Fazeem
Trådstartare
Nu ska jag börja förbereda inför Sölvis flytt. Jag tänkte hämta täcken idag och lämna i nya stallet. Jag får ta det i flera omgångar för att få plats med allt i bilen. Sist blir ju flytt med häst då i mitten av september.
S kommer få vila helt nu innan flytten, jag kommer knappt hinna vara i stallet då jag börjat jobba igen efter semestern. Jag tampas lite med dåligt samvete över att jag inte alls hållit igång honom och ridit eller tränat sedan i april. Men egentligen förstår jag inte varför jag känner av dåligt samvete, för egentligen har han ju inte haft det dåligt under tiden jag inte har ridit eller tränat. Han har levt drömlivet i flock, ätit gräs, lekt med kompisar och fått andas ut.
Jag tror nog mer att det dåliga samvetet grundar sig i min egen prestation. När jag har ridit S, särskilt i början av sommaren efter flytten, var jag rädd. Jag har knappt ridit ut på honom nu i sommar, främst för att jag inte haft sällskap. Men också för att jag inte har vågat. De gånger jag har haft möjlighet att rida ut med sällskap har jag inte alls känt att jag och S har varit avspända nog tillsammans.
Nu är jag inte alls lika spänd och rädd, men jag har liksom inte tiden till att vara med S så mycket som jag vill. Jag vill inte stressa fram något de gångerna jag är på plats i stallet. Då är jag oftast där i ett par dagar och sover över, men jag känner ändå inte att vi kommer till ro så pass mycket att jag vågar bege mig ut. För det har blivit så uppenbart att när jag stressar fram något, det är då det går åt skogen. Oavsett om det är att stressa fram uteritt, lösgjordhet eller vad som helst som går ifrån de rutiner jag har, blir det pannkaka.
Nåväl. Jag har ju lovat mig själv att ge oss en ärlig chans på nya stället. Där finns det också otroligt fin natur att rida i, och jag kommer kunna vara där varje dag och verkligen komma in i det lugn och rutiner jag behöver.
Slut på rant
S kommer få vila helt nu innan flytten, jag kommer knappt hinna vara i stallet då jag börjat jobba igen efter semestern. Jag tampas lite med dåligt samvete över att jag inte alls hållit igång honom och ridit eller tränat sedan i april. Men egentligen förstår jag inte varför jag känner av dåligt samvete, för egentligen har han ju inte haft det dåligt under tiden jag inte har ridit eller tränat. Han har levt drömlivet i flock, ätit gräs, lekt med kompisar och fått andas ut.
Jag tror nog mer att det dåliga samvetet grundar sig i min egen prestation. När jag har ridit S, särskilt i början av sommaren efter flytten, var jag rädd. Jag har knappt ridit ut på honom nu i sommar, främst för att jag inte haft sällskap. Men också för att jag inte har vågat. De gånger jag har haft möjlighet att rida ut med sällskap har jag inte alls känt att jag och S har varit avspända nog tillsammans.
Nu är jag inte alls lika spänd och rädd, men jag har liksom inte tiden till att vara med S så mycket som jag vill. Jag vill inte stressa fram något de gångerna jag är på plats i stallet. Då är jag oftast där i ett par dagar och sover över, men jag känner ändå inte att vi kommer till ro så pass mycket att jag vågar bege mig ut. För det har blivit så uppenbart att när jag stressar fram något, det är då det går åt skogen. Oavsett om det är att stressa fram uteritt, lösgjordhet eller vad som helst som går ifrån de rutiner jag har, blir det pannkaka.
Nåväl. Jag har ju lovat mig själv att ge oss en ärlig chans på nya stället. Där finns det också otroligt fin natur att rida i, och jag kommer kunna vara där varje dag och verkligen komma in i det lugn och rutiner jag behöver.
Slut på rant