Hur stå ut med distansförhållande?

En fråga till er alla: hur mycket kontakt har ni? Typ hur ofta och länge pratar ni i telefon? Smsar ni mycket?
Jag och min partner bor tillfälligt i olika länder och ses allt mellan varje helg och var tredje helg. Vi SMS:ar en vanlig dag på morgonen, nån gång under dagen och när jag åker hem från jobbet. När han sedan slutar jobba ringer han upp mig på vägen till bilen och så pratar vi medan han kör hem och medan jag lagar mat. Sen gör vi massa annat och till slut så pratar vi innan vi somnar, oftast omkring en timme. Om någon av oss träffar vänner eller gör nåt annat så hörs vi givetvis minimalt.

Vi tycker båda att det är väldigt jobbigt med distansrelation så för oss är det viktigt att ses ofta och prata prata prata. Vi har dock ett slutdatum vilket gör att det känns görligt.
 
En fråga till er alla: hur mycket kontakt har ni? Typ hur ofta och länge pratar ni i telefon? Smsar ni mycket?

Vi pratar minst en timme om dagen.. Han börjar jobba tidigare än jag pluggar/ jobbar så han ringer och väcker mig och säger god morgon lite kort, smsar lite under dagen och sen ett längre samtal på kvällen.
Han har ibland jobb utomlands/ arbete som kräver att han kan inställa sig med kort varsel och då har han inte möjlighet till att fippla med telefonen även om hans arbetstelefon är den privata.
 
Jag är en smygläsare på forumet och jag postar här för att jag vet att det finns många som är bra på att ge nya perspektiv när det gäller relationer.

Jag har haft ett distansförhållande i över 1år nu (70mil och vi har setts varannan helg). Den började väldigt tätt inpå min tidigare relation där jag var sambo sedan 11år (sedan jag gick ut gymnasiet ungefär). Man kan säga att det var ett sätt för mig att ta mig ur den relationen som verkligen sjöng på sin sista vers.

Det har varit ett tuft år! Både för att jag var tvungen att komma vidare mentalt från min tidigare relation och samtidigt vara nykär. Det har känts underligt och jobbigt att hantera alla dessa känslor på en gång, men den biten är i alla fall nu över.

Min partner har precis åkt hem efter att hen bott hos mig ett tag. Hen kom hit för vår skull, för att vi skulle lära känna varandra bättre (då relationen från början varit på distans och man inte riktigt hinner komma nära varandra på de få dagar man har ihop). Jag är så tacksam för det och glad att hen "offrade" lite för att vi skulle kunna få vara tillsammans.

Vi har inget slutdatum på denna distans då ingen kan tänka sig att flytta (jag pga nischat jobb och hen pga att hen trivs så bra i sin stad och med sitt liv). Särskilt jag mår kasst av att ha distans. Det psykar mig totalt!
Jag har mitt eget liv, jag träffar så mycket folk jag orkar, försöker hela tiden skaffa nya kompisar, jag dansar och sen har jag drömjobbet som jag älskar!

Vi har pratat mycket om allt det här och hen vet i princip allt om mina känslor och tankar. Jag har sagt att jag inte är omöjlig när det gäller flytt, men att det inte kan ske inom de kommande 1-2åren pga jobbet. Jag har föreslagit att ifall hen kan tänka sig att flytta om kanske 6mån-1år och att vi sedan efter 1-2år flyttar till hens stad eller till ett nytt ställe. Men det sätter ju såklart en enorm press på min partner, som måste ta första steget att flytta, i en relation där vi inte känner oss tillräckligt trygga med varandra ännu och egentligen kanske behöver mer tid.

Jag vet varken ut eller in! Jag har verkligen fastnat för den här personen. Jag blir glad av att vara med henom och har många starka kärlekskänslor. Låter kanske klyshigt, men hen gör mig till en bättre människa i relationen och för ev. framtida relationer.

Men, distansen tär på mig. Även om jag har fullt upp med saker under dagarna, drar det ned mig. Jag kan inte njuta fullt ut av någonting. Endast vid enstaka tillfällen glömmer jag det jobbiga och kan leva i nuet. Hen finns där ständigt närvarande i mitt huvud och jag bär på en liten klump i magen. Jag är som jag fårstått inte gjord för distans (vem är det egentligen?), men min partner klarar det uppenbarligen bättre än mig. Jag har såklart funderat på att göra slut, men har inset att jag kommer gå under om jag gör det, i alla fall just nu. Jag skulle undra om jag verkligen tagit rätt beslut och jag skulle med säkerhet må extremt dåligt och det skulle ta lång tid för mig att läka, kanske flera år.

Så snälla, har någon något råd till mig? Tips på hur man ska tänka och resonera kring detta? Har någon egna erfarenheter? Tack för att ni tagit er tid att läsa.
Vi träffades och hade distansförhållande i 2.5 år innan vi flyttade ihop.

Men vi träffades varje helg och bodde ihop under semestern varje år.

Det gick jättebra :-)
 
Jag skulle må extremt mycket sämre om jag bröt, i alla fall i den situation jag är i nu. Jag skulle inte vara säker på mitt beslut och med så starka känslor som jag har skulle det ta säkert 1-2år att komma över och kunna gå vidare.
Som det är nu mår du inte heller bra, hur många år ska du ha det så?
Jag har också haft distansförhållanden men har alltid sett en möjlighet till att komma närmare och bygga ett förhållande som jag vill ha

Att inte veta att den möjligheten finns, skulle vara totalt ohållbart för mig. Åren går och livet går en förbi
 
Jag antar att jag är för van att vara i en partnerrelation där man träffas ofta (jag behöver definitivt inte bo ihop) och har en vardag ihop. Jag har ju inte haft någonting annat.
Jag tror för min del att det här är ditt verkliga problem.
Hitta saker som du tycker om att göra och som kräver "partnerfri" tid.
Och så gör du dem, sakerna alltså.
Det blir snart en vana.
 
Jag klarade inte av det. Och jag skulle tänka mig för både en och två och hundra gånger innan jag ger mig in i det igen. Träffade en kille som jobbade på min ort under sommaren, men som bor tolv mil härifrån "i vanliga fall". Urkassa förbindelser med kollektivtrafik om jag skulle åka till honom, så bil var ett krav, och min med årsmodell -87 var inte lämplig att pendla i. Med andra ord fick jag byta bil med pappa om jag skulle dit, inte hållbart någonstans.

Dessutom har jag häst, det gick så länge hon gick på bete men när hon skulle stallas in igen var det kört. Flyttade även till nytt stall precis i den vevan, och då vill man inte ligga på sina nya stallkompisar för mycket utan får vackert sköta sin häst själv. Han vill dessutom säsonga och jobba vintertid i Åre/sälen, sommartid på något superturistiskt ställe, det var så han hamnade här från början. Hans livsstil funkar inte med min, och ingen av oss var beredd att flytta, så vi skildes som vänner.

Nu är det väl lite extremt i det fallet för att han jobbar som han gör, men jag är också svår på grund av hästen, så distansförhållande är nog inget för mig. Hästen måste jag ju ta hand om alla dagar, och att åka iväg typ varannan helg (förutsatt att killen åker till mig den andra helgen) är ohållbart med det här intresset.
 
Jag klarade inte av det. Och jag skulle tänka mig för både en och två och hundra gånger innan jag ger mig in i det igen. Träffade en kille som jobbade på min ort under sommaren, men som bor tolv mil härifrån "i vanliga fall". Urkassa förbindelser med kollektivtrafik om jag skulle åka till honom, så bil var ett krav, och min med årsmodell -87 var inte lämplig att pendla i. Med andra ord fick jag byta bil med pappa om jag skulle dit, inte hållbart någonstans.

Dessutom har jag häst, det gick så länge hon gick på bete men när hon skulle stallas in igen var det kört. Flyttade även till nytt stall precis i den vevan, och då vill man inte ligga på sina nya stallkompisar för mycket utan får vackert sköta sin häst själv. Han vill dessutom säsonga och jobba vintertid i Åre/sälen, sommartid på något superturistiskt ställe, det var så han hamnade här från början. Hans livsstil funkar inte med min, och ingen av oss var beredd att flytta, så vi skildes som vänner.

Nu är det väl lite extremt i det fallet för att han jobbar som han gör, men jag är också svår på grund av hästen, så distansförhållande är nog inget för mig. Hästen måste jag ju ta hand om alla dagar, och att åka iväg typ varannan helg (förutsatt att killen åker till mig den andra helgen) är ohållbart med det här intresset.

12 mil? Det skulle jag inte ens klassa som ett distansförhållande... :p
 
Jag klarade inte av det. Och jag skulle tänka mig för både en och två och hundra gånger innan jag ger mig in i det igen. Träffade en kille som jobbade på min ort under sommaren, men som bor tolv mil härifrån "i vanliga fall".
Men Kiwifrukt, 12 mil är knappt nån distans alls ju :p. Själv flyger jag typ varannan helg vilket alltså innebär åka till flygplatsen, gå igenom securityn, vänta på min flight, ev försening, flyga i fyra timmar, vänta på att alla långsamma människor ska plocka i ordning sina väskor och masa sig av planet, gå igenom hela flygplatsen, möta upp min kille utanför och sen åka hela vägen hem. Jag brukar åka hemifrån vårt hem i Madrid vid 12-rycket sådär och är i vår lägenhet utanför Stockholm runt en åttatiden.
 
Så ditt mål i livet är att hitta en man att dela boende med? Åren som går utan att bo tillsammans med Mannen är inte värda något för dig, de har bara gått dig förbi?

Jag tror inte ens att jag skulle vilja bo ihop med någon nu. Det är jätteskönt att inte behöva anpassa mig och mina vanor till någon annan.
Visst skulle jag vilja och behöva träffa honom oftare, men vi gör så gott vi kan och när vi träffas är det fantastiskt. Det gör ju att jag står ut, inte för alltid men nu.
Och han är definitivt värd det.
 
Resonerar man i termer "stå ut" skall man nog inte ha distansförhållanden ö.h.t.
Mina föräldrar levde ofta i olika länder, ibland även på olika kontinenter, det var förmodligen det som var orsaken att äktenskapet höll tills den ena dog.
 
Resonerar man i termer "stå ut" skall man nog inte ha distansförhållanden ö.h.t.
Mina föräldrar levde ofta i olika länder, ibland även på olika kontinenter, det var förmodligen det som var orsaken att äktenskapet höll tills den ena dog.
Vissa av oss har i dagsläget inget val. Vi står ut tills dess att vår situation ser annorlunda ut. Vad är alternativet menar du? Att man ska bryta fastän man inte vill för att du anser att man har fel inställning?
 
Vi levde långa perioder på distans under hela vårt förhållande/äktenskap, i olika länder och ofta var vi på olika delar på jordklotet. Vi tog vara på det positiva i distansförhållandet, utövade våra personliga intresse, umgicks med våra personliga vänner när den andre ända var borta och prioriterade oss själva, familjen och gemensamma saker när vi var tillsammas.

Det är klart att det inte var så roligt eller praktiskt i alla sammanhang, alla jular, påsk, midsomrar ensam eller att det i trå med lagen om alltings djävlighet, hände någonting som krävde omedelbar action så var den andre på andra sidan jordklotet och skulle komma hem om 10 dagar.

Vi älskade varandra, vi visste att det skulle bli så här och vi ville ha ett fungerande förhållande och anpassade oss till det.
 
Vissa av oss har i dagsläget inget val. Vi står ut tills dess att vår situation ser annorlunda ut. Vad är alternativet menar du? Att man ska bryta fastän man inte vill för att du anser att man har fel inställning?
Du är fenomenal på att tolka mina inlägg helt uppåt väggarna, oftast enbart negativt. Riktig tråkig inställning.
 
Du är fenomenal på att tolka mina inlägg helt uppåt väggarna, oftast enbart negativt. Riktig tråkig inställning.
Jag ställde en enkel fråga. Varför ska man inte ha distansförhållande om man ser det som nåt man får stå ut med? Jag tror inte vår situation är unik faktiskt; vi vill vara tillsammans men just nu går det inte. Vi står ut fastän vi avskyr att vara ifrån varandra.
 
Jag ställde en enkel fråga. Varför ska man inte ha distansförhållande om man ser det som nåt man får stå ut med? Jag tror inte vår situation är unik faktiskt; vi vill vara tillsammans men just nu går det inte. Vi står ut fastän vi avskyr att vara ifrån varandra.
Din situation är helt olik TS´s, går lixom inte att jämföra.
 
Så ditt mål i livet är att hitta en man att dela boende med? Åren som går utan att bo tillsammans med Mannen är inte värda något för dig, de har bara gått dig förbi?
Om en inte trivs med tillvaron, då går åren förbi
Det är bortkastad tid
Det är inte ett måste att flytta ihop, bara trivas med hur ofta en kan träffas

Det är inte avståndet i sig som är problemet, det är otrivseln
 
Jag och min partner bor tillfälligt i olika länder och ses allt mellan varje helg och var tredje helg. Vi SMS:ar en vanlig dag på morgonen, nån gång under dagen och när jag åker hem från jobbet. När han sedan slutar jobba ringer han upp mig på vägen till bilen och så pratar vi medan han kör hem och medan jag lagar mat. Sen gör vi massa annat och till slut så pratar vi innan vi somnar, oftast omkring en timme. Om någon av oss träffar vänner eller gör nåt annat så hörs vi givetvis minimalt.

Vi tycker båda att det är väldigt jobbigt med distansrelation så för oss är det viktigt att ses ofta och prata prata prata. Vi har dock ett slutdatum vilket gör att det känns görligt.

Vi hörs ungefär lika mycket som du och Eloise i era relationer. Sedan skrev du någonting om att ni hörs minimalt om ni är upptagna med annat. Jag har funderat lite på detta i mitt förhållande. Att vi (såklart) prioriterar det "riktiga" livet, alltså det man har här hos sig just nu och som inte inkluderar partnern när man är ifrån varandra. Om man då har hektiska liv och gör mycket saker (inte allt obligatorikst, utan träffa vänner efter jobbet etc.) så blir det ofta/ibland väldigt lite tid över att höras särskilt per telefon. Därför prioriterar jag (vi) ibland att åka hem tidigare från något för att hinna prata i telefon med varandra. Men generellt så prioriterar vi det "riktiga" livet, vilket gör att relationen känns på låtsas på något sätt. Hm svårt att förklara. Har du eller någon annan i tråden reflekterat över det?
 
Om en inte trivs med tillvaron, då går åren förbi
Det är bortkastad tid
Det är inte ett måste att flytta ihop, bara trivas med hur ofta en kan träffas

Det är inte avståndet i sig som är problemet, det är otrivseln

Ja det är precis det jag funderar över. Kastar jag bort min tid genom att jag inte kan njuta fullt ut av mitt egna liv när vi är ifrån varandra. Jag är ju egentligen väldigt nöjd, men att sakna någon man är nykär i tär på mig.
 

Liknande trådar

Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
6 595
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
8 757
Senast: Enya
·
Relationer Jag och pojkvännen har börjat prata om att flytta ihop, det i sig är inget stort eller konstigt. Men vi bor 18mil ifrån varandra och med...
Svar
0
· Visningar
605
Senast: Myzan87
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
14 678
Senast: tott
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp