Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Gnällinlägg

Är det bara jag, eller råkar ni andra också ut för att bli missförstådda och tolkade som otrevliga lite när som helst och oavsett vad ni säger? Jag börjar seriöst fundera på att ta ett tysthetslöfte för att jag är så trött på det här. Hela denna veckan har jag haft den där känslan av FEL gnagande i bakhuvudet, och nu räckte det med ett lite negativt svar i en tråd för att få bägaren att rinna över och framkalla dunderångest.

Det här är nog den enda tråden på Buke där jag inte är särskilt orolig för det här problemet, men det är nog också för att vi är flera i samma båt. Jag vet inte, det är som att det blir mer förutsättningsfritt, det blir inte så mycket av det där som man ofta råkar ut för med NTs/allistiska; att det antas att man säger en sak men menar något annat och så angriper de det där som de tror att man menade, inte det man faktiskt sa...

Jag känner nästan för att göra en tråd som är autist-hangout, för allmänt småprat, men då får väl alla NTs krupp eller något, det har vi ju redan fått bevis på i den här och den andra tråden som blev utbruten. Så jag sitter nog kvar i mitt hörn och håller klaffen istället, det verkar ändå vara det önskvärda.

Vad innebär hangout?

Jag känner mig alltid fel sociala sammanhang, misstolkas av andra, misstolkar själv och jag går och gnager på dom där sakerna hela tiden nästan. Jag kan t.ex. inte veta om min mamma är trött, har ont, är ledsen, arg på mig eller på någon annan, besviken, orolig osv och då blir det ju svårt att säga rätt.

Jag misstolkas mycket när det gäller mimiken, det kan vara kaos inombords men ingen ser det. Det har blivit många situationer då jag önskar att det hade synts. Har dock lärt mig mycket om att le och småskratta lite extra för att kanske någon ska snappa upp det.

Ett exempel, på ast-gruppen förra torsdagen var jag tvungen att fråga varför folk skrattar lite när dom frågat någon om vägen eller får ta över ett bord på restaurangen om några typ ska gå eller i typ alla sociala sammanhang med främlingar man interagerar med.

Jag försöker anpassa min röst med olika tonlägen och det orkar jag inte när jag mår dåligt så då blir det bara monotont och det blir ju också fel för det i kombination med att det inte syns utåt gör ju att det blir svårt och jag som tror jag är tydlig blir ledsen när andra säger motsatsen, får också höra av andra att jag sagt fel sak vid fel tillfälle. Och jag har jätte svårt med turtagning, när det är min tur att prata, hur länge mellan orden är en paus gjord för att svara i? Jag råkar ofta avbryta och det är ju inte så populärt men jag kämpar med det.

Förstår din ledsamhet och känslighet, det räcker med minsta lilla gnutta negativitet för att det känns som att man är totalt värdelös.

 

[gul_zebra]

Ah, så rädd så rädd så rädd. Det är bestämt nu, dom kommer från psyk på torsdag och hämtar mig oavsett vad jag vill och kör upp mig till akuten. Frustrationen är total, jag är så rädd att det känns som att jag ska kräkas

Det går säkert bra! De gör det ju knappast för att jävlas med dig utan för att hjälpa dig. Förstår att det är jobbigt men du tar dig igenom det ska du se

Fattar inte det heller, klart det var ett problem att inte kunna göra ordning och få plats med allt i 1 kvm skrubb. Jag ville inte ha det så men jag kunde inte organisera under dom omständigheterna, jag visste inte var jag skulle göra av saker (tips, tips! lådor under sängen är toppen). Hade så i 8,5 år så nu är det skönt att det är mer ordning och att jag har plats för lite mer om det skulle behövas.

Att vika är ett mysterium, jag kör på metoden att välja lämplig låda och slänga eller pressa in allt Försöker dock ha ordning på kläderna så jag vet var jag ska leta men ibland går inte ens det, får rota och leta som en tok.

Precis!
Haha jag har kikat på lådor under sängen men det känns skitbökigt - hur sjutton ska man då komma åt att dammsuga liksom? För dra ut de blir ju bara ett moment extra istället Är så jäkla glad över mängden förvaring jag har här hemma så sett, så jag behöver inga lådor under sängen, inte nu när jag rensat ur och har en massa ledig plats i garderoberna
Ett tips från min sida är annars att skippa tv-bänk. Jag har tvn på en sån här istället, den sväljer sjukt mycket grejer. Däremot köpte jag en liten begagnad tv-bänk att ställa råttburen på, dels för att få buren på lagom höjd och dels för att få bra förvaring av råttgrejerna så allt är på samma ställe

Det gjorde jag med tills jag började hänga upp allt som gick att hänga Skaffade tom såna här till underkläderna, det däremot blev mest bökigt så nu har jag plastlådor i en byrålåda för att hålla underkläderna sorterade iaf. Får se om jag hittar något annat som passar bättre att förvara i hängarna, för praktiska är de ju!

En fråga, kan man försäkra en råtta eller andra gnagare?

Yes, det går. Det brukar vara pengarna i sjön dock. Själv har jag under 11 år aldrig ens kommit upp i självrisken med någon råtta, när de väl blir sjuka så är de oftast så pass gamla att de får avlivas ändå och så finns inte lika många behandlingar för råttor som för större djur heller. En katt med brutet ben kanske man opererar men en råtta får lite smärtstillande och vila liksom. Jag har försäkrat katterna iom att det rör sig om så pass höga summor och mer behandlingsmöjligheter, men det skulle aldrig falla mig in att försäkra råttor utan jag har hellre en buffert för akutfall.

 

[Raderad medlem 120709]

Vad innebär hangout?

Åh, typiskt mig att byta till engelska hejvilt och inte tänka på att det kanske blir svårt att förstå. Jag menar alltså ett ställe där man bara kan hänga och ta det lugnt och prata lite avslappnat om vad man än har på hjärtat. Javisst, det finns redan 'vad gör vi'-tråden osv för det, men några av de som hänger där har tidigare gjort inte så trevliga inlägg som helt klart handlade om något jag skrivit i en annan tråd, alltså de satt och gjorde sig lustiga åt det, så det är tydligt att jag inte skulle vara välkommen ändå.
Och som redan nämnts så är det där med missförstånd något som återkommer i tråd på tråd. Jag tar så illa vid mig varje gång att jag börjar känna att jag nog bör ge upp försöken att kommunicera med andra än de som också är på AST-spektrumet och inte har så mycket förutfattade meningar om sättet jag uttrycker mig på...

Jag har också ett speciellt röstläge, det var först när jag hörde mig själv inspelad en gång som jag förstod varför andra ibland tycker att jag låter konstant irriterad. Jag pratar alltså rätt lågt och i ganska enformigt tonfall, så är man inte van kan det säkert låta mer som ett hotfullt morrande än vanligt prat. Men såhär på internet där man inte hör varandra utan bara använder text så har jag inte en susning varför jag verkar få samma effekt i mina inlägg. Avger jag såna bitch-vibbar att de märks genom skärmen, tro?

Skämt åsido, det är verkligen jobbigt att råka ut för det här i stort sett varje gång jag försöker vara social. Jag ska nog hålla mig till att umgås med min katt och min hund (när det nu blir någon) istället, djur är mycket behändigare på det sättet att de dömer inte. Med människor är det annorlunda, där är allt som en enda stor uppförsbacke eftersom de flesta, medvetet eller ej, har en idé om hur man ska vara för att vara Rätt, och passar man inte in i den så nog får man höra det...

 

[Grazing]

Ah, så rädd så rädd så rädd. Det är bestämt nu, dom kommer från psyk på torsdag och hämtar mig oavsett vad jag vill och kör upp mig till akuten. Frustrationen är total, jag är så rädd att det känns som att jag ska kräkas

Otäckt, varit med om det för inte så längesen men pratade mig ur det. Sådant får mig att få total panik, sånt får mig att vilja avsluta kontakten med vården. Dom är inte att lita på alltid. Men bra ändå att dom reagerar.

Vad gör du av hunden när sådant händer? Det är min större skräck faktiskt att jag inte ska ha någon som kan passa hunden under sådana perioder.

 

[Qelina]

Varför är du så rädd för sjukhuset? Om flera olika team är så pass oroliga för dig, så finns det ju uppenbarligen en grund för beslutet. Du kanske inte ser det nu, men de gör ju det för att hjälpa dig.

Att vara på en sluten psykiatrisk avdelning går inte att jämföra med den somatiska vården. Dörrarna är låsta så du kommer inte ut, du får inte gå på toa när du vill, ibland delar du rum med personer som kan vara svårt sjuka i schizofreni och det är allt som oftast överbelagt, du är helt utlämnad till vad personalen och läkaren säger och har noll att komma med själv, du kan inte skriva ut dig när du vill utan jag har flertalet gånger varit där i över tre månader, jag kommer inte få träffa min hund vilket bara det är så otroligt jobbigt och det känns piss. Många förstår inte autismen och mitt behov av rutiner som fungerar just för mig, den vanliga äs-manualen är definitivt inte gjord för någon med autism men jag hoppas att min dietist kan hoppa in där direkt och säga hur det blir bäst för mig för det har hon gjort förr och jag har talat in meddelande på hennes telefon och funderar på att maila också för att jag ska känna att jag gjort allt även om det kan vara lite överdrivet.

Viss personal njuter av makten och det är verkligen inte bara min upplevelse utan andra som varit inlagda och alla mina anhöriga märker det ju också, t.ex. ifrågasatte mina föräldrar en del av min så kallade vård och då skrevs det i journalen att dom var bråkiga och besvärliga och att jag inte fick ta emot besök av dom. Likadant har dom gjort mot mig, om jag haft ångest och inte klarat något eller har frågor kring saker jag inte tycker fungerar så drar dom ibland in besöken fast jag på inget vis skadat varken mig själv eller andra

Och det finns bara en av dom tre avdelningarna som personalen är bra på men man kan ju inte välja. Risken finns också att jag kan behöva vara på PIVA först, då måste du ha sjukhuskläder som är stela som papper och inga finns i min storlek, du kan inte skriva för pennor anses vara vapen och spiralen i blocken detsamma, du får inte ha mobil, inga kläder på rummet ifall du skulle försöka hänga dig, det finns bara ett besöksrum där man kan vara en patient i taget och där måste man boka in om man ska ha turen att få träffa sina anhöriga. Du hamnar i ett rum med en säng och en inbyggd lampa, inget mer. Det blir lite bättre på dom andra avdelningarna där man kan få skriva, ha dator och mobil vilket man inte fick under mina tidigare vistelser där.

Du är aldrig ifred, det är så stressande att aldrig kunna slappna av för personalen går in och ut och man vet aldrig när dom kommer, ett knack på dörren och 1 sec senare går dom in. Jag har stora problem med sömnen och där kan jag inte sova alls, dom öppnar nämligen dörren och kollar igenom rummen varannan timme hela natten.

Det finns inget att göra och vissa timmar på dagen kan man inte sitta vid datorn eller med mobilen heller för dom måste laddas i ett särskilt rum så att ingen tar laddarsladden och hänger sig i.

 

[Fruentimber]

Att vara på en sluten psykiatrisk avdelning går inte att jämföra med den somatiska vården. Dörrarna är låsta så du kommer inte ut, du får inte gå på toa när du vill, ibland delar du rum med personer som kan vara svårt sjuka i schizofreni och det är allt som oftast överbelagt, du är helt utlämnad till vad personalen och läkaren säger och har noll att komma med själv, du kan inte skriva ut dig när du vill utan jag har flertalet gånger varit där i över tre månader, jag kommer inte få träffa min hund vilket bara det är så otroligt jobbigt och det känns piss. Många förstår inte autismen och mitt behov av rutiner som fungerar just för mig, den vanliga äs-manualen är definitivt inte gjord för någon med autism men jag hoppas att min dietist kan hoppa in där direkt och säga hur det blir bäst för mig för det har hon gjort förr och jag har talat in meddelande på hennes telefon och funderar på att maila också för att jag ska känna att jag gjort allt även om det kan vara lite överdrivet.

Viss personal njuter av makten och det är verkligen inte bara min upplevelse utan andra som varit inlagda och alla mina anhöriga märker det ju också, t.ex. ifrågasatte mina föräldrar en del av min så kallade vård och då skrevs det i journalen att dom var bråkiga och besvärliga och att jag inte fick ta emot besök av dom. Likadant har dom gjort mot mig, om jag haft ångest och inte klarat något eller har frågor kring saker jag inte tycker fungerar så drar dom ibland in besöken fast jag på inget vis skadat varken mig själv eller andra

Och det finns bara en av dom tre avdelningarna som personalen är bra på men man kan ju inte välja. Risken finns också att jag kan behöva vara på PIVA först, då måste du ha sjukhuskläder som är stela som papper och inga finns i min storlek, du kan inte skriva för pennor anses vara vapen och spiralen i blocken detsamma, du får inte ha mobil, inga kläder på rummet ifall du skulle försöka hänga dig, det finns bara ett besöksrum där man kan vara en patient i taget och där måste man boka in om man ska ha turen att få träffa sina anhöriga. Du hamnar i ett rum med en säng och en inbyggd lampa, inget mer. Det blir lite bättre på dom andra avdelningarna där man kan få skriva, ha dator och mobil vilket man inte fick under mina tidigare vistelser där.

Du är aldrig ifred, det är så stressande att aldrig kunna slappna av för personalen går in och ut och man vet aldrig när dom kommer, ett knack på dörren och 1 sec senare går dom in. Jag har stora problem med sömnen och där kan jag inte sova alls, dom öppnar nämligen dörren och kollar igenom rummen varannan timme hela natten.

Det finns inget att göra och vissa timmar på dagen kan man inte sitta vid datorn eller med mobilen heller för dom måste laddas i ett särskilt rum så att ingen tar laddarsladden och hänger sig i.

Jag har inte gjort någon jämförelse. Givetvis är det skillnad mot övrig vård. Men det har ju också sina anledningar. Ta hand om dig.

 

[Qelina]

Otäckt, varit med om det för inte så längesen men pratade mig ur det. Sådant får mig att få total panik, sånt får mig att vilja avsluta kontakten med vården. Dom är inte att lita på alltid. Men bra ändå att dom reagerar.

Vad gör du av hunden när sådant händer? Det är min större skräck faktiskt att jag inte ska ha någon som kan passa hunden under sådana perioder.

Jo jag har varit inlagd på psyk 10 ggr och sen ett par vändor på den somatiska sidan. Sen har jag dock kunnat prata mig ur det ibland, min dietist säger att jag är så bra med ord att jag i princip kan dupera folk som hon uttryckte det och hade det inte varit pga det så hade jag varit inlagd sen över ett år tillbaka.

Jag ska göra allt för att prata mig hem men det är svårt när det är så många olika professioner som står bakom det här. Hörde precis av mig till dietisten och terapeuten och frågade om det är på den nivån att det kommer skrivas vårdintyg om jag inte vill.

Har blivit körd upp till sjukhuset av polis två gånger när dom satt lpt, även suttit med förvaltningsrätten för att upphäva lpt men den rättigheten man har i ett sådant fall är skrattretande. Man får träffa en utomstående läkare i 10 minuter dagen innan eller några timmar innan man träffar rätten, ens advokat får man träffa 10-15 minuter även den och vem lyssnar rätten på då?

MEN jag säger inte att situationen är bra, har inte mått så här pissigt på länge, ångest som i princip tar död på mig och idag en kropp som strejkar totalt. Huvudet är som bomull, benen bär inte och jag har bara klarat av tre vändor med hunden på 10 minuter vardera fast planeringen varit att gå längre men jag har fått ge efter för kroppen vilket jag aldrig annars gör. Så jag fattar ju att något måste hända. Det här är så typiskt, att alla gånger utom en har jag varit inlagd på sommaren och missat den helt. På ett sätt är det kanske bättre att få det "avklarat" nu och sen i juni, juli kunna ha sommar. Måste också må ok om jag ska få/klarar resan till Vietnam i december.

Men det är det här med att jag liksom tänker att jag ska fixa det på egen hand, att det inte är så farligt. Och en eloge ger jag faktiskt till mig själv för jag har helt på egen hand lyckats gå upp 8 kg. Fast ändå mår jag ju skit så allt handlar ju inte om det.

 

[Qelina]

Jag har inte gjort någon jämförelse. Givetvis är det skillnad mot övrig vård. Men det har ju också sina anledningar. Ta hand om dig.

Tack, går lätt i försvar bara någon nämner slutenvård eller psyk så var inte meningen att låta barsk eller så, jag är bara så inne i min rädsla att svaren kan komma ut lite fel kanske.

 

[Qelina]

Tyck

Åh, typiskt mig att byta till engelska hejvilt och inte tänka på att det kanske blir svårt att förstå. Jag menar alltså ett ställe där man bara kan hänga och ta det lugnt och prata lite avslappnat om vad man än har på hjärtat. Javisst, det finns redan 'vad gör vi'-tråden osv för det, men några av de som hänger där har tidigare gjort inte så trevliga inlägg som helt klart handlade om något jag skrivit i en annan tråd, alltså de satt och gjorde sig lustiga åt det, så det är tydligt att jag inte skulle vara välkommen ändå.
Och som redan nämnts så är det där med missförstånd något som återkommer i tråd på tråd. Jag tar så illa vid mig varje gång att jag börjar känna att jag nog bör ge upp försöken att kommunicera med andra än de som också är på AST-spektrumet och inte har så mycket förutfattade meningar om sättet jag uttrycker mig på...

Jag har också ett speciellt röstläge, det var först när jag hörde mig själv inspelad en gång som jag förstod varför andra ibland tycker att jag låter konstant irriterad. Jag pratar alltså rätt lågt och i ganska enformigt tonfall, så är man inte van kan det säkert låta mer som ett hotfullt morrande än vanligt prat. Men såhär på internet där man inte hör varandra utan bara använder text så har jag inte en susning varför jag verkar få samma effekt i mina inlägg. Avger jag såna bitch-vibbar att de märks genom skärmen, tro?

Skämt åsido, det är verkligen jobbigt att råka ut för det här i stort sett varje gång jag försöker vara social. Jag ska nog hålla mig till att umgås med min katt och min hund (när det nu blir någon) istället, djur är mycket behändigare på det sättet att de dömer inte. Med människor är det annorlunda, där är allt som en enda stor uppförsbacke eftersom de flesta, medvetet eller ej, har en idé om hur man ska vara för att vara Rätt, och passar man inte in i den så nog får man höra det...

Känner mig också som allra bäst med djur, tror det är enda gången jag är mig själv, är aldrig det annars.

 

[Qelina]

Haha jag har kikat på lådor under sängen men det känns skitbökigt - hur sjutton ska man då komma åt att dammsuga liksom? För dra ut de blir ju bara ett moment extra istället

Du låter bli att dammsuga där förutom när du slår på stort

 

[Qelina]

Otäckt, varit med om det för inte så längesen men pratade mig ur det. Sådant får mig att få total panik, sånt får mig att vilja avsluta kontakten med vården. Dom är inte att lita på alltid. Men bra ändå att dom reagerar.

Vad gör du av hunden när sådant händer? Det är min större skräck faktiskt att jag inte ska ha någon som kan passa hunden under sådana perioder.

Jag vet, jag vill helt dra mig ifrån vården när dom här hoten finns. Tankarna har slagit mig mer än en gång om man säger så men jag har insett att jag måste gå dit, jag har mina mediciner, jag får hjälp och min omgivning skulle säkert reagera dom också.

Jag får total panik, kan inte resonera, låser mig och säger bara nej, nej, nej upprepade gånger som ett mantra tills jag är inne på sista steget i processen då jag ibland klarar av att ta fram den smarta jag som kan prata för sig men ibland fortsätter jag bara rabbla nej nej nej och det går inte att få något vettigt samtal

Jag har en underbar familj, hunden brukar bo hos mina föräldrar kvällstid och helger och hos min extra familj med syster, mormor och morfar på dagarna eller om det behövs även nätter. Känns så bra att det går att lösa och han har bott där flera gånger så han känner sig trygg och hemma. Det var det första jag gjorde efter samtalet med psykiatrin, ordna med hundvakt.

Hur löser du sånt?

 

[Grazing]

Jag vet, jag vill helt dra mig ifrån vården när dom här hoten finns. Tankarna har slagit mig mer än en gång om man säger så men jag har insett att jag måste gå dit, jag har mina mediciner, jag får hjälp och min omgivning skulle säkert reagera dom också.

Jag får total panik, kan inte resonera, låser mig och säger bara nej, nej, nej upprepade gånger som ett mantra tills jag är inne på sista steget i processen då jag ibland klarar av att ta fram den smarta jag som kan prata för sig men ibland fortsätter jag bara rabbla nej nej nej och det går inte att få något vettigt samtal

Jag har en underbar familj, hunden brukar bo hos mina föräldrar kvällstid och helger och hos min extra familj med syster, mormor och morfar på dagarna eller om det behövs även nätter. Känns så bra att det går att lösa och han har bott där flera gånger så han känner sig trygg och hemma. Det var det första jag gjorde efter samtalet med psykiatrin, ordna med hundvakt.

Hur löser du sånt?

Jag är likadan i princip, dom har iallafall insett att inneliggande klarar jag inte av att vara så brukar komma ut när jag blivit hyfsat stabil igen. Jag blir helt enkelt inte bra av sådan vård och det är skönt att dom insett det, eller så har dom gett upp. För mig hade det inte känts så stressande tror jag ifall det inte var så mycket tvång inblandat jämt, det där med "frivillig" vård existerar inte riktigt tycker jag. Bli av med vården håller väl inte i längden men det är lockande att bara strunta i den, försöker att vara tacksam för att vara inne i vården men det är krävande. Stressen att inte svara som dom vill på behandlingen är otroligt svår tycker jag. Jag borde vara mer tacksam tror jag.

Skönt att kunna lämna hunden så, ett stressmoment mindre iallafall.

 

[gul_zebra]

Du låter bli att dammsuga där förutom när du slår på stort

Då kommer jag störa mig på att det blir en dammsamling som dras fram varje gång jag måste dra fram en låda

 

[Raderad medlem 120709]

Alltså jag måste bara ventilera lite till, för nu ramlade det in ett till svar på det där sidospåret jag blev ledsen av igår... Det märks verkligen att det är högre i tak för vissa användare än det är för andra; somliga får skriva ungefär vad som helst, och resten av oss får inte säga flaska tillbaks för då tar det hus i helvete.

@Qelina Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och att du inte behöver hamna i tvångsvård. Jag har haft turen att slippa även om det blivit psykakuten några gånger, men om sanningen ska fram så undviker jag att ha särskilt mycket kontakt med vården just för att jag är rädd för att jag ska försäga mig och dra igång en hel cirkus av misstag. Jag är ju bevisligen bra på just det, vart jag än går.

 

[Qelina]

Jag pratar alltså rätt lågt

Där beskriver du mig, jag har hela livet fått höra att jag pratar jätte tyst och att det knapp går att höra vad jag säger, i mitt huvud låter det som att jag skriker när jag försöker anpassa mig för att andra ska höra. Och jag pratar också väldigt, väldigt snabbt också vilket gör att det är få som hänger med i svängarna.

Har tränat i 31 år på att prata högre och långsammare men det verkar inte gå, svårt också när jag tror att jag pratar jätte högt och lugnt. Känns som att om jag höjer rösten och talare lugnare så kommer det låta som att jag pratar med ett litet barn eller förminskar den andra personen

Lite kuriosa också, både lite sorgligt och komiskt. I gymnasiet skulle vi ha en ganska lång redovisning, ungefär 30 minuter per person, jag hade förberett mig mycket, gjort ett arbete som till och med jag med dåligt självförtroende var ganska nöjd med. Jag redovisade allt men när jag var klar reste sig min svenska lärare och sa att det antagligen var ett jätte bra arbete men att ingen hört vad jag hade sagt så hon kunde inte sätta betyg på mitt arbete, men varför gick hon inte in någon gång under dom 30 minuterna och sa det till mig

Sen var det en situation när vi skulle börja med vårt c-språk, jag läste ju svenska, engelska, spanska och skulle nu alltså börja med franska. Jag var så nervös och tänkte att alla andra skulle vara så mycket bättre, att det skulle vara för svårt för mig och att jag aldrig skulle klara det. Jag drog därför igenom presentation av mig själv och det första vi skulle säga i en rasande fart för att bli av med det. Min lärare tittade imponerat på mig och sa att jag ju pratade flytande franska och lät precis som en parisare Så jag fortsatte så och hela gymnasiet pratade jag flytande på ett helt nytt språk

 

[Qelina]

Alltså jag måste bara ventilera lite till, för nu ramlade det in ett till svar på det där sidospåret jag blev ledsen av igår... Det märks verkligen att det är högre i tak för vissa användare än det är för andra; somliga får skriva ungefär vad som helst, och resten av oss får inte säga flaska tillbaks för då tar det hus i helvete.

@Qelina Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och att du inte behöver hamna i tvångsvård. Jag har haft turen att slippa även om det blivit psykakuten några gånger, men om sanningen ska fram så undviker jag att ha särskilt mycket kontakt med vården just för att jag är rädd för att jag ska försäga mig och dra igång en hel cirkus av misstag. Jag är ju bevisligen bra på just det, vart jag än går.

Jag håller helt med, och det känns som att varenda tråd jag skriver i liksom dör, vet inte vad jag gör för fel Antagligen allt man kan göra men jag fattar det inte själv. Jag vill vara aktiv för jag gillar ju buke och tycker det är det bästa forumet med diskussioner om allt och inget, en bra blandning helt enkelt och dom flesta av oss är ju från början här för vårat intresse för djur.

Jag har både lyckats ta mig från LPT ett antal gånger men också fastnat i det tre gånger och alla dom andra gångerna jag varit där har det liksom varit så att antingen går jag med på inläggning "frivilligt" eller så blir det LPT.

Problemet nu är att jag inte vet vad dom går på för kriterier för att skrivas ut, när jag varit inlagd för depression har det ju varit annat men nu är det både ångest/depression och anorexin men dom gångerna det varit för anorexin har dom haft en vikt jag ska uppnå för att LPT ska tas bort, nu väger jag flera kg över den så vet inte vad dom går på och det skrämmer mig

 

[Pilot]

@Qelina
Kommer ihåg från när det fanns ett ungdoms forum här på buke och tycker du verkar må mycket bättre nu.
Men förstås samtidigt när jag läser att det går väldigt upp och ner för dig.
Du verkar ha väldigt bra kontakter inom vården som bryr sig om dig och kämpar för dig, även om jag förstår att du fasar inför torsdag.
Kan du ta kontakt med din dietist (du verkar ha bra kontakt med henne?
Bara genom din text här så förstår jag att de oroar sig för dig.

 

[Qelina]

Är det bara jag eller blir ni också irriterade på kassapersonal i affärerna kommenterar vad man köper och hur mycket? Jag har ju vissa tvång och bunkrar därför upp med mycket på en gång och jag äter inte så många olika saker så det jag äter blir det ju liksom mer av och jag drar mig för att handla för att jag är rädd för kommentarer. Där är Lidl väldigt bra, dom är liksom helt ointresserade av vad man gör eller köper och inget kallprat. Men Lidl har inte Pepsi vilket jag älskar, går ibland till ICA med självscanning eller kassan där för dom har så mycket kunder att jag inte vet om dom ens märker vad dom blippar in. MEN på min lilla Coop här där jag handlar Pepsi så kommer det kommentarer som typ att jag verkar törstig, att jag slår på stort, att oj vad mycket du köper, ska du ha besök, du tycker om Pepsi va? Och så vidare. Kan dom inte bara låta mig handla, det räcker med ett hej eller kanske typ att vädret är fint men håll tyst om era åsikter om mina inköp känner jag.

Någon mer som är rädd för interaktioner med butiksbiträden och annan personal när ni handlar?

 

[Snowball]

@Qelina
Att kommentera kunders inköp på det viset tycker jag är oförskämt faktiskt

 

[Korven]

Är det bara jag eller blir ni också irriterade på kassapersonal i affärerna kommenterar vad man köper och hur mycket? Jag har ju vissa tvång och bunkrar därför upp med mycket på en gång och jag äter inte så många olika saker så det jag äter blir det ju liksom mer av och jag drar mig för att handla för att jag är rädd för kommentarer. Där är Lidl väldigt bra, dom är liksom helt ointresserade av vad man gör eller köper och inget kallprat. Men Lidl har inte Pepsi vilket jag älskar, går ibland till ICA med självscanning eller kassan där för dom har så mycket kunder att jag inte vet om dom ens märker vad dom blippar in. MEN på min lilla Coop här där jag handlar Pepsi så kommer det kommentarer som typ att jag verkar törstig, att jag slår på stort, att oj vad mycket du köper, ska du ha besök, du tycker om Pepsi va? Och så vidare. Kan dom inte bara låta mig handla, det räcker med ett hej eller kanske typ att vädret är fint men håll tyst om era åsikter om mina inköp känner jag.

Någon mer som är rädd för interaktioner med butiksbiträden och annan personal när ni handlar?

Bryr mig inte alls