Sv: Nacken som högsta punkt
Nu kommer svar i två delar:
Ditt skimmelsto. Hästen kan gå bakom lod utan att släppa bettet, den riktiga, ärliga kontakten med bjudning och genomsläpplighet finns inte där när hästen går på det sättet. Läs vad Skrållan skriver om att hålla i tyglarna.
Som jag sa så tycker hästarna om att gå i en för dom bekväm form, där dom inte behöver anstränga sig för mycket. Jag ser det som bortförklaringar när man säger att hästen inte är stark nog att gå med nacken högst, den ska gå med nacken högst i varierande form. När anser du att hästen är stark nog att gå med nacken högst?
Jag kan inte förstå varför man lär unghästar att först gå i en felaktig form, för att senare behöva lära om dom med allt arbete det innebär. Vore det inte mycket enklare att från början lära dom att gå rätt? Då blir dom ju stärkta i en rätt form från början.
Du skriver att du har inga problem med att få din häst i en hög form på tävling, men är den formen verkligen riktig? Är det inte bara så att hästen håller nacken högre och halsen i en vacker båge, men arbetet bakifrån är detsamma. Har du sug i bettet? Kan du känna bakbensarbetet i tygeln? Varför vill du inte ha det så jämt utan bara på tävling?
Ponnyn. Korten visar precis det som jag just har skrivit. Ponnyn får gå i en bekväm form på träning där han inte behöver använda ryggen och bakbenen speciellt mycket och får lov att krulla ihop halsen och därmed komma undan den rätta kontakten. På tävlingsbilderna har han fått upp nacken och böjer halsen, men varken rygg eller bakben är med mer där än på träningsbilderna.
Att ryttaren har svårt att släppa på tygeln för att ponnyn är het kan ha grund i att han inte är lärd att gå i rätt form. Då blir det jobbigt för honom och han föredrar att springa ifrån jobbet. Han har två vägar att komma undan, krulla ihop sig eller springa ifrån.
Nu vill jag klargöra än en gång att jag menar inte att man ska rida hela tiden i s.k. "tävlingsform" till vardags, men det går att rida i rätt form ändå, och alltid sträva efter att bibehålla den riktiga kontakten och arbetet genom hela kroppen.
Jag inser att om man aldrig har upplevt hur detta känns så kan det vara svårt, det är lätt att lura sig själv att det är bra som det är. Man måste hela tiden tänka, känna och be om råd från marken.
(Detta är nog det längsta inlägget jag har skrivit på Buke, men detta ämnet ligger mig varmt om hjärtat
)
