Först, jag vill gärna fortfarande ha svar av
@lbb också. Men jag diskuerar gärna även med dig.
"Hur mycket ska vara samhällsfinanserat" - det låter som att du menar det finns något annat sätt att finansiera detta stöd? Vad tänker du då på?
Och dessa som har förmåga att försörja sig men ändå inte gör det ... Jag förstår att det är ett mörkertal men tror du verkligen att de är flera än de som behöver hjälpen? Är det värt att det går ut över de som behöver hjälpen, dvs fattiga, sjuka och pensionärer, på grund av dessa personer?
Är verkligen lösningen på problemet att minska på pengarna som går till dem då? Jag har också kritik på AF men jag tror inte att det är lösningen. Mina handledare har varit otroligt överhopade med personer som de skulle hjälpa med att få jobb. Jag hade tur som kunde få hjälp från ett annat håll också som hade mera tid åt att hjälpa mig. Det har känts starkt att de har knappt någon tid åt personer som faktiskt behöver hjälpen, och det är inte något som kan lösas med mindre pengar. Om något så behövs det flera handledare som kan hjälpa, och/eller pengar som går till dessa mindre avdelningar som hjälper minoritetsgrupper (som den jag fick hjälp av, och den kontakten fick jag via AF).
Med "hur mycket som ska samhällsfinansieras" avser jag att det finns olika åsikter om hur stor ersättningen ska vara till personer som får olika förmåner från det offentliga, och dels var gränsdragningen ska gå som avgör hur många som hamnar i "mottagargruppen".
Det handlar ju som regel om en gråskala.
Ta exempelvis sjukförsäkringen, bara för att välja något att diskutera kring.
Ska man få ekonomisk ersättning om man, förutom ett stökigt socialt liv med barn med flera olika partners där ett par av barnen har olika bokstavskombinationer och stora extra behov, inte mäktar jobba heltid? Eller ska det ses som eget ansvar utifrån situationen, att gå ner till exempelvis 75% utan att få ekonomisk ersättning från det allmänna?
(Nej, jag tycker inte att personen själv är "skyldig" till sin sociala situation men det finns ju ingen som är "skyldig" till en sådan situation)
Eller tänk dig en person som varit långvarigt sjukskriven för smärtor i nacke/axlar. Personen hittar ett lämpligt jobb (sådana finns), som personen på långt sikt klarar på 75%. Ska personen då få ekonomisk ersättning från det allmänna upp till heltiden, eller ska personen välja att antingen jobba 75% och få lite mindre pengar, eller välja att jobba 100% och då få lite mer pengar men då få mer besvär från nacken (ont i nacken är besvärligt men inte farligt)?
ska sjukförsäkringen "få" vara tidsbegränsad som ett stöd vid omställning, eller ska den kunna vara oändlig?
Ska en person som mår dåligt på jobbet behövas ta eget ansvar för sin situation genom att exempelvis byta jobb, eller ska personen kunna vara hemma lång tid från det jobbet med ekonomisk ersättning från samhället?
eller, som varit uppe för diskussion i en annan tråd.
Skolmaten.
Det kommer ju ökande krav på kostanpassningar enligt individuella preferenser. Ska vi ha en allmänt finansierad skolmat (eller för den delen mat i förskolan) där var och en får komma med krav på hur maten ska vara utformad? eller ska vi avskaffa skolmaten och så får var och en ta med sig mat efter egna preferenser, så som det är i stora delar av världen (nej, jag tycker inte att vi ska avskaffa skolmaten; det var mest en frustrerad reaktion utifrån att folk verkar ta för givet att man ska ställa ytterligare krav på en förmån och inte ens fattar att det är en förmån)?
Eller titta på äldreomsorgen.
Ska det "ingå" för personer som har behov av särskilt boende eller äldreomsorg att också få tillgång till personaltid för olika aktiviteter som promenader, tidningsläsande eller liknande?
Eller ska den typen av önskemål (som i sak är synnerligen rimliga) tillgodoses genom egen finansiering?
Det finns massor av exempel på hur man kan diskutera nivån på samhällelig finansiering av olika saker.
Jag anser att det finns ett antal människor som har förmåga att försörja sig själva, men som får sin försörjning via det allmänna.
En del personer som är sjukskrivna har en upplevd nedsatt arbetsförmåga, men den upplevda nedsättningen stämmer nog inte alltid överens med den objektiva nedsättningen.
Jag känner till ett antal personer som lever på sjukpenning, men som har stor förmåga till koncentration och organisation när det gäller egna intressesfären. Där går det att ifrågasätta (sedan hur man ska kunna identifiera de individerna är inte så jäkla enkelt).
En del personer som har försörjningsstöd, har faktiskt egen förmåga att försörja sig men misslyckas med att få ett jobb.
Jag hörde ett radioprogram för några år sedan, som handlade om ungdomsarbetslöshet. Här intervjuades en tjej som var i drygt 20årsåldern. Hon levde på försörjningsstöd, för det vore inte rimligt om hennes föräldrar skulle försörja henne. Det argumentet kan jag hålla med om.
Men hon ville inte ha något jobb, för de pengar hon fick via försörjningsstöd gav henne möjligheter att sitta och surfa på internet hela dagarna, och det tyckte hon var bra.
Det provocerade mig något enormt.
Hon tyckte alltså att det var rätt att hon försörjdes av de andra kommuninnevånarna, så hon skulle kunna sitta och surfa på nätet.
Så även om jag självklart inte förespråkar en "noll-nivå" så tycker jag att en del personer skulle behöva få starkare incitament att själva göra en insats för att försörja sig.
Och ett vanligt incitament till egen försörjning är ju att det lönar sig att göra den ansträngningen.
