Jag kvävs

[malinsky]

Sv: Jag kvävs

Han kommer att tjaffsa om det mesta med all säkerhet. Men då har du nog mer distans när du inte är mittuppi det. Men med lite tur ebbar det ut med tidens gång... :-/

Man ska välja sina ex med omsorg, har jag lärt mig ;-) toooooo late!!

Idag funkar dock vår relation väldigt bra. Så det finns hopp ;-)

 

[athena]

Sv: Jag kvävs

Fast det är ju det lustiga i kråksången. Det funkar ju inte och han förstår inte varför det inte funkar för honom, men han anser att allt funkar bättre för mig. Motsägelsefullt? Så in i Norden!

Men där och då kommer det inte att vara ditt problem.

 

[Sar]

Sv: Jag kvävs

P: Nu är det dags att sova.
S: Jag vill att mamma ska läsa en bok för mig här i soffan först.
M: Det vill jag gärna göra om pappa tycker att det finns tid till det.
P: Men jag vill ju läsa den här boken XX för dig.
Sonen har satt en bok i händerna på mig.
P: Okej, läs den boken, sen går du och jag upp och läser den här i din säng.
Boken läses och sen blir det dags att gå upp.
S: Pappa jag vill att du läser boken här i soffan, så mamma också får höra.
P: suckar, men ger med sig (jag försöker att inte säga något alls, just för att pappa ska få ta ansvar för situationen själv). Boken blir läst i soffan.
P: Nu är klockan jättemycket, dags att sova.
S: Jag vill nog ha bådakväll, blir det bra pappa?
P är tyst.
P reser sig och säger: Nu går vi upp och sover.
Sonen tar mig i handen och försöker dra upp mig ur soffan.
S: Kom nu mamma, nu går vi upp och sover.
Pappa ser ut som ett åskmoln, men säger ingenting och jag får totalt hjärnsläpp och vet inte vad jag ska säga. Jag vill ju att pappan ska kliva in i situationen och inte hela tiden lägga ansvaret på mig, men då detta inte sker naturligt så säger jag att sonen behöver fråga pappa hur han vill att pappakvällen ska se ut. Sonen lägger upp sin allra gulligaste min och ber snällt att mamma ska följa med. Så blir det också till slut.

Nu kanske jag fattar dåligt alt. läser fel men i konversationen du skrivit ovan så känns det inte som att ni föräldrar verkligen är eniga inför barnet. Varför ber du sonen fråga pappan om hur han vill att pappakvällen ska se ut? Varför inte bara säga att du behöver göra annat så ikväll blir det pappa som lägger?! Oavsett.
Varför ställer du upp på en läggning som inte är din? Om du verkar "tillgänglig" för läggning så blir det ju dubbelt svårt för pappan att ro i land att lägga en son som redan innan helst skulle vilja att du la honom.
Jag tycker att det är sunt att barnen vet att de närsomhelst kan komma in i föräldrasovrummet (så har vi det också), däremot så är det skilt vem som är tillgänglig för läggning. Du måste ju självklart kunna gå ini ert eget sovrum och lägga dig och ni båda gör klart för barnet att det är pappan som lägger och den läggningen sker i barnets rum (blir han sedan rädd eller ledsen under natten får han ku självklart komma in i föräldrarummet och sova.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Fast barnen behöver väl inte tid. Det de behöver är ju att jag försvinner så att jag inte längre står i vägen för att de ska se hur fantastisk pappa är. Att jag sen försökt få honom att kliva fram sen de föddes har väl inte med saken att göra.

Min magkänsla ser ut så här men den håller på att kanaliseras och jag hoppas på att den ska bli så här

Nej just det. Vad dum jag är Fasen vad tid jag har slösat genom åren då



Jag håller tummarna för att din magkänsla snart mår bra igen

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Att jag sen försökt få honom att kliva fram sen de föddes har väl inte med saken att göra.

Och inom kort kommer du inte längre att ha en plats i hans liv som möjliggör att du försöker få honom att träda fram. Han kommer att ha sin relation till barnen och du din.

Hade jag varit han och läst det här, hade jag varit seriöst orolig för att ha dig mer eller mindre hängande över mig hela tiden, medan du övervakar att han gör på ditt sätt - eller på sätt som du kan godkänna - med barnen.

Det syns inte direkt i dina inlägg att du kommer ihåg att ni är två olika personer som inom mycket kort kommer att leva två olika liv, kring två barn (som dock är samma).

Du vet inte hur barnen kommer att hantera att bara ha honom till hands, och du vet inte hur han kommer att hantera det. Du vet bara hur deras försök att relatera ser ut när du hela tiden är där, när du är så närvarande i deras relation att den med knapp nöd kan beskrivas som deras. Så kommer det inte att vara sedan, du kommer inte att vara där.

(Sen tror jag utifrån dina beskrivningar att han inte reder ut det med barnen på egen hand i längden, men den dagen den sorgen.)

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu kanske jag fattar dåligt alt. läser fel men i konversationen du skrivit ovan så känns det inte som att ni föräldrar verkligen är eniga inför barnet. Varför ber du sonen fråga pappan om hur han vill att pappakvällen ska se ut? Varför inte bara säga att du behöver göra annat så ikväll blir det pappa som lägger?! Oavsett.
Varför ställer du upp på en läggning som inte är din? Om du verkar "tillgänglig" för läggning så blir det ju dubbelt svårt för pappan att ro i land att lägga en son som redan innan helst skulle vilja att du la honom.
Jag tycker att det är sunt att barnen vet att de närsomhelst kan komma in i föräldrasovrummet (så har vi det också), däremot så är det skilt vem som är tillgänglig för läggning. Du måste ju självklart kunna gå ini ert eget sovrum och lägga dig och ni båda gör klart för barnet att det är pappan som lägger och den läggningen sker i barnets rum (blir han sedan rädd eller ledsen under natten får han ku självklart komma in i föräldrarummet och sova.

Fast det här var ju den enda gången det hänt, för att jag ville att pappan skulle kliva in och göra nått. Jag skrev också att jag fick hjärnsläpp på vad jag skulle säga, så jag sa det enda jag kom på just då som ledde till att han faktiskt var tvungen att öppna munnen. Ska jag bli dömd för en läggning, när jag räddat alla tidigare?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Och inom kort kommer du inte längre att ha en plats i hans liv som möjliggör att du försöker få honom att träda fram. Han kommer att ha sin relation till barnen och du din.

Hade jag varit han och läst det här, hade jag varit seriöst orolig för att ha dig mer eller mindre hängande över mig hela tiden, medan du övervakar att han gör på ditt sätt - eller på sätt som du kan godkänna - med barnen.

Det syns inte direkt i dina inlägg att du kommer ihåg att ni är två olika personer som inom mycket kort kommer att leva två olika liv, kring två barn (som dock är samma).

Du vet inte hur barnen kommer att hantera att bara ha honom till hands, och du vet inte hur han kommer att hantera det. Du vet bara hur deras försök att relatera ser ut när du hela tiden är där, när du är så närvarande i deras relation att den med knapp nöd kan beskrivas som deras. Så kommer det inte att vara sedan, du kommer inte att vara där.

(Sen tror jag utifrån dina beskrivningar att han inte reder ut det med barnen på egen hand i längden, men den dagen den sorgen.)

Fast jag frågar ju om råd angående situationer där jag kommer att vara närvarande. Inte de som uppstår som jag inte ser och vet om. Överlämningar när jag står bredvid och han kommer se till att det är jag som får reda upp.

Både du och han får gärna tro att jag kommer att hänga över honom och det han gör. Jag vet hur jag funkar och vet att det inte blir så, men det är en annan historia. Det finns massor i huvudet som jag tänker men aldrig agerar på.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Han kommer att tjaffsa om det mesta med all säkerhet. Men då har du nog mer distans när du inte är mittuppi det. Men med lite tur ebbar det ut med tidens gång... :-/

Man ska välja sina ex med omsorg, har jag lärt mig ;-) toooooo late!!

Idag funkar dock vår relation väldigt bra. Så det finns hopp ;-)

Japp, too late. Är man dum får man lida och leva med sina val

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Fast jag frågar ju om råd angående situationer där jag kommer att vara närvarande. Inte de som uppstår som jag inte ser och vet om. Överlämningar när jag står bredvid och han kommer se till att det är jag som får reda upp.

Ja, det är ju troligt. Det håller jag med om.

Och som jag ser det är det på många vis enkelt: du kan inte bära hans relation med sina barn. Som jag tänker är det enda råd som finns att ge till dig att du därför också ska sluta med det. Men de råd du ber om verkar handla om att du vill bli så bra på att bära hans relation med barnen att varken du, han eller barnen märker att du gör det. Jag tror tyvärr inte att det är genomförbart i verkligheten.

Låt bli, helt enkelt. Eller "helt enkelt". Om barnen inte följer med honom, inte lyssnar på honom, inte lägger sig med honom, inte äter när han serverar dem mat, så ta över dem då. Jag menar, vad är alternativen?

Du vet än så länge inget om vad som sker om/då du slutar bära deras relation och ni inte bor ihop. Dina förberedelser och tankar kring det, framstår för mig entydigt som att du räknar med att fortsätta att bära. Det finns nog fall där det fungerar under några år eller så, med stor ansträngning från vanligtvis mamman.

När jag gjorde det fungerade det i sju år, ungefär. Idag skulle jag inte göra det i sju dagar ens en gång. Den enda som fick något gott ut av mina ansträngningar var pappan, både barnet och jag hade mått bättre om jag låtit bli att anstränga mig. Barn vet ändå hela tiden att det är mamman som gör att det överhuvudtaget fungerar hos pappan. Pappan vet det däremot inte. (Rent teoretiskt kan nog rollerna mamma/pappa vara ombytta, men jag har aldrig sett det i verkligheten.)

 

[Sar]

Sv: Jag kvävs

Så, så jag dömer dig inte (och det är absolut inte meningen att lägga sten på din börda) utan ifrågasätter bara ett agerande som inte jag tyckte gynnade någon av er. Jag tror att du kommer att komma i den hör situationen gång på gång i framtiden vid överlämningar och dyl. Och om ni föräldrar inte har enad front i frågan tror jag att överlämningarna kommer att bli fruktansvärda för er alla.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Du vet än så länge inget om vad som sker om/då du slutar bära deras relation och ni inte bor ihop. Dina förberedelser och tankar kring det, framstår för mig entydigt som att du räknar med att fortsätta att bära. Det finns nog fall där det fungerar under några år eller så, med stor ansträngning från vanligtvis mamman.

Det är väl kanske för att jag varit lämnad till att reda upp allt som jag förutsätter att det kommer att fortsätta på det viset. Jag vill inte, men vet inte hur jag bryter mönstret. I alla fall inte utan känslan att barnen tycker att jag sviker (tänker t ex om jag inte skapar lugna överlämningar så kommer pappan med sin fysiska styrka att bära ut ett skrikandes barn -för det har han gjort flera gånger när han inte klarar att prata med sonen, och nu pratar vi inte om när barnet var 1-2år- och då kommer jag att känna mig helrutten. Eftersom jag vet att samma sak kunde ha uppnåtts utan skrik och gråt och överlägsen fysisk styrka. Om jag styr upp det förstås).

Jag har för övrigt sett det motsatta - en pappa som fått göra det jag gjort för att mamman betett sig som mitt ex. Så det finns, men det är nog det enda exemplet jag vet.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Och om ni föräldrar inte har enad front i frågan tror jag att överlämningarna kommer att bli fruktansvärda för er alla.

Då ställer jag en fråga - Tror du att det är möjligt att skapa en enad front med den här mannen? Han är inte intresserad av det alls. Därför vet jag att överlämningarna kommer att bli fruktansvärda eller så kommer ansvaret att ligga på mig. Jag tar gärna emot råd på hur jag kan undvika båda. Det är liksom det hela det här vardagsexemplet gick ut på. Ser mönstret nu och inser att det kommer att fortsätta.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nej just det. Vad dum jag är Fasen vad tid jag har slösat genom åren då



Jag håller tummarna för att din magkänsla snart mår bra igen

Jag har alltid rannsakat mig själv hårt, men nu vet jag verkligen inte om jag litar alls på mig. För allt känns fel hela tiden. Känner mig trängd och låst.

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Min poäng är nog att jag är helt övertygad om att barnen ser att pappan kommer till korta och att du då griper in.

Jag är dessutom ganska övertygad om att det lär dem rätt mycket om vem som egentligen har ansvar för barn, omsorg, omvårdnad och relationer här i världen. Den kunskapen är jag i sin tur helt övertygad om är dålig för båda, oavsett kön, på sikt.

Lugn och harmoni här och nu är naturligtvis att föredra framför motsatsen, men man bör nog också fundera på vilka lärdomar man förmedlar.

Är lugn och harmoni i nuet verkligen så viktigt att det är okej att barnen lär sig att det är mammor som har totalansvaret, inte bara för barnen utan till och med för pappor? Ja, totalansvaret för de relationer som gör att livet och tillvaron fungerar. Medan pappor inte har sådant ansvar.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Idag blir jag själv. Jag skickade bort pappan och barnen eftersom idag åker mina kära hästar. Sen har jag tomt i stall och hagar. Känns som att nu är det bara flytten kvar, sen är allt av den gamla nyttnick raderat. Blir att börja om på nytt från noll.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Jag tror att ni lämpligtvis gör överlämningar i samband med skola och dagis.
En lämnar och den andra hämtar.
Det blir färre uppbrott för barnen så också.

Saker som skall med kan kan lämna hos dig efter att han lämnat barnen samt hämta innan han hämtar dem.

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Jag tror att ni lämpligtvis gör överlämningar i samband med skola och dagis.
En lämnar och den andra hämtar.

Det kan funka, men min son tålde inte det. Dagispersonalen sa ifrån att han tydligt visade att det var dåligt för honom.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Min poäng är nog att jag är helt övertygad om att barnen ser att pappan kommer till korta och att du då griper in.

Jag är dessutom ganska övertygad om att det lär dem rätt mycket om vem som egentligen har ansvar för barn, omsorg, omvårdnad och relationer här i världen. Den kunskapen är jag i sin tur helt övertygad om är dålig för båda, oavsett kön, på sikt.

Lugn och harmoni här och nu är naturligtvis att föredra framför motsatsen, men man bör nog också fundera på vilka lärdomar man förmedlar.

Är lugn och harmoni i nuet verkligen så viktigt att det är okej att barnen lär sig att det är mammor som har totalansvaret, inte bara för barnen utan till och med för pappor? Ja, totalansvaret för de relationer som gör att livet och tillvaron fungerar. Medan pappor inte har sådant ansvar.

Det är ingen bra lärdom, nej. Men är det en bra lärdom att mamma vänder ryggen till när de har en jobbig upplevelse?

Som sagt, känner mig låst och trängd och litar inte på min kränkande magkänsla. Tro fasen att jag också är känslostyrd och det är faktiskt inte till 100% som förnuftet vinner. En sån supermänniska är jag inte.

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Det är ingen bra lärdom, nej. Men är det en bra lärdom att mamma vänder ryggen till när de har en jobbig upplevelse?

Men om du är där behöver du väl inte vända ryggen till? Du har ju fortfarande en relation till barnen, lev den relationen istället för att försöka leva hans.

Du gör som du tycker, han gör som han tycker, men båda gör det utifrån att båda har en egen relation till barnen. Ni är två olika personer, inte något slags enhet (så ser jag på saken även om föräldrarna lever ihop, när föräldrarna inte lever ihop är det ju än mer uppenbart att de är två individer med individuellt ansvar för sina relationer).

När du inte är där så är du ju inte det, det gäller ju alla andra sammanhang också. Man sitter ju inte på vakt på skolan för att gripa in så snart barnet har det lite jobbigt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tror att ni lämpligtvis gör överlämningar i samband med skola och dagis.
En lämnar och den andra hämtar.
Det blir färre uppbrott för barnen så också.

Saker som skall med kan kan lämna hos dig efter att han lämnat barnen samt hämta innan han hämtar dem.

Och så kommer det att bli när båda barnen sover hos honom. Men det kommer ju inte bebisen att göra initialt, så på helgerna blir det hämtningar hos mig, alternativt lämningar hos honom. Jag tror inte att lämningar hos mig kommer att bli stökiga, men det vet man ju aldrig. Kanske pendeln svänger?