Sv: Jag kvävs
Ibland känns det som jag lever i någon tragikomisk tv-serie. Samma jävla situation utspelar sig gång på gång på gång på gång. Just i det här fallet så tänker jag på kvällsläggningarna av vår son. Han vill verkligen alltid att mamma ska vara med och försöker alltid få till det på det viset. När vi fortfarande var ett par och även de senaste månaderna har jag nog gjort lite "för mycket". Det bestäms att pappa ska lägga sonen, alla inblandade är med på tåget, tills det blir dags att gå upp och lägga sig. För att ni ska förstå vad jag pratar om så vill jag bara säga att kvällar när pappa lägger sonen kallas pappakväll, när jag lägger sonen är det mammakväll.
P: Nu är det dags att lägga sig
M: Godnatt, sov så gott så ses vi imorgon.
S: Jag vill nog ha bådakväll.
P är tyst men ser ut som ett åskmoln.
M: Du vet att jag tycker jättemycket om att läsa godnattsaga för dig och ligga bredvid dig tills du somnar, men det gör pappa också.
S: Pappa, jag vill att mamma också följer med, går det bra.
P är fortfarande tyst, alternativt säger att det är dags att gå upp.
M: Jag tror att pappa vill ha lite mystid ensam med dig, kanske läsa den där boken XX som du gillar så mycket.
Många gånger har det här lett till att sonen följer med pappa upp, de läser bok, men sen ropar han och vill att jag ska komma ändå. Ibland har det gått bra eftersom jag har sett till att vara tyst som en mus och hålla mig så långt borta från sovrummet som det går.
Ett annat vanligt scenario är att pappan inte alls är tyst utan i stället säger: "Men du vet att jag vill ju faktiskt också ha pappakväll med dig. Vi har nästan aldrig pappakväll. Nu är det jättelänge sen du och jag hade pappakväll. Du har haft jättemånga dagar med mammakväll, men jag har ju inte fått en enda kväll den här veckan." Ofta med en sårad ton och lite av ett skuldbeläggande ligger över uttalandet och hela situationen.
Efter en del saker som sonen sagt, så har jag börjat fundera på om sonen känner sig lite tvingad till att välja pappa, eller tvingad till att det ska vara "rättvist". Nu anser ju jag att det är himla bra om pappan vill ta lite kvällsläggningar, för det ville han ju inte de 3 första åren om han inte stod under pistolhot, men det kanske inte riktigt var så här jag hade föreställt mig att det skulle se ut. I söndags när pappa inte kom hem på utsatt tid, utan en timme senare, sa sonen att han trodde att pappa hade kört vilse och aldrig mer skulle komma tillbaka. Sen lade han till med ett stort leende - då kan ju vi ALLTID ha mammakväll!
Så, i förrgår kväll var det dags för pappakväll igen. Jag måste säga att jag både roas och imponeras av min sons snabbtänkthet, men i det stora hela så är det fruktansvärt tragiskt att han ens ska behöva fundera så som han gör. Jag önskar så att det hade varit normalfallet att det fungerar precis lika bra med båda föräldrarna och att det aldrig behövde diskuteras. Jag hade med mig vad som skrevs här i tråden, om att det inte är så bra att försöka beskriva pappan i överdrivet glada och positiva ordalag, för att barnen då kan känna att deras känslor är fel eller dåliga. Den dagen bestämde jag mig för att det var slut på det ifrån mitt håll och att ansvaret verkligen ska bollas över på pappan.
P: Nu är det dags att sova.
S: Jag vill att mamma ska läsa en bok för mig här i soffan först.
M: Det vill jag gärna göra om pappa tycker att det finns tid till det.
P: Men jag vill ju läsa den här boken XX för dig.
Sonen har satt en bok i händerna på mig.
P: Okej, läs den boken, sen går du och jag upp och läser den här i din säng.
Boken läses och sen blir det dags att gå upp.
S: Pappa jag vill att du läser boken här i soffan, så mamma också får höra.
P: suckar, men ger med sig (jag försöker att inte säga något alls, just för att pappa ska få ta ansvar för situationen själv). Boken blir läst i soffan.
P: Nu är klockan jättemycket, dags att sova.
S: Jag vill nog ha bådakväll, blir det bra pappa?
P är tyst.
P reser sig och säger: Nu går vi upp och sover.
Sonen tar mig i handen och försöker dra upp mig ur soffan.
S: Kom nu mamma, nu går vi upp och sover.
Pappa ser ut som ett åskmoln, men säger ingenting och jag får totalt hjärnsläpp och vet inte vad jag ska säga. Jag vill ju att pappan ska kliva in i situationen och inte hela tiden lägga ansvaret på mig, men då detta inte sker naturligt så säger jag att sonen behöver fråga pappa hur han vill att pappakvällen ska se ut. Sonen lägger upp sin allra gulligaste min och ber snällt att mamma ska följa med. Så blir det också till slut.
Nu behöver jag lite input på hur jag ska hantera de här situationerna. Jag kan ju tycka att sonen är jättegullig och har för sin ålder en ganska väl utvecklad förmåga i förhandlingsteknik, men bakomliggande orsaker är sorgliga.
Det här scenariot kommer med största sannolikhet att inträffa åtskilliga gånger efter att vi har gått isär och kanske inte bara åt det hållet - att han inte vill åka till pappa, utan kanske även åt andra hållet. Det får vi se.
Hur bekräftar man barnets känslor utan att för den skull rucka på vad som är bestämt? Barnet är ju inte tillräckligt stort för att vara den som bestämmer. Det är faktiskt i barnets intresse (även om han inte vet det själv) att faktiskt ha en relation till båda föräldrarna. Självklart kan jag bekräfta barnet genom att fråga vad det är som gör att han inte vill till pappa, men jag kan garantera att svaret blir: För jag vill alltid vara hos dig mamma.
Hur går man vidare då? Tidigare har jag ju sagt något i stil med att jag alltid vill vara med honom också, men att han kommer att ha det himla roligt med pappa också och att det gör mig glad att veta att han har roligt.
Ansvaret för att bestämma hos vilken förälder barnen ska vara kan ju inte ligga på barnen. Hur går man in och säger att "så här är det bestämt och så kommer det att bli" utan att för den skull "köra över" barnets känslor? Jag vet att jag inte löst de här situationerna på bästa sätt innan, utan det har varit trängda situationer med en arg pappa som förlitar sig på att jag ska lösa det och då har jag hasplat ur mig något som löst situationen för tillfället.
