Kände ni samma längtan?

miumiu

Trådstartare
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.

Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.

Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?

Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?
 
Jag hade nog inte den där sjuka längtan som du beskriver ens med nr 1. Jag ville ha barn, men det var inte en så stor grej och jag hade liksom inte gått och tänkt på det i flera år. Samma med nr 2.
 
Jag hade nog aldrig den längtan efter första barnet som en del beskriver, mer att jag alltid föreställt mig att ha barn och en liten familj. Och då mer än ett barn. Tvåan blev till helt oplanerat när första barnet var 9 månader så där hann jag verkligen inte längta.
 
Jag är en som längtar efter barn nummer två, det känns liksom i hela kroppen som att det är någon som saknas i våran familj, någon mer som ska vara med och vara delaktig i allt vi gör om dagarna.

Men jag kan absolut vara en produkt av tvåbarnsnormen, att ett barn ska ha ett syskon, både jag och min partner har syskon, många omkring oss har två eller fler barn osv. Jag har även blivit spådd av en spådam en gång i tiden och hon sa faktiskt att jag skulle få två barn ;)
 
Ja det gjorde jag även om längtan inte var lika långdragen med tvåan som den hade varit med ettan. Första barnet började jag längta efter väldigt tidigt och jag hade längtat i flera år innan hen blev till när jag var sjutton. Med tvåan bestämde jag mig (pappan hade då tjatat i drygt ett år) och blev gravid på första försöket men längtan under graviditeten var samma med båda. Samma rädsla för att förlora barnet och samma längtan.
 
Jag är en som längtar efter barn nummer två, det känns liksom i hela kroppen som att det är någon som saknas i våran familj, någon mer som ska vara med och vara delaktig i allt vi gör om dagarna.

Men jag kan absolut vara en produkt av tvåbarnsnormen, att ett barn ska ha ett syskon, både jag och min partner har syskon, många omkring oss har två eller fler barn osv. Jag har även blivit spådd av en spådam en gång i tiden och hon sa faktiskt att jag skulle få två barn ;)
Haha åh när du nämner det med spådam kom jag på att det har jag också blivit en gång! Hon sa att jag skulle få en pojke och en flicka, för jag behövde jämnvikt i mitt liv, underbart när universum då kan leverara detta genom att ge mig ett barn av varje kön 😜 Var dessutom där med en kille (som jag var kär i vid den tidpunkten) och spådamen konstaterade krasst att det var inte honom som jag skulle få barnen med 😂
 
Jag har aldrig haft någon större barnlängtan.
Barn har varit en av alla de roliga saker som jag har gjort i livet.
Efter att ha fått en så tyckte jag att det var så kul att jag körde repris på det två gånger.
Barnen blev ju helt olika, måste kolla vad det kan bli för något nästa gång!

Efter tre barn och över 41 så fick det dock räcka.
För säkerhets skull så steriliserade jag mig för att inte få för mig något. Jag bara hatar graviditeter.
 
Jag har aldrig haft någon större barnlängtan.
Barn har varit en av alla de roliga saker som jag har gjort i livet.
Efter att ha fått en så tyckte jag att det var så kul att jag körde repris på det två gånger.
Barnen blev ju helt olika, måste kolla vad det kan bli för något nästa gång!

Efter tre barn och över 41 så fick det dock räcka.
För säkerhets skull så steriliserade jag mig för att inte få för mig något. Jag bara hatar graviditeter.
Jag hatade också att vara gravid, vilket jag tror kan vara en bidragande faktor till att jag känt bara nej. Vet ju inte om det skulle bli likadant en andra gång men det var hemskt, fick psykiska besvär som tex panikångest vilket jag aldrig annars har.
 
Aldrig haft barnlängtan. Blev gravid och tänkte jaha det här blir bra. Blev skitbra. Tror våra barn är lika gamla (2015)? Jag har funderat fram och tillbaka om man ska ha ett till men jag vet inte. Ska gifta oss i sommar så får vi se sen. Vill inte ha barn efter 35 iaf, är 30 nu. Så har väl några år på mig 😄

Tyckte det var mysigt vara gravid trots att jag spydde dygnet runt hela graviditeten :p
 
Jag hatade också att vara gravid, vilket jag tror kan vara en bidragande faktor till att jag känt bara nej. Vet ju inte om det skulle bli likadant en andra gång men det var hemskt, fick psykiska besvär som tex panikångest vilket jag aldrig annars har.
Jag var mer förberedd på eländet vid andra och tredje graviditeten. Genom att veta hur kort tid det egentligen är så klarade jag det bättre då. Det är flodhäst-syndromet de sista tre månaderna som jag hade svårast med. Jag mådde aldrig illa eller så.
 
Aldrig haft barnlängtan. Blev gravid och tänkte jaha det här blir bra. Blev skitbra. Tror våra barn är lika gamla (2015)? Jag har funderat fram och tillbaka om man ska ha ett till men jag vet inte. Ska gifta oss i sommar så får vi se sen. Vill inte ha barn efter 35 iaf, är 30 nu. Så har väl några år på mig 😄

Tyckte det var mysigt vara gravid trots att jag spydde dygnet runt hela graviditeten :p
Ja precis, han är född -15. Känns ju som att han är ganska stor och "självgående" nu så antagligen därför dessa tankar börjar komma. Nu skulle man ju orka med en bebis på ett annat sätt.
 
Jag var mer förberedd på eländet vid andra och tredje graviditeten. Genom att veta hur kort tid det egentligen är så klarade jag det bättre då. Det är flodhäst-syndromet de sista tre månaderna som jag hade svårast med. Jag mådde aldrig illa eller så.
Ja, alltså jag kan också tänka mig att det blir mer hanterbart när man vet vad som väntar i slutet av tunneln. Jag gick mest runt och hoppades att det skulle vara värt det i slutändan, man hade ju heller ingen aning om vad som väntade.
 
Ja precis, han är född -15. Känns ju som att han är ganska stor och "självgående" nu så antagligen därför dessa tankar börjar komma. Nu skulle man ju orka med en bebis på ett annat sätt.
Jag tänker lite så med, dottern kommer gå i förskoleklass och man får typ ha det på samma sätt som med första barnet att man inte behöver roa en äldre samtidigt. Utan det blir det där mysiga gå på promenader osv.

Min sambo säger att jag bestämmer så han pushar noll. Känns både bra och dåligt, ska jag behöva bestämma för oss båda.
 
Ja, alltså vid tanken på att "börja om" med förskola känner jag mig genast mindre hugad 😜 Men har iofs bättre SGI nu och skulle kunna vara hemma längre med ett andra barn. Min sambo hade en riktigt tuff första tid som förälder då han var väldigt sjuk (fysiskt) vilket gjorde att han mådde väldigt dåligt (psykiskt) och har väl uttryckt tankar om att det vore trevligt att få uppleva bebistiden på ett annat sätt.

Antar att bägge upplägg har sina fördelar, vilket gör att det blir så svårt att ta något vettigt beslut.
 
Ja, alltså vid tanken på att "börja om" med förskola känner jag mig genast mindre hugad 😜 Men har iofs bättre SGI nu och skulle kunna vara hemma längre med ett andra barn. Min sambo hade en riktigt tuff första tid som förälder då han var väldigt sjuk (fysiskt) vilket gjorde att han mådde väldigt dåligt (psykiskt) och har väl uttryckt tankar om att det vore trevligt att få uppleva bebistiden på ett annat sätt.

Antar att bägge upplägg har sina fördelar, vilket gör att det blir så svårt att ta något vettigt beslut.
Haha ja.. jag tänkte på det häromdan att orkar man verkligen med förskola en gång till, och det dåliga samvetet att barnet är på föris typ 7-15. Har också mycket bättre sgi nu + extralön via jobbet + sparpengar. Men känner lite stress av att vara hemma från jobbet och va föräldraledig. Och om jag spyr i 9 månader vet jag inte om jag orkar jobba, ska jag kräkas vill jag helst göra det hemma 😅
 
Haha ja.. jag tänkte på det häromdan att orkar man verkligen med förskola en gång till, och det dåliga samvetet att barnet är på föris typ 7-15. Har också mycket bättre sgi nu + extralön via jobbet + sparpengar. Men känner lite stress av att vara hemma från jobbet och va föräldraledig. Och om jag spyr i 9 månader vet jag inte om jag orkar jobba, ska jag kräkas vill jag helst göra det hemma 😅
Nej alltså fy det hade man ju aldrig orkat! 😱 Jag blev sjukskriven i vecka typ 20 pga förvärkar och har tänkt att det skulle bli likadant igen, men samtidigt så vet man ju aldrig det. Har fattat det som att samma kvinna kan ha väldigt olika graviditeter? 🤔
 
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.

Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.

Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?

Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?
Nej jag har aldrig känt intensiv längtan efter ett barn, det blev läge och rätt bara.
Men jag brukar inte känna intensiv och vansinnig längtan efter saker alls och definitivt inte under tonåren.

(eller ok, de gånger jag känt intensiv längtan efter någonting så har det aldrig varit rätt eller bra eller genomtänkt. Utan snarare ett tecken på att backa av från att skaffa den grejen :D )

Hatade inte att vara gravid när jag var det, men kände verkligen inte för att göra om det efteråt. Alldeles för begränsande.
 
Jag tänker lite så med, dottern kommer gå i förskoleklass och man får typ ha det på samma sätt som med första barnet att man inte behöver roa en äldre samtidigt. Utan det blir det där mysiga gå på promenader osv.

Min sambo säger att jag bestämmer så han pushar noll. Känns både bra och dåligt, ska jag behöva bestämma för oss båda.
Ja, alltså vid tanken på att "börja om" med förskola känner jag mig genast mindre hugad 😜 Men har iofs bättre SGI nu och skulle kunna vara hemma längre med ett andra barn. Min sambo hade en riktigt tuff första tid som förälder då han var väldigt sjuk (fysiskt) vilket gjorde att han mådde väldigt dåligt (psykiskt) och har väl uttryckt tankar om att det vore trevligt att få uppleva bebistiden på ett annat sätt.

Antar att bägge upplägg har sina fördelar, vilket gör att det blir så svårt att ta något vettigt beslut.

Jag har sju år mellan mina och jag ser bara fördelar med det. När lilla var liten var stora självgående. När lilla var lite äldre kunde stora hjälpa till lite. Nu är lilla 10 och stora 17 och de är mer eller mindre självgående båda två. Har aldrig varit någon syskonrivalitet eller syskonbråk. Lilla har tex aldrig varit intresserad av att sno storas saker.

Min pojkvän har tre år mellan sina (7 och 10) och herreguud vilken skillnad det är! De är i luven på varandra heeela tiden. Men de har å andra sidan mycket mer nöje av varandra och leker mycket tillsammans.
 
Jag har ett barn (som nu är vuxen) och jag kände aldrig någon längtan efter barn överhuvudtaget. Jag hamnade mer i läget att allt annat i livet liksom ordnat sig på ett bra sätt, så det skulle funka rent praktiskt med barn och vara välkommet om det skulle råka komma. Jag blev gravid snabbt efter beslutet att försöka, så hann inte tänka efter så mycket heller. Resultatet blev väldigt bra, jag har en väldigt älskad dotter, och jag är glad att jag skaffade barn EN gång. Att göra om det har aldrig varit aktuellt - för mig var graviditet, förlossning, amning och bebistid alldeles för begränsande för att jag skulle utsätta mig för det igen!
 
Jag har aldrig haft någon större barnlängtan.
Barn har varit en av alla de roliga saker som jag har gjort i livet.
Efter att ha fått en så tyckte jag att det var så kul att jag körde repris på det två gånger.
Barnen blev ju helt olika, måste kolla vad det kan bli för något nästa gång!

Efter tre barn och över 41 så fick det dock räcka.
För säkerhets skull så steriliserade jag mig för att inte få för mig något. Jag bara hatar graviditeter.
Lite roligt faktiskt. Hade kunnat vara jag som skrev det där bara att jag gjort om det fyra gånger. Det var kul och ”Mmmmm.... undra vad det kan bli nästa gång” :D. Lite samma spänning som med hästavel :p
(jag hade dock inget emot att vara gravid)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Vi har haft något väldigt märkligt loopande runt hemma hos oss som vi tror är samma sjukdom fast vi familjemedlemmar har fått olika...
Svar
6
· Visningar
836
Senast: Sassy
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 136
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
10 306
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 185
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp