Hur vet man? Hur bestämmer man sig?

[SweetSunday]

Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur bestämmer man sig för att fortsätta eller avsluta den?

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år. Vi är särbos och har "långdistansförhållande", eller han bor 10 mil bort ungefär och ingen av oss har bil utan pendlar med buss och tåg när vi hälsar på. Vi ses vanligtvis varje helg. Jag är en sån där person som kan tvivla i mångt och mycket. Jag har ibland tvivlat på att jag valt rätt utbildning bland annat, tvivlar väldigt ofta om jag ska köpa något (tröja, hundkurs, vad som helst) och får sån beslutsångest. Därav har jag sett det som naturligt att jag tvivlat titt som tätt i relationen. Jag har sett det som att det är sådan jag är. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om det finns någon jag kan spendera mitt liv med utan tvivel... Hur vet man vilket beslut man vill ta? Jag har tvivlat ungefär sedan vi varit tillsammans i 1 år. Inte konstant, men då och då. Jag älskar honom, tror jag? Det känns iallafall hemskt att tänka mig ett liv utan honom och varje gång jag försöker föreställa mig det på riktigt börjar jag gråta. Han är den människa i hela världen som vet allra mest om mig. Vi kan vara helt de vi är med varandra. Men samtidigt längtar jag efter att dejta andra, att få vara fri, gå på krogen och dansa med vem jag vill och kyssa vem jag vill. Jag har aldrig haft det livet. Har ända sedan jag var i rätt ålder att gå ut på krogen haft pojkvän (en annan pojkvän innan denna och sen min nuvarande). Jag har inte känt mig fri att prova mig fram. Det är med dessa känslor som tvivlet började. Vi diskuterade att ha öppet förhållande för att man skulle få prova, men att ändå fortsätta tillsammans, men det känns inte heller rätt, tänk om någon av oss får känslor för någon utomstående? Hur löser man det då?

Till tvivlet det senaste året hör olikheter i våra liv. Jag har hund, har tidigare haft häst och har drömmar om gård med hund, häst, kaniner och kanske även andra typer av djur (såsom får och höns). Jag är en djurmänniska rakt igenom. Jag är också naturmänniska som vill ägna semestrar åt fjällvandring, naturupplevelser utomlands, paddla kajak osv. Jag är en människa som kommer på 10 idéer om dagen och gärna vill göra allt. Jag har ofta bekymmer med att hinna med att göra allt jag vill. Jag är generellt ganska entusiastisk och kan snöa in totalt på idén att exempelvis prova på att bo i England, Frankrike eller något annat land. Jag söker fakta, kollar på vad det kostar med boende i andra länder, hur man får arbetstillstånd i ett land utom EU osv. Jag går rätt så all in. Visserligen kan han också tänka sig att gå all in i dessa utlandsdrömmar, men livet är inte där att något sådant kan göras än på flera år, så det förblir drömmar och när vi för 5e gången kikat på hur det skulle vara att bo i ett visst land börjar man tröttna på att det är den "enda" gemensamma drömmen vi har.

Jag vill baka mitt eget bröd, göra min egen yoghurt, laga massa mat i övrigt, träna hunden i många olika sporter och gärna skaffa en hund till, klara av mina studier (studerar en ganska krävande utbildning). Samtidigt längtar jag efter att ha festkvällar med vänner, med sällskapsspel, krogen, laga gemensam middag, prata långt in på nätterna osv. (vänner som jag för övrigt inte har då jag har fått social ångest som utvecklades från utmattningssyndrom som jag kommit ur för ca ett halvår sedan, så nu jobbar jag på den sociala ångesten). Jag skulle vilja sjunga i kör, vara aktiv på nation/kår samt i hundklubben. Jag vill så extremt mycket. Min partner är mer den nöjda typen som är nöjd med sitt liv som det är. Han studerar och har sökt in till en master inom sitt område så han är absolut driven studie-/yrkesmässigt. Men i vardagslivet, på fritiden, känner jag inte av så mycket driv. Han pratar med kompisar via datorn, spelar datorspel, gymmar ibland. Han hade inte valt att skaffa hund om det var upp till honom men eventuellt katt då han gillar katter. Han accepterar dock min hund, men jag saknar det gemensamma intresset. Han vill helst inte med ut i skogen med mig och hunden utan stannar hellre hemma. När jag förslår att vi ska ut och grilla i skogen med fika, så är svaret sällan särskilt entusiastiskt utan ofta en suck eller ett ja som mer låter som ett "jag måste väl det" och jag blir besviken (vilket blir orättvist mot honom också, då jag nog inte bör förvänta mig att han ska bli glad åt en plan som är mer inriktad mot mina intresseområden. Men tror att det handlar om att jag försökt anstränga mig för att även han ska uppskatta att gå ut genom att vi grillar/tar med fika och gör en mysgrej av det och inte bara hundträning och promenad.)

Jag saknar att driva varandra framåt i en bubbla av entusiasm när man pratar om planer och idéer. Jag vill att det ska kännas som att allt är möjligt! Jag är uppfostrad i att "allt går om man vill och kämpar tillräckligt mycket" medan han mer är uppfostrad i stil med "tänk realistiskt". Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb.

Det låter kanske som jag redan bestämt mig och det kanske jag har, jag vet inte, men varje gång jag tänker på ett avslut gör det så väldigt ont. Jag vet inte om jag klarar mig utan honom. Vi kan prata om allt och alltid när jag sagt något som är känsligt för mig och jag frågar "tycker du det är konstigt att jag tänker så" är han accepterande och tycker alltid att allt är normalt och rätt och jag känner mig alltid som att jag kan vara mig själv och säga varenda grej jag tänker på. Han är lugn och trygg och intresserad av miljö och klimat liksom jag själv. Vi kan diskutera politik och han är mer allmänbildad än jag när det gäller samhällskunskap och historia. Vi kan ha givande samtal. Båda tycker om matlagning och tycker att det är viktigt med god kvalitet på mat. Ja, han har egentligen allt som jag tycker man borde kunna önska sig i en partner, men något skaver ändå...

Jag kan nog fortsätta babbla i 15 sidor till, men känns som det mest blir svammel så avslutar här. Kände att jag behöver skriva av mig och få lite tips och råd. Vad är viktigt i livet? Hur kan man veta det? Jag är bara i yngre 20-årsåldern så har inte heller mycket erfarenheter, vilket kanske är problemet. Hade jag haft en massa andra relationer att jämföra med denna hade jag kanske slutat vela och tyckt att jag inte kan ha det bättre, men i min nuvarande situation avundas jag de som delar sina intressen och sin vardag med sin partner. Jag avundas de som tillsammans tar hand om djuren, de som har en hund där den ena kanske sköter träningen och den andra promenaderna, eller kanske rent av tränar tillsammans med samma eller varsin hund, de som rider ihop eller matar fåren tillsammans varje kväll. De som verka leva ett gemensamt liv istället för två åtskiljda.

 

[Lovisaleonora]

Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur bestämmer man sig för att fortsätta eller avsluta den?

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år. Vi är särbos och har "långdistansförhållande", eller han bor 10 mil bort ungefär och ingen av oss har bil utan pendlar med buss och tåg när vi hälsar på. Vi ses vanligtvis varje helg. Jag är en sån där person som kan tvivla i mångt och mycket. Jag har ibland tvivlat på att jag valt rätt utbildning bland annat, tvivlar väldigt ofta om jag ska köpa något (tröja, hundkurs, vad som helst) och får sån beslutsångest. Därav har jag sett det som naturligt att jag tvivlat titt som tätt i relationen. Jag har sett det som att det är sådan jag är. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om det finns någon jag kan spendera mitt liv med utan tvivel... Hur vet man vilket beslut man vill ta? Jag har tvivlat ungefär sedan vi varit tillsammans i 1 år. Inte konstant, men då och då. Jag älskar honom, tror jag? Det känns iallafall hemskt att tänka mig ett liv utan honom och varje gång jag försöker föreställa mig det på riktigt börjar jag gråta. Han är den människa i hela världen som vet allra mest om mig. Vi kan vara helt de vi är med varandra. Men samtidigt längtar jag efter att dejta andra, att få vara fri, gå på krogen och dansa med vem jag vill och kyssa vem jag vill. Jag har aldrig haft det livet. Har ända sedan jag var i rätt ålder att gå ut på krogen haft pojkvän (en annan pojkvän innan denna och sen min nuvarande). Jag har inte känt mig fri att prova mig fram. Det är med dessa känslor som tvivlet började. Vi diskuterade att ha öppet förhållande för att man skulle få prova, men att ändå fortsätta tillsammans, men det känns inte heller rätt, tänk om någon av oss får känslor för någon utomstående? Hur löser man det då?

Till tvivlet det senaste året hör olikheter i våra liv. Jag har hund, har tidigare haft häst och har drömmar om gård med hund, häst, kaniner och kanske även andra typer av djur (såsom får och höns). Jag är en djurmänniska rakt igenom. Jag är också naturmänniska som vill ägna semestrar åt fjällvandring, naturupplevelser utomlands, paddla kajak osv. Jag är en människa som kommer på 10 idéer om dagen och gärna vill göra allt. Jag har ofta bekymmer med att hinna med att göra allt jag vill. Jag är generellt ganska entusiastisk och kan snöa in totalt på idén att exempelvis prova på att bo i England, Frankrike eller något annat land. Jag söker fakta, kollar på vad det kostar med boende i andra länder, hur man får arbetstillstånd i ett land utom EU osv. Jag går rätt så all in. Visserligen kan han också tänka sig att gå all in i dessa utlandsdrömmar, men livet är inte där att något sådant kan göras än på flera år, så det förblir drömmar och när vi för 5e gången kikat på hur det skulle vara att bo i ett visst land börjar man tröttna på att det är den "enda" gemensamma drömmen vi har.

Jag vill baka mitt eget bröd, göra min egen yoghurt, laga massa mat i övrigt, träna hunden i många olika sporter och gärna skaffa en hund till, klara av mina studier (studerar en ganska krävande utbildning). Samtidigt längtar jag efter att ha festkvällar med vänner, med sällskapsspel, krogen, laga gemensam middag, prata långt in på nätterna osv. (vänner som jag för övrigt inte har då jag har fått social ångest som utvecklades från utmattningssyndrom som jag kommit ur för ca ett halvår sedan, så nu jobbar jag på den sociala ångesten). Jag skulle vilja sjunga i kör, vara aktiv på nation/kår samt i hundklubben. Jag vill så extremt mycket. Min partner är mer den nöjda typen som är nöjd med sitt liv som det är. Han studerar och har sökt in till en master inom sitt område så han är absolut driven studie-/yrkesmässigt. Men i vardagslivet, på fritiden, känner jag inte av så mycket driv. Han pratar med kompisar via datorn, spelar datorspel, gymmar ibland. Han hade inte valt att skaffa hund om det var upp till honom men eventuellt katt då han gillar katter. Han accepterar dock min hund, men jag saknar det gemensamma intresset. Han vill helst inte med ut i skogen med mig och hunden utan stannar hellre hemma. När jag förslår att vi ska ut och grilla i skogen med fika, så är svaret sällan särskilt entusiastiskt utan ofta en suck eller ett ja som mer låter som ett "jag måste väl det" och jag blir besviken (vilket blir orättvist mot honom också, då jag nog inte bör förvänta mig att han ska bli glad åt en plan som är mer inriktad mot mina intresseområden. Men tror att det handlar om att jag försökt anstränga mig för att även han ska uppskatta att gå ut genom att vi grillar/tar med fika och gör en mysgrej av det och inte bara hundträning och promenad.)

Jag saknar att driva varandra framåt i en bubbla av entusiasm när man pratar om planer och idéer. Jag vill att det ska kännas som att allt är möjligt! Jag är uppfostrad i att "allt går om man vill och kämpar tillräckligt mycket" medan han mer är uppfostrad i stil med "tänk realistiskt". Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb.

Det låter kanske som jag redan bestämt mig och det kanske jag har, jag vet inte, men varje gång jag tänker på ett avslut gör det så väldigt ont. Jag vet inte om jag klarar mig utan honom. Vi kan prata om allt och alltid när jag sagt något som är känsligt för mig och jag frågar "tycker du det är konstigt att jag tänker så" är han accepterande och tycker alltid att allt är normalt och rätt och jag känner mig alltid som att jag kan vara mig själv och säga varenda grej jag tänker på. Han är lugn och trygg och intresserad av miljö och klimat liksom jag själv. Vi kan diskutera politik och han är mer allmänbildad än jag när det gäller samhällskunskap och historia. Vi kan ha givande samtal. Båda tycker om matlagning och tycker att det är viktigt med god kvalitet på mat. Ja, han har egentligen allt som jag tycker man borde kunna önska sig i en partner, men något skaver ändå...

Jag kan nog fortsätta babbla i 15 sidor till, men känns som det mest blir svammel så avslutar här. Kände att jag behöver skriva av mig och få lite tips och råd. Vad är viktigt i livet? Hur kan man veta det? Jag är bara i yngre 20-årsåldern så har inte heller mycket erfarenheter, vilket kanske är problemet. Hade jag haft en massa andra relationer att jämföra med denna hade jag kanske slutat vela och tyckt att jag inte kan ha det bättre, men i min nuvarande situation avundas jag de som delar sina intressen och sin vardag med sin partner. Jag avundas de som tillsammans tar hand om djuren, de som har en hund där den ena kanske sköter träningen och den andra promenaderna, eller kanske rent av tränar tillsammans med samma eller varsin hund, de som rider ihop eller matar fåren tillsammans varje kväll. De som verka leva ett gemensamt liv istället för två åtskiljda.

Jag tycker det låter som du redan bestämt dig för att du behöver andra saker av ett förhållande än du får nu.

 

[Raderad medlem 120709]

Hur vet man om det är dags att göra slut?

Nu blir jag eventuellt anklagad för att ingå i dumpa-kören , men... när du redan har ställt dig själv den frågan, då är det med största sannolikhet dags och har nog varit ett tag. Det är inte fel att avsluta en relation för att man inser att den inte uppfyller ens behov, även om partnern är en fantastisk person.

 

[SweetSunday]

Men hur vågar man? Jag vill ju på något sätt både ha kvar kakan och äta den. Han är den enda nära vän jag har, vilket gör det svårt att bryta det med honom. Det är svårt att släppa den personen som tryggt håller om en på kvällen och som pussar en i pannan när det som mest behövs. Vi är ju mer än partners, vi är varandras vänner och trygghet också. Det gör så ont att tänka att jag skulle förlora det.

 

[kolblakkur]

Men hur vågar man? Jag vill ju på något sätt både ha kvar kakan och äta den. Han är den enda nära vän jag har, vilket gör det svårt att bryta det med honom. Det är svårt att släppa den personen som tryggt håller om en på kvällen och som pussar en i pannan när det som mest behövs. Vi är ju mer än partners, vi är varandras vänner och trygghet också. Det gör så ont att tänka att jag skulle förlora det.

Tror du att det är omöjligt för er att vara vänner efteråt? Kanske inte i början, när allt fortfarande är känsligt, men senare?

 

[SweetSunday]

Tror du att det är omöjligt för er att vara vänner efteråt? Kanske inte i början, när allt fortfarande är känsligt, men senare?

Jag tror väl lite att om det är brist på gemensamma intressen som gör att relationen svajar så är det ännu svårare att vara vän med någon utan gemensamma intressen.. typ. Det känns som att vänner bygger på att man gillar att göra samma saker tillsammans, medan en partner behöver man egentligen inte dela intressen med (även om jag verkar känna ett frustrerande behov av det) så länge som allt annat finns. Han har tidiare uttryckt att han inte är så intresserad av att vara vän med tjejer och han har såvitt jag vet ingen kontakt med sitt ex, så känns som det kan bli svårt. Men jag skulle ju vilja. Typ att vi kan höra av oss till varandra om vi behöver ha stöd i något eller så, just för att vi har den där öppenheten och kan vara oss själva.

 

[tanten]

Jag tänker att man alltid har en bekvämlighetszon. Man är trygg och lugn där man befinner sig. Oavsett hur bra eller dåligt det egentligen är.

När jag läser det du skriver verkar det som om din partner har det ganska bra medan du ser mängder av saker som skulle kunna vara annorlunda?

Personligen skulle jag bli smått galen av "Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb. " Det låter för mig som höjden av tristess.

Självklart förlorar man saker när man går isär.

När jag valde att lämna ett destruktivt äktenskap så visste jag att jag skulel förlora närhet, och att ha en annan människa i mitt liv. Jag visste att jag skulel bli ensam.
Jag är förtvivlat ensam men ändå är det mängder av saker som blev bättre. Jag har ingen som trycker ner mig, jag behöver inte försvara varje sak jag gör och tycker.
Men ändå kan jag sakna min make alldeles förfärligt. Jag saknar att ligga bredvidoh känna hud, att ligga omslingrad och somna. Jag saknar att inte ha någon att prata vardagligheter med. Men jag saknar inte ironin, sarkasmen eller vredesutbrotten.

Men livet är för kort för att stå ut med ouppfyllda drömmar och mål.
Du är ung. Jag är helt förvissad om att det finns andra personer därute som du kan leva ett mycket bättre liv tillsammans med.

Bryt upp. bryt upp...

 

[sthu]

Jag lämnade mitt ex efter 10 år tillsammans. Det var tufft men samtidigt det bästa beslut jag tagit!
Han var min bästa vän (vi är fortfarande nära vänner) men vi ville olika saker med våra liv.

Känns det inte bra, finns det inget att bygga vidare på, är det bättre att lämna.

 

[Ramona]

Men hur vågar man? Jag vill ju på något sätt både ha kvar kakan och äta den. Han är den enda nära vän jag har, vilket gör det svårt att bryta det med honom. Det är svårt att släppa den personen som tryggt håller om en på kvällen och som pussar en i pannan när det som mest behövs. Vi är ju mer än partners, vi är varandras vänner och trygghet också. Det gör så ont att tänka att jag skulle förlora det.

Du behöver skaffa andra kompisar som du kan göra det där du vill göra. Någon kompis som uppskattar att grilla i skogen, någon som vill paddla på semestern etc.

Det är sällan en partner är helt komplett och vill göra allting du vill göra, det är därför man har vänner. Och man har vänner för att prata med, inte bara prata med sin partner.

För mig känns det väldigt avigt att du känner att du inte kan vara ute och festa och ha kul bara för att du har en partner. Det ena utesluter ju inte det andra, men än möjligtvis att hångla med andra.

För mig känns det mer som att du behöver satsa mer på dig själv och dina intressen oavsett om det är med killen eller inte.

Sen är jag lite nyfiken på vad han vill att ni ska hitta på? Vad har han för förslag? Det är okej att inte vilja grilla i skogen, men vad erbjuder han för alternativ? Eller är det så att han är en riktig tråkmåns som inget vill göra??

 

[Brandgul]

Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur bestämmer man sig för att fortsätta eller avsluta den?

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år. Vi är särbos och har "långdistansförhållande", eller han bor 10 mil bort ungefär och ingen av oss har bil utan pendlar med buss och tåg när vi hälsar på. Vi ses vanligtvis varje helg. Jag är en sån där person som kan tvivla i mångt och mycket. Jag har ibland tvivlat på att jag valt rätt utbildning bland annat, tvivlar väldigt ofta om jag ska köpa något (tröja, hundkurs, vad som helst) och får sån beslutsångest. Därav har jag sett det som naturligt att jag tvivlat titt som tätt i relationen. Jag har sett det som att det är sådan jag är. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om det finns någon jag kan spendera mitt liv med utan tvivel... Hur vet man vilket beslut man vill ta? Jag har tvivlat ungefär sedan vi varit tillsammans i 1 år. Inte konstant, men då och då. Jag älskar honom, tror jag? Det känns iallafall hemskt att tänka mig ett liv utan honom och varje gång jag försöker föreställa mig det på riktigt börjar jag gråta. Han är den människa i hela världen som vet allra mest om mig. Vi kan vara helt de vi är med varandra. Men samtidigt längtar jag efter att dejta andra, att få vara fri, gå på krogen och dansa med vem jag vill och kyssa vem jag vill. Jag har aldrig haft det livet. Har ända sedan jag var i rätt ålder att gå ut på krogen haft pojkvän (en annan pojkvän innan denna och sen min nuvarande). Jag har inte känt mig fri att prova mig fram. Det är med dessa känslor som tvivlet började. Vi diskuterade att ha öppet förhållande för att man skulle få prova, men att ändå fortsätta tillsammans, men det känns inte heller rätt, tänk om någon av oss får känslor för någon utomstående? Hur löser man det då?

Till tvivlet det senaste året hör olikheter i våra liv. Jag har hund, har tidigare haft häst och har drömmar om gård med hund, häst, kaniner och kanske även andra typer av djur (såsom får och höns). Jag är en djurmänniska rakt igenom. Jag är också naturmänniska som vill ägna semestrar åt fjällvandring, naturupplevelser utomlands, paddla kajak osv. Jag är en människa som kommer på 10 idéer om dagen och gärna vill göra allt. Jag har ofta bekymmer med att hinna med att göra allt jag vill. Jag är generellt ganska entusiastisk och kan snöa in totalt på idén att exempelvis prova på att bo i England, Frankrike eller något annat land. Jag söker fakta, kollar på vad det kostar med boende i andra länder, hur man får arbetstillstånd i ett land utom EU osv. Jag går rätt så all in. Visserligen kan han också tänka sig att gå all in i dessa utlandsdrömmar, men livet är inte där att något sådant kan göras än på flera år, så det förblir drömmar och när vi för 5e gången kikat på hur det skulle vara att bo i ett visst land börjar man tröttna på att det är den "enda" gemensamma drömmen vi har.

Jag vill baka mitt eget bröd, göra min egen yoghurt, laga massa mat i övrigt, träna hunden i många olika sporter och gärna skaffa en hund till, klara av mina studier (studerar en ganska krävande utbildning). Samtidigt längtar jag efter att ha festkvällar med vänner, med sällskapsspel, krogen, laga gemensam middag, prata långt in på nätterna osv. (vänner som jag för övrigt inte har då jag har fått social ångest som utvecklades från utmattningssyndrom som jag kommit ur för ca ett halvår sedan, så nu jobbar jag på den sociala ångesten). Jag skulle vilja sjunga i kör, vara aktiv på nation/kår samt i hundklubben. Jag vill så extremt mycket. Min partner är mer den nöjda typen som är nöjd med sitt liv som det är. Han studerar och har sökt in till en master inom sitt område så han är absolut driven studie-/yrkesmässigt. Men i vardagslivet, på fritiden, känner jag inte av så mycket driv. Han pratar med kompisar via datorn, spelar datorspel, gymmar ibland. Han hade inte valt att skaffa hund om det var upp till honom men eventuellt katt då han gillar katter. Han accepterar dock min hund, men jag saknar det gemensamma intresset. Han vill helst inte med ut i skogen med mig och hunden utan stannar hellre hemma. När jag förslår att vi ska ut och grilla i skogen med fika, så är svaret sällan särskilt entusiastiskt utan ofta en suck eller ett ja som mer låter som ett "jag måste väl det" och jag blir besviken (vilket blir orättvist mot honom också, då jag nog inte bör förvänta mig att han ska bli glad åt en plan som är mer inriktad mot mina intresseområden. Men tror att det handlar om att jag försökt anstränga mig för att även han ska uppskatta att gå ut genom att vi grillar/tar med fika och gör en mysgrej av det och inte bara hundträning och promenad.)

Jag saknar att driva varandra framåt i en bubbla av entusiasm när man pratar om planer och idéer. Jag vill att det ska kännas som att allt är möjligt! Jag är uppfostrad i att "allt går om man vill och kämpar tillräckligt mycket" medan han mer är uppfostrad i stil med "tänk realistiskt". Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb.

Det låter kanske som jag redan bestämt mig och det kanske jag har, jag vet inte, men varje gång jag tänker på ett avslut gör det så väldigt ont. Jag vet inte om jag klarar mig utan honom. Vi kan prata om allt och alltid när jag sagt något som är känsligt för mig och jag frågar "tycker du det är konstigt att jag tänker så" är han accepterande och tycker alltid att allt är normalt och rätt och jag känner mig alltid som att jag kan vara mig själv och säga varenda grej jag tänker på. Han är lugn och trygg och intresserad av miljö och klimat liksom jag själv. Vi kan diskutera politik och han är mer allmänbildad än jag när det gäller samhällskunskap och historia. Vi kan ha givande samtal. Båda tycker om matlagning och tycker att det är viktigt med god kvalitet på mat. Ja, han har egentligen allt som jag tycker man borde kunna önska sig i en partner, men något skaver ändå...

Jag kan nog fortsätta babbla i 15 sidor till, men känns som det mest blir svammel så avslutar här. Kände att jag behöver skriva av mig och få lite tips och råd. Vad är viktigt i livet? Hur kan man veta det? Jag är bara i yngre 20-årsåldern så har inte heller mycket erfarenheter, vilket kanske är problemet. Hade jag haft en massa andra relationer att jämföra med denna hade jag kanske slutat vela och tyckt att jag inte kan ha det bättre, men i min nuvarande situation avundas jag de som delar sina intressen och sin vardag med sin partner. Jag avundas de som tillsammans tar hand om djuren, de som har en hund där den ena kanske sköter träningen och den andra promenaderna, eller kanske rent av tränar tillsammans med samma eller varsin hund, de som rider ihop eller matar fåren tillsammans varje kväll. De som verka leva ett gemensamt liv istället för två åtskiljda.

Det är svårt. När jag lämnade min förra sambo älskade jag honom fortfarande. Jo jag var rätt leds och irriterad på honom, men någonstans tror jag aldrig att jag kommer bli så kär igen. Men d e t g i c k i n t e. Jag ville inte ha det förhållandet. Förhållandet var fel. Det uppbrottet var så otroligt sorgligt. Att såra någon så som man tycker om så otroligt mycket. Men det var nödvändigt.

Jag har aldrig varit så kär i min man så tiden nästan står stilla så som jag var i förra killen. Men vi har en helt annan dynamik i förhållandet. Vi lyfter och stöttar varandra. Vi gör roliga saker och vi hjälps åt. Vi lever (nästan) det livet som vi vill leva. (Vi har i alla fall gjort det bästa vi kan av det vi har)

Så... Personen kan vara rätt, men förhållandet fel.

 

[Brandgul]

Du behöver skaffa andra kompisar som du kan göra det där du vill göra. Någon kompis som uppskattar att grilla i skogen, någon som vill paddla på semestern etc.

Det är sällan en partner är helt komplett och vill göra allting du vill göra, det är därför man har vänner. Och man har vänner för att prata med, inte bara prata med sin partner.

För mig känns det väldigt avigt att du känner att du inte kan vara ute och festa och ha kul bara för att du har en partner. Det ena utesluter ju inte det andra, men än möjligtvis att hångla med andra.

För mig känns det mer som att du behöver satsa mer på dig själv och dina intressen oavsett om det är med killen eller inte.

Sen är jag lite nyfiken på vad han vill att ni ska hitta på? Vad har han för förslag? Det är okej att inte vilja grilla i skogen, men vad erbjuder han för alternativ? Eller är det så att han är en riktig tråkmåns som inget vill göra??

Jag håller med! Jag säger till min man att han får åka till Alperna med en kompis, än med fru och tre små barn...

Nu har barnen förvisso blivit äldre och två kan åka skidor. Men det blir ju ändå rätt begränsat jämfört med att åka med en annan vuxen.

Bästa jag läst idag

 

[Lovisaleonora]

Så... Personen kan vara rätt, men förhållandet fel.

Nyttig tankeläxa. Måste fundera på den själv.

 

[Myzan87]

Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur bestämmer man sig för att fortsätta eller avsluta den?

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 3 år. Vi är särbos och har "långdistansförhållande", eller han bor 10 mil bort ungefär och ingen av oss har bil utan pendlar med buss och tåg när vi hälsar på. Vi ses vanligtvis varje helg. Jag är en sån där person som kan tvivla i mångt och mycket. Jag har ibland tvivlat på att jag valt rätt utbildning bland annat, tvivlar väldigt ofta om jag ska köpa något (tröja, hundkurs, vad som helst) och får sån beslutsångest. Därav har jag sett det som naturligt att jag tvivlat titt som tätt i relationen. Jag har sett det som att det är sådan jag är. Men tänk om det inte behöver vara så? Tänk om det finns någon jag kan spendera mitt liv med utan tvivel... Hur vet man vilket beslut man vill ta? Jag har tvivlat ungefär sedan vi varit tillsammans i 1 år. Inte konstant, men då och då. Jag älskar honom, tror jag? Det känns iallafall hemskt att tänka mig ett liv utan honom och varje gång jag försöker föreställa mig det på riktigt börjar jag gråta. Han är den människa i hela världen som vet allra mest om mig. Vi kan vara helt de vi är med varandra. Men samtidigt längtar jag efter att dejta andra, att få vara fri, gå på krogen och dansa med vem jag vill och kyssa vem jag vill. Jag har aldrig haft det livet. Har ända sedan jag var i rätt ålder att gå ut på krogen haft pojkvän (en annan pojkvän innan denna och sen min nuvarande). Jag har inte känt mig fri att prova mig fram. Det är med dessa känslor som tvivlet började. Vi diskuterade att ha öppet förhållande för att man skulle få prova, men att ändå fortsätta tillsammans, men det känns inte heller rätt, tänk om någon av oss får känslor för någon utomstående? Hur löser man det då?

Till tvivlet det senaste året hör olikheter i våra liv. Jag har hund, har tidigare haft häst och har drömmar om gård med hund, häst, kaniner och kanske även andra typer av djur (såsom får och höns). Jag är en djurmänniska rakt igenom. Jag är också naturmänniska som vill ägna semestrar åt fjällvandring, naturupplevelser utomlands, paddla kajak osv. Jag är en människa som kommer på 10 idéer om dagen och gärna vill göra allt. Jag har ofta bekymmer med att hinna med att göra allt jag vill. Jag är generellt ganska entusiastisk och kan snöa in totalt på idén att exempelvis prova på att bo i England, Frankrike eller något annat land. Jag söker fakta, kollar på vad det kostar med boende i andra länder, hur man får arbetstillstånd i ett land utom EU osv. Jag går rätt så all in. Visserligen kan han också tänka sig att gå all in i dessa utlandsdrömmar, men livet är inte där att något sådant kan göras än på flera år, så det förblir drömmar och när vi för 5e gången kikat på hur det skulle vara att bo i ett visst land börjar man tröttna på att det är den "enda" gemensamma drömmen vi har.

Jag vill baka mitt eget bröd, göra min egen yoghurt, laga massa mat i övrigt, träna hunden i många olika sporter och gärna skaffa en hund till, klara av mina studier (studerar en ganska krävande utbildning). Samtidigt längtar jag efter att ha festkvällar med vänner, med sällskapsspel, krogen, laga gemensam middag, prata långt in på nätterna osv. (vänner som jag för övrigt inte har då jag har fått social ångest som utvecklades från utmattningssyndrom som jag kommit ur för ca ett halvår sedan, så nu jobbar jag på den sociala ångesten). Jag skulle vilja sjunga i kör, vara aktiv på nation/kår samt i hundklubben. Jag vill så extremt mycket. Min partner är mer den nöjda typen som är nöjd med sitt liv som det är. Han studerar och har sökt in till en master inom sitt område så han är absolut driven studie-/yrkesmässigt. Men i vardagslivet, på fritiden, känner jag inte av så mycket driv. Han pratar med kompisar via datorn, spelar datorspel, gymmar ibland. Han hade inte valt att skaffa hund om det var upp till honom men eventuellt katt då han gillar katter. Han accepterar dock min hund, men jag saknar det gemensamma intresset. Han vill helst inte med ut i skogen med mig och hunden utan stannar hellre hemma. När jag förslår att vi ska ut och grilla i skogen med fika, så är svaret sällan särskilt entusiastiskt utan ofta en suck eller ett ja som mer låter som ett "jag måste väl det" och jag blir besviken (vilket blir orättvist mot honom också, då jag nog inte bör förvänta mig att han ska bli glad åt en plan som är mer inriktad mot mina intresseområden. Men tror att det handlar om att jag försökt anstränga mig för att även han ska uppskatta att gå ut genom att vi grillar/tar med fika och gör en mysgrej av det och inte bara hundträning och promenad.)

Jag saknar att driva varandra framåt i en bubbla av entusiasm när man pratar om planer och idéer. Jag vill att det ska kännas som att allt är möjligt! Jag är uppfostrad i att "allt går om man vill och kämpar tillräckligt mycket" medan han mer är uppfostrad i stil med "tänk realistiskt". Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb.

Det låter kanske som jag redan bestämt mig och det kanske jag har, jag vet inte, men varje gång jag tänker på ett avslut gör det så väldigt ont. Jag vet inte om jag klarar mig utan honom. Vi kan prata om allt och alltid när jag sagt något som är känsligt för mig och jag frågar "tycker du det är konstigt att jag tänker så" är han accepterande och tycker alltid att allt är normalt och rätt och jag känner mig alltid som att jag kan vara mig själv och säga varenda grej jag tänker på. Han är lugn och trygg och intresserad av miljö och klimat liksom jag själv. Vi kan diskutera politik och han är mer allmänbildad än jag när det gäller samhällskunskap och historia. Vi kan ha givande samtal. Båda tycker om matlagning och tycker att det är viktigt med god kvalitet på mat. Ja, han har egentligen allt som jag tycker man borde kunna önska sig i en partner, men något skaver ändå...

Jag kan nog fortsätta babbla i 15 sidor till, men känns som det mest blir svammel så avslutar här. Kände att jag behöver skriva av mig och få lite tips och råd. Vad är viktigt i livet? Hur kan man veta det? Jag är bara i yngre 20-årsåldern så har inte heller mycket erfarenheter, vilket kanske är problemet. Hade jag haft en massa andra relationer att jämföra med denna hade jag kanske slutat vela och tyckt att jag inte kan ha det bättre, men i min nuvarande situation avundas jag de som delar sina intressen och sin vardag med sin partner. Jag avundas de som tillsammans tar hand om djuren, de som har en hund där den ena kanske sköter träningen och den andra promenaderna, eller kanske rent av tränar tillsammans med samma eller varsin hund, de som rider ihop eller matar fåren tillsammans varje kväll. De som verka leva ett gemensamt liv istället för två åtskiljda.

Jag hade också ett sådant förhållande där han mest bara ville vara hemma. Han ville inte med ut och cykla, inte gå promenader med hunden - inte ens va med på spårkurser hos sin moster, plocka svamp hos sin morbror osv. Och sen gjorde vi slut och jag flyttade 20mil till nya vidder. Det är faktiskt bland det bästa jag gjort.

Kompisar skaffar man sig också om man har något som gör att man kan träffa människor. Hunden är en perfekt vän att hitta kompisar igenom om du går kurser. Du kanske kan bli medryttare?

En av mina bästa vänner träffade jag på buke för 11år sen. Så det går att träffa folk via forum också som man klickar med

 

[SweetSunday]

Jag tänker att man alltid har en bekvämlighetszon. Man är trygg och lugn där man befinner sig. Oavsett hur bra eller dåligt det egentligen är.

När jag läser det du skriver verkar det som om din partner har det ganska bra medan du ser mängder av saker som skulle kunna vara annorlunda?

Personligen skulle jag bli smått galen av "Han säger sig inte ha några egentliga drömmar mer än att leva ett trevligt liv med bra ekonomi och stimulerande jobb. " Det låter för mig som höjden av tristess.

Självklart förlorar man saker när man går isär.

När jag valde att lämna ett destruktivt äktenskap så visste jag att jag skulel förlora närhet, och att ha en annan människa i mitt liv. Jag visste att jag skulel bli ensam.
Jag är förtvivlat ensam men ändå är det mängder av saker som blev bättre. Jag har ingen som trycker ner mig, jag behöver inte försvara varje sak jag gör och tycker.
Men ändå kan jag sakna min make alldeles förfärligt. Jag saknar att ligga bredvidoh känna hud, att ligga omslingrad och somna. Jag saknar att inte ha någon att prata vardagligheter med. Men jag saknar inte ironin, sarkasmen eller vredesutbrotten.

Men livet är för kort för att stå ut med ouppfyllda drömmar och mål.
Du är ung. Jag är helt förvissad om att det finns andra personer därute som du kan leva ett mycket bättre liv tillsammans med.

Bryt upp. bryt upp...

Jo, han har det bra! Han trivs med att ta det lugnt och inte ha för mycket planer och bara göra som man känner för i stunden. Typ se en film, kolla på youtube, spela dator, prata med vänner via datorn, ev träffa klasskamrater för annat än plugg (om än inte särskilt ofta, typ ett par gånger om året). Han kan sitta inne en hel dag och roa sig med datorer och sånt, medan hela min kropp skriker efter aktivitet om jag gör liknande. Jag är rastlös på ett annat sätt.

Han håller mig egentligen inte tillbaka alls! För hans del är det lugnt att jag vill vara iväg och göra mina hundgrejer själv eller med kompisar, så ses vi efteråt. Han tycker det är helt okej (visst tycker han det är tråkigt om jag är borta jättelänge på en lördag nu när vi bara ses på helgerna, men han accepterar det). Det är nog jag som har ett visst behov av att vilja dela det som är viktigt för mig. Att gå i skogen är för mig terapi, att leka med hunden kan ge en genuin glädje som inte mycket annat kan. Jag vill dela den glädjen och det lugnet jag finner i det. Så problemet i relationen är mitt, det är jag som har för höga förväntningar. De flesta relationer som jag känner till ser inte ut så som jag önskar mig. De flesta jobbar, utför eget intresse och ses sedan vid middagen, pratar då och ser kanske på tv/film ect. på kvällen och sover sedan tillsammans. Men jag saknar att dela min livsstil med min partner.

 

[SweetSunday]

Du behöver skaffa andra kompisar som du kan göra det där du vill göra. Någon kompis som uppskattar att grilla i skogen, någon som vill paddla på semestern etc.

Det är sällan en partner är helt komplett och vill göra allting du vill göra, det är därför man har vänner. Och man har vänner för att prata med, inte bara prata med sin partner.

För mig känns det väldigt avigt att du känner att du inte kan vara ute och festa och ha kul bara för att du har en partner. Det ena utesluter ju inte det andra, men än möjligtvis att hångla med andra.

För mig känns det mer som att du behöver satsa mer på dig själv och dina intressen oavsett om det är med killen eller inte.

Sen är jag lite nyfiken på vad han vill att ni ska hitta på? Vad har han för förslag? Det är okej att inte vilja grilla i skogen, men vad erbjuder han för alternativ? Eller är det så att han är en riktig tråkmåns som inget vill göra??

Jo, det är väl så. Jag misstänker att jag har lite för höga förväntningar. Det är klurigt att skaffa vänner när man har social ångest, men gick hos psykolog i höstas och ska ansöka igen (har precis listat mig hos vårdcentral närmare där jag bor) så jobbar med det och har träffat några få vänner. Har mest vänner inom hunderiet (har väl kanske 3 vänner inom det + en barndomskompis utan hund som jag bara träffar sporadiskt då hon har väldigt mycket vänner och ofta är upptagen). Har inte vänner att gå ut och dansa med, så därav blir det inte riktigt av. Vill jobba på att hitta vänner som vill göra sånt också. Det svåra är att det känns lite begränsande att jag och min partner bara ses på helgerna för då känns det lite konstigt att boka in för mycket annat då. Det känns lite märkligt att gå ut på krogen och lämna honom ensam på lördagskvällen när vi inte setts på en hel vecka.

Han är öppen för rätt mycket egentligen (sålänge det inte rör djur och natur), men det sker oftast på mitt initiativ. Jag har pratat om att vi kan testa gå en danskurs tillsammans, vilket han tyckte lät kul, men det fanns inga på helgerna så det var svårt att få till. Han träffar gärna folk, men det ligger på mig att fixa så vi gör det (vilket jag tycker är svårt som skrivet innan). Han har en kompis i min stad som han fixat att vi träffat ett par gånger under åren men det sker väldigt sporadiskt och ganska spontant de två gångerna det skett. Ena gången var det på kompisens initiativ och andra på min pojkväns. Han gillar att gå på konserter, föreställningar, stå-upp-komedi osv. Han har bokat biljetter och tagit upp det med mig och jag tycker med att det är kul! Det är bara att det också sker sådär 1 gång var 4e till var 6e månad. Oftare har vi (speciellt jag) inte heller riktigt råd att gå på sånt. Han är nöjd med att se på film, och liknande, bara ta det lugnt när vi är hemma. Varje gång jag frågar vad han tycker är kul och vad han skulle vilja göra mer är svaret ex stå-upp-komedi och enligt mig behöver vi något i vardagen att dela också inte bara sådana speciella grejer, jag känner inte att vi kan gå på stå-upp-komedi en gång i veckan (tror inte ens det finns så många föreställningar att det skulle gå), vi måste kunna göra roliga saker som inte nödvändigtvis kostar pengar och är så stora och speciella.

 

[Myzan87]

@tanten oftast är det närheten och känslan av att dela saker med någon, som man saknar. Och jag tror det finns många som inbillar sig att de aldrig kommer hitta någon annan om de bryter upp så därför står de ut med att inte bli så bra behandlade.

Jag hoppas att det snart vänder och att även omgivningen blir bättre på att se människor som är ensamma och att de ensamma vågar mötas

 

[tanten]

Jo, han har det bra! Han trivs med att ta det lugnt och inte ha för mycket planer och bara göra som man känner för i stunden. Typ se en film, kolla på youtube, spela dator, prata med vänner via datorn, ev träffa klasskamrater för annat än plugg (om än inte särskilt ofta, typ ett par gånger om året). Han kan sitta inne en hel dag och roa sig med datorer och sånt, medan hela min kropp skriker efter aktivitet om jag gör liknande. Jag är rastlös på ett annat sätt.

Han håller mig egentligen inte tillbaka alls! För hans del är det lugnt att jag vill vara iväg och göra mina hundgrejer själv eller med kompisar, så ses vi efteråt. Han tycker det är helt okej (visst tycker han det är tråkigt om jag är borta jättelänge på en lördag nu när vi bara ses på helgerna, men han accepterar det). Det är nog jag som har ett visst behov av att vilja dela det som är viktigt för mig. Att gå i skogen är för mig terapi, att leka med hunden kan ge en genuin glädje som inte mycket annat kan. Jag vill dela den glädjen och det lugnet jag finner i det. Så problemet i relationen är mitt, det är jag som har för höga förväntningar. De flesta relationer som jag känner till ser inte ut så som jag önskar mig. De flesta jobbar, utför eget intresse och ses sedan vid middagen, pratar då och ser kanske på tv/film ect. på kvällen och sover sedan tillsammans. Men jag saknar att dela min livsstil med min partner.

Som jag ser det så ska en relation göra livet bättre.

Partnern ska inte vara en boja utan någon som gör att jag mår bättre, har roligare, känner mig intellektuellt stimulerad och gladare.

Om ens partner inte gläds åt det jag gläds åt, inte blir entusiastisk inför det jag blir entusiastisk för, inte hjälper till att dra i våra projekt - varför ska vi då vara partners?

Jag menar, jag har ju de kraven på folk som är mina vänner - de gör mitt liv bättre. Och förhoppningsvis vice versa. Varför ska jag ha lägre krav på en partner?

Gör verkligen din partner ditt liv så mycket bättre än livet utan honom?

 

[SweetSunday]

Det är svårt. När jag lämnade min förra sambo älskade jag honom fortfarande. Jo jag var rätt leds och irriterad på honom, men någonstans tror jag aldrig att jag kommer bli så kär igen. Men d e t g i c k i n t e. Jag ville inte ha det förhållandet. Förhållandet var fel. Det uppbrottet var så otroligt sorgligt. Att såra någon så som man tycker om så otroligt mycket. Men det var nödvändigt.

Jag har aldrig varit så kär i min man så tiden nästan står stilla så som jag var i förra killen. Men vi har en helt annan dynamik i förhållandet. Vi lyfter och stöttar varandra. Vi gör roliga saker och vi hjälps åt. Vi lever (nästan) det livet som vi vill leva. (Vi har i alla fall gjort det bästa vi kan av det vi har)

Så... Personen kan vara rätt, men förhållandet fel.

Jag och min pojkvän har nog aldrig riktigt varit så kära som du beskriver. Jag hade nyligen gått ur ett annat förhållande när vi träffades och jag var inte 100 på vad jag ville. Men han fanns där och stöttade och fick mig att känna mig glad. Jag tror att jag var förälskad då jag ändå inte var alls lika rastlös som normalt utan kunde tänka mig att ligga och mysa en hel dag i början av förhållandet så en förälskelse fanns nog, men jag var också i utmattningssyndrom, vilket ju gjorde mig tröttare än normalt. Det var skönt att vila och bara vara. Så jag var inte riktigt den jag är idag och den jag var innan mitt utmattningssyndrom när vi träffades, jag håller på att återgå till mitt verkliga jag. Det handlar mer om att vi har stöttat varandra genom svåra tider (speciellt har han stöttat mig genom ångestattacker, ensamhetskänslor och liknande) och det har fått oss att växa ihop på det planet. Men på fritidsintresse-/livsstilsplanet växer vi snarare isär än ihop.

 

[SweetSunday]

Jag hade också ett sådant förhållande där han mest bara ville vara hemma. Han ville inte med ut och cykla, inte gå promenader med hunden - inte ens va med på spårkurser hos sin moster, plocka svamp hos sin morbror osv. Och sen gjorde vi slut och jag flyttade 20mil till nya vidder. Det är faktiskt bland det bästa jag gjort.

Kompisar skaffar man sig också om man har något som gör att man kan träffa människor. Hunden är en perfekt vän att hitta kompisar igenom om du går kurser. Du kanske kan bli medryttare?

En av mina bästa vänner träffade jag på buke för 11år sen. Så det går att träffa folk via forum också som man klickar med

Jag ser många säga det och jag kan se att det är det bästa man gjort, men just då, var det inte väldigt svårt? Hur tog du mod till att ta steget?

Jag har lite vänner genom hunden samt en barndomsvän som jag träffar sällan (men det gör inte så mycket då det aldrig känns som det var länge sen ändå, vi kan liksom ta vid där vi slutade även om det gått 4 månader sen vi sågs. En gång sågs vi inte alls (ingen annan kontakt heller) på 4 år tog en "träff" så var allt normalt igen). Hundvännerna är sådana som jag träffar tillsammans med hunden. En är jag så pass nära att vi har kommit in på psykisk hälsa och liknande och kan ändå prata lite om känslor och så, vi har känt varandra i två år. De andra två vännerna är väldigt nya och vi är bara på lära-känna-stadie. Pratar mest hund. Vi går promenader eller åker på någon träning. Jag har ingen vän (utom barndomsvännen som dock har väldigt mycket att göra jämt) som jag kan bjuda hem på middag och göra icke-hunderelaterade grejer med. Jag har frågat min barndomsvän om hon vill gå ut med mig eller om jag kan följa med när hon ska gå med andra men vid det tillfället hade hon väldigt mycket annat och skulle överlag inte göra så mycket sånt så det har inte blivit av.

Jag går en hel del kurser med hunden, medryttare funderade jag på men min hund är inte ett fan av hästar och eftersom jag bor själv kan jag inte lämna honom mer än för skolan tyvärr... annars hade det varit super! Saknar ridningen (haft egen häst större delen av min uppväxt så det saknar jag, hade häst när jag och partnern träffades men när jag flyttade för studier så lånade vi ut honom på foder). Jag skulle vilja lära känna folk i min klass, men när man har gått i en klass i tre år och ses som den osociala, tysta personen är det lite svårt att bryta folks förväntningar om vem jag är och hur jag brukar agera. Så vågar inte

 

[SweetSunday]

Som jag ser det så ska en relation göra livet bättre.

Partnern ska inte vara en boja utan någon som gör att jag mår bättre, har roligare, känner mig intellektuellt stimulerad och gladare.

Om ens partner inte gläds åt det jag gläds åt, inte blir entusiastisk inför det jag blir entusiastisk för, inte hjälper till att dra i våra projekt - varför ska vi då vara partners?

Jag menar, jag har ju de kraven på folk som är mina vänner - de gör mitt liv bättre. Och förhoppningsvis vice versa. Varför ska jag ha lägre krav på en partner?

Gör verkligen din partner ditt liv så mycket bättre än livet utan honom?

Han gör det bättre på så sätt att jag vet att han alltid finns där och lyssnar om jag behöver stöd och råd, han finns ett telefonsamtal bort om man behöver prata med någon. Han gör mitt liv bättre genom att det är roligare att laga mat tillsammans på helgerna än bara till sig själv. Det är roligare att se en film ihop och diskutera den än att vara ensam om upplevelsen. Det sistnämnda är ju dock det jag saknar i allt annat. Att vi inte kan dela upplevelser med djur och natur och jag vet att när jag pratar om dessa saker frågar han för att vara "artig" och snäll inte för att han egentligen är intresserad av vad jag och hunden gjorde på vår promenad.

Men jag förstår vad du menar, och jag förstår att det kanske är så enkelt egentligen. Men det känns svårt just för att det inte är svart och vitt, i vissa aspekter gör han ju mitt liv bättre.