... Alla protester möts med det vanliga "överkänsliga fruntimmer".
Jag är uppväxt i en ovanligt jämlik familj, har jag förstått nu som vuxen. Som tonåring tyckte jag att feminism var onödigt, för "min" värld var ju redan jämlik. Ni kan ju själva förstå vilken chock det var första gången jag mötte ren, oinlindad sexism...
(Va - menar du på allvar att du tror att det kommer att ta längre tid att lära mig flyga för att jag är tjej??? Jag vill byta flyglärare bums!!!)
Nu har verkligheten lärt mig att feminismen är något nödvändigt, att många människor på på allvar tror att kvinnor och män inte har samma värde, intelligens, förmågor och rättigheter.
Min bror, som ju växt upp i samma miljö som jag, har fortfarande inte sett ojämlikheten. Jag gissar att det beror på att han som man inte blir utsatt för den på samma sätt som jag. "Sverige ÄR jämlikt", kan han säga, och han tror faktiskt att det är så. Han är en mycket omtänksam, snäll och empatisk person, men han FÖRSTÅR helt enkelt inte hur världen ser utfrån en kvinnas perspektiv - världen är ju "jämlik"
mot honom.
Jag tror att detta kan vara problemet för många män, med undantag från dem som är nöjda med att tro att de tillhör människosläktets "bättre hälft". De FATTAR helt enkelt inte hur plumpa de är, hur orättvis arbetsmarknaden kan vara, hur ojämlikt samhället fortfarande är och hur färgade de själva är av kvinnoförakt.
Nu anser jag dock inte att okunskap är en ursäkt - men det kan vara en förklaring till varför så många (i övrigt trevliga och vettiga) män, inte begriper att kampen för jämlikhet är essensiell för den framtida utvecklingen av vårt samhälle.