Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Nej, det förstår jag förstås. Därav mitt inflikande om att det endast är kallprat det handlar om.

Ah, tack för din förklaring

 

[MiaMia]

Kallprat okända människor sinsemellan är ju inte på något sätt ett ovanligt fenomen.

Nej, men nu är vi ju i en tråd som handlar om autism.
Det är en sak att veta i teorin att det existerar kallprat. En annan att i praktiken kunna effektivt identifiera det man möter i en specifik situation som det. Och en tredje att inte börja fundera i alla fall på vad de egentligen kan ha menat eftersom det bara verkar så meningslöst att säga det HELT utan någon orsak eller syfte. När man dessutom vet att det lika ofta finns en bakomliggande mening som man tenderar att missa.

Ville bara tydliggöra att det inte nödvändigtvis behöver vara rädsla inblandat, det kan också vara en av alla miljontals vanliga "hur sjutton ska jag tolka och begripa det som den här människan gör nu, och vad innebär det i sin tur för hur jag ska förhålla mig till det"-situation.

 

[Qelina]

Angående sociala koder och sånt så tar det ju extremt, extremt mycket energi, jag hade min fysioterapeut här i fredags och då hade jag haft en jobbig vecka, jag var trött, ledsen, utmattad och klarade knappt att prata eller sitta upp. Jag hade en kurs igår som jag skulle gått på men jag kände redan i fredags kväll att de kanske inte skulle gå, det är roligt men jag kan inte uppskatta det. Det är alltså egentligen bara roligt i tankarna eftersom jag inte hänger med och vill gå hem och inte orkade vandra runt stan i 2,5 timmar. Så jag lyssnade på kroppen och ställde in, det innebar att jag genom att helt isolera mig från mänskligheten hela förra veckan och nu över helgen och veckan hittills fått tillbaka lite ork. Mina föräldrar ringde mig i helgen för att dom inte hört av mig som jag brukar, men jag tog en paus från allt i en vecka ungefär. Idag har jag därför haft lite mer kraft i mig trots att jag väl inte är på topp.

Men det blir så tydligt hur krävande det är att försöka lösa situationer i sociala sammanhang, att hantera en ångest som man inte vet vad man ska göra med och det här med att bara prata med någon en liten stund blir för jobbigt även det. Jag har ju i princip inga kompisar kvar och när en av dom ringde igår, en som betyder massor för mig, orkade jag inte prata mer än några minuter.

Det är som att jag ofta behöver semester från livet och omgivningen och allt utanför mitt hem, jag behöver ladda batterierna och om det tar en hel vecka för mig att gå från körd i botten upp till nivån att jag klarar mig men nästan inte ens det. Jag försöker hitta en acceptans i att det som andra orkar lätt, eller det som ger energi och hur lång tid det tar att återhämta sig är olika för olika personer och jag är så här, oavsett vad jag vill eller inte.

Pratade med mamma och pappa på kvällen för dom kom hit en stund för en liten promenad med hunden. Dom frågade om jag gick på kursen eller vad jag bestämde mig för. Jag sa som det är, jag kunde inte gå för att min energi är på noll. Jag hade inget toapapper kvar så beslutet stod mellan att gå till Lidl 5 minuter bort och köpa det eller gå på kursen och vara med i en halvtimme och därmed inte orka handla också, båda sakerna fanns det inte tal om.

 

[MiaMia]

Där satte du ord på mina tankar jag inte själv formulerat ens i huvudet. Jag antar ju att det folk säger alltid sägs av en mening och att jag förväntas agera på ett visst sätt då och tro på dom och att det jag gör därför är fel och udda eftersom det är det dom uttrycker enligt min hjärna. Jag har börjat öva in fraser att svara med när jag träffar någon servicepersonal av något slag, saker som kan vara lämpliga i olika situationer.

Typ som att man kan skratta lite och säga typ saker som ja jag bunkrar upp lite när jag väl är här eller att det inte är till mig alltihop eller skämta om att man blir så beroende av Pepsi att det gäller att ha ett lager hemma. Jag är beroende av Pepsi och mår dåligt rent fysiskt och psykiskt om jag inte dricker det pga koffeinet och sötningsmedel och allt vad det nu finns i och jag vet att det inte är nyttigt alls men nu är det så här just nu och jag ska ta en kamp i taget. Sa till killen i kassan att jag måste dricka massor av Pepsi för att jag svimmar och blir jätte sjuk om jag inte gör det. Viss överdrift kan man ju säga men nåja, det kändes lite bättre just då

Precis som man svarar på frågor. För att det är det som är meningen med dem. Annars hade det inte varit en fråga. ...Eller inte?
De kan vara olika typer av allmäna sätt att visa intresse, fylla ut tomrum i konversationen, ren formell artighet osv. Alltså inte alls för att personen faktiskt har behov av att veta svaret eller ens är intresserad av den informationen.
Och, inte minst viktigt, ska man tänka på att själv välja ifall man vill svara eller inte. Det är i de flesta fall inte någon skyldighet/nödvändighet/artighet. Det finns i många situationer anledning att först fundera om det är i mitt eget intresse att lämna all den informationen om mig själv.
Mycket användbart är att inte svara fullständigt, utan bara plocka någon viss del av svaret eller vara svepande, difus och översiktlig. I de flesta fall fullt socialt godtagbart och har smidigheten att inte bli ett direkt avvisande. Även om det för ASpersonen är en marginell skillnad mellan att låta bli att svara och ge ett närmast meningslöst icke-svar, så kan de man pratar med känna det som en jättestor skillnad på den socialkodade skalan.

I den situationen i mataffären behöver du i princip aldrig säga mer än "hej" och "tack" ifall du inte vill.
Man kan se lite disträ ut och bara vara trött och ofokuserad t.ex. NT är inte alltid upplagda för att vara aktiva med att ge "riktiga svar" på kallpratet heller. Eller så kanske de hör dåligt... Med en så kortvarig och ytlig kontakt som i mataffären är det varken oartigt eller konstigt. Det är deras jobb att sälja varorna även om du inte konverserar tillbaka, så du behöver inte alls ha sådär utförliga svar som i dina exempel på det som de säger. Se det som ett erbjudande om socialt småprat till dem som vill nappa på det, men utan att vara förväntan om att du behöver göra det.

 

[Fruentimber]

Nej, men nu är vi ju i en tråd som handlar om autism.
Det är en sak att veta i teorin att det existerar kallprat. En annan att i praktiken kunna effektivt identifiera det man möter i en specifik situation som det. Och en tredje att inte börja fundera i alla fall på vad de egentligen kan ha menat eftersom det bara verkar så meningslöst att säga det HELT utan någon orsak eller syfte. När man dessutom vet att det lika ofta finns en bakomliggande mening som man tenderar att missa.

Ville bara tydliggöra att det inte nödvändigtvis behöver vara rädsla inblandat, det kan också vara en av alla miljontals vanliga "hur sjutton ska jag tolka och begripa det som den här människan gör nu, och vad innebär det i sin tur för hur jag ska förhålla mig till det"-situation.

Ja, ursäkta otydligheten. Nu var det Qelina själv som tog upp rädsla. Därför gjorde även jag det.

 

[Qelina]

Precis som man svarar på frågor. För att det är det som är meningen med dem. Annars hade det inte varit en fråga. ...Eller inte?
De kan vara olika typer av allmäna sätt att visa intresse, fylla ut tomrum i konversationen, ren formell artighet osv. Alltså inte alls för att personen faktiskt har behov av att veta svaret eller ens är intresserad av den informationen.
Och, inte minst viktigt, ska man tänka på att själv välja ifall man vill svara eller inte. Det är i de flesta fall inte någon skyldighet/nödvändighet/artighet. Det finns i många situationer anledning att först fundera om det är i mitt eget intresse att lämna all den informationen om mig själv.
Mycket användbart är att inte svara fullständigt, utan bara plocka någon viss del av svaret eller vara svepande, difus och översiktlig. I de flesta fall fullt socialt godtagbart och har smidigheten att inte bli ett direkt avvisande. Även om det för ASpersonen är en marginell skillnad mellan att låta bli att svara och ge ett närmast meningslöst icke-svar, så kan de man pratar med känna det som en jättestor skillnad på den socialkodade skalan.

I den situationen i mataffären behöver du i princip aldrig säga mer än "hej" och "tack" ifall du inte vill.
Man kan se lite disträ ut och bara vara trött och ofokuserad t.ex. NT är inte alltid upplagda för att vara aktiva med att ge "riktiga svar" på kallpratet heller. Eller så kanske de hör dåligt... Med en så kortvarig och ytlig kontakt som i mataffären är det varken oartigt eller konstigt. Det är deras jobb att sälja varorna även om du inte konverserar tillbaka, så du behöver inte alls ha sådär utförliga svar som i dina exempel på det som de säger. Se det som ett erbjudande om socialt småprat till dem som vill nappa på det, men utan att vara förväntan om att du behöver göra det.

Ah, det var bra tips, jag har svårt att sätta gränser runt mig för att skydda mig själv i olika situationer även i allvarligare fall. Vet liksom inte riktig hur man sorterar när och hur och vad man förväntar sig av mig. Nästa gång i kassan kanske jag bara kan humma lite eller säga typ ja och sen betala och packa. Tänka att dom får tänka vad dom vill, det är ju en lokalbutik, svindyr och liten så vi som handlar där känner ju igen personalen och dom oss. Det kan vara mysigt men ändå jobbigt som sagt.

Jag tycker det är hemskt jobbigt att människor är så komplexa och säger en massa konstiga saker, jag går och funderar på det typ hela tiden, funderar på vilket tonfall dom har, varför och när man ska visa mimik i ansiktet, när man ska skratta artigt, funderar på formuleringar osv.

Igår blev jag jätte ledsen, jag skulle gå en promenad med min extra familj igår och då sa mormor att det inte blir så lång promenad för att dom skulle sluta med fika. Jag blev sjukt ledsen för hon sa ju inte vilken fika, i mina tankar blev det att pga att hon inte sa alla ord så tänkte jag att dom skulle sluta bjuda in mig på fika hos dom efter promenaderna för alltid. Men det visade sig att hon menade att dom skulle avsluta just den promenaden med fika, inte att jag aldrig mer skulle få följa med dom hem. För att jag skulle ha förstått skulle hon behövt lägga till orden "Vi ska avsluta promenaden idag med fika.

Eller när mina föräldrar skämtade om något som jag inte hängde med i och så avslutade mamma skämtet med att det stod ICA Maxi skrivet på min rumpa, fattade verkligen inte hur samtalet kom dit men jag vände mig om och försökte kolla på min rumpa och sa typ "Va, gör det, det har jag inte sett" Dom svarade att nej, det var bara ett uttryck, typ som att det var att jag gillade Maxi eller något. Har ingen aning men grejen är den att jag tog det bokstavligt. Varför liksom skulle det stå så på min rumpa?

 

[Qelina]

Jaha ja, fick nu på morgonen reda på att jag har att välja på att åka upp till psykakuten med min terapeut eller att dom skulle skicka en polisbil hit och hämta mig för tvångsvård. Jag har aldrig klarat att följa med för att jag får panik men idag ska jag följa med för jag har en plan att jag ska prata mig ur det. Vet att det låter korkat i andras ögon men senaste tiden har jag gjort enorma framsteg med maten, sen är det psykiska ganska så skit.

Mamma och pappa och jag fattar ingenting, varför ska jag läggas in på tvång? Mamma kom hem till mig nu, vi bestämde att om läkaren på akuten bestämmer tvångsvård ska mamma prata med hen också för det finns liksom ingen plan. Nåja, hellre vänta ett par timmar på akuten än bli hämtad av polisen och satt på PIVA.

 

[gul_zebra]

Jaha ja, fick nu på morgonen reda på att jag har att välja på att åka upp till psykakuten med min terapeut eller att dom skulle skicka en polisbil hit och hämta mig för tvångsvård. Jag har aldrig klarat att följa med för att jag får panik men idag ska jag följa med för jag har en plan att jag ska prata mig ur det. Vet att det låter korkat i andras ögon men senaste tiden har jag gjort enorma framsteg med maten, sen är det psykiska ganska så skit.

Mamma och pappa och jag fattar ingenting, varför ska jag läggas in på tvång? Mamma kom hem till mig nu, vi bestämde att om läkaren på akuten bestämmer tvångsvård ska mamma prata med hen också för det finns liksom ingen plan. Nåja, hellre vänta ett par timmar på akuten än bli hämtad av polisen och satt på PIVA.

Hoppas att det går bra för dig oavsett hur det blir!

 

[Qelina]

Hemma igen! Efter 6-7 timmar på akuten fick jag åka hem. Sköterskan som tog emot oss var så hemskt arrogant, otrevlig, lyssnade inte på vad man frågade och hon sa att hon jobbat där så kort tid att hon ställde frågor till oss om hur det ska gå till eller så körde hon på och hittade på lite.

Läkaren kunde inte heller se att dom skulle kunna göra något för mig. Jag har all medicin man kan ha så ångesten kan dom inte hjälpa med och sen klassikern att dom inte kunde få mig att stanna kvar eftersom jag gått upp i vikt, det är typiskt psykiatrin. Min terapeut, min mamma, min läkare sitter och berättar hur läget är och att dom är rädda att jag ska skada mig, att jag behöver gå upp mycket mer i vikt och att det är svårt hemma. Men psyk ser bara till bmi i princip

Jag sa att jag inte tagit överdos på en vecka fast det var nog egentligen några dagar sedan och oavsett känns det lite ansvarslöst att skicka hem en patient som i princip dagligen överdoserar i en kropp som är sliten redan, det fattar liksom mitt förnuft. Men jag fick väga mig och enligt deras bmi gräns nu så vägde jag för mycket för att dom skulle prioritera mig pga det. Jag ville ju hem men objektivt sätt är det så himla dumt att jag inte kan få hjälp med anorexin för att jag gått upp i vikt, jag har enorma tvång, ångest som knappt går att hantera, isolerar mig största delen från människor, jag måste välja mellan att gå på fotokurs eller köpa toapapper eftersom det inte finns ork för båda osv osv och jag behöver hjälp med alla tvång jag har nu, för det blir bara värre och värre och där borde ju AST-teamet hoppa in och hjälpa till men dom har ingen möjlighet till individuell terapi, vet inte vad dom sysslar med egentligen.

Ångesten gör mig galen, vette tusan hur länge man klarar att leva så här, mitt liv är inte värdigt, det är skit rent ut sagt.

Blir galen, vem kan hjälpa mig?

 

[Grazing]

Hemma igen! Efter 6-7 timmar på akuten fick jag åka hem. Sköterskan som tog emot oss var så hemskt arrogant, otrevlig, lyssnade inte på vad man frågade och hon sa att hon jobbat där så kort tid att hon ställde frågor till oss om hur det ska gå till eller så körde hon på och hittade på lite.

Läkaren kunde inte heller se att dom skulle kunna göra något för mig. Jag har all medicin man kan ha så ångesten kan dom inte hjälpa med och sen klassikern att dom inte kunde få mig att stanna kvar eftersom jag gått upp i vikt, det är typiskt psykiatrin. Min terapeut, min mamma, min läkare sitter och berättar hur läget är och att dom är rädda att jag ska skada mig, att jag behöver gå upp mycket mer i vikt och att det är svårt hemma. Men psyk ser bara till bmi i princip

Jag sa att jag inte tagit överdos på en vecka fast det var nog egentligen några dagar sedan och oavsett känns det lite ansvarslöst att skicka hem en patient som i princip dagligen överdoserar i en kropp som är sliten redan, det fattar liksom mitt förnuft. Men jag fick väga mig och enligt deras bmi gräns nu så vägde jag för mycket för att dom skulle prioritera mig pga det. Jag ville ju hem men objektivt sätt är det så himla dumt att jag inte kan få hjälp med anorexin för att jag gått upp i vikt, jag har enorma tvång, ångest som knappt går att hantera, isolerar mig största delen från människor, jag måste välja mellan att gå på fotokurs eller köpa toapapper eftersom det inte finns ork för båda osv osv och jag behöver hjälp med alla tvång jag har nu, för det blir bara värre och värre och där borde ju AST-teamet hoppa in och hjälpa till men dom har ingen möjlighet till individuell terapi, vet inte vad dom sysslar med egentligen.

Blir galen, vem kan hjälpa mig?

Akutpsykiatrin är ju på gott och ont inte till för dom som inte är i direkt fara för sitt liv, var man en fara för sitt liv veckan innan så räknas det inte riktigt. Dom har ju ingen riktig behandling på sådana ställen.

Habiliteringen kanske kan hjälpa till?

 

[Parrot]

Det är ju tyvärr så att vi tjejer/kvinnor ofta går under radarn som du skriver, vi märks inte, det syns inte på samma sätt, kriterierna är framtagna för killar/män och forskningen har fram till nu bara handlat om dom. Men senaste tiden börjar det ändra på sig, vi tjejer börjar upptäckas, förstås och få rätt diagnoser och mer förståelse. Så det är inte så konstigt om din dotter inte visat utåt, jag är introvert och vänder allt inom mig, har fått höra hela livet att jag inte kan bli arg, att jag inte verkar bry mig, att jag inte visar känslor vilket även mina föräldrar inte kunnat tolka men jag har så fullt i mitt huvud och jag tror att jag visar vad jag känner men det gör jag inte.

Jag har enorma problem både med exekutiva och affektiva funktioner, ord som jag inte visste vad det var fram till diagnosen, jag fattade bara inte vad det var, trodde att alla dom där sakerna var så som alla hade det.

Jag kan inte fokusera, alla grupper, föreläsningar, lektioner osv och att bara gå ut är hemskt, jag vågar knappt lämna hemmet pga alla intryck. Blir sjukt trött, idag t.ex. ska jag till psyk i en timme och det blir det enda jag orkar. Har din dotter också dom här problemen med att hon tar in för mycket intryck och blir väldigt trött av sådant som "alla" andra bara gör?

Hur gammal är din dotter? Jag önskar att jag hade fått min diagnos som barn, ett exempel är att jag hatade grupparbeten, det var på riktigt det allra värsta med skolan, att behöva klara av både det sociala och det praktiska att göra själva arbetet, jag arbetade så att säga 200% för att klara av det. Hur känner din dotter inför det?

Det är synd att det ska vara så långa köer, kan ni prata med skolan eller andra sammanhang så att hon kanske kan få extra hjälp eller anpassningar som kan behövas redan nu? Mamma är specialpedagog och hon har sagt att alla barn har rätt till hjälp och anpassningar oavsett diagnos eller ej, att det är en rättighet. Och anpassa och förstå att hon kanske inte klarar eller orkar allt även utanför skolan.


För att det här inte ska bli för långt skriver jag ett till inlägg med lite tips, kanske kan det hjälpa lite för er eller någon annan.

Min dotter är väldigt olik dig . Om du har sett Big Bang Theory, så kan man säga att min dotter påminner mycket om Sheldon. När hon var liten så var hon som en kopia av Sheldon. Jag tycker så mycket om den serien. De har verkligen lyft fram en extrem personlighet och gjort något roligt och underhållande med det. På ett värdigt sätt, men ändå så härligt roligt.
Dessvärre så kan väl säga att det var inte så roligt när min dotter var liten, och var som Sheldon och ingen i hennes närhet förstod henne. Knappt ens hennes föräldrar. Vi förstod inte varför hon svarade som hon gjorde, vi bara stod frustrerade vid sidan av och försökte hjälpa henne med att förklara för de andra barnen vad hon menade. Hon kunde vara sårande ärlig, men för henne var det bara en verklighet som hon förmedlade. Det var en enorm, skillnad på henne och de andra barnen. Jag har svårt att beskriva det.
Nu är det ändå bättre, hon har utvecklats mycket. Dragen finns kvar, men vi har jobbat mycket att hon skall se på människor. Att hon ska se om en människa är stressad, rädd, glad, ledsen etc. När vi låg och mös på kvällarna vid nattning så frågade jag alltid, har någon varit glad idag? Vem var arg? Hur såg du att den var arg? Om några bråkade i skolan så inventerade vi hur de såg ut. Hur de agerade. Oj nu måste jag jobba lite...

 

[Qelina]

Akutpsykiatrin är ju på gott och ont inte till för dom som inte är i direkt fara för sitt liv, var man en fara för sitt liv veckan innan så räknas det inte riktigt. Dom har ju ingen riktig behandling på sådana ställen.

Habiliteringen kanske kan hjälpa till?

Precis, det var helt och hållet hela min familjs åsikt för ingen av oss förstod det här med akuten och LPT och hela situationen, mamma tog ledigt från jobbet för att följa med upp och trycka på att det inte är deras hjälp jag behöver just nu. Det var bara öppenpsykiatrin och AST-teamet som ansåg det. Och visst, situationen är till stor del utom kontroll just nu då mitt mående både fysiskt och psykiskt är lite av en katastrof, men slutenvården kan inte hjälpa mig.

Av någon anledning har AST-teamet här inte möjlighet att ha enskild terapi, vad är deras uppgift då liksom? Den hjälpen jag fått från dom är en samtalsgrupp varannan vecka men där har medlemmarna försvunnit en efter en så senaste gångerna har vi bara varit två, har vi tur blir vi kanske tre nästa vecka.

Min ångest och mina tvång och det fysiska och psykiska och hur mitt liv inte fungerar ligger utanför den nivån att öppenvården i psykiatrin inte kan hjälpa mig. Skulle verkligen behöva mer konkret hjälp. Tror jag ska försöka få en arbetsterapeut men tror inte det finns på äs-enheten heller, blir tokig Vi funderar på boendestöd för att jag ska komma ifrån isolationen jag hamnat i, att jag inte vill/orkar/bryr mig särskilt om det sociala.

 

[Qelina]

Min dotter är väldigt olik dig . Om du har sett Big Bang Theory, så kan man säga att min dotter påminner mycket om Sheldon. När hon var liten så var hon som en kopia av Sheldon. Jag tycker så mycket om den serien. De har verkligen lyft fram en extrem personlighet och gjort något roligt och underhållande med det. På ett värdigt sätt, men ändå så härligt roligt.
Dessvärre så kan väl säga att det var inte så roligt när min dotter var liten, och var som Sheldon och ingen i hennes närhet förstod henne. Knappt ens hennes föräldrar. Vi förstod inte varför hon svarade som hon gjorde, vi bara stod frustrerade vid sidan av och försökte hjälpa henne med att förklara för de andra barnen vad hon menade. Hon kunde vara sårande ärlig, men för henne var det bara en verklighet som hon förmedlade. Det var en enorm, skillnad på henne och de andra barnen. Jag har svårt att beskriva det.
Nu är det ändå bättre, hon har utvecklats mycket. Dragen finns kvar, men vi har jobbat mycket att hon skall se på människor. Att hon ska se om en människa är stressad, rädd, glad, ledsen etc. När vi låg och mös på kvällarna vid nattning så frågade jag alltid, har någon varit glad idag? Vem var arg? Hur såg du att den var arg? Om några bråkade i skolan så inventerade vi hur de såg ut. Hur de agerade. Oj nu måste jag jobba lite...

Så fint ni jobbar för er dotter, mina föräldrar har fått lära sig mycket om alla mina diagnoser och lärt sig med tiden.

Jag har sådant detaljseende att det är faktiskt ett stort problem ofta för jag blir sjukt, sjukt trött av alla intryck. Kan till exempel inte prata om jag ser en liten fläck som är på typ 0,5,cm stort på en fåtölj och måste be personen att ta bort den så att jag hör vad hen säger. Jag kan inte höra vad någon typ föreläsare säger om hen har ett kroppsspråk som inte är neutralt utan har vissa rörelser för sig, jag kan fråga om någon kan stoppa in skosnöret om det är ojämnt knutet, försöker verkligen att bara hålla allt inom mig för jag har förstått att man inte ska lägga sig i hur personers detaljer är, men det här med att inte höra vad någon säger kan jag liksom inte ändra på, kan titta bort, kolla ner eller ibland behöva blunda.

Men ibland är det hjälpsamt eller neutralt, t.ex. på akuten igår så sa jag till mamma och min terapeut att vi skulle få sitta i rum 42 när vi väntade på att bli hämtade. Hur vet du det frågade dom? Jo men dom la ju våra kläder i lådan märkt med nummer 42 på sa jag. Då var det ca 10 lådor med små märken och jag såg bara in typ 20 sekunder.

Eller på apoteket så mår jag fysiskt illa, verkligen så det kryper i kroppen och jag kan inte byta apotek hur som helst för det är mitt närmsta apotek som lämnar ut min Apodos. Jag har tagit upp med personalen som sa att dom jobbat där i 8 år men inte ens tänkt på. Dom har ju liksom dom där lådorna som dom drar in och ut med mediciner. Grejen är den att alla är märkta i bokstavsordning och nummerordning och alla är rätt förutom två lådor, Längst ner på den lilla lådan av precis alla lådor dom har så har dom gjort fel, c och d har bytt plats så d kommer före c, men Det är bara dom nedersta lådorna som det är så på på hela raden av lådor för dom andra stämmer.

 

[Qelina]

Var tillbaka på akuten idag för läkaren ringde imorse, han ville göra en extra check av mig för att jag hade dubbelseende igår märkte vi. Så när mamma slutat jobbet, åkte vi dit. Han gjorde en rejäl koll men det var i alla fall ingen förlamning i ögonnerven vilket han oroat sig för så det var jätte bra.

Dock kunde jag och mamma för typ miljonte gången konstatera vilka stolpskott och galningar och omänskliga personer som jobbar där. Dom saknar allt vad hyfs är, dom är rent ut otrevliga i kommentarer, ignorerar en, olika personer säger olika saker om samma sak, det finns liksom inget omhändertagande av personalen gentemot patienterna. Det finns några guldkorn som t.ex. läkaren men dom flesta förstår man faktiskt inte varför dom ens jobbar där. Får dom inte jobb någon annan stans så att dom är tvungna att jobba på psykiatrin eller vad handlar det om?

Jag blev inlagd där första gången 2008 och det är samma sak år efter år.

Jag uppfattade visst inte läkaren rätt igår enligt mamma, tydligen så skulle jag blivit inlagd om jag ville fast jag tolkade det som att jag inte kunde det för att jag var så tjock men grejen var tydligen den att det fanns inte underlag för LPT så dom kunde inte hålla mig kvar. Jag väger inte så lite att det går att sätta lpt och är inte en fara för mig själv men att jag kunde stannat frivilligt.

Jag är dock glad över mitt beslut att åka hem och mamma sa att hon önskar så mycket att jag ska få hjälp men att slutenvården här är lite av katastrof som hon vet inte kan hjälpa mig förutom dom gångerna det varit fara för mitt liv och att det gör henne ledsen att jag inte får rätt hjälp.

 

[Qelina]

Haha det här är lite ot men min pappa är så rolig Bakrutans vindrutetorkare var trasig så pappa tog bilen till verkstan för att fixa den. När mamma kom hem hade pappa en överraskning, istället för att laga torkaren hade han köpt en ny bil, typiskt min pappa

 

[Qelina]

Svarar mig själv för jag har tänkt på det sen igår. Det är så jobbigt och konstigt och lite läskigt och försvårande att höra och få sagt till mig att jag inte tolkar människor rätt. När jag trott och tänkt och varit helt säker på att det sagts vissa saker men jag har helt fel liksom. Jag vill vara självständig och är det till viss del men ibland är föräldrar bra att ha när man har svårt att tolka och förstå hur andra menar, vad dom säger mellan raderna och inte rakt ut fast det kanske läkaren gjorde bara det att jag ändå inte fattade.

Behöver ni också hjälp att tolka andra? Säger andra till er att ni att ni miss förstått saker? Det händer typ hela tiden för mig

Jag uppfattade visst inte läkaren rätt igår enligt mamma, tydligen så skulle jag blivit inlagd om jag ville fast jag tolkade det som att jag inte kunde det för att jag var så tjock men grejen var tydligen den att det fanns inte underlag för LPT så dom kunde inte hålla mig kvar. Jag väger inte så lite att det går att sätta lpt och är inte en fara för mig själv men att jag kunde stannat frivilligt.

 

[Grazing]

Svarar mig själv för jag har tänkt på det sen igår. Det är så jobbigt och konstigt och lite läskigt och försvårande att höra och få sagt till mig att jag inte tolkar människor rätt. När jag trott och tänkt och varit helt säker på att det sagts vissa saker men jag har helt fel liksom. Jag vill vara självständig och är det till viss del men ibland är föräldrar bra att ha när man har svårt att tolka och förstå hur andra menar, vad dom säger mellan raderna och inte rakt ut fast det kanske läkaren gjorde bara det att jag ändå inte fattade.

Behöver ni också hjälp att tolka andra? Säger andra till er att ni att ni miss förstått saker? Det händer typ hela tiden för mig

Jag uppfattade visst inte läkaren rätt igår enligt mamma, tydligen så skulle jag blivit inlagd om jag ville fast jag tolkade det som att jag inte kunde det för att jag var så tjock men grejen var tydligen den att det fanns inte underlag för LPT så dom kunde inte hålla mig kvar. Jag väger inte så lite att det går att sätta lpt och är inte en fara för mig själv men att jag kunde stannat frivilligt.

Det där med att uppfatta andra rätt, egentligen är ju det mesta folk säger tolkningsbart så egentligen är det inte så självklart att andra uppfattar det rätt heller. Man ska inte lita för mycket på att andra har rätt alltid.

 

[gul_zebra]

Svarar mig själv för jag har tänkt på det sen igår. Det är så jobbigt och konstigt och lite läskigt och försvårande att höra och få sagt till mig att jag inte tolkar människor rätt. När jag trott och tänkt och varit helt säker på att det sagts vissa saker men jag har helt fel liksom. Jag vill vara självständig och är det till viss del men ibland är föräldrar bra att ha när man har svårt att tolka och förstå hur andra menar, vad dom säger mellan raderna och inte rakt ut fast det kanske läkaren gjorde bara det att jag ändå inte fattade.

Behöver ni också hjälp att tolka andra? Säger andra till er att ni att ni miss förstått saker? Det händer typ hela tiden för mig

Jag uppfattade visst inte läkaren rätt igår enligt mamma, tydligen så skulle jag blivit inlagd om jag ville fast jag tolkade det som att jag inte kunde det för att jag var så tjock men grejen var tydligen den att det fanns inte underlag för LPT så dom kunde inte hålla mig kvar. Jag väger inte så lite att det går att sätta lpt och är inte en fara för mig själv men att jag kunde stannat frivilligt.

Det händer. För det mesta flyter det på rätt bra för mig, men det händer nån gång ibland att jag missuppfattar eller tolkar nånting bokstavligt och då får jag höra det. Problemet är dock så pass litet att jag för det mesta kan bjuda på det, sålänge folk tar det med en klackspark och inte blir irriterade på mig.

Så sett har jag desto större problem med att öht höra vad folk säger istället. Är det för mycket ljud eller andra intryck runt omkring så kan jag inte sortera ut det utan får be folk upprepa sig. Det väcker irritation hos många och det gör givetvis att jag känner mig skitjobbig och drar mig för att fråga vad de sa. Pappa är det mer såna problem med än andra, mycket för att träffa honom ofta innebär att jag får kila ut på parkeringen när nåt ska hämtas/lämnas och han har motorn igång - det är bakgrundsljud och det är ofta stressat, då går det inte. Till råga på allt är han den som blir mest irriterad på mig för hörseln också. Det blir för min del bara en ond cirkel.

 

[Qelina]

Det där med att uppfatta andra rätt, egentligen är ju det mesta folk säger tolkningsbart så egentligen är det inte så självklart att andra uppfattar det rätt heller. Man ska inte lita för mycket på att andra har rätt alltid.

Där sa du något bra, jag har svårt att lita på mig själv ibland, jag var säker på vad jag hörde och mamma var säker på sitt. Grejen är den att min mamma alltid är tvärsäker på allt hon säger, oavsett om det sen är rätt eller fel. I allt.

 

[Qelina]

Det händer. För det mesta flyter det på rätt bra för mig, men det händer nån gång ibland att jag missuppfattar eller tolkar nånting bokstavligt och då får jag höra det. Problemet är dock så pass litet att jag för det mesta kan bjuda på det, sålänge folk tar det med en klackspark och inte blir irriterade på mig.

Så sett har jag desto större problem med att öht höra vad folk säger istället. Är det för mycket ljud eller andra intryck runt omkring så kan jag inte sortera ut det utan får be folk upprepa sig. Det väcker irritation hos många och det gör givetvis att jag känner mig skitjobbig och drar mig för att fråga vad de sa. Pappa är det mer såna problem med än andra, mycket för att träffa honom ofta innebär att jag får kila ut på parkeringen när nåt ska hämtas/lämnas och han har motorn igång - det är bakgrundsljud och det är ofta stressat, då går det inte. Till råga på allt är han den som blir mest irriterad på mig för hörseln också. Det blir för min del bara en ond cirkel.

Alltså oj vad jag känner igen mig, jag kan behöva fråga om och om igen både direkt i samtalet oavsett i vilket sammanhang, i vardagen och i kurser osv och även andra dagar sen efteråt. Oroar mig för att folk ska tro att jag inte lyssnar Jag försöker ju hänga med men oj vad svårt det är...

Problemet är att så fort jag inte hänger med riktigt så tror mina föräldrar att jag tagit överdoser av mina mediciner, hände senast igår och vi ska ses idag så lär väl bli frågor om det vilket gör att jag drar mig för att träffa dom, vet inte hur jag ska göra