Hur stå ut med distansförhållande?

Nej det är verkligen ingen distans att tala om.
Min syster bor 12 mil från sin pojkvän, de skulle nog aldrig drömma om att kalla det ett distansförhållande. Jag åker nästan så långt för att komma till flygplatsen.

Alltså, för mig var det långt. Av flera skäl, jag hade ingen bil som klarade den pendlingen OFTA, jag hade inte råd att byta bil, det gick inte att åka kollektivt för då hade det tagit lika lång tid att bara åka första sträckan som att köra hela vägen och framförallt, det gick inte att lösa med stallet. Och jag kunde ju inte kräva att han skulle åka ner till mig varenda gång? Och för MIG var inte förhållandet värt så mycket att jag ville ge upp hästen.

Men det är jag det. Jag ska förmodligen inte ha något förhållande alls, eftersom hästen är viktigare. Och hon tar tid. Men ska jag ha det måste det nästan vara med någon som bor i samma kommun, så det går att träffas smidigt. Så egentligen är väl jag ett dåligt exempel. Dessutom levde killen ifråga ett ganska speciellt liv, när han säsongar i fjällen är det väl typ 100 mil emellan, och det hade jag ALDRIG pallat.
 
Jag är ensam väldigt väldigt mycket, sjukskriven, kompisar på annan ort och pojkvännen i annat land. Jag har inte direkt något att distrahera mig med. Men det går bra. Jag trivs i mitt eget sällskap och så har jag ju djuren och mobilen. Enkelt att messa eller ringa någon om jag vill.

För mig låter det extremt jobbigt att vara beroende av någon annans sällskap för att må bra. Att någon annan äger min lycka och välmående och när som helst kan ta bort det. Jag upplevde det i mitt första seriösa förhållande och blev som du skriver helt förstörd när det tog slut och kände att jag inte skulle överleva.

Jag tycker det är så viktigt att vara sin egen trygghet. Då kan jag älska någon djupt utan att vara beroende av honom. Jag lovar dig att det är en helt underbar känsla! Givetvis skulle jag bli fruktansvärt ledsen och sörja om vårt förhållande skulle gå åt skogen, men mitt liv skulle inte bli förstört, jag vet att jag klarar mig själv. Det tycker jag du ska jobba på oavsett hur du gör med din relation. Det är en klyscha men ingen annan kan göra dig hel, det måste du göra själv. Annars kommer du hamna i en beroendesituation i alla dina förhållanden. Kanske har du undermedvetet valt honom för att ge dig själv en möjlighet att växa?

Vad menar du med det sista?
 
@Kiwifrukt

Jag förstår dig med att det inte är själva avståndet i faktiska mil som är jobbigt, utan omständigheterna runtomkring. Jag har min partner 40 mil bort och det är ju ingenting mot att behöva åka utomlands för att ses, men känns (för min del) nog så slitigt.
 
Sen kan jag känna att det för MIG har betydelse om det är ett befintligt förhållande som av olika skäl förvandlas till distansförhållande, eller om det är distansförhållande från början. I det första fallet har man redan skapat en relation, man vet att man funkar ihop och sen händer något, typ jobb, som gör att man måste bo ifrån varandra ett tag. Det hade jag haft mycket lättare att hantera, än att försöka inleda ett NYTT förhållande på distans, där man inte alls känner varandra och allt blir jättekrångligt, samtidigt som man då befinner sig i den nyförälskade fasen och inte alls vill vara ifrån varandra.
 
Det hade jag haft mycket lättare att hantera, än att försöka inleda ett NYTT förhållande på distans, där man inte alls känner varandra och allt blir jättekrångligt, samtidigt som man då befinner sig i den nyförälskade fasen och inte alls vill vara ifrån varandra.
Jag och min partner inledde förhållande på distans. Det gick förvånansvärt bra (uppenbarligen :D). Jag tror att det har jättemycket med att göra hur man är som person om det funkar eller inte; vi tycker om att resa, vi är rätt lättsamma, vi är flexibla och då kan man få ihop det och dessutom tycka att det är roligt.
Ni som har distans: är ni exklusiva i er relation?
Vi lever i en monogam relation, ja :).
 
Jag och min kille har distans, Sverige-Nya Zeeland. Det är rätt jobbigt kan jag säga. Nu i sommar kommer han hit tre veckor, det blir första gången vi ses sen januari. Träffade honom när jag var där på utbytesstudier.
Han skall flytta hit när hans utbildning är klar (1.5 år) men tills dess så är det tre veckor i sommar, och när jag åker dit i höst.
Skype är räddningen, samt facebook. Tidsskillnaden gör det hela lite jobbigare också, men allt är värt det, he is the one. Visst har det varit dagar då jag funderat om jag orkar, speciellt då båda har mycket i skola/jobb och inte hörs mer än godmorgon/natt. Men ja, han är den jag vill leva med, så två år av distans är ok.
 
Åh @_Molle_ jag avundas er inte! Vi gjorde tre månader ifrån varandra när jag var i Australien och det var FRUKTANSVÄRT. Alldeles för lång tid ifrån varandra och så jävla bökigt med tidsskillnaden.
 
Jag och min kille har distans, Sverige-Nya Zeeland. Det är rätt jobbigt kan jag säga. Nu i sommar kommer han hit tre veckor, det blir första gången vi ses sen januari. Träffade honom när jag var där på utbytesstudier.
Han skall flytta hit när hans utbildning är klar (1.5 år) men tills dess så är det tre veckor i sommar, och när jag åker dit i höst.
Skype är räddningen, samt facebook. Tidsskillnaden gör det hela lite jobbigare också, men allt är värt det, he is the one. Visst har det varit dagar då jag funderat om jag orkar, speciellt då båda har mycket i skola/jobb och inte hörs mer än godmorgon/natt. Men ja, han är den jag vill leva med, så två år av distans är ok.
Oj! Vad tuff du måste vara! Jag får tänka på dig när jag gnäller .;)
 
Jag undrar om distans och öppet förhållande fungerar i relationer som börjat med distans. Eller så har man kanske för många odds mot en:D ?
 
Jag undrar om distans och öppet förhållande fungerar i relationer som börjat med distans. Eller så har man kanske för många odds mot en:D ?

Jag har nyligen svarat i en annan tråd att för min partner är det en dealbreaker, han vill inte ha ett öppet förhållande så då har vi inte det. Det är ingen uppoffring för mig eftersom jag verkligen vill vara med honom.

Sex är viktigt men det är inte enbart därför jag är ihop med honom. Visst, skaffa barn skulle garanterat bli krångligt med tanke på hur lite vi ses men det kvittar för vi ska inte ha några barn.

Jag tror verkligen inte att huruvida det är ett distansförhållande eller ej har något med att göra om man har är ett öppet förhållande eller ej. Det beror på vad man har för inställning till det från början och är för mig helt skilda frågeställningar.
 
Jag och min partner inledde förhållande på distans. Det gick förvånansvärt bra (uppenbarligen :D). Jag tror att det har jättemycket med att göra hur man är som person om det funkar eller inte; vi tycker om att resa, vi är rätt lättsamma, vi är flexibla och då kan man få ihop det och dessutom tycka att det är roligt.

Vi lever i en monogam relation, ja :).

Givetvis varierar det från person till person, det var därför jag skrev att det hade varit lättare för mig. Det var lättare för mig också när jag träffade den där killen, i och med att hästen då gick på sommarbete och jag kunde skicka mina föräldrar att titta till henne. Problemet började först när hon stallades in, mina föräldrar är helt enkelt inte tillräckligt hästvana för att kunna mocka och fixa foder själva, ännu mindre ta in- och utsläpp. Det blev ännu knepigare av att jag var ny i stallet och inte kände de andra, jag drar mig lite för att be okända människor om hjälp så ofta. Nu har jag stått med de här människorna i minst ett år, och idag är situationen lite annorlunda, självklart. :)

Det hade säkert funkat för mig också med distans om jag inte hade haft hästen, för det är det som ställer till det till 99%.
 
Har läst igenom hela den här tråden - känner verkligen igen både mig och min partner...:)
Vi har distansförhållande, och har haft det hela tiden vi varit tillsammans. Har känt varandra i sju år, haft förhållande "på riktigt" i två...

Jag är nog den av oss som klarar distansförhållande bäst. Känner inte alls att jag måste "stänga av" och inte tänka på min partner, utan gör "min egen grej" och tänker på min partner under tiden - en varm, skön, glad känsla över att hen finns där någonstans. Såklart längtar jag, men längtan när man vet att man kommer att få träffas är för mig ingen negativ känsla, utan en positiv förväntansfull känsla.

Vi har periodvis bott ihop hos mig varannan vecka (jag har min dotter varannan vecka, och då är det bara hon och jag, mitt val att ha det så), så för att vara distansförhållande är det ju ganska mycket tid tillsammans. Nu har min partner fått jobb som gör henom mindre rörlig geografiskt, så då ses vi i snitt varannan helg och mer förstås under långhelger och semestrar.

Under en period mådde min partner riktigt, riktigt dåligt av att ha ett distansförhållande - tog mina val som tecken på att jag inte älskade henom tillräckligt, och tvivlade på om vi skulle fortsätta ihop. Det sammanföll med en del annat i partnerns liv som var jobbigt/frustrerande/otillfredsställande (som brist på jobb och bostad och lite annat....), och jag tror ju idag att det faktiskt inte hade hjälpt att flytta ihop då - det hade varit en massa annat ändå som påverkat min partner negativt.

Idag är vi nog båda rätt nöjda med distansförhållandet - partnern har som sagt fått nytt jobb och ny bostad på sin hemort, och trivs med livet där. Och jag har mitt liv på min ort. Vi håller MYCKET kontakt via telefon och sms, och ses, tycker jag, hyggligt ofta :)

För mig är det inte självklart att vi kommer att flytta ihop i framtiden. Det är en tilltalande tanke, men jag gillar också friheten som kommer av att ta hand om sig själv. Innan detta förhållandet var jag gift i 20 år, och jag längtar inte tillbaka till det - älskar min frihet och mitt oberoende! Liksom jag älskar min partner!
 
Distansförhållande sedan drygt fem år; vi håller nästan ständig kontakt via Skype och chatprogram/appar, från morgon till kväll. Periodvis har det blivit lite mindre kontakt eftersom han har jobbat utomlands/offshore, men då har vi hörts av så fort han har haft möjlighet. För oss har nog det varit det allra viktigaste för att få förhållandet att fungera så bra som det gör; att ha en form av vardagsliv ihop även om vi inte fysiskt befinner oss på samma plats.
Hur går det med tillit med sådana relationer?
 
Har läst igenom hela den här tråden - känner verkligen igen både mig och min partner...:)
Vi har distansförhållande, och har haft det hela tiden vi varit tillsammans. Har känt varandra i sju år, haft förhållande "på riktigt" i två...

Jag är nog den av oss som klarar distansförhållande bäst. Känner inte alls att jag måste "stänga av" och inte tänka på min partner, utan gör "min egen grej" och tänker på min partner under tiden - en varm, skön, glad känsla över att hen finns där någonstans. Såklart längtar jag, men längtan när man vet att man kommer att få träffas är för mig ingen negativ känsla, utan en positiv förväntansfull känsla.

Vi har periodvis bott ihop hos mig varannan vecka (jag har min dotter varannan vecka, och då är det bara hon och jag, mitt val att ha det så), så för att vara distansförhållande är det ju ganska mycket tid tillsammans. Nu har min partner fått jobb som gör henom mindre rörlig geografiskt, så då ses vi i snitt varannan helg och mer förstås under långhelger och semestrar.

Under en period mådde min partner riktigt, riktigt dåligt av att ha ett distansförhållande - tog mina val som tecken på att jag inte älskade henom tillräckligt, och tvivlade på om vi skulle fortsätta ihop. Det sammanföll med en del annat i partnerns liv som var jobbigt/frustrerande/otillfredsställande (som brist på jobb och bostad och lite annat....), och jag tror ju idag att det faktiskt inte hade hjälpt att flytta ihop då - det hade varit en massa annat ändå som påverkat min partner negativt.

Idag är vi nog båda rätt nöjda med distansförhållandet - partnern har som sagt fått nytt jobb och ny bostad på sin hemort, och trivs med livet där. Och jag har mitt liv på min ort. Vi håller MYCKET kontakt via telefon och sms, och ses, tycker jag, hyggligt ofta :)

För mig är det inte självklart att vi kommer att flytta ihop i framtiden. Det är en tilltalande tanke, men jag gillar också friheten som kommer av att ta hand om sig själv. Innan detta förhållandet var jag gift i 20 år, och jag längtar inte tillbaka till det - älskar min frihet och mitt oberoende! Liksom jag älskar min partner!

Åh vad jag känner igen mig i din kille. Fast jag är rätt nöjd med mitt övriga liv. Vad kul att höra att ni klarat det bra.
 
Fan det här är så jobbigt! Det blir bara missförstånd hela tiden å sen blir nån ledsen å sen den andra när man chattar å pratar i telefon. Så jäkla svårt!
 
Fan det här är så jobbigt! Det blir bara missförstånd hela tiden å sen blir nån ledsen å sen den andra när man chattar å pratar i telefon. Så jäkla svårt!
Telefon tycker jag också är jättesvårt när en har distansförhållande
Vi va tvungna att sluta messa och prata i telefon

Skype är bättre när vi hade bild
Vi ser och läser in så mycket på ansiktsuttryck och kroppsspråk, mycket mer än vad vi tror
 

Liknande trådar

Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
6 758
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
12 273
Senast: lizzie
·
Relationer Jag och pojkvännen har börjat prata om att flytta ihop, det i sig är inget stort eller konstigt. Men vi bor 18mil ifrån varandra och med...
Svar
0
· Visningar
631
Senast: Myzan87
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
14 909
Senast: tott
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp