Hur stå ut med distansförhållande?

[Return_to_the_moon]

En fråga till alla: Hur gör ni för att inte tänka på relationen när ni är ifrån varandra? Hur hanterar ni saknaden (förutom att höras med partner då)?

Jag pratade med partnern idag om detta och skillnaden mellan oss är att hen mår bra när hen gör saker hen tycker om och umgås med folk, men när hen är själv kommer saknaden efter mig fram. För mig däremot kan det variera väldigt. Jag kan ofta ha svårt att njuta fullt ut av att vara med vänner för att jag tänker för mycket på den andra personen. Suck, hur gör man för att stoppa undan den andra i ett fack när man är ifrån varandra så man kan njuta fullt ut av det "riktiga" livet?

 

[em-pirre]

12 mil? Det skulle jag inte ens klassa som ett distansförhållande...

Haha nä! Alltså jag åker drygt 10 mil och tränar med hunden veckovis. Vardagskvällar. Igår blev det 25 mil och förra lördagen 40 enkel väg. För hundträning.

 

[Return_to_the_moon]

Jag tror inte ens att jag skulle vilja bo ihop med någon nu. Det är jätteskönt att inte behöva anpassa mig och mina vanor till någon annan.
Visst skulle jag vilja och behöva träffa honom oftare, men vi gör så gott vi kan och när vi träffas är det fantastiskt. Det gör ju att jag står ut, inte för alltid men nu.
Och han är definitivt värd det.

Skönt att du vet att han är värd det. Hur vet man det?

 

[CillaW]

Skönt att du vet att han är värd det. Hur vet man det?

Jag vet hur jag vet det, men det kanske är för personligt.
Vi känner varann oerhört väl och har samma inställning till relationer. Och så älskar vi varann.

Totalt sett är det mer som är bra än som inte är bra.

 

[Return_to_the_moon]

Resonerar man i termer "stå ut" skall man nog inte ha distansförhållanden ö.h.t.
Mina föräldrar levde ofta i olika länder, ibland även på olika kontinenter, det var förmodligen det som var orsaken att äktenskapet höll tills den ena dog.

Nä jag borde verkligen inte ha en distansrelation. Jag känner inte igen mig själv alls. Men nu blev det bara så, jag fastnade för den här personen och det rejält. Men det suger att behöva stå ut, det är därför jag behöver lite tips och se hur andra resonerar i tråden. Jag tror det mycket har med min inställning att göra. Jag kan vara väldigt bra på att se det negativa i detta och gräva ned mig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Myblackcat Jag förstår precis vad du menar! Jag väljer dock att, även om jag saknar min partner, inte prioritera ner annat. Jag umgås med vänner och det får ta den tiden det tar, särskilt som jag tidigare bott utomlands och då saknat mina vänner.

Jag känner dock generell att jag aldrig hinner med nånting, att tiden inte räcker till, så visst kan det kännas stressigt.

 

[Return_to_the_moon]

Jag tror för min del att det här är ditt verkliga problem.
Hitta saker som du tycker om att göra och som kräver "partnerfri" tid.
Och så gör du dem, sakerna alltså.
Det blir snart en vana.

Vad menar du för saker? När jag är själv så gör jag hela tiden grejer, eller kanske inte alla kvällar då jag är trött och behöver vila efter jobbet. Då skulle det vara så härligt om hen var där i närheten (även om vi båda höll på med våra datorer/hemmapyssel).
När min partner var hos mig nu i några veckor fortsatte jag göra mina saker, alltså främst träffa vänner, utan henom. Jag föredrar också att gå ut själv med kompisar (men det är så mysigt att sedan komma hem till varandra sent på småtimmarna).

 

[Return_to_the_moon]

Nu flummar jag iväg lite.

Innerst inne (detta gäller alla kärleksrelationer, inte bara distans) så känner jag mig emotionellt osjälvständig. Jag har alltid haft en "andra halva" och det har givit mig en slags trygghet i livet, typ därför många skaffar familj. Nära vänner ger en också trygghet (även om jag tycker de kommer och går lite väl mycket i mitt liv, har dessutom bott utomland i 10 år och bara varit här i 2år nu).
Jag är dock självständig med allt annat.
Jag kan ibland bli lite avis på mina singelkompisar som varit singlar länge och inte vill ändra sin livsstil genom att skaffa en partner. De trivs bra som det är.

Eller så är jag bara så, att jag aldrig är helt nöjd och hela tiden strävar efter något mer. Och då gäller det inte enbart relationer.

Hur är det för er, helt ärligt, skulle ni kunna vara nöjda singlar utan en strävan efter att hitta någon?

 

[Return_to_the_moon]

Jag klarade inte av det. Och jag skulle tänka mig för både en och två och hundra gånger innan jag ger mig in i det igen. Träffade en kille som jobbade på min ort under sommaren, men som bor tolv mil härifrån "i vanliga fall". Urkassa förbindelser med kollektivtrafik om jag skulle åka till honom, så bil var ett krav, och min med årsmodell -87 var inte lämplig att pendla i. Med andra ord fick jag byta bil med pappa om jag skulle dit, inte hållbart någonstans.

Dessutom har jag häst, det gick så länge hon gick på bete men när hon skulle stallas in igen var det kört. Flyttade även till nytt stall precis i den vevan, och då vill man inte ligga på sina nya stallkompisar för mycket utan får vackert sköta sin häst själv. Han vill dessutom säsonga och jobba vintertid i Åre/sälen, sommartid på något superturistiskt ställe, det var så han hamnade här från början. Hans livsstil funkar inte med min, och ingen av oss var beredd att flytta, så vi skildes som vänner.

Nu är det väl lite extremt i det fallet för att han jobbar som han gör, men jag är också svår på grund av hästen, så distansförhållande är nog inget för mig. Hästen måste jag ju ta hand om alla dagar, och att åka iväg typ varannan helg (förutsatt att killen åker till mig den andra helgen) är ohållbart med det här intresset.

Ja kanske borde jag gjort som du. Använt hjärnan och avbrutit. Men det va så härligt att bara flyta med i känslorna. Det var som ett äventyr. Rolig omväxling efter den långa relation jag tidigare haft. Hen var så annorlunda och nästan exotiskt för mig. Hade aldrig träffat någon liknande och som jag dessutom var så attraherad av.

 

[Inte_Ung]

Då skulle det vara så härligt om hen var där i närheten (även om vi båda höll på med våra datorer/hemmapyssel)......Jag föredrar också att gå ut själv med kompisar (men det är så mysigt att sedan komma hem till varandra sent på småtimmarna).

Helt ärligt så verkar du mest ha avvänjningsproblem från att leva ihop med "någon".
Som att du vill ha annat sällskap för att ditt eget sällskap inte nog.

 

[Inte_Ung]

Använt hjärnan och avbrutit.

Varför då?
Ditt problem är ju inte förhållandet utan tiden mellan era möten.

 

[Centaur]

Men Kiwifrukt, 12 mil är knappt nån distans alls ju . Själv flyger jag typ varannan helg vilket alltså innebär åka till flygplatsen, gå igenom securityn, vänta på min flight, ev försening, flyga i fyra timmar, vänta på att alla långsamma människor ska plocka i ordning sina väskor och masa sig av planet, gå igenom hela flygplatsen, möta upp min kille utanför och sen åka hela vägen hem. Jag brukar åka hemifrån vårt hem i Madrid vid 12-rycket sådär och är i vår lägenhet utanför Stockholm runt en åttatiden.

Nej det är verkligen ingen distans att tala om.
Min syster bor 12 mil från sin pojkvän, de skulle nog aldrig drömma om att kalla det ett distansförhållande. Jag åker nästan så långt för att komma till flygplatsen.

 

[Return_to_the_moon]

Helt ärligt så verkar du mest ha avvänjningsproblem från att leva ihop med "någon".
Som att du vill ha annat sällskap för att ditt eget sällskap inte nog.

Ja så är det säkert . Har gått lite över 1år sedan den relationen tog slut. Undrar hur lång tid detoxen tar. Det är nog så att jag försöker ersätta det sällskapet jag är van vid med den nya. Jag är van vid det och trivdes så, så jag vill fortsätta med det. Men det funkar ju inte såklart. Måste väl hitta mig själv först eller nåt. Svårt bara när man är i en sån här relation, att känna att man klarar sig själv på alla plan.

 

[Inte_Ung]

så känner jag mig emotionellt osjälvständig.

Här är nog nyckeln till problemet.
Terapi kanske?
I stället för att jaga efter någon att ha hemma som snuttefilt.

Hur är det för er, helt ärligt, skulle ni kunna vara nöjda singlar utan en strävan efter att hitta någon?

Ja, jag skulle helst vara bara min egen.
Men jag trillar dit i alla fall.

 

[Return_to_the_moon]

Varför då?
Ditt problem är ju inte förhållandet utan tiden mellan era möten.

Jo visst, men vi ses ca 5dgr/månad och resten är vi ifrån varandra.

 

[Inte_Ung]

Hur gör ni för att inte tänka på relationen när ni är ifrån varandra?

Jag låter inte bli.
Jag njuter av att kunna äga sådana känslor.
Det finns en viss njutning i att längta också.

 

[Raderad medlem 6459]

För mig är tiden i mellan att vi ses inte jättesvår, jag menar jag saknar honom jättemycket och hela tiden men har ju fullt upp med jobb och vänner och så så tiden liksom rullar på.

Däremot när vi precis varit tillsammans, och jag åker tillbaka till Sthlm eller han till Madrid. Det är tortyr verkligen.

 

[Inte_Ung]

Jo visst, men vi ses ca 5dgr/månad och resten är vi ifrån varandra.

Ja och?
Det är ju bra när ni ses.
Dessutom så är det ganska så mycket.
Jag har arbetat på annan ort de 2 senaste somrarna och inte åkte jag hem så ofta.

 

[Lampan]

Jo visst, men vi ses ca 5dgr/månad och resten är vi ifrån varandra.

Du är nykär!

Självklart är du inte "självständig" då
Som nykär vill en ju bara vara tillsammans hela tiden
Det är inget konstigt alls

 

[Centaur]

Ja så är det säkert . Har gått lite över 1år sedan den relationen tog slut. Undrar hur lång tid detoxen tar. Det är nog så att jag försöker ersätta det sällskapet jag är van vid med den nya. Jag är van vid det och trivdes så, så jag vill fortsätta med det. Men det funkar ju inte såklart. Måste väl hitta mig själv först eller nåt. Svårt bara när man är i en sån här relation, att känna att man klarar sig själv på alla plan.

Jag är ensam väldigt väldigt mycket, sjukskriven, kompisar på annan ort och pojkvännen i annat land. Jag har inte direkt något att distrahera mig med. Men det går bra. Jag trivs i mitt eget sällskap och så har jag ju djuren och mobilen. Enkelt att messa eller ringa någon om jag vill.

För mig låter det extremt jobbigt att vara beroende av någon annans sällskap för att må bra. Att någon annan äger min lycka och välmående och när som helst kan ta bort det. Jag upplevde det i mitt första seriösa förhållande och blev som du skriver helt förstörd när det tog slut och kände att jag inte skulle överleva.

Jag tycker det är så viktigt att vara sin egen trygghet. Då kan jag älska någon djupt utan att vara beroende av honom. Jag lovar dig att det är en helt underbar känsla! Givetvis skulle jag bli fruktansvärt ledsen och sörja om vårt förhållande skulle gå åt skogen, men mitt liv skulle inte bli förstört, jag vet att jag klarar mig själv. Det tycker jag du ska jobba på oavsett hur du gör med din relation. Det är en klyscha men ingen annan kan göra dig hel, det måste du göra själv. Annars kommer du hamna i en beroendesituation i alla dina förhållanden. Kanske har du undermedvetet valt honom för att ge dig själv en möjlighet att växa?