nog kan inte AST-teamet erbjuda individuell hjälp, varför finns det då ett AST-team?

Jag vägrade bli inlagd, dietisten gick till läkaren och det bedömdes att en ny bedömning om LPT sker på torsdag. Då kommer förstås tankarna på hur jag ska bete mig. Spela stark och säga att allt är bättre som jag gjorde idag eller vara ärlig? Jag känner hur jag inte ens orkar spela nt-person längre, att använda olika tonlägen i rösten när jag pratar går helt bort. Jag hörde mig själv vara helt monoton och utan nyanserna som man enligt sociala regler ska ha. Klarade inte att ta mig till min terapeut på psyk i torsdags så hon kom hem till mig.

Jag är så rädd för sjukhuset, mina 10 omgångar på psyk och ett antal på medicinkliken för det fysiska och bedömningar på psykakuten då jag lyckats krångla mig ifrån en inläggning.

Jag mår ju skit men ångesten kan inte slutenvården hjälpa mig med, det är bara maten dom kan göra något åt. Det var länge sen ångesten var så här stark.

Känner mig elak mot mitt team, att jag inte tar emot deras hjälp, att jag gör dom oroliga, att jag är en värdelös patient, elak, självisk och otacksam

 

[Qelina]

Ah, så rädd så rädd så rädd. Det är bestämt nu, dom kommer från psyk på torsdag och hämtar mig oavsett vad jag vill och kör upp mig till akuten. Frustrationen är total, jag är så rädd att det känns som att jag ska kräkas

 

[Qelina]

Jag är lite sen men gud vad less jag blir på sånt här beteende, folk som inte lyssnar, tar in eller ens kan va neutral i saker som inte angår dem Min mamma är likadan, jag tänkte tidigare skaffa hund men hon tjafsade så mkt om det att jag lät bli trots jag flyttat hemifrån, hon gnällde och tjatade om att jag borde låta bli när jag skaffade min katt och pratar jag om att skaffa en till så tjatar hon om att det kan jag inte göra av diverse anledningar trots att hon själv har 2 katter och hon håller med om att min katt är den mest lätthanterliga, resvana och snällast av dem allihopa...
Det är som att har man Asperger och inte maskar tillräckligt så de(el ja i mitt fall mamma) kan glömma bort man inte har det så är man inte kapabel att hantera sitt eget liv upplever jag det som ibland. Det där med att alla har olika nivåer i hur man vill ha och klarar av sitt boende räknas som inte riktigt.

Grattis till råttorna, himla kul

---------------------------------------------------------------------------

Jag väntar på att få ett läkarbesök för att diskutera eventuell medicinering men det går långsamt... Jag har väntat i 1 år och i slutet av mars sa de det skulle bli i april/maj då de blivit lovade en stafett som ska hjälpa till. Men det ändrades och stafetten blev satt på endast jour så nu kan de inte säga något alls om när jag får komma, till råga på allt skulle sköterskan där babbla om medicinerna jag tidigare tog för sisådär 8-9 år sedan(är allergisk mot dem) och upplysa mig om att alla mediciner har biverkningar... Vilket jag vet mycket väl men då läkaren jag hade den perioden sa jag är allergisk mot det verksamma ämnet och besvären var klåda + en kombination av rejäla finnar och bölder i ansikte, rygg,armar,bröstkorg etc så finns det säkert nån medicin med lite mer hanterbara biverkningar... Var som att sköterskan trodde jag inte visste något, kändes nedlåtande och hon tyckte inte jag skulle ringa igen utan jag blir kallad när jag blir kallad... Vilket jag skiter i, vill jag ringa och fråga om tidsaspekten så gör jag det.

En grej är också att jag har inte haft ersättning från FK sedan utbildningen slutade i juni eftersom jag inte kunde få ett intyg från en vettig läkare(läs: specialist) eftersom det var så lång kö, jag var på 2 olika besök hos HC där den 1:a läkaren inte förstod problemet och den 2:a började raljera om att asperger o liknande diagnoser var hittepå för att kunna droga ner jobbiga barn, jag hade enligt henne bara ångest och allt skulle bli bra med samtalsterapi FK avslog förstås med den kommentaren på intyg... Jag har gått upp till heltid i jobbet och första månaderna gick det ganska bra men jag har börjat känna att det inte funkar, det blir för mkt och överlag har jag lite väl mkt sjukfrånvaro. Allra helst vill jag gå tillbaka till 75 % och resten ersättning, då mådde jag som bäst men utan FK blir det kärvt med pengar och då har jag ändå flyttat till en 1:a nu... Jag skulle vilja diskutera det med en riktigt bra specialist och bolla lösningar.
I dagsläget är jag oftast trött och får inget gjort när jag kommer hem och en helgdag går alltid åt till att sova och göra ingenting, så blir som 1 dag att fixa allt på... Mat blir färdigköpta matlådor eller nudlar om jag inte gör storkok den dagen jag orkar nåt och det blir sällan för jag ska städa, tvätta, försöka vara lite social den dagen också.. Jag väger på tok för mkt så jobbar på att komma igång med träning också(nyligen fått sån här fysisk aktivitet på recept) men jag vet inte riktigt när jag ska orka ta mig dit mitt i allt. Har iaf skaffat träningsskor och tänkt gå dit för att kolla vad de har för klasser under veckan men samtidigt känns det lite stressande. Allmänt kaos...

Det borde inte få gå till så som du beskriver, tycker du borde ta upp det med cheferna det berör eller gå ännu längre upp i kedjan för det är verkligen inte ok av sjukvården. Helt galet så illa dom skött och sköter dina behov och nivå av problem.

 

[Qelina]

Jag fattar inte, vad spelar det för roll om städskrubben är ett kaos? Det är väl snarare ett jäkla normalläge att folk inte har ordning precis överallt. Inte ens NT bor i ett jävla inredningsreportage liksom. Måste här tipsa om gruppen "Family living - the true story" på fb där folk postar bilder på sina hem mer eller mindre röriga. Så jäkla befriande!

Fattar inte det heller, klart det var ett problem att inte kunna göra ordning och få plats med allt i 1 kvm skrubb. Jag ville inte ha det så men jag kunde inte organisera under dom omständigheterna, jag visste inte var jag skulle göra av saker (tips, tips! lådor under sängen är toppen). Hade så i 8,5 år så nu är det skönt att det är mer ordning och att jag har plats för lite mer om det skulle behövas.

Att vika är ett mysterium, jag kör på metoden att välja lämplig låda och slänga eller pressa in allt Försöker dock ha ordning på kläderna så jag vet var jag ska leta men ibland går inte ens det, får rota och leta som en tok.

 

[Qelina]

Ja jag fattar inte. Fick pappa bestämma hade jag inte haft katter heller, för han fattar inte vad man ska med husdjur till. Jag fattar inte hur man kan vara så jäkla trångsynt, hur svårt är det att förstå att folk gillar olika liksom? Jag fattar inte hur han kan vilja skjuta ihjäl en älg eller dricka whisky men inte sjutton tycker jag att han ska låta bli bara för att jag inte fattar liksom. Han fattar inte hur jag kan vilja ha sällskap av en katt så då ska jag låta bli att ha katter. Liksom what Totalt ologiskt. Han är dock inte anti katterna på samma sätt som råttorna, med råttorna är det katastrofvarning direkt. Förr har han tom dragit in ekonomi i det hela och konstaterat att jag borde låta bli att ha råttor för att det kostar pengar, men katter är bättre än råttor trots att de är rätt sjukt mycket dyrare. Ingenting går liksom ihop och det vore så mycket enklare om han bara kunde ta in det jag säger för let's face it - jag lever med mig själv, det gör inte han. Jag har jobbat på mina problemområden, inte han. Jag vet bättre hur jag funkar och vad som funkar för mig, inte han.

Tack! Och du borde skaffa två hundar, bara för att

Lustigt att man sätter AS-diagnos på barn för att kunna droga ner de när det inte finns medicin som hjälper mot just AS. Bra tänkt där av läkaren Du kan inte byta hc eller nåt? Nånstans måste du ju kunna få ett vettigt intyg, det där är ju bara orimligt. Eller kan du gå privat nånstans?

En fråga, kan man försäkra en råtta eller andra gnagare?

 

[Fruentimber]

Ah, så rädd så rädd så rädd. Det är bestämt nu, dom kommer från psyk på torsdag och hämtar mig oavsett vad jag vill och kör upp mig till akuten. Frustrationen är total, jag är så rädd att det känns som att jag ska kräkas

Varför är du så rädd för sjukhuset? Om flera olika team är så pass oroliga för dig, så finns det ju uppenbarligen en grund för beslutet. Du kanske inte ser det nu, men de gör ju det för att hjälpa dig.