En sak som jag upptäckt hos mig själv som jag ogillar och skulle vilja jobba bort är att jag upptäckt att jag har väldigt låga känslor om min egen dragningskraft gentemot de män som jag känner mig dragen till. Min inre röst (som förmodligen egentligen tillhör mobbare i skolåren) säger till mig att jag är ful, tråkig och lite jobbig och att jag inte är intressant nog för dem. Jag har arbetat stenhårt med min självkänsla det senaste året och massor har hänt. Och jag förstår att rösten i huvudet har fel, jag är söt, trevlig och kul att hänga med. Dessutom är jag ganska stark och smart.
Men ändå tvivlar jag ibland på att jag riktigt "duger", jag umgås mycket med män, för det har råkat falla sig så att jag skaffat mig många killkompisar genom åren. Men det blir liksom sällan mer än så. Jag blir vän med dem istället för uppraggad, eller raggar upp dem. Det är sällan det pirrar till och jag tänker att det kan bli något. Jo jag gjorde en rejäl insats på flörtfronten tyckte jag när jag kände mig starkt dragen till min numera bästa vän när vi lärde känna varandra förra året, och det kändes besvarat, pirrigt och bra. Men min låga självkänsla kombinerat med hans velighet och otydlighet gjorde att jag tappade självförtroendet igen efter en stund och det blev ingenting av det.
Det har sårat mig ganska rejält att sällan känna mig uppskattad som kvinna om ni förstår hur jag menar. Det låter lite töntigt i skrift, men generellt så har de senaste åren mestadelen av "uppskattningen" jag fått varit oönskad. Med få undantag. (Som min promenaddejt i våras, det var fint, och några trevliga fikor på semestern, men i vardagen står det still. Jag skulle må bra av att inte känna mig som en neutral varelse, utan... äh jag vet inte, men ni förstår kanske känslan.
Det blir liksom en ond cirkel där få män intresserar mig och få män verkar intressera sig för mig. Dessutom har jag upptäckt att jag blir väldigt osäker om mannen är uppenbart mycket mer erfaren än mig. (Som den sista förälskelsen som nyligen avslutat ett tio år långt samboförhållande med barn) Våra skillnader i erfarenhet kändes där som ett stort hinder för mig. Osäkerheten tog över. Många i min ålder har levt som sambos i flera år, kanske i olika konstellationer, medan jag inte ens kysst någon de senaste tio åren. Det skrämmer mig lite. Rösten i huvudet säger att det skall jag hålla inom mig för att inte verka konstig.
Jag vet att jag inte ÄR konstig, jag är inte socialt eller relationsmässigt inkompetent heller. Har bara råkat "bli över" på grund av val jag gjort i livet hitintills. Och nu när jag bor på liten ort så träffar jag inte så mycket nytt folk som ger nya möjligheter. Efter ett år har jag liksom träffat stor del av ungkarlskretsen och vi verkar inte ha mycket gemensamt dessvärre och då har jag ändå försökt vara open minded.
Jag försöker bara vara nöjd och avslappnad i ensamheten, men ibland kommer sorgen över att inte ha någon att dela vardagen med över mig och jag hör bara tystnaden i lägenheten och känner hur tomt det är när jag går och lägger mig ensam ännu en gång i en tom säng.
Visst, man hittar någon när man är nöjd med sig själv och slutar leta heter det. Jag är på det stora hela mycket nöjd med mig själv och mitt liv, och är avslappnad och trevlig när jag träffar andra människor. "Jagar" inte, men det är frustrerande att åren går och ensamheten består.
Runtomkring mig ser jag människor med betydligt lägre självkänsla än jag som faktiskt ändå träffat trevliga män och har det (till synes) bra, och människor med alla typer av utseenden som går hand i hand.
Ibland är ensamheten inget problem alls, men just ikväll är den en klump i halsen. Behövde få ur mig det här, och vet att det egentligen inte finns några svar eller lösningar på någonting.
Skulle vara fruktansvärt skönt med lite solskenshistorier i frågan, och inte "min moster är 45 och har heller aldrig varit sambo eller haft några långa relationer men har ett bra liv"...
