Hur viktigt är ett jobb?

[Mabuse]

Nej, jag jobbar 5 tim de veckor min man reser.
Vet du, i det här landet är brandkåren uppbyggd på volontärbasis. Tycker du att de också ska ses sig om efter ett annat jobb?

Det var ju det jag menade, som voluntär jobbar man i mån av tid och lust. Som anställd funkar det inte så, jag kan inte säga på mitt jobb att hörni, nästa vecka hinner jag bara jobba två dagar istället för fem, för min man är bortrest i jobbet. Och eftersom jag inte säger så, så kan jag också ha mer ansvar, och de satsar mer på mig, än om de aldrig riktigt kunde räkna med att jag verkligen var där fem dagar i veckan.

 

[Diderot]

jag har ett bra jobb, som jag trivs med, det är stimulerande och jag tycker det är viktigt,
men jag jobbar endast för pengar,
finns hur mycket som helst att fylla ett liv med,
som är roligare, mer stimulerande, mer utvecklande än att jobba
enda fördelen med att jobba är väll att man uppskattar den lediga tiden mer...

Jag förstår inte alls varför jobb ska vara viktigt, om man är ekonomisk oberoende alltså, självklart måste "någon" arbeta, men denna "någon" måste inte vara "jag". Men så har jag gott om fantasi och spring i benen, så jag behöver inte så mycket "morot" för att göra saker!

 

[LiZH]

Nej, jag tycker det är ett mysterium att du inte har större ambitioner än att fem timmar i veckan är tillräckligt för att du ska känna att du har gjort ditt på jobbet för veckan. Jag skulle tycka att man vill ägna jobbet mer tid om man gillar det, så man hinner bli bra på det och komma nånvart innan man går i pension, att man är på väg nånstans.

Om du är sjuk förstår jag att orken är begränsad. Lat - nä, det verkar fullt upp att sköta hushållet och barnen, men jag fattar inte riktigt hur man hellre kan diska och städa än att ha ett roligt jobb man trivs med. Jag skulle inte tycka det var ok att min man jobbade borta så mycket att det hindrade mig från att sköta mitt jobb, mitt jobb är lika viktigt som hans - men om han var den enda som drog in pengar så blir det ju svårt att resonera så.

Han har aldrig hindrat mig från att jobba! Tro mig, krasst talat, har vi råd att jag inte jobbar så har vi råd att jag jobbar och ngn annan sköter allt det andra. Det har aldrig varit hans jrav att jag inte ska jobba, däremot är vi båda nöjda med valet. Om två år slutar han jobba, då får vi ser vad vi gör. Kanske startar ngt helt nytt, kanske njuter av livet, kanske startar jag upp en verksamhet och han sköter resten.

 

[Mabuse]

Jobb är inte viktigt. En meningsfull tillvaro är viktigt, pengar underlättar. Har man pengar så det räcker är det ju bara att gratulera!

Det är väl det som är skillnaden, kanske. Jag tycker jobbet är oerhört viktigt. Inte för pengarna i första hand (även om det är trevligt med pengar), utan för att det ger mig möjligheter att göra saker och lära mig saker som hade varit helt omöjligt på egen hand som privatperson.

 

[Pilot]

Hade jag var ekonomiskt oberoende hade jag jobbat med det jag tycker är kul.
På en gård men mina hästar, köttdjur och gårdsbutik. Hade dealen vart att jag stannade hemma och tog hand om barnen, så hade jag nog velat ha de där möjligheterna ändå. Man går nog rätt så bananas annars.
Men jag hade inte velat ha en man som istället jobbade för två och som barnen inte fick lära känna.

 

[Hoppelhase]

Ofta får man, eller i alla fall jag, frågan " och vad jobbar du med?". Och faktum är att i traditionell mening jobbar jag ju inte. Faktiskt så är det mest svenskar som frågar, och ifrågasätter, hela konceptet. För jag kan inte svara med en yrkesbenämning vad jag gör eller var jag gör det.

Men varför svarar du inte med vad du gör då? Det blir ju som jag skrev som om jag som student på frågan "vad jobbar du med?" skulle svarat enbart "jag har valt att inte jobba" istället för vad jag faktiskt gör. Du verkar ju dessutom i den här tråden väldigt mån om att visa på att du faktiskt sysselsätter dig, dessutom om jag förstår det rätt, delvis med uppgifter som faktiskt hör till ditt (tidigare) yrke - menar du att människor ifrågasätter det med "men vill du inte jobba?"??

Som andra varit inne på ser jag också rätt stor skillnad på frågeställningen kring folks reaktioner på "jag väljer att inte lönearbeta för jag är ekonomiskt oberoende" och "jag väljer att inte lönearbeta för någon annan försörjer mig så jag kan göra vad jag vill". (Där man i trådstarten får intrycket om att det handlar om det första, när det egentligen handlar om det andra, därför blir diskussionen lite konstig tycker jag.)

 

[Mabuse]

jag har ett bra jobb, som jag trivs med, det är stimulerande och jag tycker det är viktigt,
men jag jobbar endast för pengar,
finns hur mycket som helst att fylla ett liv med,
som är roligare, mer stimulerande, mer utvecklande än att jobba
enda fördelen med att jobba är väll att man uppskattar den lediga tiden mer...

Jag förstår inte alls varför jobb ska vara viktigt, om man är ekonomisk oberoende alltså, självklart måste "någon" arbeta, men denna "någon" måste inte vara "jag". Men så har jag gott om fantasi och spring i benen, så jag behöver inte så mycket "morot" för att göra saker!

Byt jobb då? All världens jobb kan väl inte vara icke-roliga och icke-stimulerande?

Ok om man valt att inte satsa på jobbet, eller av nån annan anledning inte har ett så roligt jobb, men inget jobb i världen kan vara roligt och stimulerande? Givet hur oerhört många olika jobb det finns, så verkar det inte rimligt.

 

[Mabuse]

Han har aldrig hindrat mig från att jobba! Tro mig, krasst talat, har vi råd att jag inte jobbar så har vi råd att jag jobbar och ngn annan sköter allt det andra. Det har aldrig varit hans jrav att jag inte ska jobba, däremot är vi båda nöjda med valet. Om två år slutar han jobba, då får vi ser vad vi gör. Kanske startar ngt helt nytt, kanske njuter av livet, kanske startar jag upp en verksamhet och han sköter resten.

Nu hänger jag inte med, sa du inte alldeles nyss att vissa veckor kan du bara jobba fem timmar eftersom maken är bortrest i jobbet och du är själv med barnen och inte kan vara borta? Då hindrar ju hans jobb dig från att jobba, eller har jag missuppfattat något? Annars kunde ju han boka av sina jobbresor, så att du kunde jobba 15 timmar varje vecka?

 

[Ray]

Jag har ett jätteroligt jobb. Jag är på jobbet när jag är ledig oxå. Men det är mycket roligare när jag är ledig för då bestämmer jag själv vad jag gör och hur länge... Själva grejen med jobb är ju att man inte kan ta ledigt när man vill. Man är lite låst. Något har köpt ens tid...

 

[LiZH]

Men varför svarar du inte med vad du gör då? Det blir ju som jag skrev som om jag som student på frågan "vad jobbar du med?" skulle svarat enbart "jag har valt att inte jobba" istället för vad jag faktiskt gör. Du verkar ju dessutom i den här tråden väldigt mån om att visa på att du faktiskt sysselsätter dig, dessutom om jag förstår det rätt, delvis med uppgifter som faktiskt hör till ditt (tidigare) yrke - menar du att människor ifrågasätter det med "men vill du inte jobba?"??

Som andra varit inne på ser jag också rätt stor skillnad på frågeställningen kring folks reaktioner på "jag väljer att inte lönearbeta för jag är ekonomiskt oberoende" och "jag väljer att inte lönearbeta för någon annan försörjer mig så jag kan göra vad jag vill". (Där man i trådstarten får intrycket om att det handlar om det första, när det egentligen handlar om det andra, därför blir diskussionen lite konstig tycker jag.)

Ok, han drar in lönen. Men de stora summorna som kommer in och möjliggör det liv vi lever är avkastning på aktier i ett företag som vi byggt upp, som jag tidigare jobbade i och som jag öger hälften av aktierna i. Så ja, hans lön drar runt våra månadskostnader. Men vetyder drt att ni ser annorlunda på det när han slutar jobba om 2 år och vi inte har ngn lön längre. Är det mer accepterat om jag/vi kever av avkastningen av vårat kapital? Är det "fula" i kråksången att han jobbar och inte jag?

 

[Tass]

För att svara på ursprungsfrågan.

Om tomten lämnade en hög med pengar till mig, så att jag var ekonomiskt oberoende för alltid, så skulle jag ändå känna ett behov av att bidra/jobba. Någon har bakat brödet jag äter, någon har kört det till butiken, någon har mjölkat kossan, någon har gått en lång utbildning för att bota mina sjukdomar osv. Om jag är frisk och har möjlighet, visst vill jag också bidra. Annars lever jag på andras arbete, även om jag kan betala för mig.

Sen tycker jag att det är roligt att jobba (med det jag gillar) men det är en annan historia.

 

[LiZH]

Nu hänger jag inte med, sa du inte alldeles nyss att vissa veckor kan du bara jobba fem timmar eftersom maken är bortrest i jobbet och du är själv med barnen och inte kan vara borta? Då hindrar ju hans jobb dig från att jobba, eller har jag missuppfattat något? Annars kunde ju han boka av sina jobbresor, så att du kunde jobba 15 timmar varje vecka?

Men nu är det ju så att hans jobbresor ligger i bägges intresse eftersom det handlar om ett företag vi äger tillsammans och det är ett kapital vi förvaltar tillsammans. Så ja, på det viset är hans jobb prioriterat vissa veckor. Someone's got to bring home the bacon. Men han har aldrig hindrat mig från att helt enkelt anställa en barnflicka för att täcka upp tiden. Men det vill inte jag eftersom jag tycker, nör vi har möjlighet, att barnen är med oss föräldrar.

 

[Hoppelhase]

Ok, han drar in lönen. Men de stora summorna som kommer in och möjliggör det liv vi lever är avkastning på aktier i ett företag som vi byggt upp, som jag tidigare jobbade i och som jag öger hälften av aktierna i. Så ja, hans lön drar runt våra månadskostnader. Men vetyder drt att ni ser annorlunda på det när han slutar jobba om 2 år och vi inte har ngn lön längre. Är det mer accepterat om jag/vi kever av avkastningen av vårat kapital? Är det "fula" i kråksången att han jobbar och inte jag?

Det är för mig helt enkelt två helt olika diskussioner och blir som sagt konstigt när man i TS får uppfattningen att det handlar om det ena men egentligen handlar om det andra. Sedan skippade du hela första delen av mitt inlägg?

 

[Petruska]

Jag förstår inte riktigt varför du dragit igång diskussionen? Vilken sorts svar vill du ha, vilken sorts svar räknade du med? Jag tycker att svaren är ganska exakt de man kan förvänta sig, och dina inlägg är också det, i allt väsentligt.

För min del är det helt enkelt uteslutet att jag inte försörjer mig själv. Det räcker inte att jag skulle kunna försörja mig, jag ska även göra det. Det är också för min del uteslutet med ett så ojämnt fördelat ansvar för hemmet och framförallt barnen som du beskriver. Den relation som jag vill ha med min partner, kan inte existera om vi har så olika roll i livet som det du beskriver. Och det som barnen lär sig av att ha föräldrar som lever på det sättet, skulle jag helst se att inga barn lärde sig. Jag vill absolut inte lära mina egna barn det.

 

[Hoppelhase]

Är det "fula" i kråksången att han jobbar och inte jag?

Det är ju åtminstone en "märklig slump" att han inte vill vara ledig och ta hand om barn och hem och du inte känner behov av att jobba och tjäna egna pengar...

 

[Mabuse]

Jag har ett jätteroligt jobb. Jag är på jobbet när jag är ledig oxå. Men det är mycket roligare när jag är ledig för då bestämmer jag själv vad jag gör och hur länge... Själva grejen med jobb är ju att man inte kan ta ledigt när man vill. Man är lite låst. Något har köpt ens tid...

Fördelen med det är att man får en del gjort också. Om jag bara behövde jobba när jag hade lust skulle jag inte få mycket gjort på jobbet, och i längden skulle jag bli väldigt missnöjd med att inte ha åstadkommit mer. Jobbet sätter en gaffel i rumpan på en, så att man får ändan ur att göra jobbiga och svåra saker.

Men fria arbetstider är en fördel, det håller jag med om, så att man kan styra sin tid och vara ledig när man vill.

 

[Petruska]

Det är ju åtminstone en "märklig slump" att han inte vill vara ledig och ta hand om barn och hem och du inte känner behov av att jobba och tjäna pengar...

Ja, visst är det underligt och oväntat?

 

[LiZH]

Ja, visst är det underligt och oväntat?

Nu hänger jag inte med. Kan du säga i klartext vad du menar?

 

[Hoppelhase]

Ja, visst är det underligt och oväntat?

Aldrig stött på det tidigare!

 

[Petruska]

jag tycker, nör vi har möjlighet, att barnen är med oss föräldrar.

Det vill säga med dig. Din man arbetar ju och reser i arbetet dessutom.

Där visar du ännu ett av mina starka argument mot att göra som du och din man gör: ni sätter familjen som en enhet. Inte individerna i familjen. Individerna - du och han - svarar inte självständigt för sig och sitt. Tvärtom skriver du att "ni" har möjlighet att låta barnen vara med "er", när allt annat du skriver tydligt visar att du har huvudansvaret för barnen. Det är en relationsstruktur, som jag inte tror är en bra idé, och som jag absolut inte vill leva i och än mindre förmedla till mina barn.