Jag kvävs

[Texaz]

Sv: Jag kvävs



Full av beundran!!! Du sköter det snyggt och sansat, ger säkert ett väldigt bra intryck vid mötena och jag bara älskar att du ser till BARNENS bästa i allt!

Tror mannen har en hel del att grunna på, och kanske inser han snart att det här kommer att bli trixigt att få till, på hans villkor. Det går ju knappast att vara fullarbetande och samtidigt ensam rodda två små barn,

Han har ju rätt att gå ner i arbetstid så då får han ju den där extra tiden med sina barn, fast jag antar att det inte är aktuellt för honom

 

[hastflicka]

Sv: Jag kvävs

Mycket bra.

For manga ar sedan nar jag gick pa 'forliknings samtal' med mitt ex larde jag mig ett par saker.
Det allra viktigaste ar att lata motparten prata klart ... om han (hon) inte ar arlig och faktiskt har barnens basta i atanke kommer han att prata in sig i ett horn och inte komma ut igen. Det syns mycket latt exact vad de ar ute efter.
For det andra, om du inte ar riktigt klar att formulera ett svar eller bemota nagot som sagts, be om extra tid att tanka igenom det och/eller sag att du vill komma tillbaka och bemota det lite senare.

Det var faktiskt under forlikningssamtalen jag larde mig att be folk tydliggora vad de sa sa jag fick tid att tanka pa mitt svar.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Du räckte honom inte ens repet. Det enda du gjorde var att INTE hindra honom att springa och leta efter repet. Precis så tycker jag slipstenen ska dras, han får full frihet att visa vem han är och vad han står för. Och det har han ju med önskvärd tydlighet gjort.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Snyggt! Nu räckte du fram repet och lät honom stå för resten. Han hängde sig själv rätt ordentligt där.

Det kan man tycka. Nu har det i det här skedet ingen praktisk betydelse, eftersom de vi samtalar med egentligen inte uttrycker några som helst åsikter runt hur vi ska lösa det för barnen, men det blir ju rätt genomskinligt och förhoppningsvis landar det i att han förstår ett och annat. Om inte så landar det i alla fall i att jag inte går med på hans idiotier.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Full av beundran!!! Du sköter det snyggt och sansat, ger säkert ett väldigt bra intryck vid mötena och jag bara älskar att du ser till BARNENS bästa i allt!

Tror mannen har en hel del att grunna på, och kanske inser han snart att det här kommer att bli trixigt att få till, på hans villkor. Det går ju knappast att vara fullarbetande och samtidigt ensam rodda två små barn,

Han har ju rätt att gå ner i arbetstid så då får han ju den där extra tiden med sina barn, fast jag antar att det inte är aktuellt för honom

Ja, han har en hel del att grunna på. Jag har sån lust att påpeka att han kanske nu kan förstå vad mycket jobb man faktiskt behöver lägga ner på barn och att jag har full förståelse för att han inte insett det tidigare, då han inte varit närvarande. Men i vanlig ordning skulle det inte leda till något bättre samarbete i framtiden, så jag håller mina beska kommentarer i huvudet i stället (men gud vad det kryper i kroppen av önskan att lätta mitt hjärta för honom).

Gå ner i tid tror jag inte är aktuellt, men jag sa att jag tycker att barnen ska fortsätta att ha en ledig veckodag från dagis = 10% nedsättning av arbetstiden om vi delar på det. Att man kan läsa det med antingen att gå ner i tid, ta FL eller jobba in den tiden på flex och att det var upp till honom att välja hur han ville göra det här. Jag tryckte också på att om han har en veckodag ledig med barnen varannan vecka så får han ju mer ledig tid med barnen som inte ligger på en helg. Han hade inte mycket att sätta emot där efter att han beklagat sig över hur lite tid han får med barnen under veckorna (för antalet timmar på natten var de som avgjorde - att barnen sover då togs ju ingen hänsyn till).

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det var faktiskt under forlikningssamtalen jag larde mig att be folk tydliggora vad de sa sa jag fick tid att tanka pa mitt svar.

Tack för tipset, det ska jag tänka på!

Jag får bra tips ifrån er allihopa och det är nog det som hjälpte mig att hålla fattningen och faktiskt inte stå som ett tyst mähä den här gången.

Ett exempel, som egentligen inte har någon vikt i sakfrågan, är när de frågade hur situationen ser ut idag. Om vi umgås tillsammans som familj (fast det har vi ju aldrig gjort då han konsekvent försvunnit så fort jag varit hemma), eller om vi har delat upp eftermiddagarna. Han hävdar att vi lagar mat, äter, busar och leker tillsammans som familj. Jag höll på garva ihjäl mig inombords. Visst, vi äter tillsammans, ibland, men i övrigt umgås vi inte alls och så fort jag är hemma så drar han sig undan för att ringa samtal eller surfa på mobilen. Eller åker på träningar, fester etc. Så jag sa lite kallt att det stämmer inte överrens med hur jag uppfattar verkligheten, utan jag anser att vi kanske råka befinna oss allihopa i/runt huset/gården, men mer än så är det inte.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Du räckte honom inte ens repet. Det enda du gjorde var att INTE hindra honom att springa och leta efter repet. Precis så tycker jag slipstenen ska dras, han får full frihet att visa vem han är och vad han står för. Och det har han ju med önskvärd tydlighet gjort.

Jag tar din kommentar som en komplimang. Blev lite peppad i alla fall.

Trots nära nog panikångestattacker och konstiga kroppsliga reaktioner, så tror jag att jag har börjat landa lite mer i mig själv. Dock är jag fortfarande alltid arg och ledsen och upprörd, men jag insåg att jag faktiskt inte behövt ta huvudvärkstabletter på över en månad, kanske 1,5 månad. Så jag sover nog bättre också.

Det tristaste i situationen är att han verkar se det här som en tävling som ska vinnas och att han antyder att jag på något sätt anser mig vara vinnare och att jag är så himla glad över att barnen alltid väljer mig framför honom. Det är faktiskt inte sant. Jag tycker faktiskt att det är oerhört sorgligt och tragiskt. Jag är fruktansvärt glad att barnen är trygga och har en bra anknytning till mig. Men vem skulle inte tycka att det var sorgligt att ens 11-månaders bebis gallskriker om jag så mycket som ber honom att byta blöja när jag också är hemma. Eller att ens snart 4-åring uttrycker (när pappa kom hem en timme senare än han sagt att han skulle göra) att "pappa har nog kört vilse och kommer aldrig mer tillbaka. Så då kan vi ALLTID ha mammakväll, eller hur mamma?"

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Jag instämmer i kören som hyllar dig och din enorma styrka att sköta detta på snyggast möjliga sätt. Han sköter sin del på sitt sätt. Jävla pajas är vad han är. Han tar dina argument från förra mötet och gör dem till sina, men se det gick inte. Bra, BRA !

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Det är nog snarare ett konstaterande till din fördel, än en renodlad komplimang Tänk ändå hur överdjävligt helvetiskt det hade varit om han gått in på möten och framstått som helyllefarsan, medan han resten av tiden... well... är den han är... DÅ hade det varit jobbigt på riktigt allvar.

Nu visar han fram sina sidor, du kan få hjälp med situationen så som den är (den står ju tydlig för alla som blir inblandade i möten etc). Du behöver inte jobba på att försöka få en rättvisande bild av relationen, det framgår tydligt. Jätteviktigt.

Självklart blir det kaos för dig ett tag framöver. Det är bara att acceptera, även om det är svårt att gilla läget. Att få ett eget boende kommer att ge dig en fristad, se till att redan nu göra det till din fristad i hjärnan. Det behövs, det är ett MÅSTE för att kunna reda ut det här på ett vettigt sätt.

Barnen är två individer, även om de är små. De måste få en egen uppfattning, och det verkar ju som de redan har skapat sig den uppfattningen från den synvinkel de har och kan ta in. Jag tycker inte du ska påverka den, särskilt inte positivt (och försöka få ditt ex att framstå som något han inte är, en bra och närvarande far t ex). Det gör ju i så fall att barnen börjar tvivla på sina egna känslor, vilket blir jättefarligt i vuxenlivet.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det är nog snarare ett konstaterande till din fördel, än en renodlad komplimang Tänk ändå hur överdjävligt helvetiskt det hade varit om han gått in på möten och framstått som helyllefarsan, medan han resten av tiden... well... är den han är... DÅ hade det varit jobbigt på riktigt allvar.

Jag tar det ändå som en komplimang, för om vi går tillbaka ett halvår i tiden hade jag nog gömt repet och gett honom både en flytväst och fallskärm

Barnen är två individer, även om de är små. De måste få en egen uppfattning, och det verkar ju som de redan har skapat sig den uppfattningen från den synvinkel de har och kan ta in. Jag tycker inte du ska påverka den, särskilt inte positivt (och försöka få ditt ex att framstå som något han inte är, en bra och närvarande far t ex). Det gör ju i så fall att barnen börjar tvivla på sina egna känslor, vilket blir jättefarligt i vuxenlivet.

Det här tänker jag på också. Bra dock att du trycker på det igen, för det är lika viktigt att jag varken talar ner eller talar upp honom. Hans relation till barnen måste till 100% ligga hos honom. Jag måste kliva ur situationen och faktiskt inte bära relationen åt något håll. Det blir en utmaning att möta och bekräfta barnens upplevelser. Man vill ju så gärna skydda dem så att de inte tror att de inte är önskvärda, men jag förstår precis vad du menar och ska lägga det högt upp på "att-tänka-på-listan"

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jävla pajas är vad han är.

Instämmer till fullo. Känner då återigen att jag skäms lite över mig själv att jag inte stått upp för mig själv tidigare och att jag lät det gå så här långt, men gjort är gjort. På mina samtal har de bett mig att läsa på om både normaliseringsprocess och stockholmssyndromet, så jag förstår ju åt vilket håll de lutar i frågan. Det är bara lite svårt att ta in att jag faktiskt varit lite halvt hjärntvättad, för "det händer inte mig".

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag kvävs

Alltså ... så himla bra gjort. Jag står upp och applåderar. Vilken sinnesnärvaro och vilken styrka! Du store tid!

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

Bra jobbat. Way to go.

 

[Flixon]

Sv: Jag kvävs

Jag är så enormt imponerad av dig och hur du lyckas hantera allt!

 

[Gimlan]

Sv: Jag kvävs

Instämmer i hyllningskören!

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Jag tror du tänker i viktiga banor. Det är ju enormt viktigt för barnen som individer att få respekt för sina känslor och upplevelser. "Men jag vill inte vara hos pappa" måste ju leda till någon form av mottagande och bearbetning ("hur kan det komma sig att du känner att du inte vill vara hos pappa? Har det hänt något särskilt som gör att du känner så?"). Inte ett hastigt "men nu är det bestämt så, pappa är ju så snäll och ska ta er till tivoli".

Nu vet vi ju alla som följer tråden att du är ett rättrådigt fruntimmer som på ett helt exeptionellt sätt gjort allt rätt i den här härvan du sitter i (fjäskigt kanske, men fullt sant). De här tankarna är inte nya för dig, men nog så svårt att balansera i vardagen föreställer jag mig.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Oboy vad man kan trassla in sig.

 

[pulkaskurk]

Sv: Jag kvävs

Jag blir så imponerad av dig! Du är så himla häftig!

Snacka om superkvinnan!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag glömde:
Han anser att vi snarast måste berätta för sonen vad som är på gång, så att sonen ska hinna ställa in sig på att vi kommer att flytta, att han ska hinna förstå att det är på riktigt. Jag kan inte med säkerhet säga att jag har rätt, men jag tror inte att en dryg månad i förväg är lämpligt - 5 veckor, för jag tror inte att han kommer att förstå innan det väl händer i alla fall. Jag tänker mig att 5 veckor för en knappt 4-åring är som flera månader för en vuxen.

Två veckor innan, så han hinner se lite flyttförberedelser, hinner fråga lite (om han vill det) och framförallt så vill jag att vi när vi berättar också kan tala om för honom hur det kommer att se ut. Inget är ju bestämt än, så det känns för stressigt.

Några tankar?

Det borde säkert ligga under förälder, men alla tankar och kommentarer om hur jag bör bemöta barnen och tips om hur det kan bli lättare, oavsett om det gäller hur vi ska berätta eller hur jag ska bekräfta deras känslor runt mig, pappa, separationen etc. mottages tacksamt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu vet vi ju alla som följer tråden att du är ett rättrådigt fruntimmer som på ett helt exeptionellt sätt gjort allt rätt i den här härvan du sitter i (fjäskigt kanske, men fullt sant). De här tankarna är inte nya för dig, men nog så svårt att balansera i vardagen föreställer jag mig.

Oh, fjäsk, det är jag inte van vid
Men visst är det svårt att balansera i vardagen. Trött och irriterad gör ju inte en till en snabbtänkt människa precis.