Inte bara nätdejting

[Petruska]

1) relationer till barn och djur är likvärdiga

Fast det är ju lite intressant eftersom vi allt oftare ser nya sätt att se på relationen mellan djur och människor. Det [B]kan[/B] ju vara så att det vore bättre om vi i högre grad såg relationer till djur mer som just relationer. Det [B]kan[/B] vara så att hela den här idén om djur som ägodelar snarare än rättssubjekt är feltänkt, att den mest är en historisk belastning vid det här laget. (Vilket inte i sig innefattar att de vare sig behöver sova i människors säng eller slicka folk i ansiktet, det är ju rätt få relationer även mellan människor som innefattar den typen av intimitet.)

Jag blev förvånad över kraften i motargumenten sammantaget, inte så mycket vart och ett. Dessutom vände jag mig med avsikt inte i första hand eller enbart till de/er som formulerat sådana argument, jag var mer intresserad av hur de ska förstås än av att torpedera dem.

 

[Trani]

Jag kan bara konstatera att jag tycker att din syn på djur är extrem. Saker och ting händer i livet och man kan inte sitta på facit för hur det blir 20 år framöver. Att det på nåt vis skulle vara moraliskt fel att sälja en häst för att du fått ditt drömjobb som innebär för mycket resande känns helt bisarrt. Så länge man ordnar en bra lösning för sina djur ser jag inte problemet. För min del känns det fett egotrippat att tro att en omplacerad katt kommer må så jävla dåligt för bara jag kan ta hand om den.

Så om jag och sambon skaffar katt och sen gör slut 8 år senare ska vi sitta och skjutsa katten fram och tillbaka varannan vecka så att katten får träffa båda sina föräldrar? Eller ha umgänge på helgerna?

Alltså djur är inte barn. Sorry men så är det bara. Man kan känna jättestarkt för sina djur men det betyder inte att du kan jämföra en omplacering av en katt med en omplacering av ett barn.

Du tolkar in en del som jag inte har skrivit. Jag pratar om prioriteringsordningen mellan djur och partner. Som jag har skrivit så tycker jag inte att inga skäl för omplacering är goda nog.

Och eftersom det är just katter som diskuteras: du måste ju vara medveten om katters låga status och de problem som finns behäftade med det? Att omplacera en vuxen katt är ju inte som att sälja en häst. Vuxna katter i princip skänks bort. Många sitter på katthem. Därför tycker jag att man verkligen ska tänka en och fjorton gånger innan man omplacerar sin katt. (Även om den inte hamnar på ett katthem eller på gatan så bidrar det till det stora hela.)

Jämförelsen med barn gäller syftar givetvis på ansvaret och prioriteringen i relation till partner - att man inte avsäger sig djurägaransvaret pga en partner. Min åsikt om att skaffa djur ihop med sin partner: gör det inte. För att undvika konflikt vid separation är det bäst att direkt vid införskaffandet bestämma att en person är ägare. Växelvis "vårdnad" verkar knöligt och jobbigt, av vad jag har sett (jodå det finns folk som gör så med sina djur efter en separation).

 

[SkorpSmulan]

Tråkigt att den här tråden spårade ur så.
Går det att återgå till ämnet?

 

[Trani]

Jag blir lite intresserad här och tror att jag är på ditt spår, fast lite diffust. Har du lust att lägga ut texten lite om vad det handlar om då folk tar kärleksrelationer på för stort allvar. (För min del behöver det inte relateras till djur.)

Jag ser den här diskussionen som att den handlar en del om [varning för hård ton och känsloladdade ord ] att offra saker för att göra tvåsamhet (enligt mallen).

Folk i tråden säger "men om vi vill bo ihop?". Att vilja bo ihop med sin partner är uppenbarligen normalt och förväntat. Tydligen kan den viljan stå över "allting" annat. Till och med det åtagande man har valt genom att skaffa ett djur. Med tanke på kärleksrelationer tendens att inte alltid vara så beständiga över tid (jämför med en katts förväntade livslängd) så ser jag det som väldigt kortsiktigt att fokusera på samboskapet så. Att släppa viktiga saker i ens liv (som ett djur) för att ordna sitt liv så att ett samboskap kan upprättas tyder ju på att man värderar samboskapet/tvåsamheten väldigt högt.

 

[tigerflicka]

Tråkigt att den här tråden spårade ur så.
Går det att återgå till ämnet?

Kanske, om alla bestämmer sig för att det inte är så viktigt att ha sista ordet.

Jag reggade mig på HP igår, nu ska jag ut på jakt!

 

[stjarnhimmel]

Jag ser den här diskussionen som att den handlar en del om [varning för hård ton och känsloladdade ord ] att offra saker för att göra tvåsamhet (enligt mallen).

Folk i tråden säger "men om vi vill bo ihop?". Att vilja bo ihop med sin partner är uppenbarligen normalt och förväntat. Tydligen kan den viljan stå över "allting" annat. Till och med det åtagande man har valt genom att skaffa ett djur. Med tanke på kärleksrelationer tendens att inte alltid vara så beständiga över tid (jämför med en katts förväntade livslängd) så ser jag det som väldigt kortsiktigt att fokusera på samboskapet så. Att släppa viktiga saker i ens liv (som ett djur) för att ordna sitt liv så att ett samboskap kan upprättas tyder ju på att man värderar samboskapet/tvåsamheten väldigt högt.

Håller med.
Sen handlade diskussionen för mig om att de som inte vill välja bort djuren för ett samboskap "gör fel"

 

[stjarnhimmel]

Kanske, om alla bestämmer sig för att det inte är så viktigt att ha sista ordet.

Jag reggade mig på HP igår, nu ska jag ut på jakt!

Hehe.. Alla vill ha sista ordet

 

[Raderad medlem 6459]

@Trani Givetvis förutsatte jag i min argumentation att man hittar en bra och kunnig ny ägare till sitt djur. Inte att det slumpas bort, släpps ut, sätts på katthem. Vad jag menar är att jag inte har nåt principiellt emot det alls, medan du verkar ha det. Även om katten fick en ny ägare som var super så tyckte du inte att det var OK, har jag för mig? Det var bara det jag vände mig emot. Att jag skulle argumentera för att man ska skeppa katten till katthem känns som en väldigt märklig slutsats.

Att folk tjatade om "om man VILL bo ihop då" var nog mest för att du tusen gånger sa "man måste inte bo ihop". Vill man inte bo ihop är ju problemet icke-existerande liksom och vill man faktiskt bo ihop är ju "inte bo ihop" knappast lösningen.

I övrigt respekterar jag alla dejtare som inte vill läsa den här trista OT-diskussionen längre och sätter härmed punkt.

 

[Kivina]

Jag funderar på en annan sak angående relationer.
Jag har hört många som säger att "han gör mig hel"
Eller "jag känner mig komplett när jag är med honom"

Jag fattar inte det?
När jag haft relationer har jag inte känt mig mer hel, dvs jag känner mig halv innan?

Ska man inte ha den tryggheten i sig själv?

Jag har ju varit den eviga singeln fram till för nån månad sen. Jag känner mig inte "hel" eller "komplett" tillsammans med min pojkvän. Däremot får han mig att må bra, eller bättre än vad jag gjorde som singel. Och DET är något som är viktigt för mig att känna i en relation. Att vara tillsammans med någon som får mig att må bättre än jag gör som singel - annars är jag hellre singel liksom.

 

[Petruska]

Jag funderar på en annan sak angående relationer.
Jag har hört många som säger att "han gör mig hel"
Eller "jag känner mig komplett när jag är med honom"

Jag fattar inte det?
När jag haft relationer har jag inte känt mig mer hel, dvs jag känner mig halv innan?

Ska man inte ha den tryggheten i sig själv?

Ska och ska? Om man nu inte har det, så verkar det ju meningslöst att säga att "det ska man". Så just ur den aspekten, vet jag inte om jag har så mycket att tillägga.

Men det där med "jag känner mig hel/komplett tillsammans med honom" är väl Den Romantiska Kärleken i koncentrat? Eller drömmen om Den Romantiska Kärleken.

Jag menar, det finns drag i vår kultur som dels uppmuntrar oss att uppfatta våra kärlekar på just det sättet och som även uppmuntrar oss att uttrycka vår kärlek på just det sättet. Vi kan i väldigt många sammanhang räkna med att bli bekräftade i vår kärlek om vi omtalar den på det sättet.

Att sen hela idén är absurd är ju inte att förvånas över. Vi dränks ju i romantiska dimmor när det kommer till kärlek och relationer. Dimmor som förtjänar att vi bråkar med dem.

 

[corzette]

Okej hoppar in igen.... Dissar helt OT ämnet då jag inte bryr mej så mkt vad andra tycker och jag def är kappändare (enligt mitt eget bästa) vad gäller djur... Och just nu väljer att vara djurlös pga att jag vill va fri från dom...

Men iaf .... Här har inte hänt så mkt ...

Jaha då va man rökt igen....

Fallit för nästa som man vet egentligen inte har tid med ett förhållande...
Suck..

Varför måste jag hitta studerande killar med extrajobb
(för att jag letar i åldern 20-30 Jo jag vet )

Han jag syftade på träffade jag i torsdags sen har jag knappt hört av han...

jag min vana trogen fortsatte med "dejtandet" och sitter typ alltid på badoo på jobbet... Har träffat några jag lätt skulle kunna tänka mej att se mer... Men nää ..

Fast just nu sitter jag å väntar på en 19 åring
Han va här söndag till måndag och ska sova över idag med...
Sexet är HELT OK :P sen får jag se vad som händer med honom... Han undrar om jag vill ha nåt seriöst... Vilket jag ju vill .... Frågan är bara om jag vill det med honom :P

 

[Trani]

@Trani Givetvis förutsatte jag i min argumentation att man hittar en bra och kunnig ny ägare till sitt djur. Inte att det slumpas bort, släpps ut, sätts på katthem. Vad jag menar är att jag inte har nåt principiellt emot det alls, medan du verkar ha det. Även om katten fick en ny ägare som var super så tyckte du inte att det var OK, har jag för mig? Det var bara det jag vände mig emot. Att jag skulle argumentera för att man ska skeppa katten till katthem känns som en väldigt märklig slutsats.

Jag skrev

Även om den inte hamnar på ett katthem eller på gatan så bidrar det till det stora hela.

Att folk tjatade om "om man VILL bo ihop då" var nog mest för att du tusen gånger sa "man måste inte bo ihop". Vill man inte bo ihop är ju problemet icke-existerande liksom och vill man faktiskt bo ihop är ju "inte bo ihop" knappast lösningen.

I övrigt respekterar jag alla dejtare som inte vill läsa den här trista OT-diskussionen längre och sätter härmed punkt.

Jag tycker att viljan bör ifrågasättas. Det är ju där konflikten uppstår och det är där man nödgas prioritera.

 

[tigerflicka]

Fast just nu sitter jag å väntar på en 19 åring
Han va här söndag till måndag och ska sova över idag med...
Sexet är HELT OK :P sen får jag se vad som händer med honom... Han undrar om jag vill ha nåt seriöst... Vilket jag ju vill .... Frågan är bara om jag vill det med honom :P

Hur mycket äldre är du än honom?
Jag hade en 20-årig kk när jag var 27 och vi hade riktigt bra sex! Däremot var han ju alldeles för ung i alla andra avseenden.

 

[Mia_R]

Jag har känt så en gång, en som fick mig att känna mig hel. Han var något jag aldrig visste att jag hade saknat innan och jag har aldrig känt så med någon annan.

 

[Pilot]

...
Men det där med "jag känner mig hel/komplett tillsammans med honom" är väl Den Romantiska Kärleken i koncentrat? Eller drömmen om Den Romantiska Kärleken.

Jag menar, det finns drag i vår kultur som dels uppmuntrar oss att uppfatta våra kärlekar på just det sättet och som även uppmuntrar oss att uttrycka vår kärlek på just det sättet. Vi kan i väldigt många sammanhang räkna med att bli bekräftade i vår kärlek om vi omtalar den på det sättet.

Att sen hela idén är absurd är ju inte att förvånas över. Vi dränks ju i romantiska dimmor när det kommer till kärlek och relationer. Dimmor som förtjänar att vi bråkar med dem.

Det enda stället jag hör det här på är på buke. (Och typ amerikanska filmer..)
Jag har verkligen inte den uppfattningen av mina vänner eller av mig själv att det är "målet" med en relation.

Däremot hör jag fler som säger att de anstränger sig för att ha en bra relation, som både går upp och ner. Vilket jag tycker är tvärtemot vad jag hör från de flesta från buke.

När jag var yngre så var det vanligt med svartsjuka pojkvänner och stormiga förhållanden. Men jag tror både att jag har städat bort den typen av vänner samtidigt som mina vänner insett att det inte är en särskilt åtråvärd egenskap.
Men borde kanske inte påstå att jag var en av de som inte hade den typen av förhållande.

 

[mandalaki]

@tott Hur gick det med dansbandskungen, fick du något svar?

 

[tott]

@tott Hur gick det med dansbandskungen, fick du något svar?

Nä. Han öppnade meddelandet, var in på min sida några gånger igen, men svarade inte...

 

[stjarnhimmel]

Jag har känt så en gång, en som fick mig att känna mig hel. Han var något jag aldrig visste att jag hade saknat innan och jag har aldrig känt så med någon annan.

Intressant. Vet du vad det var som gick dig att känna så?

 

[mandalaki]

Nä. Han öppnade meddelandet, var in på min sida några gånger igen, men svarade inte...

Han dammsuger youtube efter ett lämpligt svar, jag lovar ...

Synd!

Eller förmodligen tur ...

 

[Petruska]

Det enda stället jag hör det här på är på buke. (Och typ amerikanska filmer..)
Jag har verkligen inte den uppfattningen av mina vänner eller av mig själv att det är "målet" med en relation.

Däremot hör jag fler som säger att de anstränger sig för att ha en bra relation, som både går upp och ner. Vilket jag tycker är tvärtemot vad jag hör från de flesta från buke.

När jag var yngre så var det vanligt med svartsjuka pojkvänner och stormiga förhållanden. Men jag tror både att jag har städat bort den typen av vänner samtidigt som mina vänner insett att det inte är en särskilt åtråvärd egenskap.
Men borde kanske inte påstå att jag var en av de som inte hade den typen av förhållande.

Jag hör också det där romantiska pratet om komplettering främst på buke (och i musik/film). Delvis beror det väl på att vi ofta på buke mejslar vidare i argumentationer och gör oss mer tydliga än vad man gör i vanligt pratande umgänge. Och på att befolkningen på buke är klart mer spretig än en ordinär umgängeskrets.

På buke tycker jag iofs också att jag ser mycket som idealiserar att man ska "ge och ta"`, att man ska "kompromissa" och att "det går upp och ner". Jag tycker att det låter jättetrist. Varför står folk ut med det? Sådär superromantiskt låter det ju inte, det kan man inte säga, men det låter ju ändå som att man bör (?) stå ut med rätt mycket för att bevara sitt förhållande. Själv har jag svårt att riktigt se poängen med det.