Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Sar]

Någonstans senaste året började jag dessutom tänka att jag vill separera från min sambo.
Jag är trött på att leva så ojämlikt, få göra så mycket av hushållssysslorna och sköta hus och trädgård i princip själv.
Då låg det i ett perspektiv ungefär om 5-10 år.

I somras blev jag ganska på det klara med att jag faktiskt var less på relationen och ville separera snabbare. Målet låg då inom två år.
Vi, min sambo och jag har även pratat om det och varit överens om det " när jag blir bra" ungefär.
Min pappa hade skilt sig från min mamma efter ett (mestadels halvdåligt) äktenskap som varat i 50 år, träffat en ny kvinna och gift sig inom loppet av ett och ett halvt år.
Det inspirerade mig och jag insåg att man KAN faktiskt.

Hade en mäklare ute i somras som värderade vårt hus och ekonomiskt sett skulle separationen vara oproblematisk för oss båda. Huset hade nästan dubbla värdet mot det vi köpte det för.

Så då var planen att jag skulle börja arbetsträna, vilket jag gjorde i våras.
Det gick inget vidare. Allt för mycket kom emellan. Min sambo stöttade mig inte alls och till slut fick jag avbryta.

Nu ska jag börja igen men då har min sambo blivit ännu mer på mig.
Nu gör han ingenting hemma längre. Jag är dödstrött för det mesta.
Dessutom börjar han bli arg om han har lagat mat till barnen mer än två dagar i sträck, så jag började bli stressad och försöka förebygga såna här irritationsmoment. Om jag bara är perfekt så blir allt bra.......
Han gör alltså ingenting annat hemma längre i form av hushållssysslor. Det är maten och det gnäller han om.

Jag vill flytta nu, typ.
Är beredd att ge upp min trädgård, som är mitt livsverk och huset som jag inrett, målat, tapetserat och sytt till själv.
Men det går inte, för jag måste arbeta för att få lån på banken.
Det spelar ingen roll om bostaden jag köper kostar 1,5 milj och jag lägger 1 milj kontant vilket faktiskt är ett helt rimligt scenario.
Jag måste alltså arbeta och jag har inte ens börjat arbetsträna igen.

Börjar tro att sambon faktiskt är ganska nöjd med att ha det såhär dessutom.
Han själv tar inte upp flytt eller separation överhuvudtaget, vilket han har "skrämt" mig med förut.

Så där står jag nu. Målet är att "stå ut" till sommaren, sälja huset i augusti oavsett om jag arbetar eller inte. Ta hjälp av alla jag kan, pappa, mamma med lån, bankkontakter, borgenär osv.
Har pratat med pappa om saken också så han vet att läget inte är bra.

Får även komma dit och bo hos dom ett par dagar om jag vill andas ut lite.
Problemet är att jag vill vara med mina barn så mycket som möjligt och jag älskar fortfarande att vara i huset och trädgården så länge mannen inte är hemma.

Men varför är det just du som ska åka iväg för att hämta kraft? Ni får väl turas om eller så hyr helt enkelt sambon en lägenhet och du roddar huset tills det är dags att sälja?! Om jag minns rätt från förra tråden så är inte sambon intresserad av att behålla huset och han lär väl vara intresserad av ett då högt pris dom möjligt för huset vilket bara torde vara möjligt om du roddar hus och trädgård då han är ointresserad. Ställ dig också i alla möjliga hyresköer.

 

[Vallmo]

Varför inte skaffa en hyresrätt och dra direkt? Så kan huset säljas nu och du har friheten att leta nytt boende när huset väl är sålt.

Ta en hyresrätt, flytta, kom i fatt så kanske du kan börja jobba och med tiden köpa en bostad. Pengarna för huset sätter du på banken så länge.

Hyresrätter existerar inte längre där jag bor. Och till dom få som finns är det kötid i flera år.
Och med min sjukpenning så får jag för lite pengar för att kunna betala hyran.

Det billigaste för mig är att sälja huset och köpa billigt.
Problemet är att jag inte ens då får lån även om min kontantinsats ligger mellan 700-1 milj.
Men jag får hjälp av pappas bankkontakter och ska kolla om mamma kan gå i borgen för mig.

Planen var att jag skulle "stå ut" tills jag jobbade och får åtminstone 75% lön. Då är det inga som helst ekonomiska hinder.

 

[Vallmo]

Som vanligt tipsar jag om "insikts- och tröstbloggen" på www.separation.se
Kolla där lite och försök ta in det som Michael och alla aktiva skriver. Jättebra!

Det här är också en bra sida http://www.varningstecken.n.nu/

...och så håller jag med - hitta en hyresrätt och flytta så fort som möjligt! Lycka till!

Tack!
Det är den där med varningstecknen.nu som jag läser varje kväll. Avsnittet passiv-aggressiv är som klippt och skuret för min sambo.

 

[Vallmo]

"

@Vallmo, du förstår att din man trycker ner dig för att det är ganska så behagligt för honom att ha dig där nere? Han gör det inte för att han tycker illa om dig eller så, utan det handlar mer om att han tycker att det är ganska så bekvämt att ha dig där du är. När du är sjuk och när du inte pallar någonting så känner han sig stor, stark och frisk. Den som har makten. Och uppenbarligen gillar han det. När du börjar bli för frisk försöker han därför att trycka tillbaka dig så han blir stor och stark igen. Det är inte alls ditt fel och ingenting du kan göra kommer att ändra hans känsla. Du kan göra allting i din makt för att få vardagen att funka med hushållsgöromål, ta ansvar för allting, jobba heltid etc, men det spelar ingen roll för hans känsla nu när han fått känna på den. Du kan inget göra för att förändra denna situationen du befinner dig i, det är han som måste ändra sig och det vet vi alla att han inte kommer att göra.

Det du däremot ska göra är att vara medveten om detta och ställa dig utanför hans spel. Nu när du vet att han känner sig stor och stark när du mår dåligt ska du spela på det. Med rätt manipulationsteknik kommer han inte ens behöva trycka ner dig längre för att känna sig stor och stark själv, men det är givetvis en lång väg att gå och ett sjukt ohälsosamt förhållande.

Skulle du inte ha råd att bo kvar i huset? Är det helt uteslutet? Gå och prata med banken.

Och jo, du ska ut och arbetsträna så du kommer bort från hemmet. Och han behöver en kommentar eller två att han får skärpa till sig, skit i husfriden. Ju starkare du blir ju svagare blir han och i bästa fall kanske det är han som drar. Att arbetsträna är nog det bästa som kan hända just nu. Komma ut från hemmet, få känna att du kan andra saker, att du är värdig och att det fungerar. Och ja, du kommer att vara skittrött, men det får vara så. Umgås med dina barn och se till så att de får mat, men skit i resten runt omkring. Och nu är det ju ingen trädgårdssäsong ändå, så nu är det inte samma arbetsbörda hemma. Skit i städning mm, det får karl göra om han blir less på hur det ser ut.

Du kan!

Som jag skrev tidigare, väldigt, väldigt bra inlägg.

Jag har blivit väldigt medveten om hans "knep" och kan precis som du säger ställa mig utanför det. Jag märker också av hans frustration även om han givetvis inte säger något. För pratar, det gör han aldrig.
För mig känns det bättre nu. Jag känner mig boostad och en hel del stress från förra och förrförra veckan är borta.

Jag tror också det har varit väldigt bekvämt för honom att jag blev sjuk. I början var det givetvis jobbigt för honom men nu i efterhand kan jag se att han där någonstans började se fördelarna med att ha "övertaget" och vara den starka, sansade personen.
Han tog även mig i försvar och tog hand om mig när jag var som sämst.
Stod upp för mig när mina föräldrar betedde sig som skit mot mig och hade en lång mailkonversation med dom. Givetvis var jag tacksam och han var ju såklart en riktig hjälte.

Innan jag blev sjuk, och jag tror också det var en ganska stor anledning till att jag blev sjuk, så tog jag upp vissa problem i vår relation.
Alltså hans och min relation.
Det var vissa bitar han inte riktigt fixade, han var alltså dysfunktionell på flera plan.
Vi levde helt enkelt inte som normala par gjorde.
Jag försökte och försökte, men inget funkade.
Tog jag upp det så kastade han tillbaka det på mig igen.

Jag trodde knappt det var sant.
Vi var ju världens bästa par. Vi gjorde allt ihop, hade hästar, red tillsammans, renoverade vårt hus på landet tillsammans osv.
Alla stallkompisar var avundsjuka för att vi red tillsammans och hade så kul ihop. Den här tiden var min lyckligaste tid i mitt vuxna liv.

Och sen försvann allt, jag blev deprimerad för jag blev varken sedd, uppskattad, kärleksförklarad på något sett. Livet var så annorlunda och jag kunde inte tro att det skulle bli så här någonsin.

Han klarade av att vara pappa till våra barn, men inte vår relation.
Det kändes som allt hade tagits ifrån mig, först han, sen min kropp, sen tog han mina barn ifrån mig och sen min kropp igen efter alla djävla mediciner.

Sen när jag var tillräckligt sjuk och fet, ja då blev "våra problem" sekundära och allt fokus vreds åt ett helt annat håll.

Det har varit en lång och smärtsam resa. Det har tagit tid för mig att förstå att vi aldrig skulle få tillbaka "det".
Jag hade ju gjort allt, uppfyllt min del, gått i terapi och tagit mediciner osv.
Sen inser jag att han har ingen som helst plan på att försöka jobba på vår relation.
Antagligen är det för stort och jobbigt för honom, så skulle han verkligen ta tag i sig själv som jag har gjort så skulle han nog få det jättejobbigt.
Istället tar han den korta vägen och placerar allt i mitt knä.

Jag ser det nu. Jag förstår det och jag förstår också att han är frustrerad, kanske rädd och, ja jag vet faktiskt inte......

Jag SKA arbetsträna och börja jobba. Den här gången SKA det funka.
Städningen kommer jag skita i om jag inte orkar. Jag tar en städfirma om det behövs och då betalar jag dom från hans privata konto.

 

[Vallmo]

@Vallmo Buke gasar på dig. Och det är bra, du har fått många insikter sedan du började berätta din historia.

Men jag undrar: tror du att någon av dina behandlare kan hjälpa dig igenom en separation? Du skrev att du nyss slutat din individualterapi, men det kanske finns någon annan behandlare som du kan ta stöd av? Jag vet att du sagt att de inte tyckt att arbetsträning och separation är någon bra kombination, men frågan är vilket du bör ta först. Arbetsträning verkar inte ge dig kraft till separationen - men en separation kanske kan ge dig kraft till arbetsträning.

Det är bra att du får pepp men risken kanske är att det som väntar dig framstår som en promenad i parken. Det kommer det inte att vara. Det är det inte för någon - och du har ju din sårbarhet (tycker det är riktigt bra ord du har för det). Jag tror tror inte att du ska glömma att du genomgått en lång behandling med perioder av slutenvård för svåra diagnoser. Någon skrev, i den allmänna peppyran, att hon inte trodde att du hade den där diagnosen och i mina ögon är det att gå åt helsike för långt - ingen på buke kan trumfa hur psykiatrin diagnosticerar dig. (Dessutom måste de ju ha gjort något rätt, eftersom du efter deras behandling inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen).

Men oavsett diagnos, jag tycker sårbarhet är ett mycket bättre ord. Och den har du ju. Därför tror jag att det skulle kunna vara till stor hjälp för dig med en professionell behandlare som känner dig och som finns där genom den här processen - så att du inte kastar dig ut på ett gungfly och går ner dig. Som du beskriver din man så hade han nog kunna ställa till det ordentligt även med genomsnittligt sårbara personer - och du har ju lite större sårbarhet än så.

Och om den här drapan nu känns helt fel, skit i den. Du ska ändå inte tro allt som står på Buke.

Jättebra inlägg @mandalaki och väldigt mycket av det du skriver stämmer verkligen på pricken.
Jag känner att jag måste ta det lugnt. Jag ska erkänna att jag blir lite stressad av att buke gasar på, som du säger.
Det var bara för tre veckor sedan jag började tänka i dom här banorna.
För mig är det på tok för kort tid för att börja göra stora livsstilsförändringar som att sälja, flytta , bryta upp osv.

Precis som du skriver så har jag ju min sårbarhet, eller emotionell instabil personlighetsstörning. Jag vet, för det har jag fått lära mig att gör man (vi med såna diagnoser) något väldigt impulsivt så kan det bli väldigt jobbigt och väldigt fel. Och även farligt.
Att jag inte skulle ha diagnosen är otänkbart med tanke på alla tester man går igenom.
Jag prickade dessutom in 9 av 9 kriterier. 5 räcker för diagnos.
Idag kanske jag inte uppfyller kraven för diagnos men sårbarheten finns kvar med den stora skillnaden att verktygslådan blivit bättre.

Jag har pratat med min KP på FK och hon vet om min situation.
Jag har försökt få tag på min läkare för att diskutera strategi och om jag kanske har en möjlighet att få fortsatt enskild terapi. Det borde inte vara omöjligt.
Skulle det bli riktigt, riktigt jävligt så finns möjligheten att läggas in också.

Som jag känner nu vill jag ge arbetsträningen en chans även om vi fortfarande bor under samma tak. Jag är bättre förberedd och om jag kan få stöd så kan det nog funka.
Jag tror att kommer jag in i jobbet så kommer problemen hemma få mindre betydelse.
Jag är inte lika beroende av honom, jag tjänar pengar, får bekräftelse osv.

Allt det där på jobbet gjorde att jag höll mig uppe väldigt länge innan jag blev sjukskriven.
Jag tor jobbet är bra för mig helt enkelt, bara jag kommer in i det.

 

[Vallmo]

Men varför är det just du som ska åka iväg för att hämta kraft? Ni får väl turas om eller så hyr helt enkelt sambon en lägenhet och du roddar huset tills det är dags att sälja?! Om jag minns rätt från förra tråden så är inte sambon intresserad av att behålla huset och han lär väl vara intresserad av ett då högt pris dom möjligt för huset vilket bara torde vara möjligt om du roddar hus och trädgård då han är ointresserad. Ställ dig också i alla möjliga hyresköer.

Ja, lite så tänker jag också faktiskt.
Varför är det JAG som ska dra? För att sen komma hem till en vanvårdat hus med en vanvårdad trädgård som gör att vi båda förlorar pengar vid försäljningen.
Han har alla möjligheter i världen att kunna hyra något.
Bra inkomst och fast anställning.

Han vill inte behålla huset för han säger att han inte kan sköta det själv.
Fine, känner jag.
Jag har inte råd att bo kvar själv. Eller jag har råd att bo här själv, men jag har inte råd att köpa ut honom.
Däremot vill jag göra allt som står i min makt för att få så bra betalt som möjligt för huset.
Det kommer avgöra vilket slags boende jag kan kosta på mig efter en försäljning och det i sin tur kommer antagligen påverka min boendesituation för resten av mitt liv.

Sen är jag inte beredd att gå ifrån mitt hus och min trädgård idag. Dålig ursäkt, kanske.
Just nu är det hela min identitet.
Det är en process helt enkelt och jag kan helt enkelt inte ta några desperata beslut när det gäller det.

 

[Vallmo]

Varför ska du vänta till hösten 2017 med att börja leva. Vad är det som gör att det är lättare då än det är hösten 2016? Det kommer vara lika mörkt, rått och jobbigt då som det är nu. Rättare sagt det kommer vara ännu jobbigare för då är du ännu mer söndersliten av dessa gliringar.
Jag är inte förvånad över att du inte orkar jobba när du är i den relation du är. Det som orar mig är att du inte verkar förstå vilka långtidskonsekvenser det får för dig, och nu tänker jag inte på att det är svårare att få jobb och blir lägre penssion. När man är utsatt för psykisk misshandel så är det något som går sönder inom en. Jag är ganska säker på att det är något som inte går att reparera helt utan man får leva med skadan resten av livet. Det går att leva med det men man får hela tiden lägga energi på att ta sig runt de skador man fått på psyket och det går åt massor av energi till det. Tro mig det är inte värt det (och nu har jag liksom MacGyver sagt mer än jag brukar)

Jag vet inte!
Det känns väldigt tufft att läsa vad du skriver. Jag blir rädd.
Det är jobbigt och du har säkert rätt.
Jag ÄR livrädd för skadorna som kan bli livslånga. Jag känner till det och jag känner att jag inte orkar ta in allt just nu.
Jag behöver sortera i huvudet lite först. Jag har nog fortfarande inte fattat hur illa det är.
Jag behöver bolla det här med min terapeut om jag kan få börja där igen, vilket jag hoppas.

 

[Vallmo]

Jag har inte läst allt men måste ändå skriva detta.

Det du har blivit utsatt för kallas "Gaslighting".
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gaslighting
Du kan läsa om det på olika ställen på nätet.
Och det är psykisk misshandel.

Ni skall separera med bodelning.
Du kan då bli tilldömd den gemensamma bostaden under en övergångstid.
Du kan dessutom också bli tilldömd ekonomiskt bistånd från mannen.
Kommunens familjerådgivning kan hjälpa dig.

Sambolagen.
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...attningssamling/sambolag-2003376_sfs-2003-376

Så du menar att jag kan få rätt att bo själv (med barnen) i bostaden tills vi sålt den och att han har viss ekonomisk skyldighet?
Hur gör jag då?
Är ingen hejare på att läsa lagtexter men menar du att jag kan kontakta kommunens familjerådgivning och så kan dom hjälpa mig med detta?

Det låter ju toppen!

 

[cirkus]

Sen när jag var tillräckligt sjuk och fet, ja då blev "våra problem" sekundära och allt fokus vreds åt ett helt annat håll.

Här tror jag att du fångar något viktigt i en enda mening.

 

[Mia_R]

Jag vet inte!
Det känns väldigt tufft att läsa vad du skriver. Jag blir rädd.
Det är jobbigt och du har säkert rätt.
Jag ÄR livrädd för skadorna som kan bli livslånga. Jag känner till det och jag känner att jag inte orkar ta in allt just nu.
Jag behöver sortera i huvudet lite först. Jag har nog fortfarande inte fattat hur illa det är.
Jag behöver bolla det här med min terapeut om jag kan få börja där igen, vilket jag hoppas.

Jag tycker du handlar helt rätt som ser till att du får stöd under den här processen, det är tufft att separera även utan att man har några diagnoser på papperet.

 

[Vallmo]

Vill ge dig en enorm eloge @Vallmo att du faktiskt har startat din livs första tråd på buke och den process o livsresa du har påbörjat.

Tack!
Jag är övertygad om att mycket kommer hända och det känns toppen att ha så många som stöttar.

 

[Vallmo]

Vad säger din sambo om du lugnt och sansat ställer frågan: varför är du tillsammans med mig?
Inte varför bor vi ihop, eller varför separerar vi inte, utan just varför HAN stannar hos dig.
Är det för att han trots allt tycker om dig, är det för barnens skull, bekvämlighet?
Är det för att han tycker om dig får han börja behandla dig bättre och du förklarar hur han får dig att må.
Är det för barnens skull får han börja hjälpa till mer hemma.för barnens skull.
Är det bekvämlighet så förklarar du att du tröttnat på att vara hushållerska och tänker inte slava för honom mer.

Sen spelar det ingen roll för huruvida ni ska separera eller inte, men kanske kan det göra något åt den akuta situationen. Inget anklagande utan en fråga, som får leda till en diskussion. Han ska inte prata bort det på något sätt, utan svara rakt på frågan.

Sen ekonomin så kanske du har rätt till bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd? Jag förstår att du vill planera ordentligt med tanke på sonen och hur han hanterar förändringar. Det blir ju en stor förändring, men det kommer gå bra.

Väldigt, väldigt bra inlägg och bra med en lite annan vinkling också.
Jag är också nyfiken på svaren, nämligen.
Jag tror faktiskt inte, om jag försöker se det från hans perspektiv, att han är särskilt nöjd med mig heller.
Jag tror han mest blir provocerad av allt jag gör och all "fritid" som han tycker jag har i och med min sjukskrivning.
Jag tror han rättfärdigar sitt beteende med att inte föra ett skit eftersom jag inte jobbar och inte tjänar lika mycket
Jag tror också att han känner att han inte kan dumpa mig i nuläget pga ekonomin.
Hans verbala misshandel kanske är ett utryck för hans frustration? Nu menar jag inte det som en ursäkt, för det är aldrig en ursäkt för att bete sig illa.
Vad vet jag? Men jag har faktiskt tänkt på det.

Frågar vi honom kommer vi få helt andra svar.
Han kommer säga att jag var (och fortfarande är - för det går aldrig att ändra på) en urusel förälder. Jag var dålig, det var jag. För jag mådde dåligt.

Och han, han kan aldrig förlåta mig för det (att jag blev sjuk) och han kommer aldrig kunna få kärlekskänslor för mig igen.
Och nu är jag dessutom ful och fet.

Det är vad jag ungefär tror att han kommer säga.
Gissa varför jag tycker det är jobbigt att dra upp det?

 

[Vallmo]

Och vilka signaler ger det till dina barn att INTE dra?? Föreställ dig att du hade en dotter (förstod det som att du har två pojkar?) - skulle du då vilja att hon stannade kvar i en sådan relation som du har när hon är vuxen? Eller skulle du vilja att hon lämnade? Kanske att hon hade modet att lämna för att hon många år tidigare sett sin mamma göra samma sak? Och med tanke på att du har söner - skulle du vilja att de behandlade en framtida sambo eller hustru som deras pappa behandlar dig? Eller skulle du vilja att de fick veta - till exempel genom att du lämnar - att vissa beteenden inte, under några omständigheter, är OK? Du har makten att inte bara göra valet för din egen skull, utan också att påverka dina barns kommande relationer och deras människosyn...

Precis så!!

Jag har skapat mönster för min avkomma. Jag insåg inte det då - men det är oerhört klart nu. Det som var hens värld under hela uppväxten har självklart format henom.

Önskar jag hade det ogjort.

Jag har inte riktigt sett det så ur barnens perspektiv. Inte förrän nu när jag började skriva här på Buke.

I min värld, eller i vår värld är det han som har varit den "bra" föräldern och jag har varit den dåliga.
Det är först på senare tid jag har börjat ta för mig igen när det gäller föräldrarskapet. Första gången jag insåg att han inte var "perfekt" hände bara för några månader sedan.

Att dra, ja det har jag ju redan gjort.
Fllera gånger. 2013 var det 3 månader på sjukhus och 2014 var det sammanlagt 100 vårddygn.
Så att dra för mig och för barnen, är synonymt med att jag är sjuk och inte orkar ta hand om dem.
Efter det har jag kämpat så otroligt mycket för att få dom tillbaka och det har gått bra.

Ja, ni har ju läst själva att jag ofta skrivit att han är i alla fall en jättebra pappa.

Och, ja, jag får ångest. Jag vet!
Jag känner redan att jag har påverkat mina barn negativt.
Min sambo påminner mig om det av och till. Inte lika frekvent nu, men förut var det väldigt ofta.

Jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Det känns som hur jag än gör så gör jag fel.

Att tänka utifrån det scenariot ni skriver är alldeles nytt för mig.
Jag hänger inte med, helt enkelt.

 

[Vallmo]

Jag tycker att du ska åka iväg några dagar. När man gör det så ser man oftast nyktrare på situationen, man kan lägga upp en vettig plan och börja någonstans. Som jag skrev i en av de andra trådarna så är det ingen realistisk plan att om 10 månader så händer det. Du måste ha en kortare plan tidsmässigt, en plan som är överskådlig och realistisk och där du tar steg för steg hela tiden. Det är så lätt att en tiomånadersplan går i stöpet för då blir det en vana att ha en utväg, en vana som tröstar likt en snuttefilt och du gör inget aktivt hela tiden för att få ett bättre liv och det gör att du hänger kvar iallafall av gammal vana. Vi människor har lättare för att stå ut om det finns en tidsplan oavsett vad det gäller, vet vi inte skapar det oro men när vi vet är det lättare att stå ut och du ska inte stå ut! Dessutom blir varenda liten bra grej jättestor och du kommer tänka, "det är nog inte så illa iallafall". Men det är illa. Just i det här är den verbala misshandeln inte det viktigaste (jag vet att du har svårt att ta till dig att det verkligen är så vissa stunder) utan det viktiga är att du inte mår bra i förhållandet. Ett förhållande ska göra livet bättre på alla plan. Man ska kunna välja varandra varje dag ärligt och öppet av kärlek. Kan man inte det är det dags att gå. Livet är alldeles för kort för att stanna i en relation där man inte får den underbara kicken av kärlek.

Den verbala misshandeln är helt vidrig och just nu ska du inse att du är värd det liv du faktiskt vill ha. Fokusera på dig och dina barn. Se det som faktiskt är viktigt i livet. Lämna all gammal skit bakom dig och lev det livet du vill leva.

Sälj huset och be din pappa gå i borgen för dig. Ordna upp allt praktiskt i ditt liv och ta det därifrån sedan. Det är så mycket enklare att läka när ingen häller syra i såren hela tiden. Släpp det här att din kropp och själ tagits ifrån dig, ta tillbaka det istället! Sätt ner foten inför dig själv och gör förändringarna trots att det känns jobbigt och kämpigt. Jag kan lova att du inte kommer behöva lägga ens en tiondel av den energin du lägger på att bara överleva idag på att få tillbaka dig själv så som du vill vara när du väl har kommit därifrån. Det är så värt den jobbiga förändringen. Att hoppa är att tappa fotfästet ett tag men det kommer bli så mycket bättre när du väl vågar hoppa.

Ja, jag tror att det kan vara bra att komma bort ett par dagar.

Först och främst måste jag ju prata med sambon om vi ska göra dom här förändringarna.
Jag kan ju inte sälja huset själv utan att prata med honom.
Och det är just det jag bävar för, att prata. Att lägga korten på bordet.
För vad händer om jag gör det och ingenting händer. Det kanske blir värre och hur sjutton ska jag orka då?
Jag kanske är feg som inte agerar bums?
Jag vet inte, men just nu känns det så rörigt i huvudet.
Jag tror jag måste låta saker och ting sjunka in lite och framförallt prata med mina proffesionella kontaktpersoner

 

[ameo]

Ja, jag tror att det kan vara bra att komma bort ett par dagar.

Först och främst måste jag ju prata med sambon om vi ska göra dom här förändringarna.
Jag kan ju inte sälja huset själv utan att prata med honom.
Och det är just det jag bävar för, att prata. Att lägga korten på bordet.
För vad händer om jag gör det och ingenting händer. Det kanske blir värre och hur sjutton ska jag orka då?
Jag kanske är feg som inte agerar bums?
Jag vet inte, men just nu känns det så rörigt i huvudet.
Jag tror jag måste låta saker och ting sjunka in lite och framförallt prata med mina proffesionella kontaktpersoner

Nej, du är inte feg som inte agerar bums! Du gör helt rätt i att reda ut dina egna tankar innan du presenterar något som du inte ens själv vet hur du vill att det ska se ut i framtiden.
Och, jag skulle nog tycka att det vore bra om du har en utväg - en nödutgång - klar innan du lägger korten på bordet, så du vet att du inte behöver bo under samma tak som honom i ett par månader till om han skulle flippa ur fullkomligt...

 

[Inte_Ung]

Är ingen hejare på att läsa lagtexter men menar du att jag kan kontakta kommunens familjerådgivning och så kan dom hjälpa mig med detta?

Ja de kan allt sådant.
Det som ni skall göra är en bodelning och fram till att den är klar så har den med stört behov av bostaden rätt att behålla den.
Det där gör man i Tingsrätten.

Men börja med att boka tid på Kommunens Familjerådgivning de kan det där mycket bättre än vad jag gör.

 

[Inte_Ung]

Nej, du är inte feg som inte agerar bums!

Nej det är klokt.
Det är ju bra att först ta reda på åt vilket håll man skall springa så att det inte blir ur askan och in i elden.

 

[Inte_Ung]

Jag tror jag måste låta saker och ting sjunka in lite och framförallt prata med mina proffesionella kontaktpersoner

Ja eftertanke är ett oerhört bra sätt att fatta rätt beslut på.
Men börja på Familjerådgivningen, de kan hjälpa dig med att beskriva resultatet av olika val.

 

[tanten]

Jag har inte riktigt sett det så ur barnens perspektiv. Inte förrän nu när jag började skriva här på Buke.

I min värld, eller i vår värld är det han som har varit den "bra" föräldern och jag har varit den dåliga.
Det är först på senare tid jag har börjat ta för mig igen när det gäller föräldrarskapet. Första gången jag insåg att han inte var "perfekt" hände bara för några månader sedan.

Att dra, ja det har jag ju redan gjort.
Fllera gånger. 2013 var det 3 månader på sjukhus och 2014 var det sammanlagt 100 vårddygn.
Så att dra för mig och för barnen, är synonymt med att jag är sjuk och inte orkar ta hand om dem.
Efter det har jag kämpat så otroligt mycket för att få dom tillbaka och det har gått bra.

Ja, ni har ju läst själva att jag ofta skrivit att han är i alla fall en jättebra pappa.

Och, ja, jag får ångest. Jag vet!
Jag känner redan att jag har påverkat mina barn negativt.
Min sambo påminner mig om det av och till. Inte lika frekvent nu, men förut var det väldigt ofta.

Jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Det känns som hur jag än gör så gör jag fel.

Att tänka utifrån det scenariot ni skriver är alldeles nytt för mig.
Jag hänger inte med, helt enkelt.

Vallmo - nu blir jag personlig.

jag stannade många år. Jag tänkte också att det bästa vore om jag flyttade så han och avkomman fick vara tillsammans - han var ju en så fin person.
När avkomman var 15 gick det inte längre och jag flyttade från min gård. Inte blev det han och barnet på gården! Avkomman vägrade bo med sin far och valde att bo hos en vän till familjen istället!

Som vuxen har barnet berättat att pappan svikit på så många sätt och att det faktiskt var bäst det som blev - boendet hos bekanten. Det skedde saker jag inte visste. inget stort och farligt. Men sådant som en spark på benet när hen försökte säga något vid middagar. Svek med löften och en på det stora ganska kall inställning till sitt faderskap. Jag var den trygga bojen av värme som det kretsade runt.

Allt detta har varit OERHÖRT svårt att ta till sig efter så ohyggligt många år som "dålig mor"

 

[Vinur]

@Vallmo jag har väl inte några direkta råd, men måste säga att det är så sjukt imponerande att se skillnaden nu mot när du började skriva. Så mycket mera klartänkt. Heja dig!