miumiu
Trådstartare
Okej, känsligt och snårigt ämne här nu men är ändå genuint nyfiken eftersom jag själv är på en plats i livet där jag försöker reda i mina egna känslor.
Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.
Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?
Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?
Är i en relation sedan typ 12 år tillbaka med min partner och vi har ett barn tillsammans som fyller 6 år i sommar. När jag var i mina late-twenties hade jag en helt sinnessjuk jävla barnlängtan. Fick ett missfall innan vi fick sonen och jag trodde på riktigt att jag skulle dö av sorg. Allt annat kändes betydelselöst typ. Sen fick vi vår son och han var precis allt jag föreställt mig och längtat efter. Jag kände mig nöjd och content med livet som rullade på. Under dom här åren hade vi mycket annat som var turbulent i livet, sambon mådde dåligt (kronisk sjukdom), otrygga anställningsformer och boende som behövde uppgraderas. När sonens kompisar fick småsyskon en efter en kände jag verkligen att jag aldrig hade orkat med fler.
Nu är livet mer stabilt och tanken har slagit mig att tåget för fler barn kan liksom gå utan att jag har tagit något direkt beslut i frågan. Jag trodde nog att jag inte ville ha fler, men nu är jag inte så säker längre?
Grejen är den att jag tror aldrig att jag kommer uppleva den där sinnessjuka längtan efter ett till barn. Den som gör att man VET. Har förstått att andra kan uppleva den längtan både 2, 3, 4 och ännu fler gånger dock. Men gör verkligen alla som skaffar fler barn det? Tror att många skaffar fler barn därför att dom haft en idé om hur deras familj ska se ut och vilka som ska ingå i den. Jag har aldrig haft några såna idéer. Är egentligen rätt övertygad om att det skulle bli bra om vi skaffade ett till barn. Annorlunda, men bra. Sambon är av ungefär samma uppfattning. Hade ju varit mycket enklare om han hade haft någon mer specifik åsikt men han känner typ exakt som jag. Hur fasen VET man?