Den eviga livsångesten

Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i diverse trådar. Jag vill i huvudsak bara skriva av mig, inte ha en massa käcka svar om att söka hjälp. Hjälp har jag haft i perioder, resultatet är noll.

Jag är så trött på att vara jag och jag är så trött på den eviga livsångesten. Jag kallar den så eftersom det är en ångest som genomsyrar precis hela livet. Den är nästintill medfödd för jag har aldrig mått bra, inte ens som barn tror jag. Möjligen före skolåldern, men det berodde nog mest på bristande kognitiv förmåga än att jag var speciellt gladlynt.

Jag har i hela mitt vuxna liv sökt nån förbättring och jag har alltid gjort förbättringsåtgärder för att ta ansvar för mitt liv och min egen lösning på problemet. Jag har försökt med diverse grejer för att må bättre men kontentan är att de aldrig lyckas. Jag landar ändå alltid i den eviga ångesten över hur meningslöst och misslyckat mitt liv är. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag om att livet är inte för alla. Endel ska helt enkelt inte ens försöka sig på det. Men tyvärr har jag blivit född och det är vad jag kämpat med att förhålla mig till i hela mitt liv. Så länge jag inte gör slag i saken och avslutar lidandet på egen hand så går livet helt enkelt ut på att fylla transportsträckan med saker som får tiden att gå.

Jag har inte för avsikt att skriva en roman om hela mitt liv. Det kan helt enkelt bara kokas ner till att alla försök jag gjort till att hålla mig över ytan, har misslyckats. Jag var inne i väggen redan innan jag var ute i arbete, stress och dåligt mående funkade inte ihop med att prestera så jag blev sjukskriven innan jag var 20. Men jag har kämpat på och jag har tagit mig över kanten ändå, jag har utbildat mig och jag jobbar heltid eller mer. Jag försörjer mig själv och allt det jag företar mig. Men ork har jag inte. Utåt sett märks det mest i form av att jag har lätt till stress och negativa tankar, men folk som känner mig lagom mkt tycker att jag överlag är glad och positiv (jag måste vara världens bästa skådespelare). De som känner mig bättre får oftast höra om min dödslängtan. Eller så håller jag mig borta eftersom jag nu tjatat om den i så många år att det måste trötta ut folk. Inför familjen håller jag masken så gott det går men det bubblar igenom när ångesten blir för stor. Vilket ger mig dåligt samvete såklart, en förälder mår inte bra av att höra hur mkt ens barn avskyr livet.

Ju äldre jag blir och ju fler satsningar jag misslyckats med, ju värre blir det. Jag känner nu att jag är slut. Tömd på energi och ideer om vad jag ska göra härnäst. Jag har gjort så många saker, flyttat runt, gått utbildningar, satsat helhjärtat på min sport, skapat mig en karriär osv osv. Jag är trött. Innerst inne vill jag bara dö. Min högsta önskan och strävan är att få dö. Allting har kostat så mkt energi och gett så lite i utdelning. Alla ska ju ändå dö tids nog så jag ser ingen anledning att uthärda detta i säg 60 år till.

Jag bor på ett ställe där jag trivs hyfsat och till 80% trivs jag med mitt jobb. Tur det, eftersom jobbet numera är det enda jag har som genererar nåt. Mitt jobb är även viktigt ur den aspekten att jag har hunden med på jobbet, det kan en ju inte räkna med överallt. Det enda jag saknar här är närheten till familj, släkt och de närmaste vännerna. De blev ju kvar på hemorten eftersom jag flyttade för att kunna leva ett drägligt liv, där förutsättningar fanns för att utöva min sport och kanske även min syn på jämlikhet i det yrke jag har. Jag har lagt min sport på hyllan efter många år av slit och ingen medgång, jag har även där fått inse att jag har inte vad som krävs för att komma vidare. Jag har ffa slut på energi för att börja om. Jag har alltid varit ensam med mitt hästintresse och aldrig haft nån hjälp från partner, familj etc. Jag har fått jobba så mkt för att ha den lön och de arbetstider som krävs för att kunna hålla på med hästarna, att energin som hästar kräver för att komma vidare med inte finns. Inget kommer förändras på den punkten heller. Jag ser mig om och inser helt enkelt att de som kommer nånstans med ridningen, gör det inte ensamma. Ffa kanske de har lite mindre ångest och livsleda i grunden så att de kanske orkar med slitet bättre än vad jag gör...

Ffa har jag en känsla av att jag alltid får backa. Backa med mina mål, förhoppningar och framtidsplaner. Oftast får jag backa pga att allt jag gör inte räcker till, jag drabbats av skador på hästar eller att jag har begränsad ork. Jag lever med den verkligheten att alltid behöva ta hänsyn till allt jag inte orkar eller att livet jävlas med mig. Har jag tex satsat på att tävla med häst, har jag istället fått nöja mig med att skogsmulla pga skador. Har jag, som nu senast, velat gå vidare och bo i hus och rå mig själv istället för att var instängd i en lägenhet - ja då får jag backa med den insikten att jag inte orkar sköta hus. Jag har en ständig känsla av att inte orka, inte räcka till. Jag känner mig livsoduglig. Jag gör försök att känna mig självständig, stark och att rodda min egen business precis som en kan antas göra i ett vuxet liv. Men jag orkar inte. Får alltid backa.

Nu känner jag mig så uppgiven att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingenting mer jag kan tänka mig att göra som skulle kunna få mig att känna nån entusiasm. Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Min livssituation är tung på så vis att jag varje dag vaknar med vetskapen om att här där jag bor, bor jag för att jag satsade den sista orken och krutet jag hade för att flytta hit och satsa på min sport. Det har gått åt skogen med det, naturligtvis. Jag rider nu andras hästar för att underhålla min ridning, men till vilken nytta? Jag kommer antagligen aldrig mer att börja om med nån egen satsning med egen häst. Jag skulle aldrig orka och jag har heller inget sug efter det. Jag vet redan att hästar är mer trasiga än ridbara så det intresserar mig inte längre. Det enda jag lyckats med inom hästeriet är att hjälpa andra med utbildning och tillridning. Det är väl min lott inom häst...
Istället sitter jag och pendlar mellan hemorten och bostadsorten då jag är ledig lite längre perioder. Jag står inte ut att bo där min familj, släkt och vänner finns men jag hälsar gärna på. Det är skönt att åka dit och det är skönt att åka därifrån. Jag blir ofta påmind om varför jag flyttade. Skulle det inte vara för alla som jag älskar som envisas med att vara kvar där så hade jag inte åkt dit ens en tredjedel så ofta.

Nu till nästa dilemma:
Jag har insett att så länge jag bor här och har närmast sällskap av mig själv och min bristfälliga ork, så kommer jag inte vidare. Jag vet inte om jag nånsin vill satsa på ridningen igen, så huvudanledningen till att jag är här är ju liksom borta. Jag har även insett att jag inte kommer orka med att skaffa nåt annat boende, eftersom jag har så långt till de som kan hjälpa mig med praktiska saker. Eftersom min ork är vad den är, så kommer jag givetvis behöva hjälp. Dvs liv i hus är att utesluta. Jag har ett jobb där jag som sagt trivs. Jag känner mig sedd som en människa och jag behöver inte slåss desto mer med taskig syn på jämställdhet. Vilket jag tidigare fått ägna många år åt, inte minst då jag bodde på hemorten.
Min familj har ju aldrig jublat över att jag flyttade... naturligtvis inte, eftersom de känner till min historia med att jag alltid kraschar och behöver hjälp med praktiska göranden om inte annat. I många år höll de mig vid liv medan jag var fullt upptagen med att försöka ha ihjäl mig.
Nu har mina föräldrar gått i pension och i familjen har vi en sk familjerörelse. Inget en kan leva på med det har gått i arv och har ett affektionsvärde. Nu vill min far att vi barn börjar engagera oss i detta. Det vill jag såklart göra, men jag har samtidigt varit tydlig med att jag bor långt borta och har begränsad med tid över.

Eftersom mina planer på ridningen gått i stöpet, och eftersom denna familjerörelse hänger över mig, känner jag att jag borde flytta. Jag är inte minst jävligt trött på detta resande fram och tillbaka, vilket kommer pågå så länge jag stannar här. Jag tänker även på att det vore fint att kunna umgås mer med mina äldre släktingar och min familj medan tid är. Men jag har samtidigt ett sånt motstånd inom mig till det, för jag vet hur mkt jag vantrivdes där då jag under några år flyttade dit i vuxen ålder. Å andra sidan var vantrivseln stor pga att min sport inte gick att utöva på ett sätt jag var tillfreds med, och den parametern är ju borta nu. Däremot har jag Så svårt för mentaliteten där. Ffa är känslan av nederlag stor och smärtsam, att ge upp och resignera och flytta dit pga att allt annat ändå gått åt helvete. Å andra sidan kan en ju vända på det - eftersom allt annat ändå gått åt helvete så kan jag ju lika gärna flytta dit. Göra familjen lite nöjd, ha nära till människor som är viktiga för mig osv. Mitt eget liv är ju ändå slut så vad spelar det för roll vart jag bor. Kruxet kan dock vara att jag inte känner nån vidare ork och entusiasm över att påbörja ett nytt jobb, vilket jag lär ha för att flytta. Det finns jobb, tom en ledig tjänst ute nu. Frågan är bara om jag vill. Och jag vet ju bara att det finns en enda sak jag vill och det är att dö.

 

[_Taggis_]

Jag delar helt din ovilja att jobba dagtid. Att jobba 8-5 är som att vara inlåst i en bur av tid.

Ja, det suger ur den eventuella livsgnista som ens fanns där. Det värsta jag gjort är att i perioder av jobbyte gå dagtid nån månad i sträck för introduktion. Kräks på det. Då har jag ändå varit i bättre skick sas, än jag är nu. För mig är det helt obegriplit att människor kan sitta inspärrade i den där, som du kallar det buren av tid, i ett helt arbetsliv. Det blir ju absolut ingenting gjort. Än mindre begripligt att de finner nåt nöje i att ha häst och rida i mörker och trängsel 5 dagar i veckan under vinterhalvåret. För att inte tala om alla vardagsbestyr som ska göras på exakt samma tider som alla andra... Tur att vi är olika. Jag hade gått under av det som är majoritetens vardag.

 

[Mabuse]

Ja, det suger ur den eventuella livsgnista som ens fanns där. Det värsta jag gjort är att i perioder av jobbyte gå dagtid nån månad i sträck för introduktion. Kräks på det. Då har jag ändå varit i bättre skick sas, än jag är nu. För mig är det helt obegriplit att människor kan sitta inspärrade i den där, som du kallar det buren av tid, i ett helt arbetsliv. Det blir ju absolut ingenting gjort. Än mindre begripligt att de finner nåt nöje i att ha häst och rida i mörker och trängsel 5 dagar i veckan under vinterhalvåret. För att inte tala om alla vardagsbestyr som ska göras på exakt samma tider som alla andra... Tur att vi är olika. Jag hade gått under av det som är majoritetens vardag.

Hur menar du, att absolut ingenting blir gjort medan man är på jobbet? Är det inte just det som händer på jobbet, att man utvecklas och får en väldig massa saker gjort?

 

[Exile]

Det känns som att det är mycket plikt i ditt liv? Mycket saker som du anser att du borde göra. Du borde jobba 100%, du borde flytta till hus, du borde träffa släkten mer osv osv. Som du säger har du ju knappast suttit fast i samma gamla genom livet utan du har provat dig fram men finner ändå ingen inre ro.

Kanske måste du spränga ekorrhjulet helt? Tänk sälj allt du äger och flytta till ett tempel i Indien och lev som munk ungefär. Eller kanske inte exakt så men ja, lite? Det finns ju många som helt enkelt inte är tillfreds med standardlivet dvs äga sitt boende, jobba, ha fritidsintressen och 20 semesterdagar.

Kanske behöver du bara ett helt nytt äventyr? Inser att det här kanske inte är till så mycket hjälp men det känns ju också som att du gjort flera ärliga försök till att hitta "din grej" utan att det har gått, kanske måste du tänka lite längre utanför boxen?

 

[_Taggis_]

Hur menar du, att absolut ingenting blir gjort medan man är på jobbet? Är det inte just det som händer på jobbet, att man utvecklas och får en väldig massa saker gjort?

Inget av det jag vill göra med mitt privatliv blir gjort när jag är på jobbet. Det blir inte heller handlat, tvättat, städat, maten blir inte lagad, hunden blir inte motionerad, vänner umgås inte med osv osv.
Mesta delen av mitt liv har hästarna varit det centrala i mitt liv, det säger sig självt att det blir mkt mindre tid och ork kvar för att ägna mig åt det om jag ska gå upp kl 6, jobba 7-16, vara så utmattad så jag bara har autopilot 4-5 av 7 dagar per vecka och i det tillståndet ska börja fokusera på att ha en balanserad samvaro med mina djur. Dessutom att inte få sova ordenligt och aldrig känna mig utvilad, eftersom det tempot jag har efter jobbet för att hinna med allt jag vill göra efter 16, innebär att jag somnar vid tidigast 23, och vaknar ett par ggr per natt innan jag ska upp kl 6 igen. dag efter dag. Det har aldrig funkat för mig, jag är aldrig lika trött när jag jobbar kväll och natt vilket ger mkt bättre engagemang i min fritid. För andra kanske det är annorlunda men för mig är det noll kvalitet i mitt hästägande de perioder jag är så trött när jag ska umgås med mina hästar.
Dessutom innebär dagtidsjobb för mig en lön som är minst 7000 kr lägre per månad. En kan göra mkt med häst för 7000 kr. Dessutom är det guld värt att kunna åka iväg och träna på dagtid för att inte tala om att rida ut i dagsljus. Jag har varit mkt mer delaktig i mina hästars liv i och med att jag alltid kunnat närvara vid tex hovslagarbesök och därmed ha en bra dialog, medan mina dagtidsarbetande vänner får anlita stallpersonalen till sånt.

Mitt jobb har inte varit lika viktigt i mitt liv innan hästarnas viktighet avtog sas. Att det är centralt nu beror väl till viss del på att annat har mindre betydelse.

 

[_Taggis_]

Det känns som att det är mycket plikt i ditt liv? Mycket saker som du anser att du borde göra. Du borde jobba 100%, du borde flytta till hus, du borde träffa släkten mer osv osv. Som du säger har du ju knappast suttit fast i samma gamla genom livet utan du har provat dig fram men finner ändå ingen inre ro.

Kanske måste du spränga ekorrhjulet helt? Tänk sälj allt du äger och flytta till ett tempel i Indien och lev som munk ungefär. Eller kanske inte exakt så men ja, lite? Det finns ju många som helt enkelt inte är tillfreds med standardlivet dvs äga sitt boende, jobba, ha fritidsintressen och 20 semesterdagar.

Kanske behöver du bara ett helt nytt äventyr? Inser att det här kanske inte är till så mycket hjälp men det känns ju också som att du gjort flera ärliga försök till att hitta "din grej" utan att det har gått, kanske måste du tänka lite längre utanför boxen?

Ja det är mkt plikt. Det handlar nog till stor del om att jag inte ser nåt egenvärde i mitt liv, därför kan jag ju lika gärna lägga krut på annat och vara till nytta för andra. Men ja, det suger att inte känna sig som viktig eller som huvudperson i livet. Jag gör andra glada men jag är inte speciellt glad själv, det känns ju fint tt jag tillför mkt i andras liv men jag är så jäkla trött rent ut sagt på att aldrig känna nyttan av det själv...
Men allt är inte plikt, det är klart att det finns ett intresse för mig att umgås med min familj, att tjäna pengar och därmed att känna mig självständig osv. Väldigt få människor är så kreativa att de kan leva på enbart vad de själva kan producera, jag kan det definitivt inte. Jag behöver tjäna pengar. Jag mår heller inte bra av att känna att jag måste snåla och leva på gränsen. Öht att begränsas gör mig stressad.

Jag vet inte vad det skulle vara för äventyr. Jag har satsat alla kort på hästarna och det har varit min grej. Nu har jag ingen grej.

 

[Mabuse]

Inget av det jag vill göra med mitt privatliv blir gjort när jag är på jobbet. Det blir inte heller handlat, tvättat, städat, maten blir inte lagad, hunden blir inte motionerad, vänner umgås inte med osv osv.
Mesta delen av mitt liv har hästarna varit det centrala i mitt liv, det säger sig självt att det blir mkt mindre tid och ork kvar för att ägna mig åt det om jag ska gå upp kl 6, jobba 7-16, vara så utmattad så jag bara har autopilot 4-5 av 7 dagar per vecka och i det tillståndet ska börja fokusera på att ha en balanserad samvaro med mina djur. Dessutom att inte få sova ordenligt och aldrig känna mig utvilad, eftersom det tempot jag har efter jobbet för att hinna med allt jag vill göra efter 16, innebär att jag somnar vid tidigast 23, och vaknar ett par ggr per natt innan jag ska upp kl 6 igen. dag efter dag. Det har aldrig funkat för mig, jag är aldrig lika trött när jag jobbar kväll och natt vilket ger mkt bättre engagemang i min fritid. För andra kanske det är annorlunda men för mig är det noll kvalitet i mitt hästägande de perioder jag är så trött när jag ska umgås med mina hästar.
Dessutom innebär dagtidsjobb för mig en lön som är minst 7000 kr lägre per månad. En kan göra mkt med häst för 7000 kr. Dessutom är det guld värt att kunna åka iväg och träna på dagtid för att inte tala om att rida ut i dagsljus. Jag har varit mkt mer delaktig i mina hästars liv i och med att jag alltid kunnat närvara vid tex hovslagarbesök och därmed ha en bra dialog, medan mina dagtidsarbetande vänner får anlita stallpersonalen till sånt.

Mitt jobb har inte varit lika viktigt i mitt liv innan hästarnas viktighet avtog sas. Att det är centralt nu beror väl till viss del på att annat har mindre betydelse.

Så allt det viktiga i livet, allt det man vill göra, händer utanför jobbet? Då förstår jag att det känns som att mycket tid går förlorad där.

 

[_Taggis_]

Så allt det viktiga i livet, allt det man vill göra, händer utanför jobbet? Då förstår jag att det känns som att mycket tid går förlorad där.

Vänder på frågan. Har nån allt det viktiga i livet och allt det en vill göra, på jobbet?

Alla har inte sitt jobb som intresse. Nu har jag privilegiet att vara intresserad av mitt jobb, de sista åren har jobbet fått en helt annan innebörd än innan. Men det ändrar inte på att det begränsar ledig tid. Och ja, när jag haft flera hästar och ambitioner att prestera med dem, och har begränsad ork i mig själv men samtidigt måste jobba heltid för att finansiera mitt enda intresse så det är väl klart att jobbet går ut över fritiden? Jag har löst det med att jobba skift. Det går minst ut över min tid och ork och det innebär högre lön. Jobba måste en göra, det gäller att göra det lite smart om det samtidit ska finnas utrymme för annat.

 

[Exile]

Ja det är mkt plikt. Det handlar nog till stor del om att jag inte ser nåt egenvärde i mitt liv, därför kan jag ju lika gärna lägga krut på annat och vara till nytta för andra. Men ja, det suger att inte känna sig som viktig eller som huvudperson i livet. Jag gör andra glada men jag är inte speciellt glad själv, det känns ju fint tt jag tillför mkt i andras liv men jag är så jäkla trött rent ut sagt på att aldrig känna nyttan av det själv...
Men allt är inte plikt, det är klart att det finns ett intresse för mig att umgås med min familj, att tjäna pengar och därmed att känna mig självständig osv. Väldigt få människor är så kreativa att de kan leva på enbart vad de själva kan producera, jag kan det definitivt inte. Jag behöver tjäna pengar. Jag mår heller inte bra av att känna att jag måste snåla och leva på gränsen. Öht att begränsas gör mig stressad.

Jag vet inte vad det skulle vara för äventyr. Jag har satsat alla kort på hästarna och det har varit min grej. Nu har jag ingen grej.

Poängen var lite mer att du kanske behöver kasta dig in i något okänt utan en plan för hur det ska bli. Du har ju som sagt provat mycket men kanske behöver du töja lite på ramarna för vad som känns "möjligt"?

Det är ju svårt att säga att du ska jobba på dig själv för det har du ju uppenbarligen gjort, både själv och via vården som jag fattade det?

Jag har alltid varit lite av en orolig själ. Försiktig och osäker, ledsen och ganska "mörk" rent allmänt. Har lidit av depression större delen av mitt liv och som för dig har det liksom bara alltid varit så. Däremot är det nu hanterbart och även om jag har svåra perioder så har jag också bra sådana, till skillnad från dig har mitt liv aldrig känns meningslöst på det sättet.

Jag har fullt ut accepterat att livet i grunden ÄR meningslöst, fast inte med den negativa klangen då. Man måste inte ha stora mål eller krav i livet, man måste ingenting faktiskt. Det är din tid på jorden och det finns inget du "bör" göra med den.

Kan det vara så enkelt som att du har orimliga krav på vad "riktig glädje" borde vara? Du säger ju själv att du kan skratta och vara glad, kanske är det inte bättre än så? Jag kan få den tanken ibland när jag är glad, att ja visst jag är glad nu men det var för en sån liten obetydlig sak och mitt liv i övrigt är skit typ, åskmolnet som rullar in liksom. Du kanske behöver lite mindre inre prestige ungefär?

 

[_Taggis_]

@Exile Bra tankar. Kasta mig in i okända grejer har jag gjort. Det ger ju en liten kick i sig, ffa att sedan se att en styrt upp allt tok en hittat på. Jag vet att jag klarar det mesta på egen hand, däremot har väl orken att genomföra dylikt liksom avtagit. Energiuttaget blir för stort.

Jobba på sig själv, ja det kan en väl säga att en gjort. Men aldrig lyckats med. Jag är ju i grunden densamma, jag har mest ändrat på saker i mitt liv. Men jag har ju även där tappat tron på hur en ska kunna ändra på sig själv. Det känns som att allt blir så konstlat. Lite som teater. Ett tag var det ju poppis att stå framför spegeln och säga snälla fraser. Eh ja, jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt dum för att hålla på med sånt där...

Det där med för stora krav har jag hört, mitt ex tjatade om det jämnt. Att jag hade för höga krav på livet och därför blev besviken. Men jag vet inte ärligt talat. Min önskan är väl egentligen att slippa känna att jag vill dö varje dag, är det verkligen ett orimligt krav? Att gå runt och känna att önskan om döden överskuggar precis allting en gör känns på nåt vis inte som ett bra betyg. Jag vill tro att väldigt få människor går runt och känner så, då skulle liksom artens fortlevnad bli lidande....

 

[Exile]

@Exile Bra tankar. Kasta mig in i okända grejer har jag gjort. Det ger ju en liten kick i sig, ffa att sedan se att en styrt upp allt tok en hittat på. Jag vet att jag klarar det mesta på egen hand, däremot har väl orken att genomföra dylikt liksom avtagit. Energiuttaget blir för stort.

Jobba på sig själv, ja det kan en väl säga att en gjort. Men aldrig lyckats med. Jag är ju i grunden densamma, jag har mest ändrat på saker i mitt liv. Men jag har ju även där tappat tron på hur en ska kunna ändra på sig själv. Det känns som att allt blir så konstlat. Lite som teater. Ett tag var det ju poppis att stå framför spegeln och säga snälla fraser. Eh ja, jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt dum för att hålla på med sånt där...

Det där med för stora krav har jag hört, mitt ex tjatade om det jämnt. Att jag hade för höga krav på livet och därför blev besviken. Men jag vet inte ärligt talat. Min önskan är väl egentligen att slippa känna att jag vill dö varje dag, är det verkligen ett orimligt krav? Att gå runt och känna att önskan om döden överskuggar precis allting en gör känns på nåt vis inte som ett bra betyg. Jag vill tro att väldigt få människor går runt och känner så, då skulle liksom artens fortlevnad bli lidande....

Jag lider som sagt själv av depression så det där med att vilja dö är en känsla jag tyvärr är mycket bekant med. Det som alltid stoppat mig är att även om jag vill dö, så är jag också rädd för döden så jag har helt enkelt inte vågat. Men för mig har "motivationen" liksom varit att jag mår dåligt och jag orkar inte leva och känna som jag gör. Jag har liksom aldrig längtat efter döden för att livet skulle kännas meningslöst eller tråkigt på det sättet du beskriver.

Och artens fortlevnad.. tja, jag själv vill inte ha barn trots att jag över över 30 och min biologiska klocka med andra ord borde ha börjat ticka för länge sedan. Är jag defekt som människa för att jag inte vill fortplanta mig? ja kanske? men so what känner jag. Det finns så mycket folk på jorden som kan sköta allt det där så om jag kastar bort mitt liv på ovidkomligt skit och nöjen så gör det inte så mycket i det stora hela

Att man inte kan förändras tror jag helt enkelt är BS. Du har ju en personlighet så vissa drag kommer ju stanna med dig för livet men du kan ju inte på allvar mena att du är exakt samma person med samma åsikter och tankar och drömmar nu som för säg 20 år sedan? Att förändras är naturligt. Ibland för att vi vill, ibland på grund av livserfarenheter och svårigheter. Jag tänker att man växer och utvecklas hela livet.

Känner du ofta att du måste styra upp grejer? Det känns som att du lägger lite värderingar i det att du klarar av saker du tar för dig, som om allt vore en utmaning. Inte utmaning som i svårighet då utan att det liksom blir lite som en tävling. Gör du ibland något för skojs skull där resultatet liksom är oviktigt?

 

[_Taggis_]

@Exile Nej det är såklart inte fel på dig eller nån annan som inte vill ha barn. Men artens fortlevnad bygger på att arten fortplantar sig. det är skillnad på art och individ. Om majoriteten av människor ville dö skulle arten människa liksom... dö? Känner fö precis som dig. Det är så många andra som sköter överbefolkningen av planeten så jag slipper gärna bidra

Jo jag har såklart förändrats, utvecklats. Men min grundpersonlighet är liksom kvar genom livet. Jag har alltid varit mer åt det melankoliska hållet.

Ja jag styr ofta upp grejer. Måna projekt jag driver drivs främst för att slippa tänka på döden. Distraktion. Jag avskyr oplanerade, lediga dagar för då kommer de här mörka tankarna och känslorna av värdelöshet.
Hunden har jag för skojs skull. Jag har inte alls samma prestationstänk där som jag tex haft med häst. Är hon trevlig, vardagslydig och kan föra sig socialt är jag nöjd. Ett plus om vi kommer till start i nån gren men det är bara för nöjes skull. I övrigt är nog socialt liv med kompisar ganska prestationslöst.

 

[Exile]

@Exile Nej det är såklart inte fel på dig eller nån annan som inte vill ha barn. Men artens fortlevnad bygger på att arten fortplantar sig. det är skillnad på art och individ. Om majoriteten av människor ville dö skulle arten människa liksom... dö? Känner fö precis som dig. Det är så många andra som sköter överbefolkningen av planeten så jag slipper gärna bidra

Jo jag har såklart förändrats, utvecklats. Men min grundpersonlighet är liksom kvar genom livet. Jag har alltid varit mer åt det melankoliska hållet.

Ja jag styr ofta upp grejer. Måna projekt jag driver drivs främst för att slippa tänka på döden. Distraktion. Jag avskyr oplanerade, lediga dagar för då kommer de här mörka tankarna och känslorna av värdelöshet.
Hunden har jag för skojs skull. Jag har inte alls samma prestationstänk där som jag tex haft med häst. Är hon trevlig, vardagslydig och kan föra sig socialt är jag nöjd. Ett plus om vi kommer till start i nån gren men det är bara för nöjes skull. I övrigt är nog socialt liv med kompisar ganska prestationslöst.

Jag menade inte att låta anklagande om du uppfattade det så det kanske faktiskt ÄR något fel på mig men som sagt, so what?

Jag brukar läsa, titta på något eller spela spel när jag är "ledig". Jag är inte en sådan som kan typ njuta av lugnet och tystnaden eller vad man ska säga för då kommer det ofta mörka tankar för eller senare, så jag håller mig själv mentalt upptagen.

Men om du liksom är trött på livet av tristess och inte mår direkt dåligt, skulle det funka att baraskjuta det åt sidan och göra något annat om tankarna vandrar för mycket? jag menar du är inte odödlig så du hinner ju dö, och i det stora hela är ditt liv på jorden väldigt kort så du kan ju lika bra hänga med så länge det varar

Jag tror inte man måste vara lycklig eller njuta av livet. Mina dåliga tider har lärt mig att på riktigt uppskatta de stunder jag känner mig okej. Alltså inte nödvändigtvis glad eller tillfreds utan bara en sorts frånvaro av att må dåligt.

 

[Teilani]

Så allt det viktiga i livet, allt det man vill göra, händer utanför jobbet? Då förstår jag att det känns som att mycket tid går förlorad där.

Och jag älskar mitt jobb och skulle ändå känna mig helt fångad om jag jobbade vardagar 8-5. Jag blir också stressad av att vara still på samma plats längre tider, tex ha samma arbetsrum.
Man är olika.

 

[Mabuse]

Och jag älskar mitt jobb och skulle ändå känna mig helt fångad om jag jobbade vardagar 8-5. Jag blir också stressad av att vara still på samma plats längre tider, tex ha samma arbetsrum.
Man är olika.

Fast det är ju väldigt många jobb där man inte sitter inlåst på ett arbetsrum 8-5 även om man jobbar dagtid?

 

[_Taggis_]

Men om du liksom är trött på livet av tristess och inte mår direkt dåligt, skulle det funka att baraskjuta det åt sidan och göra något annat om tankarna vandrar för mycket? jag menar du är inte odödlig så du hinner ju dö, och i det stora hela är ditt liv på jorden väldigt kort så du kan ju lika bra hänga med så länge det varar

Jag tror inte man måste vara lycklig eller njuta av livet. Mina dåliga tider har lärt mig att på riktigt uppskatta de stunder jag känner mig okej. Alltså inte nödvändigtvis glad eller tillfreds utan bara en sorts frånvaro av att må dåligt.

Jag är inte trött på livet av tristess. Jag är trött på livet för att det känns så meningslöst. Ja jag har olika perioder och de varierar mkt med hormonsvängningar, som jag naturligtvis också lider av. Men jag känner i princip aldrig att "detta är värt att leva för", jag kan snarare känna att "detta är okej att spendera tid med". Det jag brunnit för på riktigt är hästeriet, och som sagt så är det inte så längre. Jag är så utbränd på häst att jag inte kan tänka mig att ägna mig mer åt det än i omfattningen att rida andras hästar när jag har lust. Det genererar ingen personlig utveckling på så vis att det leder till träning och tävling (vilket för mig är värdet i att hålla på med hästar på sikt). Jag hamnar alltid i att min insats är mest för att hjälpa andra, och värdet för min egen del blir sekundärt. Precis som känslan är i allt jag gör och har - jag finns endast till för andras skull. Jag är trött på det.

Jag är nog lite mindre tolerant mot mellanmjölksläget än du verkar vara. Jag kan inte riktigt tycka att det är okej en dag bara för att jag inte aktivt tänker på vilket sätt jag kan ta livet av mig på. Jag skulle faktiskt hellre känna att jag vill leva. Och det gör jag inte. Det gör att livet känns meningslöst, och även om jag vet att jag kommer dö tids nog som alla gör, känner jag snarare att jag kan lika gärna göra det nu istället för att gå runt och vänta. Jag är otålig. Varför ska en lida i 60 år om en kan göra lidandet kort? Så ser jag det allt oftare.

Jag har haft inställningen att "om jag ändå ska leva i 60 år till kan jag lika gärna göra det bästa av det". Och jag har försökt. Men när alla ens åtgärder för att få en dräglig tillvaro ständigt går åt skogen, då är känslan den att jag kan lika gärna skippa fler misslyckanden nu.

 

[Exile]

Jag är inte trött på livet av tristess. Jag är trött på livet för att det känns så meningslöst. Ja jag har olika perioder och de varierar mkt med hormonsvängningar, som jag naturligtvis också lider av. Men jag känner i princip aldrig att "detta är värt att leva för", jag kan snarare känna att "detta är okej att spendera tid med". Det jag brunnit för på riktigt är hästeriet, och som sagt så är det inte så längre. Jag är så utbränd på häst att jag inte kan tänka mig att ägna mig mer åt det än i omfattningen att rida andras hästar när jag har lust. Det genererar ingen personlig utveckling på så vis att det leder till träning och tävling (vilket för mig är värdet i att hålla på med hästar på sikt). Jag hamnar alltid i att min insats är mest för att hjälpa andra, och värdet för min egen del blir sekundärt. Precis som känslan är i allt jag gör och har - jag finns endast till för andras skull. Jag är trött på det.

Jag är nog lite mindre tolerant mot mellanmjölksläget än du verkar vara. Jag kan inte riktigt tycka att det är okej en dag bara för att jag inte aktivt tänker på vilket sätt jag kan ta livet av mig på. Jag skulle faktiskt hellre känna att jag vill leva. Och det gör jag inte. Det gör att livet känns meningslöst, och även om jag vet att jag kommer dö tids nog som alla gör, känner jag snarare att jag kan lika gärna göra det nu istället för att gå runt och vänta. Jag är otålig. Varför ska en lida i 60 år om en kan göra lidandet kort? Så ser jag det allt oftare.

Jag har haft inställningen att "om jag ändå ska leva i 60 år till kan jag lika gärna göra det bästa av det". Och jag har försökt. Men när alla ens åtgärder för att få en dräglig tillvaro ständigt går åt skogen, då är känslan den att jag kan lika gärna skippa fler misslyckanden nu.

Kan det inte vara så enkelt som att du fortfarande är i sviterna av din utbrändhet från hästsporten och helt enkelt är deprimerad? Om det nu verkligen är "kört" med hästarna och din dröm i princip har krossats så är det ju inte konstigt att du mår dåligt. Jämför det med en elitidrottare som blir förlamad i en olycka typ, lär ju inte vara omöjligt att du lider av någon sorts ptsd?

Jag vet inte hur länge sedan det var du gav upp hästarna men en sådan förlust kan ta väldigt lång tid att bearbeta.

 

[_Taggis_]

Kan det inte vara så enkelt som att du fortfarande är i sviterna av din utbrändhet från hästsporten och helt enkelt är deprimerad? Om det nu verkligen är "kört" med hästarna och din dröm i princip har krossats så är det ju inte konstigt att du mår dåligt. Jämför det med en elitidrottare som blir förlamad i en olycka typ, lär ju inte vara omöjligt att du lider av någon sorts ptsd?

Jag vet inte hur länge sedan det var du gav upp hästarna men en sådan förlust kan ta väldigt lång tid att bearbeta.

Till stor del, ja. Min livsleda är jag född med, hästeriet har kunnat maskera den medan jag fortfarande brann för det. Men det är klart att det är ett mer akut läge nu när hoppet är ute liksom. Kan inte se hur jag skulle motivera mig till att börja om med ny häst och nya planer. Jag har ingen ork. Och hästar är alltid mer eller mindre skadade, det är bara att se sig om i bekantskapskretsen. Av antalet hästar är det väldigt få som är helt ua och i full träning. De flesta är i en eller annan form av rehab, behandling eller igångsättningsfas. Så inspirationsdödande så det finns inte. Tackolov håller det mina ev drömmar om ny häst på rejält avstånd. Jag vet för mkt om verkligheten för att tro på drömmen.
De som har ridbara hästar har flera hästar, så att nån alltid kan vara på rehab. Och de har hjälp från familj eller partner för att kunna hålla sig med 2-3 hästar. Jag kommer aldrig i närheten av sån support.

Jag rider fortfarande, kan ju tilläggas. Men det är på en helt annan nivå än det varit innan. Det går inte att jämföra egna hästar och satsande på träning och tävling, ed att rida andras ibland för att de ska hålla sig på mattan, kunna gå i form, eller för all del för att jag själv ska hålla mig i form.