Nya infallsvinklar vore fint!

[MiniLi]

Du får prova dig fram aktiveringsmässigt, men tex 3 timmars promenad per dag är ju hur mycket som helst och skulle kunna bytas ut delvis till mer ex spår/sök. Kör ni förresten sök? Det kan vara grymt för osäkra hundar!!

 

[MiniLi]

Har du trstat om han gillar typ mjukost på tub? Är jättebra för att sega ner hjärnan lite

 

[Christensen1]

Pröva kattmat (mjuk) och andra mjuka godisar tex mjukost. Jag tror inte att du ska förvänta dig att din hund blir bekväm med hantering av främmande människor. hundar som har en reservationsproblematik brukar må bäst av att veta att ägaren inte tillåter det (mer än vid specifika tillfällen tex veterinär). Då brukar utfallsproblematiken också lugna sig.
För att träna det har jag gett min hund ett kommando vid möte med andra hundar och människor (i hans fall sitt) och sedan belönat det. Det är lättare för en hund att kontrollera sig om den har en uppgift.
I övrigt rekommenderar jag varmt den här boken som är mycket bra att läsa för alla som har en reaktiv och utåtagerande hund- Släpp kontrollen lös- trygghet och självkontroll för din hund av Leslie McDevitt.

 

[Alexandra_W]

Absolut ingen expert men känner igen en del av Monsters beteende i min V. Förutom att V har låg aggressivitet, och sällan skapar negativa associationer (ens av negativa saker). Men stora delar av beteendet känner jag igen.

Vad som hjälpt oss kommer nog i stort inte riktigt hjälpa er iom att ni har lite andra problem. Men en sak jag tänkt när jag läst tråden och som jag känner igen från mig själv är att du ursäktar en hel del med att "han är sån, och man måste.." Jag menar givetvis inte att det är fel, att du ska bara sluta med det. Men fundera lite på hur mycket av det du skulle kunna skala bort.

Jag gjorde lika. Vi kunde inte ditt för Viktor var si och det skulle få honom att.. När åren gått så var listan ganska lång - även om de flesta punkterna bottnade i samma grundproblem. En mycket klok person tyckte "VILL du han ska vara så?" Nä!!! Tyckte jag och började tala om allt jag gjort, tränat osv. Personer avbryter och tycker "Men varför hjälper du honom att vara så då?"

Det tog ett tag men ju mer jag funderade på det ju mer insåg jag att det faktiskt var just det jag gjorde. Jag slirade på kraven, jag gjorde inte si för det skulle bara.. Osv. Jag helt enkelt just hjälpte hunden att fortsätta med det beteende jag egentligen ville ha bort.

Nä alla våra problem är inte lösta. Nej jag orkar inte vara sådär äckligt konsekvent och låta det ta den tid det tar alla gånger. Och jo jag får betala priset för det. Men det är väldigt mycket bättre. (Ja det blev mycket värre först)

Jag får påminna mig ibland, avbryta mig själv när jag börjar förklara varför ditt inte går/är ide och att det kommer leda till datt. Säga till mig själv när jag börjar hitta hanteringsalternativ till saker redan innan de hänt osv. Sluta ursäkta hundskrället helt enkelt. Sluta hjälpa beteendet.

Vi har tydliga situationer där hunden är klockren. Hos veterinären tex förvandlas min idiotsociala damphund som dessutom ska vakta allt och tala om för alla hundar hur ball han är alt leka med dem till en mönsterhund. Han är stadig, balanserad och avslappnad. Även vid hård provokation.

Länge trodde jag det berodde på att han "skärpte sig", var ur komfortzonen så att säga. Men ju mer jag funderade insåg jag att det snarast var att vi dels när han var kring året tränade på veterinär jättemycket (allergiutredning) i meningen häcka i väntrum. Och att JAG där bara varit lugnt konsekvent. Varken gjort så mycket väsen eller tolererat alltför mycket stök. I översättning satt eller la jag honom mjukt men handgripligen ner om och om igen. När han satt eller låg fick han lite kli. Men det kom ingen stimuli från mig i någon större grad för nåt beteende. Så han hade inte många andra val än att själv hitta ro. Han tilläts inte varva hur mycket som helst, jag gjorde inga stora korrigeringar som varvade honom osv. Han fick lösa det själv.

Sen är han blodgivare, samma väntrum, sen roliga tjejerna och goooodis och kel och skoj och flamsa (de ska se blodgivningen positivt så därinne får han tigga, flamsa osv. Jag släpper helt.). Men efter det, så ska han ligga helt stilla och helt avslappnad på sidan i 10 minuter. Han får mjuk handfast hjälp.

Jag har insett att han KAN både koppla bort och koppla av, han HAR en offknapp även grymt varvad etc. Okej den fungerar bara klockrent hos vet. Men det är mitt fel och inte hundens. Men det bevisat verkligen att det låg massor i det där "varför hjälper du hans beteende då?"

Så fundera lite på vad du ev kan skala bort i dina egna tankar och beteende, som faktiskt hjälper honom fortsätta bete sig si eller så?

 

[lady_vip]

@lady_vip


Timing är något jag helt klart brister i - han är så jäkla SNABB!


Hur blir du psycho?

Jag har flera SM-medaljer i att vråla jag kan verkligen vråla/skrika så att döda reser sig i graven, det har jag nytta av ibland.
Springa mot eller från hunden, också användbart. Är man bra på att sikta (gäller inte mig) kan man kasta saker, inte nyckelknippor och sånt. Eller bara clowna sig, få hundar struntar i föraren om man jollrar iväg i nån slags indiandans.

Jag tränar mycket stadga på distans, då har jag mycket nytta av vårt citronhalsband med fjärr. Där är nämligen ett pip på den, skitbra som uppmärksamhetssignal på håll.

 

[Sleepy]

gå när det är slut oavsett hur Monster är då?

Ja - men bestäm ingen tid, titta inte på klockan, sätt inga mål, bry dig inte så mkt om vad han gör. Bara gå en sväng, slå er ner, koppla av en stund tillsammans. Klia mage, sjung en stump, skratta lite, bara var och ha det skönt. Ät en glass, läs en tidning.

Se det som er glasspaus i parken, inte en träningsstund som ska utvärderas och styras med. Med tiden så blir folk som råkar gå förbi längre bort inte lika spännande.

 

[Monstermom]

Du får prova dig fram aktiveringsmässigt, men tex 3 timmars promenad per dag är ju hur mycket som helst och skulle kunna bytas ut delvis till mer ex spår/sök. Kör ni förresten sök? Det kan vara grymt för osäkra hundar!!

Nej, vi kör inte sök. Jag hade velat och det var planen, men iom att vi liksom kom snett från början kom vi inte igång som jag tänkt, och nu är "liten och söt" definitivt över och bara "läskig och otrevlig" kvar, så jag har inte så stora förhoppningar på villiga figuranter...

Lägga mer spår vete 17 hur jag ska få till, det är inte gott om bra mark där jag bor. (Den delen av Skåne ser ut att vara mycket "på landet/natur", men i själva verket är det ju 99% odlingsmark som är i bruk ~340 dagar/år så det går ju bort...) Att lägga de 2-3 spår i veckan jag gör nu kräver en hel del pusslande och bilåkande, men jag får väl försöka lösa det... Jag hade tänkt att de andra nosövningar vi gör skulle komplettera det, men det kanske inte duger?

Ett par korta promenader och en lite längre tycker jag inte är så jättemycket, men det kanske det är? Visst kan jag dra ner på dem och göra annat, jag har bara tänkt att det är rätt kravlös och lugn aktivitet vilket jag sett som något positivt.

Jag har lite samma anledning till trickträningen för den delen. Det är något vi kan träna på och jobba ihop oss i, som inte har några krav. Alltså, det är inget som är en katastrof för mig om det går dåligt, eller blir något annat än jag tänkt. Att jag upplever misslyckanden med den mer allvarliga träningen (som utfallsträning) ganska hårt ibland tror jag nog han märker, och jag har tänkt att det kan vara bra att ha något som bara är kul...

Har du trstat om han gillar typ mjukost på tub? Är jättebra för att sega ner hjärnan lite

Pröva kattmat (mjuk) och andra mjuka godisar tex mjukost. Jag tror inte att du ska förvänta dig att din hund blir bekväm med hantering av främmande människor. hundar som har en reservationsproblematik brukar må bäst av att veta att ägaren inte tillåter det (mer än vid specifika tillfällen tex veterinär). Då brukar utfallsproblematiken också lugna sig.
För att träna det har jag gett min hund ett kommando vid möte med andra hundar och människor (i hans fall sitt) och sedan belönat det. Det är lättare för en hund att kontrollera sig om den har en uppgift.
I övrigt rekommenderar jag varmt den här boken som är mycket bra att läsa för alla som har en reaktiv och utåtagerande hund- Släpp kontrollen lös- trygghet och självkontroll för din hund av Leslie McDevitt.

Mjukost tycker han är blä, blöt kattmat är halvt OK, vanlig ost är nästan ätligt... Just nu står nog kycklingköttbullar högst upp på matlistan, men min mamma gav honom alldeles nyss en bit kalvsylta som faktiskt uppskattades! Så det ska inhandlas så fort en affär finns inom synhåll...

Ja, jag upplever också att Monster funkar bättre när han har en konkret uppgift (som sitt, stanna), så han vet vad som han ska göra. Och nä, jag har väl inga förväntningar att han ska gilla att bli kramad av kreti och pleti, men jag vill nå dit han kan tolerera att bli undersökt...

Den boken har jag, och har faktiskt tagit med mig den hit upp för att läsa om. Jag håller med om att den har mycket nyttigt, men jag har haft svårt att få det att fungera hundra irl. (Dessutom blir jag enormt anti vissa saker i boken - som att massera i luften där svansen satt om inte hunden vore kuperad - vilket nog gör mig mer negativ i allmänhet. Jag jobbar på det... )

Absolut ingen expert men känner igen en del av Monsters beteende i min V. Förutom att V har låg aggressivitet, och sällan skapar negativa associationer (ens av negativa saker). Men stora delar av beteendet känner jag igen.

Vad som hjälpt oss kommer nog i stort inte riktigt hjälpa er iom att ni har lite andra problem. Men en sak jag tänkt när jag läst tråden och som jag känner igen från mig själv är att du ursäktar en hel del med att "han är sån, och man måste.." Jag menar givetvis inte att det är fel, att du ska bara sluta med det. Men fundera lite på hur mycket av det du skulle kunna skala bort.

Jag gjorde lika. Vi kunde inte ditt för Viktor var si och det skulle få honom att.. När åren gått så var listan ganska lång - även om de flesta punkterna bottnade i samma grundproblem. En mycket klok person tyckte "VILL du han ska vara så?" Nä!!! Tyckte jag och började tala om allt jag gjort, tränat osv. Personer avbryter och tycker "Men varför hjälper du honom att vara så då?"

Det tog ett tag men ju mer jag funderade på det ju mer insåg jag att det faktiskt var just det jag gjorde. Jag slirade på kraven, jag gjorde inte si för det skulle bara.. Osv. Jag helt enkelt just hjälpte hunden att fortsätta med det beteende jag egentligen ville ha bort.

Nä alla våra problem är inte lösta. Nej jag orkar inte vara sådär äckligt konsekvent och låta det ta den tid det tar alla gånger. Och jo jag får betala priset för det. Men det är väldigt mycket bättre. (Ja det blev mycket värre först)

Jag får påminna mig ibland, avbryta mig själv när jag börjar förklara varför ditt inte går/är ide och att det kommer leda till datt. Säga till mig själv när jag börjar hitta hanteringsalternativ till saker redan innan de hänt osv. Sluta ursäkta hundskrället helt enkelt. Sluta hjälpa beteendet.

Vi har tydliga situationer där hunden är klockren. Hos veterinären tex förvandlas min idiotsociala damphund som dessutom ska vakta allt och tala om för alla hundar hur ball han är alt leka med dem till en mönsterhund. Han är stadig, balanserad och avslappnad. Även vid hård provokation.

Länge trodde jag det berodde på att han "skärpte sig", var ur komfortzonen så att säga. Men ju mer jag funderade insåg jag att det snarast var att vi dels när han var kring året tränade på veterinär jättemycket (allergiutredning) i meningen häcka i väntrum. Och att JAG där bara varit lugnt konsekvent. Varken gjort så mycket väsen eller tolererat alltför mycket stök. I översättning satt eller la jag honom mjukt men handgripligen ner om och om igen. När han satt eller låg fick han lite kli. Men det kom ingen stimuli från mig i någon större grad för nåt beteende. Så han hade inte många andra val än att själv hitta ro. Han tilläts inte varva hur mycket som helst, jag gjorde inga stora korrigeringar som varvade honom osv. Han fick lösa det själv.

Sen är han blodgivare, samma väntrum, sen roliga tjejerna och goooodis och kel och skoj och flamsa (de ska se blodgivningen positivt så därinne får han tigga, flamsa osv. Jag släpper helt.). Men efter det, så ska han ligga helt stilla och helt avslappnad på sidan i 10 minuter. Han får mjuk handfast hjälp.

Jag har insett att han KAN både koppla bort och koppla av, han HAR en offknapp även grymt varvad etc. Okej den fungerar bara klockrent hos vet. Men det är mitt fel och inte hundens. Men det bevisat verkligen att det låg massor i det där "varför hjälper du hans beteende då?"

Så fundera lite på vad du ev kan skala bort i dina egna tankar och beteende, som faktiskt hjälper honom fortsätta bete sig si eller så?

Jag tror det ligger mycket i vad du säger, och lite sådana insikter har jag redan fått här i tråden. Av typen "vi kan inte göra x för han kan inte", när det egentligen (förmodligen) handlar om att han inte kunde, förr. Att jag måste återbesöka vissa självklara sanningar och se om de faktiskt är aktuella...

Men samtidigt blir jag nog liiiiiite försvarsbenägen ändå.
För jo, jag tror det gör viss skillnad att Monster är så pass skarp. Jag anser att jag behöver större marginaler, än om han "bara" varit jobbig. Jag måste (tror jag?) vara försiktigare, noggrannare, och ta mindre "slappna av och se vad som händer"-risker, iom att en sak som mycket väl skulle kunna hända är att han biter...

Jag har flera SM-medaljer i att vråla jag kan verkligen vråla/skrika så att döda reser sig i graven, det har jag nytta av ibland.
Springa mot eller från hunden, också användbart. Är man bra på att sikta (gäller inte mig) kan man kasta saker, inte nyckelknippor och sånt. Eller bara clowna sig, få hundar struntar i föraren om man jollrar iväg i nån slags indiandans.

Jag tränar mycket stadga på distans, då har jag mycket nytta av vårt citronhalsband med fjärr. Där är nämligen ett pip på den, skitbra som uppmärksamhetssignal på håll.

Ja, vrålröst har jag också, och den har ju Monster fått träffa på då och då. Problemet(?) för mig är kanske att Monster i "icke-aggressiva" situationer är rätt känslig, det behövs inte mycket mer än en blick för att få honom att reagera (kan krävas mer om han är på 7000 varv och accar dock), medan i situationer där skärpan slagit till så når jag honom inte om jag så tacklar omkull honom och lägger mig på honom... Men helt klart behöver jag hitta vägar att nå honom, så jag ska försöka hitta något fungerande psycholäge...

 

[Monstermom]

Ja - men bestäm ingen tid, titta inte på klockan, sätt inga mål, bry dig inte så mkt om vad han gör. Bara gå en sväng, slå er ner, koppla av en stund tillsammans. Klia mage, sjung en stump, skratta lite, bara var och ha det skönt. Ät en glass, läs en tidning.

Se det som er glasspaus i parken, inte en träningsstund som ska utvärderas och styras med. Med tiden så blir folk som råkar gå förbi längre bort inte lika spännande.

Haha, jag har enormt svårt att passa in Monster och mig i den avslappnade bild du beskriver, men just därför är det väl så bra att ha den här tråden! Har jag svårt att föreställa mig det ens efter en bunt upprepningar så är det nog just en ny infallsvinkel.

Det ska provas i alla fall. Kanske till och med kan hitta något lämpligt ställe medan vi är här uppe. (Bara vi kan hitta lite folk nånstans... )

 

[Belethien]

Angående sök. Om jag vore du skulle jag leta upp någon duktig figge inom sök för att få hjälp. De är experter på att lära hundar hur trevliga människor kan vara. Jag tror inte det är någon bra idé att börja med sökträning direkt i och med hans osäkerhet men att utnyttja deras kunskaper om hur man får hundar att trivas och vilja vara nära människor kan vara bra. De tränar mycket med lek och förtroende och har nog mycket nyttiga tips till dig.

När det gäller godis så brukar jag använda gårdagens stek om jag vill att de verkligen jobbar för något som är svårt (rädslor), gärna lite rött och rosa om hunden uppskattar det. Mjukost i all ära men det upplever jag inte hjälper hälften så bra.

 

[Sleepy]

jag har väl inga förväntningar att han ska gilla att bli kramad av kreti och pleti, men jag vill nå dit han kan tolerera att bli undersökt... Jag måste (tror jag?) vara försiktigare, noggrannare, och ta mindre "slappna av och se vad som händer"-risker, iom att en sak som mycket väl skulle kunna hända är att han biter...

I de lägen där du känner att risken finns att han biter, så använd munkorg. Hos veterinär, tex. Då kan du själv slappna av bättre och skickar inte ut så mycket vibbar i luften att det är fara å färde. Han läser ditt kroppsspråk, känner dofter, hör din andning, känner ökad kroppstemp i dina händer , hör förändringar i din röst. Är du spänd för att du måste hålla koll på honom, så märker han det - och ser det som en bekräftelse att det är nåt på gång och så blir han spänd också. Ond cirkel. Vad som måste till är då att du är cool och kan sprida coola vibbar till honom. För att du då ska känna dig trygg, så ha munkorgen på i såna situationer du känner att det behövs.

Det jag använder vid hantering är "stanna". När vi ska klippa klor, borsta, ta fästingar, tvätta öron, duscha, torka tassar etc etc - så säger jag "stanna". Det betyder "var still och koppla av, för nu ska matte greja med nåt, sen blir det belöning". Sen använder jag det hos veterinären också.

 

[Luff]

Min spårinstruktör hade bra tips vad det gäller att ha "tid" att lägga spår. Gör i ordning spårgrejorna dagen innan (egentligen räcker det med en rulle frystejp o en snusdosa med slutgottat). Släng in det i bilen, väskan när man åker till jobbet/skolan på morgonen. Stanna sen till på lämplig plats på vägen hem. Lägg spår. Åk sen hem och gör det man måste. Sen kan man gå ut och köra sitt spår som då legat till sig.

 

[Alexandra_W]

@Monstermom skillnaden är nog inte så stor eg, där aggressiviteten. Jag har en riesenschnauzer. Som låter illa och ser "ful" ut (rest ragg, spänd kropp, stel svans osv). Som har muckat som ung och då visat att han inte ger sig om han tänt till, inte bangar att slåss. Och som iom storlek och styrka kan orsaka stor skada.

Min förra riesen var mycket som din Monster. Sylvass, tog lätt saker som hot (se i ögonen, böja sig ner osv), uttalad hanhundsaggressivitet osv. Det har satt spår hos mig även om vi tränade boet mycket. Jag litar INTE på Viktor med andra hundar. Människor ja, men inte andra hundar. Så absolut inte att jag kan slappna av och se vad som händer. Han är dessutom stor, stark och reaktionssnabb så är jag inte beredd så rycker han lätt omkull mig.

Däremot har jag genom åren lärt mig att han har en låg aggressivitet "på riktigt". Dvs det ska mycket till för att det ska smälla, jmf med min förra. Men när det gör det - då är det inte kul. Och det är ju mitt ansvar att se till att det inte gör det.

Men slappna av och lita på att det går bra - nä. Det är för mycket hund och för mycket kraft för det. Så även om det ÄR skillnad mellan Monster och Viktor - tveklöst, så spelar den nog i verkligheten mindre roll än man kan tro? Även om det givetvis skiljer. Därför jag inledde med att vad som hjälpt oss knappast hjälper er rent i detalj. Men den där "varför hjälper du"-delen tror jag man "får" oavsett om man vill det eller ej med en stor, utåtagerande och tuff hund?

Men V har en högre retningströskel för aggression än din monster. Där är skillnad, stor skillnad. Fast det innebär inte jag kan riktigt slappna av och se hur det går med andra hundar. Det skulle kunna sluta skitdåligt. Däremot människor kan jag verkligen vara helt avslappnad.

Tillägg: Viktor är kastrerad. Tidigt. Helt enkelt för det var åt helvete för mycket aggression mot andra hundar. Det påverkar mig såklart - jag vet det finns en del i botten även om det som var testosteronkopplat är borta.

 

[Monstermom]

Angående sök. Om jag vore du skulle jag leta upp någon duktig figge inom sök för att få hjälp. De är experter på att lära hundar hur trevliga människor kan vara. Jag tror inte det är någon bra idé att börja med sökträning direkt i och med hans osäkerhet men att utnyttja deras kunskaper om hur man får hundar att trivas och vilja vara nära människor kan vara bra. De tränar mycket med lek och förtroende och har nog mycket nyttiga tips till dig.

När det gäller godis så brukar jag använda gårdagens stek om jag vill att de verkligen jobbar för något som är svårt (rädslor), gärna lite rött och rosa om hunden uppskattar det. Mjukost i all ära men det upplever jag inte hjälper hälften så bra.

Jättebra tanke! Jag ska försöka få fötterna på klubben lite mer aktivt igen, och se om jag kan hitta några som är intresserade av att hjälpa till.

Inte ens med finaste älgfilén är Monster särskilt motiverad, men helt klart är det så att olika saker är olika värt.

 

[Monstermom]

I de lägen där du känner att risken finns att han biter, så använd munkorg. Hos veterinär, tex. Då kan du själv slappna av bättre och skickar inte ut så mycket vibbar i luften att det är fara å färde. Han läser ditt kroppsspråk, känner dofter, hör din andning, känner ökad kroppstemp i dina händer , hör förändringar i din röst. Är du spänd för att du måste hålla koll på honom, så märker han det - och ser det som en bekräftelse att det är nåt på gång och så blir han spänd också. Ond cirkel. Vad som måste till är då att du är cool och kan sprida coola vibbar till honom. För att du då ska känna dig trygg, så ha munkorgen på i såna situationer du känner att det behövs.

Det jag använder vid hantering är "stanna". När vi ska klippa klor, borsta, ta fästingar, tvätta öron, duscha, torka tassar etc etc - så säger jag "stanna". Det betyder "var still och koppla av, för nu ska matte greja med nåt, sen blir det belöning". Sen använder jag det hos veterinären också.

Munkorg använder jag definitivt! Jag är inte intresserad av att ge honom en bithistorik, inte heller av att få folk bitna. Tyvärr har jag misslyckats med att få Monster att trivas med munkorg, jag har dessutom svårt att hitta en som sitter bra och inte klämmer honom i ögonen (pga hur jättenäsan passar in i ansiktet på honom) så då blir det ju ännu svårare att få honom att acceptera den. Han får såklart ha den på sig ändå! Men det blir ju ytterligare en sak för honom att reagera på.

Hos veterinären suger jag, det vet jag om... Jag blir enormt spänd och osäker, och skäms. Jättedumt av mig, och jag vet att jag bara gör saker värre! Men just hos veterinären har jag utvecklat nån sorts blockering jag verkar ha svårt att komma igenom (vi är ju inte där så ofta att man blir van heller). Däremot slappnar jag av rätt bra i andra sammanhang där han måste vara för nära inpå folk och måste ha munkorgen på.

Jag försöker också använda mig av "stanna" vid hantering, men jag har svårt att översätta det till när han ska tåla hantering av andra. Det är ju egentligen det som är min målsättning (även om mer såklart vore välkommet!), han behöver inte trivas med att bli hanterad han behöver bara tåla det och behärska sig...

 

[Monstermom]

Min spårinstruktör hade bra tips vad det gäller att ha "tid" att lägga spår. Gör i ordning spårgrejorna dagen innan (egentligen räcker det med en rulle frystejp o en snusdosa med slutgottat). Släng in det i bilen, väskan när man åker till jobbet/skolan på morgonen. Stanna sen till på lämplig plats på vägen hem. Lägg spår. Åk sen hem och gör det man måste. Sen kan man gå ut och köra sitt spår som då legat till sig.

Jättebra tips! Dit jag kör regelbundet finns det nog nästan enbart milvis med odlade åkrar, men jag ska definitivt titta noggrannare nästa gång! Kan ju finnas någon traktorväg, sumpig bit, osv.

Men det är en frustrerande kontrast mot hur det är här uppe, där jag nästan dagligen lägger spår åt honom just nu. Bara att kliva utanför dörren och traska iväg! Hur mycket möjligheter och variationer som helst! Suck...

Men det är ju bara att rycka upp sig och gilla läget egentligen.

 

[Monstermom]

@Monstermom skillnaden är nog inte så stor eg, där aggressiviteten. Jag har en riesenschnauzer. Som låter illa och ser "ful" ut (rest ragg, spänd kropp, stel svans osv). Som har muckat som ung och då visat att han inte ger sig om han tänt till, inte bangar att slåss. Och som iom storlek och styrka kan orsaka stor skada.

Min förra riesen var mycket som din Monster. Sylvass, tog lätt saker som hot (se i ögonen, böja sig ner osv), uttalad hanhundsaggressivitet osv. Det har satt spår hos mig även om vi tränade boet mycket. Jag litar INTE på Viktor med andra hundar. Människor ja, men inte andra hundar. Så absolut inte att jag kan slappna av och se vad som händer. Han är dessutom stor, stark och reaktionssnabb så är jag inte beredd så rycker han lätt omkull mig.

Däremot har jag genom åren lärt mig att han har en låg aggressivitet "på riktigt". Dvs det ska mycket till för att det ska smälla, jmf med min förra. Men när det gör det - då är det inte kul. Och det är ju mitt ansvar att se till att det inte gör det.

Men slappna av och lita på att det går bra - nä. Det är för mycket hund och för mycket kraft för det. Så även om det ÄR skillnad mellan Monster och Viktor - tveklöst, så spelar den nog i verkligheten mindre roll än man kan tro? Även om det givetvis skiljer. Därför jag inledde med att vad som hjälpt oss knappast hjälper er rent i detalj. Men den där "varför hjälper du"-delen tror jag man "får" oavsett om man vill det eller ej med en stor, utåtagerande och tuff hund?

Men V har en högre retningströskel för aggression än din monster. Där är skillnad, stor skillnad. Fast det innebär inte jag kan riktigt slappna av och se hur det går med andra hundar. Det skulle kunna sluta skitdåligt. Däremot människor kan jag verkligen vara helt avslappnad.

Tillägg: Viktor är kastrerad. Tidigt. Helt enkelt för det var åt helvete för mycket aggression mot andra hundar. Det påverkar mig såklart - jag vet det finns en del i botten även om det som var testosteronkopplat är borta.

OK, jag har nog för lätt att tänka "jamen din lilla söta hund är minsann inget Monster..."

Och ja, jag tror absolut du kan ha en poäng i att jag gör saker som snarare sätter hinder i vägen än för oss framåt. Har du några egna insikter att dela med dig av?

Monster är som sagt inte kastrerad, och med hans sociala osäkerhet tror jag det vore en riskabel väg. Han har dessutom inte någon "äkta" aggressivitet mot andra hundar (oavsett kön) som synts hittills, och ingen ohanterlig fixering vid löptikar (även om han absolut är intresserad), så jag tvivlar på att han ligger för högt i testosteron.

 

[Sleepy]

svårt att hitta en som sitter bra och inte klämmer honom i ögonen

Men aj? Använder ingen själv, så har inget att rekommendera, men nån annan kanske vet nåt bra. Klart den ska vara bekväm för honom, stackarn.

Jag blir enormt spänd och osäker, och skäms. Jättedumt av mig, och jag vet att jag bara gör saker värre! Men just hos veterinären har jag utvecklat nån sorts blockering

Skäms inte, det är fullt naturligt och inget ovanligt. Dels är ju hunden oftast sjuk när man är där och man är orolig, dels så är det ju en lite speciell miljö för hunden med mycket dofter och ljud och andra hundar. Plus att hunden kanske redan har ont och så ska det klämmas och kännas och stickas i tassen. Det är inte lätt. Men det går att träna på. Du får "fake it until you make it" så gott det går. Det gör en enorm skillnad för hur hunden upplever det och reagerar, om du är cool. Vad är det som känns värst med att gå till vet?

Jag försöker också använda mig av "stanna" vid hantering, men jag har svårt att översätta det till när han ska tåla hantering av andra.

Mina hundar accepterar inte heller hantering av vem som helst när som; det har jag ingen anledning till att vänja dem vid. Men hos vet när de kommer upp på bordet och jag är med, så säger jag "stanna" och sen är jag tryggheten. Stanna betyder hantering och eftersom jag tillåter det, så accepterar de hanteringen av vet. De vet att jag har koll och inte utsätter dem för något obehag i onödan.

 

[Alexandra_W]

Ang munkorg. Jag hittade en i mitt tycke riktigt bra modell, som åtminstone Viktor helt accepterar. Och som passar bra.

Baskerville ultra heter den, bildgoogla baskerville ultra munkorg hittar du.

(Köpte den när han såg nya kattungen som mat, på riktigt som mat. Han hade den mycket och lääänge och försökte aldrig ens ta av den, vilken han provat med andra sorter jag testat tidigare)

 

[Monstermom]

@Sleepy

Ja, munkorgen är inget vidare. Vi har haft en sådan där nylonstrut som var halvokej, men dels försvann den på något sätt i våras (och hittar ingen lika stor sådan igen) och dels är det ju inte något som han kan ha på sig särskilt länge (kan ju tex inte flåsa och drcka). Har provat ett antal riktiga korgar också, men inte hittat nån som sitter bra. Kan inte lägga in några bilder nu för att visa, men hans ögon sitter lite mer "rakt fram" än de flesta rasers gör, och i linje med toppen av nosryggen. Eftersom nosen är rätt kort (men mkt längre än en boxers, så boxerkorgar passar inte) kommer kanten på munkorgen långt bak, och riskerar att trycka mot ögonen. Jag måttbeställde en online, men det blev ett värre fiasko än de vi köpt i butik... Tips mottages TACKSAMT!


Det med veterinären är rätt fånigt, och jag VET det me kan ändå inte kämpa emot känslan eller riktigt kontrollera hur jag reagerr på den... Fånigt som sagt, men poängen med trdn var ju att inte backa för att bli självutlämnande, så: vi hade en horribel upplevelse hos en vet när han var halt. Egentligen var han inte så illa - i alla fall inte för att vara Monster - men visst var han inte perfekt heller. Han ryggade undan för veterinären när hon skulle undersöka, och morrade lite när han blev inträngd mot vggen och fasthållen där. Då kallade hon in tre vårdare som höll fast honom medan hon klämde. Sen tog hon ut honom i korridoren och skulle se hur han rörde sig, där han alltsp skulle gå och springa i (den trånga) korridoren flrbi väntande människor och hundar, och folk på väg fram och tillbaksa. Han morrade mot flera där, försökte skrapa av sig munkorgen, och gick till slut upp på bakbenen... Sedan blev han igen inträngd och fasthållen och klämd på mitt i kaoset. Efter den undersökningen satte sig veterinären ner med mig och förklarade att hon tyckte han borde avlivas pga hans uppförande, och e uppgifter jag lämnt innan vi kom om att han är osäker kring hundar och främlingar så vi kunde behöva lute extrs tid till undersökningen, och jag ville inte ta in honom i väntrummet var bara ytterligare bevis på att han måste avlivas... Sen dess får jag en hemsk känsla av att om jag inte kan fp Monster att vara "perfekt" hos veterinören så kommer han att tvpngsavlivas... Som sagt, jag vet att det ör enormt fånigt (och veterinärerna vi går till nu är jättetrevliga ich förstående, de är väldigt noga med att påpeka att de ser att han bara är rädd, och för guds skull kan jag inte lugna ner mig jag gör det bara svårare för hunden, ingen är det minsta arg på honom, typ), men jag kan verkligen inte skaka av mig det. Med hjärnan fattar jag att jag gör helt fel, men jag fortsätter göra det ändå! Det är spänt koppel hit, knuff och pet dit, höjd röst, stirrig blicvk och stelt kroppsspråk... För om Monster inte är PERFEKT kommer han att dö. (föreställ er en bunt negativa smileys jag inte kan koden för här)

 

[Monstermom]

@Alexandra_W


Jag tycker det låter bekant så eventuellt r det nån vi provat redan, men jag är inte säker och ska definitivt kolla upp det när jag kan! Tack för tips!