Kompromissa i förhållandet

[Sofie.S]

Min man jobbar också natt. Han sover i vår säng på dagarna efter nattpass men när han är ledig däremellan sover han oftast på soffan, i källaren. Vi har väldigt olika dygnsrytm. Jag lägger mig tidigt och han sent Har dock två barn i sängen på natten, så känner mig sällan ensam.

 

[Halcyon]

Jag och sambon sover i varsitt rum, pga jag snarkar helt enkelt. Många som tycker oromantiskt att vi inte sover ihop, men blir inte så romantiskt av ingen får sova. Vi löst med det med ha en stund innan nån eller båda går lägger sig, med säga go natt och blir en mysstund.

 

[Mineur]

Jag sällar mig till kören som inte tycker att det är någon jättestor grej att sova tillsammans. Jag gillar att ligga och kramas på kvällen, och att rulla rakt in i en omfamning det första man gör på morgonen är typ det mysigaste som finns, men när det väl är dags att sova-sova vill jag gärna ligga för mig själv utan kroppskontakt med sambon - och då spelar det ju egentligen ingen roll var han sover. Skulle aldrig kunna somna sådär romantiskt tätt ihopslingrad med en annan person som man ser på TV Även vi har lite problem med snarkning emellanåt, så ibland särar vi på oss och sover ett par nätter i separata rum ifall en av oss sovit lite dåligt på senaste.

Det här hjälper ju inte dig om du inte känner på samma sätt, men även för mig låter det som att det kanske är lite mer än bara själva sovandet som är problemet här? Kan ni kanske försöka prata om det och se om ni kan komma fram till lösningar där du får ditt behov av närhet tillgodosett på andra sätt? Jag har ett extremt stort behov av närhet och sambon och jag kramas säkert minst 10 gånger per dag, sitter ofta i soffan och myser (låter fel på svenska, menar "cuddle" på engelska) och rör nog generellt vid varandra ganska mycket under dagens gång - men inte när det är sovdags.

 

[Fibusen]

Det enda du kan påverka är du. Kan DU stå ut med detta? Är resten värt tillräckligt mycket för DIG så DU kan leva med att ni inte sover ihop?

Eller är det en sån stor dealbraker för DIG så DU känner att det inte funkar? Ja, då får du lämna.

En av mina närmaste vänner lever som er, en dagjobbare och en nattjobbare, och vännen tycker det är perfekt och tror att det är anledningen till att dom hållt ihop i 20+ år utan att ha tröttnat på varandra.

Jag hade nog heller inte haft några problem med det, sova gör jag bäst själv och man bör ju få några timmar ihop på kvällen framför tvn. Nu vet jag inte vilka tider din sambo jobbar, men inom mitt yrke jobbar natten ca 21-07. Slutar man 07 åker man hem och tar lite frukost och sen sover mellan 9-17 ca, sen kan man äta middag och mysa framför tvn några timmar.
Inom mitt yrke så jobbar vi dock inte natt mån-fre, utan kör några nätter sen är vi lediga flera dagar, så många ställer ju om sig till ”normaltid” där emellan, det kanske inte din sambo gör om han bara är ledig på helgen? Då kan jag förstå att det blir lite tråkigt att sitta hemma själv hela dagarna varenda helg, sen kliver han upp först på eftermiddagen, men samtidigt så har ju du möjlighet att vara vaken längre när du är ledig dagen efter.

Som sagt, du får väga för och nackdelar. Vill han inte byta arbetstider (vilket du vet att han inte vill) så får du antingen stå ut ändå eller lämna.

Kompromissa kan man göra om middagen. Den ena vill äta fisk och den andra kyckling, då tillagar man fisk ena dagen, och kyckling andra. Det här du skriver handlar inte om att kompromissa, utan om du står ut eller lämnar och hittar någon annan som också jobbar dagtid. Enbart du som kan välja.

 

[åke]

Vi har liksom inte umgåtts mer än 10 minuter när vi åt lunch, utan suttit i olika rum

Men det kan väl knappast bero på hans arbetstider?

 

[athena_arabians]

@grodan21: Jag är som @Mineur inne på att är det inte lite mer som skaver än just sovandet? Du behöver givetvis inte svara

Vad gäller att sova tillsammans så tycker jag det är mysigt men om det inte fungerar av div skäl är det inte hela världen. Vi är ju särbos men vi är båda väldigt fysiska med varandra när vi väl ses så vi vill ju sova tillsammans men har tex sovrummet blivit för varmt vill särbon gärna sova någon annanstans eftersom han inte klarar värme så bra och då är ju det ok. Det går ju att gå närhet utan att en sover tillsammans.

 

[grodan21]

Efter att ha arbetat natt många år och trivts mycket bra med så blir jag lite småkränkt så fort någon dagmänniska antyder att man per automatik ska vara den som borde ändra på sig för att man har ”fel” arbetstider. Vad som är normalt för alla andra är väl inte relevant utan hur ens sovande ska vara beror ju enbart på de som är med i förhållandet. Jag förstår fullt att man kan vilja sova ihop med sin partner men det gör man ju till viss del ändå på helger och semestrar. Vill man sova ihop mer så får man väl också söka ett nattjobb eller inte jobba heltid om det är så att partnern inte kan tänka sig att jobba andra tider. Om det nu enbart är sovandet som är problemet det vill säga.

Jag var otydlig i trådstarten. Det handlar inte alls om sambon och dennes jobbsituation. Utan mina behov och hur mycket jag är villig att kompromissa med dessa i ett förhållande

 

[athena_arabians]

Jag var otydlig i trådstarten. Det handlar inte alls om sambon och dennes jobbsituation. Utan mina behov och hur mycket jag är villig att kompromissa med dessa i ett förhållande

Igen, du behöver inte svara, men är det verkligen bara sovsituationen som skaver? Var rädd om dig

 

[sjoberga]

Vardagen kan vara svår att hitta tid i, och med olika jobbtider ännu svårare. Dessutom tryter kanske orken att umgås på många sätt, eftersom man kanske har många relationer att hantera under jobbtimmarna.

Det jag tänker på är hur det fungerar när ni är lediga lite fler dagar tillsammans i sträck än bara helguppehållet? Lyckas ni styra om till det du önskar då, eller är det fortfarande samma skav i att bara leva bredvid varandra? Om det funkar kanske ni skulle försöka att skapa de ledigheterna extra ofta.

Säger som @athena_arabians , bara mina tankar , förväntas inget svar.

 

[Lingon]

Jag hade tyckt att det var väldigt tråkigt att vara i ett förhållande där man inte träffas så mycket. Det passar inte mig. Det verkar passa din sambo. Det verkar inte passa dig.

 

[Flixon]

Jag var otydlig i trådstarten. Det handlar inte alls om sambon och dennes jobbsituation. Utan mina behov och hur mycket jag är villig att kompromissa med dessa i ett förhållande

Det låter som att ni har olika behov av närhet helt enkelt. Har ni pratat om det? Är han villig att möta dig någonstans halvvägs, och hade det i så fall räckt för dig? Det låter som att du behöver känna efter ordentligt vad du behöver för att vara lycklig i er relation, och sen se om han är den person som kan ge dig det.

 

[tanten]

Alltså, gillar ni varann?

Om sambon vill vara ensam i ett annat rum när ni är hemma samtidigt - vad säger det om hans behov av dig TS? Vad har ni gemensamt och varför är ni ett par?
Gör ni saker tillsammans? Finns det glöd och kärlek?

 

[Blyger]

Tråden handlar inte om fall sambon ska byta jobb eller inte. Utan när kommer punkten i ett förhållanden att jag inte orkar kompromissa med mitt behov, utan det är dags att lämna ett förhållande.

Det är en jättesvår fråga, rätt ofta.
Men kanske ska bryta ner den i mindre bitar? Kan jag kompromiss om den här saken x?
Den här saken y?

 

[Snubbelfot]

Flera har i tråden beskrivit att tillsammanssovande inte är någon big deal. För mig är det tvärtom värt väldigt mycket, och det gäller för min sambo också. Att lägga oss tillsammans, ligga och prata en stund och sammanfatta dagen, hålla om varandra, vara nakna nära varandra tills vi somnar - för mig är det ofta dagens känslomässiga höjdpunkt. Sen ligger vi förstås inte ihopslingrade hela natten, men under ytlig sömn eller mellan sömncykler tycker vi båda om att känna närheten och kunna hålla om.

Min sambo sover borta då och då, i snitt någon natt i veckan, och för mig (och sambon) känns det påtagligt trist att gå till sängs och somna ensam. Skulle jobb eller andra omständigheter göra att vi sov mycket mindre tillsammans så skulle vi båda uppleva det problematiskt. Jag förstår absolut att det kan vara en big deal - även om jag får uppfattningen att det inte enbart är sovandet som känns trist för TS utan en mer övergripande känsla av att leva separata liv.

 

[Lingon]

Alltså, gillar ni varann?

Om sambon vill vara ensam i ett annat rum när ni är hemma samtidigt - vad säger det om hans behov av dig TS? Vad har ni gemensamt och varför är ni ett par?
Gör ni saker tillsammans? Finns det glöd och kärlek?

Jag kan förstå att man kan ha behov av ensamtid. Det har jag och det har min man. Vi umgås inte varenda minut som möjligheten finns. Men vi har båda hyfsat samma behov av att vara själva. Det blir ju problem när den ena har stort behov av ensamtid och den andra inte har det.

 

[Valerianovna]

Jag var otydlig i trådstarten. Det handlar inte alls om sambon och dennes jobbsituation. Utan mina behov och hur mycket jag är villig att kompromissa med dessa i ett förhållande

Är förhållandet bra i övrigt? Påverkar det ditt liv negativt att ni inte sover ihop? Påverkar det ditt psykiska mående? Tror du att du skulle ångra om ni gick isär över detta, och skulle det ändå vara värt det?
Hur mycket du vill kompromissa kan ju bara du komma fram till i slutänden, men genom att nysta i saker fram och tillbaka tror jag ofta man kan hitta en kärna till problemet, och ibland är det något där man kan jobba på istället för att bara välja mellan att genomlida eller bryta upp.

 

[tanten]

Ett litet tillägg.

För mig är den avgörande punkten huruvida partnern gör mitt liv bättre. Det är själva essensen av en relation - att livet tillsammans är bättre än utan varann.

 

[MiniLi]

Personligen så vill jag inte kompromissa så himla mycket alls i en relation, möjligen med små oviktiga saker men inte med de lite större och viktiga sakerna. Är din fundering hur mycket du ska kompromissa med ditt behov av närhet och gemenskap i en relation? Dvs hur mycket man gör saker tillsammans?

Generellt om man går med känslan av att man lever två separata liv (tror du beskrev det så i något inlägg?) så brukar ju det tyda på att förhållandet inte passar. Det behöver ju inte betyda att man inte älskar varandra, men ibland matchar man inte bara.

Man kan ju må jättebra i en relation där man på lediga dagar hänger i varsitt rum och inte har så mycket tid tillsammans. Vi är alla olika och har olika behov, och dessutom kan det vara andra saker än antal minuter tillsammans som avgör om det känns som att man lever tillsammans eller om man lever parallellt. Jag har själv varit i relationer som till ytan ser liknande ut (liknande tid man spenderar tillsammans etc), men i den ena kände jag mig rätt distanserad från partnern medan i den andra kändes det ändå som "vi" även om vi spenderar den mesta tid på varsitt håll.

 

[Diabetikern]

Jag och sambon brukar skämta om att det är tur vi bor ihop så vi hinner träffas/umgås.

Vi går och läger oss samtidigt och får någon timme/timmar på kvällen ihop. Vi äter han åker tidigare på morgonen till jobbet kommer hem tidigare men jag kommer hem mycket senare pga av stallet + andra aktiviteter. Middag brukar vi äta runt en 8 på kvällen.

Min mamma jobbar 2-skift och hennes man jobbar natt sön-tors. På helger går han upp tidigare för att få lite sömn på kvällen. När min mamma jobbar eftermiddagsskiftet så träffas de inte alls om hon inte går upp extra tidigt för att de ska ses på morgonen.

Dock så pratar vi ganska mycket i telefon. Jag och sambon ringer nästan alltid varandra efter jobbdagens slut och stämmer av lite hur kvällen ser ut. Träffas vi inte och umgås så är det närheten vi har ändå att det är ett vi.

Tror det är viktigt att ha den där vi känslan. Att sova ihop eller inte blir inte en så stor grej men närheten till varandra måste man ha, eller jag måste ha den.

Jag och sambon har knappt några gemensamma vänner jag har flera på mitt håll han har på sitt håll och det är sällan vi träffas allihop. Vi har rätt separat liv men i grund och botten så är det alltid ett vi.

Lite flummigt men närheten till varandra behöver jag känna för att det ska vara ett vi.

Jag lämnade förra sambon för jag insåg att vi bodde ihop men vi var inte ihop. Jag gjorde planer framåt och hade inte en tanke på att han skulle vara med. Nu var det inte bara därför det tog slut men till viss del var det att vi var för mycket kompisar. Inte ett par.

 

[starcraft]

Jag jobbade natt en period när jag var sambo och jag tyckte det var jobbigt att inte sova ihop. Särskilt eftersom sambon hellre sov på soffan när jag jobbade, men fortsatte med det även när jag var ledig. Det var så klart inte bristen på samsovandet som egentligen var problemet utan det var annat i relationen som skavde, men det tydliggjorde att det skavde. I det läget trodde jag dock att det var det som var problemet, så jag slutade jobbet (trivdes inte själv jättebra med att jobba natt så det var inget större offer för mig), relationen blev inte bättre och tog slut. Det blev väldigt tydligt för mig när jag fick ett jobb mån-fre dagtid och inget i relationen blev bättre att mitt nattjobbande enbart var en ursäkt från hans sida som inte alls hade något med saken att göra egentligen. Så om du försöker koka ner det till vad du egentligen saknar/tycker skaver i relationen - vad är det då? Är det att ni gör väldigt lite saker ihop? Att du inte känner dig prioriterad? Osv.. går det att lösa med era nuvarande förutsättningar?