Ja ni måste prata om hur ni ska separera och det är just det jag menar kan vara lättare att lägga upp en strategi för i lugn och ro utan att han är närvarande. Helt enkelt ta en break och fundera igenom allt. När man lever i något hela tiden kan det vara nästan omöjligt att se vilka steg man ska ta, i vilken ordning och på vilket sätt. Det kan räcka med att komma bort några dagar, få samla sina tankar, se på situationen lite utifrån och lägga upp en plan. Du måste inte veta varenda steg nu genast utan det kommer utkristallisera sig när du vet vad som gäller och du vet hur du vill leva. Ibland räcker det att veta att man inte vill leva som man gör och ta det därifrån men du behöver veta vad som är viktigt att tänka på, vad som gäller enligt lagar och regler och framförallt behöver du orka ta tag i tankarna utan hans ständiga inblandning.
Jag menar inte att du ska agera hals över huvud utan att du ska lägga upp en plan för hur du ska komma ur den här destruktiva relationen. En översiktlig plan där du har stegen klara för dig. Det handlar inte om att lämna imorgon utan att göra upp en plan, där du vet hur du ska gå tillväga steg för steg på din väg mot friheten. Du har tagit första steget genom att skriva om eran relation. Nästa steg kan vara kontakt med vården, kontakt med familjerätten, med de som vet vilka lagar och regler som gäller. När du har allt sådant klart för dig (och då gärna på papper så att du kan gå tillbaka och kolla upp om det behövs) så kommer saker att hända. Du kommer få saker att hända. I vissa fall får man ta till knep, man får säga saker till hans fördel, dvs. vända på det för att han ska se fördelarna för honom, man får ta till det som behövs för att komma därifrån. I en normal relation kan man säga, "det här fungerar inte för mig, jag vill separera" men det är inte så enkelt i en destruktiv relation.
Du har klarat av, till ett högt pris, att leva i den här destruktiva relationen och du kommer också att klara av att lämna. Du vet vad han går igång på och du vet hur han kommer reagera och jag gissar att det är det som gör dig rädd. Kanske kan det vara bra att prata om det här när någon annan är närvarande? Någon professionell som kan styra samtalet lite vid behov. Du behöver helt enkelt skydd, ett skydd som består av kunskap, kontakter, både professionella och någonstans att ta vägen vid behov och den där styrkan jag vet kommer uppenbara sig när du inser att det finns en väg ut.
När du har tagit upp det här med honom har du tagit det steget. Då tar du nästa steg oavsett om han är med på tåget eller inte. Det handlar inte om er längre, det handlar om dig och dina barn och vad som är bäst för er. Jag förstår att du fortfarande tänker på hans bästa, förmodligen helt omedvetet och av gammal vana och det är det du måste ändra på. Du måste börja tänka framåt, sluta trampa gyttja och börja gå men innan dess ska du ha saker klart för dig. Du ska veta dina rättigheter och du ska veta vad som gäller och du ska ha stöd omkring dig.
Du agerar redan. Du funderar, du tar kontakt, du beskriver här hur det faktiskt är. Du är inte feg, du vet bara inte just nu vad du ska tro.
