F
flashlight
Sv: Nacken som högsta punkt
Nej det är väl självklart att man inte håller sig fast i tygeln
Jag vet inte riktigt hur du menar "hand-mes" Jag har en tendens att var det också, vilket kan vara negativt det också. För hästen.
Men jag har kontakt med hästens mun med tygeln. Dock är det viktigt att inte själv ta stöd i tygeln vilket jag tror att du kanske syftar på. Det får man träna upp med en hederlig sitsträning så att handen kan agera oberoende av kroppen. (din egen alltså)
Man kan ju inte sitta nöjd med om hästen skulle hänga sig på bettet eller krypa bakom hand. Då tar jag i alla fall jag för givet att ryttaren rättar till sin sits o funderar över lösningar
Men om hästen går och är jätteirriterad på kontakten med handen hela tiden så att man t o m tycker att man måste låta bli att ta i tygeln, måste man ju fundera på vad som är fel, och försöka avhjälpa det istället för att släppa kontakten med munnen tycker jag.
Jag är nog mest "handmes" på det sättet i så fall. Jag vill ha lugn kontakt med munnen hela tiden annars är det något fel och då måste jag fundera över det innan jag bara fortsätter. Sen blir det självklart tex i misslyckade övergångar att det inte alltid blir perfekt , men även där gäller det idealet för mej att ha koll på handen och inte bli hängande.
.men det är ju klart. Sitter man rätt och kommunikationen med hästen funkar - då behöver man inte försöka hålla fast sig i tyglarna eller hästen i munnen,
Nej det är väl självklart att man inte håller sig fast i tygeln
Men hur lätt är det att rida korrekt hela tiden, ha perfekt balans från början och i varje övergång? Det viktiga är att man inte försöker korrigera sina sitsfel genom att ta mer i munnen, tycker jag. Personligen så löser jag det problemet genom att ta så lite som möjligt i tygeln innan kontakten känns rätt (och våra kroppar i någorlunda balans). Men jag är ju en hand-mes.
Jag vet inte riktigt hur du menar "hand-mes" Jag har en tendens att var det också, vilket kan vara negativt det också. För hästen.
Men jag har kontakt med hästens mun med tygeln. Dock är det viktigt att inte själv ta stöd i tygeln vilket jag tror att du kanske syftar på. Det får man träna upp med en hederlig sitsträning så att handen kan agera oberoende av kroppen. (din egen alltså)
Man kan ju inte sitta nöjd med om hästen skulle hänga sig på bettet eller krypa bakom hand. Då tar jag i alla fall jag för givet att ryttaren rättar till sin sits o funderar över lösningar
Men om hästen går och är jätteirriterad på kontakten med handen hela tiden så att man t o m tycker att man måste låta bli att ta i tygeln, måste man ju fundera på vad som är fel, och försöka avhjälpa det istället för att släppa kontakten med munnen tycker jag.
Jag är nog mest "handmes" på det sättet i så fall. Jag vill ha lugn kontakt med munnen hela tiden annars är det något fel och då måste jag fundera över det innan jag bara fortsätter. Sen blir det självklart tex i misslyckade övergångar att det inte alltid blir perfekt , men även där gäller det idealet för mej att ha koll på handen och inte bli hängande.