Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[Sel]

En mer öppen tråd utan en alltför personlig TS. Jag vet att vi har haft sådana här trådar förut och de kan lätt bli problematiska, så triggervarning på det här och var snälla med varandra.

 

[Sel]

Först av allt, och utan att normalisera... visst är självmordstankar mycket vanligare än vi tror?

Jag tänkte också fortsätta spinna på det här med att ofta lyfta hur ANDRA kommer att må ifall en person försvinner. Det är för mig, personligen, en jätteproblematisk grej att göra.
Om jag (som exempel) som människa lider så mycket i livet, mår så dåligt, är så sjuk att jag inte ser någon annan utväg än att ta livet av mig - är det då en vettig handling att tycka att jag ska fortsätta pinas och plågas för någon annans skull. För att någon annan skulle ha mer ont av att jag inte fanns, än jag har nu?
Personligen har jag hört det till leda, och det hjälper inte alls.

Att folk finns, att folk bryr sig och att de älskar är en annan femma, men skuldbelägggandet, skammen och rädslan är stort.

 

[Tranan]

Jag hade det senast i april och gjorde en hel del saker jag inte direkt ångrar men jag sökte hjälp tillslut.
Mår bättre nu även om jag har en ganska pressad tillvaro nu.
Men om man har självmordstankar ska man verkligen söka hjälp!
Önskar att jag kunde ge bättre råd.

 

[Hazel]

Först av allt, och utan att normalisera... visst är självmordstankar mycket vanligare än vi tror?

Jag tänkte också fortsätta spinna på det här med att ofta lyfta hur ANDRA kommer att må ifall en person försvinner. Det är för mig, personligen, en jätteproblematisk grej att göra.
Om jag (som exempel) som människa lider så mycket i livet, mår så dåligt, är så sjuk att jag inte ser någon annan utväg än att ta livet av mig - är det då en vettig handling att tycka att jag ska fortsätta pinas och plågas för någon annans skull. För att någon annan skulle ha mer ont av att jag inte fanns, än jag har nu?
Personligen har jag hört det till leda, och det hjälper inte alls.

Att folk finns, att folk bryr sig och att de älskar är en annan femma, men skuldbelägggandet, skammen och rädslan är stort.

Jag har haft självmordstankar så länge jag kan minnas, dock inte akut på väldigt många år. Jag har sökt hjälp, och jag har fått de med men det är väldigt begränsat hur bra det funkat. Eftersom jag är kroniskt sjuk med en sjukdom som gör mitt liv mer eller mindre olidligt ibland och dessutom antagligen kommer bli sämre så ser jag inget konstigt i att jag har tankarna, för mig kan det ibland vara någon sorts tröst att man faktiskt kan avsluta själv om man blir sämre.

Jag har ofta fått höra att jag ska kämpa, det gör mig förbannad ärligt talat, att jag lever öht betyder att jag kämpar. Jag tycker inte att någon utanför som inte har en aning om hur det känns att aldrig få leva ett normalt liv ska säga till mig hur mycket jag kämpar.

 

[nullo-modo]

Först av allt, och utan att normalisera... visst är självmordstankar mycket vanligare än vi tror?

Jag tänkte också fortsätta spinna på det här med att ofta lyfta hur ANDRA kommer att må ifall en person försvinner. Det är för mig, personligen, en jätteproblematisk grej att göra.
Om jag (som exempel) som människa lider så mycket i livet, mår så dåligt, är så sjuk att jag inte ser någon annan utväg än att ta livet av mig - är det då en vettig handling att tycka att jag ska fortsätta pinas och plågas för någon annans skull. För att någon annan skulle ha mer ont av att jag inte fanns, än jag har nu?
Personligen har jag hört det till leda, och det hjälper inte alls.

Att folk finns, att folk bryr sig och att de älskar är en annan femma, men skuldbelägggandet, skammen och rädslan är stort.

Tycker det är en fin balansgång. Många är ju övertygade om att det är bättre för anhöriga om dom försvinner. Där tycker jag det är viktigt att vara tydlig med att så inte är fallet.

Som sagt så en fin balans på att upplysa om att så inte är fallet och att skuldbelägga.

Fast å andra sidan så lever min bästa vän idag för att kommit överens om att enbart leva för att inte göra sina föräldrar ledsna och ta livet av sig när dom inte är kvar i livet. Detta var för ca 18 år sedan och idag har inte person sedan en del år tillbaka inte haft självmordstankar.
Detta kan säkert funka på fler eller så totalt bakut för andra så som sagt igen en hårfin balansgång.

 

[Nahar]

Intressant ämne. Jag tänker att det är stor skillnad beroende på hur allvarligt läget är. Om någon är precis på gränsen till handling så kanske en påminnelse om att andra finns kan hålla borta handlingen tillräckligt länge för ett ingripande, men jag tror inte att det är hjälpsamt eller ens rimligt att ta anhörigperspektivet om någon har lösa tankar på självmord. I den situationen är det bättre att fokusera på att hjälpa personen att inte må dåligt.

Jag tror att rädslan som anhöriga har ibland tar överhanden. Alltså, att vi inte vill mista någon är en stark känsla, och då agerar vi snabbt för att säga "jag vill ha dig kvar!" - men om en person känner sig ensam, utsatt, och ledsen så kommer inte det tas emot på rätt sätt alla gånger tror jag. Kanske är personen deprimerad just på grund av alla krav som andra har (eller som personen tror att de har)? Nej, jag tror nog att det är viktigast att lyssna och försöka förstå. Att se bortom sin egen rädsla för att mista någon tillräckligt länge för att bli medveten om varför de inte vill leva.

Jag är för dödshjälp. Om någon anhörig inte har god livskvalitet ska de få välja själva. Därmed tänker jag inte tvinga någon som mår dåligt att leva kvar för min skull - men om jag tror att det finns en chans, hur liten den än är, att hjälpa personen, så kommer jag ta den. Kämpa för den. För deras skull, inte min.

 

[parellikusken]

Jag har blivit hjälpt många gånger av att fokusera på mina anhöriga, det har fått mig att vilja fortsätta kämpa.
Men när jag väl stått där och gjort suicidförsök har jag inte haft något annat än mig själv i tanken.

Egentligen borde jag ignorera tråden, men ja, bortse från denna medverkan. Blev tvungen att svara.

 

[corzette]

i mitt fall skulle kommentarer som "jamen tänk på din syster - vad hon kommer sakna dej" osv få noll och ingen reaktion. Vi har en väldigt öppen relation och vet vart vi står.
Visst skulle de "anhöriga" må dåligt om jag tog livet av mej (nu som sagt definitivt inte på kartan) men det skulle inte hindra mej det minsta. Det enda som skulle hindra mej från ett självmord då är att jag blir inlåst.
Mina anhöriga skulle bli ledsna PUNKT om jag dog, inte mer eller mindre om jag tog livet av mej.
Är också för dödshjälp och anser inte att personer MÅSTE leva. Döda lider inte. Äldre människor som min farmor tex. Varför ska de leva "bara för att" (hon dog för snart ett år sen) hon VILLE INTE leva. Svalt sej mer eller mindre till döds. (på ett boende) För oss som anhöriga va det en lättnad när hon dog, vi vet att det var det hon ville...

 

[Nahar]

i mitt fall skulle kommentarer som "jamen tänk på din syster - vad hon kommer sakna dej" osv få noll och ingen reaktion. Vi har en väldigt öppen relation och vet vart vi står.
Visst skulle de "anhöriga" må dåligt om jag tog livet av mej (nu som sagt definitivt inte på kartan) men det skulle inte hindra mej det minsta. Det enda som skulle hindra mej från ett självmord då är att jag blir inlåst.
Mina anhöriga skulle bli ledsna PUNKT om jag dog, inte mer eller mindre om jag tog livet av mej.
Är också för dödshjälp och anser inte att personer MÅSTE leva. Döda lider inte. Äldre människor som min farmor tex. Varför ska de leva "bara för att" (hon dog för snart ett år sen) hon VILLE INTE leva. Svalt sej mer eller mindre till döds. (på ett boende) För oss som anhöriga va det en lättnad när hon dog, vi vet att det var det hon ville...

Jag tänker lite på hur starkt för avlivning av djur många på forumet är. Ofta med motivationen just att ett dött djur inte lider. Det går inte riktigt ihop för mig med tanken om att människor som lider ska finnas kvar för sina anhöriga.

 

[Mumfie]

Jag tänkte också fortsätta spinna på det här med att ofta lyfta hur ANDRA kommer att må ifall en person försvinner. Det är för mig, personligen, en jätteproblematisk grej att göra.
Om jag (som exempel) som människa lider så mycket i livet, mår så dåligt, är så sjuk att jag inte ser någon annan utväg än att ta livet av mig - är det då en vettig handling att tycka att jag ska fortsätta pinas och plågas för någon annans skull. För att någon annan skulle ha mer ont av att jag inte fanns, än jag har nu?
Personligen har jag hört det till leda, och det hjälper inte alls.

För mig är det bara att tänka på andra som fungerar. Jag är liksom helt på det klara med att jag vill dö, och att jag lever är endast för andras skull. Men samtidigt brottas jag väldigt mycket med just det där med att varför ska jag plågas och lida, varför ska jag tvingas leva bara för någon annan vill det? Jag får alltid upp en (fritt och helt felaktigt översatt) låtrad i huvudet när jag tänker på detta som för mig betyder något i stil med "från och med nu, är det inte dags att vara lite egoistisk?"/"från och med nu är det dags att vara egoistisk", och jag tycker det fångar en hel del av den här kampen.

Men det är ju svårt för det är ju så himla olika. Något som kan vara räddningen för någon kan ju vara sista hugget för någon annan.

 

[Sel]

Jag hade det senast i april och gjorde en hel del saker jag inte direkt ångrar men jag sökte hjälp tillslut.
Mår bättre nu även om jag har en ganska pressad tillvaro nu.
Men om man har självmordstankar ska man verkligen söka hjälp!
Önskar att jag kunde ge bättre råd.

Söka hjälp är absolut det första, hos kvaificerad personal. Jag är glad att du gjorde det!

Men samtidigt vore det skönt att kunna lyfta ämnet utan att känna den där rädslan för både skuldbeläggande och att eventuellt bli inlagd.

 

[corzette]

För mig är det bara att tänka på andra som fungerar. Jag är liksom helt på det klara med att jag vill dö, och att jag lever är endast för andras skull. Men samtidigt brottas jag väldigt mycket med just det där med att varför ska jag plågas och lida, varför ska jag tvingas leva bara för någon annan vill det? Jag får alltid upp en (fritt och helt felaktigt översatt) låtrad i huvudet när jag tänker på detta som för mig betyder något i stil med "från och med nu, är det inte dags att vara lite egoistisk?"/"från och med nu är det dags att vara egoistisk", och jag tycker det fångar en hel del av den här kampen.

Men det är ju svårt för det är ju så himla olika. Något som kan vara räddningen för någon kan ju vara sista hugget för någon annan.

Men om du översätter det i tex en gammal hund. Tänk dej att hunden mår skit men inte "törs visa det" för sin husse/matte utan mer eller mindre lider hela tiden, eller ännu värre den visar hur illa den mår men ägarna tror bara "den har blivit lite gammal och skröplig"... Och så lider djuret som få men ägarna vägrar ta livet av den. Det är djurplågeri men när vuxna människor mår likadant då ska "man leva för andra tar illa upp om man dör" ???
Nope så funkar det inte.. antingen så är det djurplågeri eller inte och nu vet ALLA att det är djurplågeri, då är det även plågeri att låta en människa behöva lida så. Människor kan ju dessutom göra sej förstådda men ändå får de tillbaka "nej men så illa är det inte" ...

 

[Sel]

För mig är det bara att tänka på andra som fungerar. Jag är liksom helt på det klara med att jag vill dö, och att jag lever är endast för andras skull. Men samtidigt brottas jag väldigt mycket med just det där med att varför ska jag plågas och lida, varför ska jag tvingas leva bara för någon annan vill det? Jag får alltid upp en (fritt och helt felaktigt översatt) låtrad i huvudet när jag tänker på detta som för mig betyder något i stil med "från och med nu, är det inte dags att vara lite egoistisk?"/"från och med nu är det dags att vara egoistisk", och jag tycker det fångar en hel del av den här kampen.

Men det är ju svårt för det är ju så himla olika. Något som kan vara räddningen för någon kan ju vara sista hugget för någon annan.

Det är ju helt klart ett enormt svårt ämne och omöjligt att säga rätt eller fel om något. Men jag tycker att man ska vara försiktig med det klassiska. Jag får så ont i hjärtat varje gång jag hör någon kallas för feg eller svag när den kämpar med psykisk ohälsa.
Själv lever jag för djuren. Jag tror den är en typ av självmedicinering att alltid ha några stycken, så att det skulle vara besvärlig att se till att de har det bra om jag plötsligt försvinner. Vad du än hittat som är ditt ankare, är det rätt för dig.

 

[Tranan]

Söka hjälp är absolut det första, hos kvaificerad personal. Jag är glad att du gjorde det!

Men samtidigt vore det skönt att kunna lyfta ämnet utan att känna den där rädslan för både skuldbeläggande och att eventuellt bli inlagd.

Att bli inlagd är det som skrämmer mig mest tror jag.
Men jag kan väl säga att när hjärnan börjar glida mot självmord så "ljuger den".
Jag önskar bara att alla som mår dåligt mentalt får hjälp.

 

[Lyan]

Jag vill inte leva men jag kommer inte ta livet av mig som det ser ut nu för jag dör ju ändå inte. Minst två gånger skulle jag ha varit död men ändå sitter jag här. Brukar ”skoja” om att om jag hade hoppat framför tåget så hade jag hamnat mellan hjulen istället för att bli mos. Eller få ben eller armar överkörda och få ett ännu sämre liv än det jag redan har
Det där med att man ska leva för sina anhöriga tycker jag är så rutten dubbelmoral. Att få höra att man är feg som tar livet av sig är jag också dödens trött på för det krävs jävligt mycket mod och förtvivlan för att ta steget från tanke till handling!
En annan sak som jag blir förbannad på är när folk envisas med att jag är stark. Jag är inte stark! Jag har bara inget val!

”Du blir, under pistolhot, tvingad att råna en bank. Är du då stark som rånade banken trots att du inte ville? Är du svag som inte vågade sätta emot och säga stopp? Eller är det ibland helt enkelt så att man inte är något av det utan att omständigheter som man inte kan påverka tvingar en att göra ett val och att det inte alls handlar om styrka eller svaghet i ens person?”

 

[Nahar]

Söka hjälp är absolut det första, hos kvaificerad personal. Jag är glad att du gjorde det!

Men samtidigt vore det skönt att kunna lyfta ämnet utan att känna den där rädslan för både skuldbeläggande och att eventuellt bli inlagd.

Jag tänker att det är stor skillnad på en opersonlig diskussion om etik och en diskussion om hur personer med de tankarna tänker, känner, och bäst hjälps. Även därför som det är svårt att lyfta ämnet tror jag; så många är berörda personligt och har svårt att koppla bort det känslomässiga.

 

[Sel]

Jag har också levt med mörka tankar från mycket ung ålder, i långa perioder verkligen på gränsen... men nu samexisterar vi för det mesta bara, mörkret och jag. Jag lyfter aldrig någonsin detta (och har aldrig gjort) med någon närstående just för att det är det där klassiska bemötandet jag förväntar mig.

 

[Sel]

Jag tänker att det är stor skillnad på en opersonlig diskussion om etik och en diskussion om hur personer med de tankarna tänker, känner, och bäst hjälps. Även därför som det är svårt att lyfta ämnet tror jag; så många är berörda personligt och har svårt att koppla bort det känslomässiga.

Det har du rätt i. De flesta som har starka åsikter har ju upplevt det från en sida eller en annan.

 

[Nahar]

Det har du rätt i. De flesta som har starka åsikter har ju upplevt det från en sida eller en annan.

Oftare de anhöriga i min erfarenhet. Inte någon enorm sample-size, men som en som också har haft suicidtankar och försök så är det ofta andra som är i min sits (som alltså inte längre mår dåligt men lever med mörkret som du så fint säger) som inte har problem med att prata om det egentligen. Men ta upp det med mina anhöriga, som du också skriver, skulle jag aldrig göra. Bara jag andas om att jag inte är på topp mentalt får jag femton "ska vi vara oroliga nu?"-sms. Väldigt kontraproduktivt imo.

 

[Mumfie]

Men om du översätter det i tex en gammal hund. Tänk dej att hunden mår skit men inte "törs visa det" för sin husse/matte utan mer eller mindre lider hela tiden, eller ännu värre den visar hur illa den mår men ägarna tror bara "den har blivit lite gammal och skröplig"... Och så lider djuret som få men ägarna vägrar ta livet av den. Det är djurplågeri men när vuxna människor mår likadant då ska "man leva för andra tar illa upp om man dör" ???
Nope så funkar det inte.. antingen så är det djurplågeri eller inte och nu vet ALLA att det är djurplågeri, då är det även plågeri att låta en människa behöva lida så. Människor kan ju dessutom göra sej förstådda men ändå får de tillbaka "nej men så illa är det inte" ...

Nej precis, det är det jag brottas med. Jag tycker ju själv att man borde få välja om man vill dö men jag ser också problematiken i det, kanske? Men ja, det är konstigt hur man till varje pris ska hålla människor vid liv trots enormt lidande eller ingen chans till förbättring när man samtidigt är överens om att man i en sådan situation låter djuren gå, hur sorgligt det än känns.

Det är ju helt klart ett enormt svårt ämne och omöjligt att säga rätt eller fel om något. Men jag tycker att man ska vara försiktig med det klassiska. Jag får så ont i hjärtat varje gång jag hör någon kallas för feg eller svag när den kämpar med psykisk ohälsa.
Själv lever jag för djuren. Jag tror den är en typ av självmedicinering att alltid ha några stycken, så att det skulle vara besvärlig att se till att de har det bra om jag plötsligt försvinner. Vad du än hittat som är ditt ankare, är det rätt för dig.

Jag håller helt med om att det är fel att kalla någon feg eller svag, verkligen! Det är ju verkligen inte det det handlar om.