Jag sitter med lite samma funderingar, så nyttigt att läsa alla inlägg i tråden!
Med första barnet var det
så självklart, hon är så efterlängtad och önskad och jag har älskat allt med bebistid och föräldraledighet, tyckte graviditeten var jobbig psykiskt, var orolig varje sekund för att något skulle hända och dessutom livrädd för förlossningen, men mådde oförskämt bra fysiskt, kunde rida tills jag började få värkar (vi hoppade till och med hinder en vecka innan barnet föddes
) och jobbade heltid med pendling hela graviditeten och tyckte det var allmänt mysigt att ha en liten minimänniska i magen
Hon fyller snart två och jag vill egentligen gärna att hon ska bli lite äldre och mer självgående innan det blir ett syskon. Om det blir något alls? Det är ju så smidigt med ett barn, jag kan ha med henne på ett sätt som nog hade varit svårare med två och jag älskar att kunna ge henne all min uppmärksamhet och fokus. En graviditet till skulle jag nog egentligen inte ha så mycket emot, jag hoppas att jag skulle kunna njuta lite mer nästa gång, men är orolig att kroppen inte skulle hantera det lika bra en andra graviditet, med några kilo mer och inte lika tränad. Och helt ärligt känns tanken på en till bebistid så
tråkigt alltså, vi har ju redan gjort alla de där milstolparna en gång nu, det var
så spännande och fantastiskt första gången, men nu känns det mest som ett nödvändigt ont i så fall. Blir förmodligen annorlunda när en helt ny liten individ väl är här, men det är min utgångskänsla just nu. Dessutom blev jag av med mitt jobb i när jag gick på föräldraledighet och var hemma i över ett år med dottern, jag älskade att vara föräldraledig, men nu när jag faktiskt har en tillsvidareanställning på ett jobb jag gillar känns det lite läskigt att försöka balansera det med föräldraledighet och det blir ju ett helt nytt scenario att vara hemma med två (och att dottern inte ska få gå så mycket på förskolan känns också lite jobbigt, hon trivs ju så bra där!), att dela på föräldraledigheten och att jonglera det hela med att jobba också, det skrämmer mig lite. Jag vet att jag blev av med förra jobbet på helt felaktiga grunder (men orkade inte ta den fighten då) men det satte sig ju helt klart i huvudet att jag var
besvärlig som skulle ha barn. Vill gärna ha visat mig helt oumbärlig på nuvarande jobbet först liksom
Samtidigt tog det tre år att göra henne och det allra lämpligaste hade varit att börja med syskonförsök på en gång när kroppen var igång så att säga. När jag plockar undan hennes urvuxna kläder och saker känner jag verkligen att jag vill ha en till liten att använda dem till. När jag tänker på hur jag vill att familjen ska se ut om en sådär tio år föreställer jag mig alltid ett syskon också. Är orolig att när vi väl börjar försöka ordentligt kommer det ta flera år och jag kommer ångra att vi inte började ordentligt tidigare. Känns så skönt att läsa om er i tråden som har lite längre mellan barnen!
Vi har inte använt några preventivmedel (förutom barn som aldrig sover, vilket är nog så effektivt... så vi behöver verkligen ta ett aktivt beslut för att faktiskt börja få till det kring ÄL) och är väl definitivt på stadiet att "händer det så hände det". Men det där aktiva beslutet får dröja lite till, och den där längtan som jag kände efter första räknar jag inte med att den någonsin ska dyka upp lika starkt igen faktiskt.
men allt löser sig.
