Fast det där kan ju förstås användas som selektering också. För att specifikt attrahera personer som inte är intresserade av text.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Fast det där stämmer ju inte riktigt - jag läser presentationer och jag kan ju inte gärna vara ensam.
Det behöver inte vara många ord. Mitt känsla är att det är nåt slags lägstanivå för engagemang, det skall oerhört mycket till för att en profil utan text skall kännas intressant för mig.
Jag träffade ju min militär på krogen, vi for till honom och låg. Åkte hem på morgonen och sen skickade jag ett sms på kvällen och frågade om han ville träffas igen!
Han skrev ju då att ja, men bara om vi ligger, typ.
Inga krusiduller utan pang på
Nu har jag i princip bara dejtat på engelska men när jag bara vill ligga med någon så säger jag att jag vill träffa personen "for drinks". Det har ALLA fattat vad jag menat med. En kille insisterade länge att vi skulle ses för middag och jag fortsatte säga drinks och till slut så sket vi i det, dvs båda fattade vad det betydde men han ville ha en riktig dejt och jag ville bara ligga.
Så mitt tips är att föreslå nåt liknande. Du skrev att det var nån snubbe du gärna ville ta ett par glas med? Så föreslå det .
Då får du väl leta bland äldre personer och hoppas på att det är bättre där När jag var 18-20år så träffade jag mestadels män som var ca 30, till stor del för att de i min ålder kändes så tokigt fjantiga/irriterande/jobbiga. Även den man jag träffar nu är ganska mycket äldre än mig, många skulle nog säga att det är "på tok för mycket". Så länge vi inte pratar om något som påminner oss om åldersskillnaden så känns det helt ok. (jag har även träffat ett flertal män i min ålder, så jag är inte "knäpp" och bara letar bland äldre )
Oj det lät lätt! Skönt när det bara blir .
Har precis reggat mig på bc. Nu förstår jag var männen hänger . Få som skriver på tinder, men här dundrar mejlen in. Ingen intressant än sålänge men jag är ändå positivt överraskad av att de är trevliga i sina mejl. Hade förväntat mig total galenskap.
.
Ja skulle det gälla så skulle det formligen stå en kö utanför huset, för nu vart det bra kort! Nu är det inte bara så andra inte känner igen mig, nu är det så jag undrar vad det är för rolig gubbe som dyker upp i spegeln!@ptr klippa och raka sig för att skaffa tjej?! Jisses... Jag som typ bara har dejtat killar/män med skägg :P
Fortsätter det kännas bra kommer ni att jämka ihop er om sådana detaljer! Att du reagerar är nog för att huvudet faktiskt känner sig berört och funderar på vart det ska ta vägen.Herregud, just nu är det mycket karlar. Orkar inte ens presentera dem här i tråden, men en utav dem förtjänar ett eget inlägg.
Vi träffades på en fest igår kväll och gick hem tillsammans. Tanken var väl att vi skulle ligga, men vi hade bara så mycket att prata om. Satt uppe och drack bubbel och snackade skit till kl. 8 på morgonen. Det var liksom känslor i luften på ett helt annat sätt än vad det brukar vara, och vi pratade om att det känns som att vi känt varandra hur länge som helst. Det var något i mig som bara kändes som "hemma", med honom.
I morse slog hela systemet bakut. Jag fick total panik och ringde en kompis och bara grät. Snyftade helt orimliga saker som typ "Tänk om han kommer slänga sina smutsiga kläder på mitt golv? JAG VILL INTE HA KLÄDER PÅ GOLVET!" och "Han glömde släcka badrumslampan två gånger och jag kan liksom inte leva mitt liv med en tänd badrumslampa! Eller att alltid behöva tjata om det!"
Tror visst att det är en viss fröken här som inte alls är lika redo för något seriöst som hon själv tror..
Jag blir alltid lite rädd när jag träffar någon jag gillar eller om det börjar bli seriöst.Herregud, just nu är det mycket karlar. Orkar inte ens presentera dem här i tråden, men en utav dem förtjänar ett eget inlägg.
Vi träffades på en fest igår kväll och gick hem tillsammans. Tanken var väl att vi skulle ligga, men vi hade bara så mycket att prata om. Satt uppe och drack bubbel och snackade skit till kl. 8 på morgonen. Det var liksom känslor i luften på ett helt annat sätt än vad det brukar vara, och vi pratade om att det känns som att vi känt varandra hur länge som helst. Det var något i mig som bara kändes som "hemma", med honom.
I morse slog hela systemet bakut. Jag fick total panik och ringde en kompis och bara grät. Snyftade helt orimliga saker som typ "Tänk om han kommer slänga sina smutsiga kläder på mitt golv? JAG VILL INTE HA KLÄDER PÅ GOLVET!" och "Han glömde släcka badrumslampan två gånger och jag kan liksom inte leva mitt liv med en tänd badrumslampa! Eller att alltid behöva tjata om det!"
Tror visst att det är en viss fröken här som inte alls är lika redo för något seriöst som hon själv tror..
Känslan av rädsla att investera en massa känslor som det sen inte blir något av kanske?Jag blir alltid lite rädd när jag träffar någon jag gillar eller om det börjar bli seriöst.
Kan det vara något sånt?
Ja jag vet inte.Känslan av rädsla att investera en massa känslor som det sen inte blir något av kanske?
Jag blir alltid lite rädd när jag träffar någon jag gillar eller om det börjar bli seriöst.
Kan det vara något sånt?
Totalt livrädd. Alla dom där larviga frågeställningarna utvecklades senare under samtalet till "Tänk om det inte blir bra?", "Tänk om jag inte blir lycklig?", "Tänk om han blir sjuk?", "Tänk om han dör?!" Och så grät jag liksom hysteriskt från ingenstans över den här fiktiva tragedin till relation.
Det här med att mitt ex försökte ta sitt liv verkar ha satt djupare spår än vad jag trodde. Det var nytt för mig, men helt plötsligt väldigt tydligt.
Det är hårt att ha levt bredvid en sådan människa. Det märker en för livet och är något man behöver få hjälp med att hantera. Om inte annat för att inte lasta på en ny bekantskap detta där man istället vill ägna energin åt att bygga relation.
Sen den tråkiga sidan, rädslan och risken för att man dras till ytterligare än som har samma tendenser liggande och lurande där inne i själen.
Är man kär nog så får det vara värt det, fastän man är rädd. Det finns saker jag är så orolig över att jag blir fysiskt illamående av bara tanken. Så jag knuffar knuffar knuffar undan tankarna varje gång de kommer. Vad är alternativet? Inte leva med min man som jag älskar så mycket av rädsla för att nåt ska hända honom? Det går ju inte.Hon sa att man inte kan gå och vara rädd för sådana saker, och det fattar jag såklart själv också. Frågan är bara.. om man är rädd då, ändå?