Att inte ha några vänner när man blir gammal

[Roheryn]

Och du har aldrig träffat kollegor som har problem med att gå över från Excel till en företagsapp?

Som måste ringa IT-supporten för enkla lättlösta problem på jobbdatorn?

Som tar år på sig att få upp kompetensen i nya arbetssystem? Som behöver hjälp med word?

Jag jobbar med att införa nya it-system på företag, så joo... jag träffar de människorna och utbildar dem eller ger kollegor i uppdrag att utbilda dem. De är ganska jämnt utspridda över olika åldrar, skulle jag säga. Det finns 65-åringar som snappar upp saker hur enkelt som helst och 30-åringar som behöver mycket tid för att lära sig - och tvärtom givetvis! Hittills har dock ingen varit obildbar. Uppstår det problem skulle jag säga att de problemen har med rädsla för förändringar att göra, snarare än ålder eller förmåga att lära sig.

Det spelar ingen större roll i det sociala livet NU för gen X, men när man är 70+ är det vanligt att det blir svårare kognitivt med nya saker, och de som missade "tåget" med att lära sig själv (och du verkar ju ha varit med på tåget) kommer ha stora problem i framtiden.

Du menar att jag behöver gå över till snapchat och tiktok nu, för att inte få problem med det om 20 år? Skulle gissa att det ändå är andra plattformar som gäller då....

Sen kan man ju debattera huruvida gen z och alpha faktisk klarar det där med "lära sig själv". "Xennials" (unga gen x) och millenials verkar ha högst kompetens på DIY med teknik.

Kan nog vara så - jag är definitivt vassare på datorer än vad min dotter (född -00) är - trots att hon har betydligt fler sociala plattformar än jag! Men mer troligt beror det på intresse och exponering - hennes generation har ju hela det sociala i sin smartphone, medan jag i motsvarande ålder behövde en dator för det.

Som ett exempel från mitt eget liv om äldre och teknik: min mormor (81) är aktiv på FB och insta, men behöver hjälp om något blir knas med lösenord. Min morfar (84) använder inte sociala media alls. Min farmor (85) är rädd för mikrovågsugnar, så hon stannade nog tekniskt på 60-talet eller nåt . Min pappa (64) är IT-snubbe, min mamma (60) klarar av att ladda ner appar och använda dom men behöver hjälp om något går snett.

Mina föräldrar, som tyvärr inte lever längre, hade varit 86 respektive 87 idag, så aningens äldre än dina far- och morföräldrar. Pappa undervisade i "data" på 80-talet (en av de första högstadielärarna i landet som gjorde det) och mamma som jobbade som sekreterare var länge motståndare mot diverse ordbehandlingsprogram, men lärde sig till slut (och blev duktig på) Word. Även min fd svärmor (dotterns farmor) som inte är ett dugg teknikintresserad har lärt sig både smartphone och dator och höll kontakten med vänner via Teams under pandemin. Men givetvis finns det betydligt fler i den generationen som inte lärt sig hantera datorer via jobbet till exempel.

 

[Roheryn]

Jag tror att problemet handlar om andra saker än ålder.

Ett mycket kortare, koncist, sätt att säga det jag försöker säga!

 

[Roheryn]

Jag gick en 1-årig utbildning i programmering läsåret 1985-1986.
Så det är inte direkt någon ny teknik.

Nä datorer har ju funnits länge och programmering rimligtvis lika länge Språket jag lärde mig i början av min karriär hade sitt ursprung på hålkortens tid, dvs typ 60-talet

 

[Scata]

Jag tror att problemet handlar om andra saker än ålder.

Absolut!
Jag kan dra min historia: 60-talist, jobbat aktivt i datorsvängen sedan mitten av 80-talet och haft samma resa som @Roheryn beskriver sin, dvs tidig användare - nyfiken på tekniken - och jobbat med att skapa både hård och mjukvara. Verkligen varit i utvecklingens framkant.
Döm om min förvåning när jag gjorde en helomvändning i arbetslivet för ca 10 år sedan, började på en statlig myndighet inom mjuka värden och humanvård i fokus. Teknik och datamässigt hamnade jag på stenåldern, nu har det visserligen gått framåt men vi är inte framme på 2000-tal ännu
Säkerhet går före innovation och då blir det lätt så.

Men det jag vill säga är att de som arbetar med datorn som vertyg på min arbetsplats är allt från nyexade ynglingar till gamlingar i verket och de flesta är ganska oförstående till it som verktyg - det ska bara fungera och man lär sig de system som man "måste" arbeta i - no moore, för att man är inte intresserad av den saken. Men alla yngre har en smartphone och bor i världen av scroll-appar såsom tik tok, you tube och insta, de äldre har en smartphone att ringa med. Punkt.

Så det jag vill belysa är att de flesta som inte är "inom" teknikvärlden har inte det intresset som ingenjörer och andra it-nördar har, man har heller aldrig behövt någon större kunskap inom datorer för att göra sitt arbete (får du bara veta vilka knappar du ska trycka på så är det lätt) - då är det lätt att man hamnar i bakvattnet. Man blir ganska påverkad av det arbete man har, har jag märkt.
Man kanske inte har någon kunnig i bekanstskapskretsen att fråga ens!
Man säger: - men det kan du fråga barnen/barnbarnen om! Men om dom inte heller är mer intresserade än att kunna ladda ner än app, då blir det begränsat.

Så jag har blivit lite mer förstående att alla inte har samma bakgrund och samma nyfikenhet som jag och jag har blivit varse om att det är rätt många som inte alls har eller ens vill ha kunskapen

 

[Sel]

Jag vet bara att de jag känner som är 25 år och yngre använder andra plattformar än facebook. De har förvisso konton där ibland men de är inte aktiva och blir mest bara taggade av sina föräldrar eller mor/farföräldrar.

Jag tycker de använder plattformarna på olika vis. Insta och annat fungerar ju inte på samma sätt med intressegrupper till exempel, där får FB fortfarande flöde från de yngre som sagt. Vi har flera aktiva tonåringar i Tarantellguppen.
- och ja, absolut för att hålla reda på släkt och vänner, det var därför jag skaffade FB när jag flyttade utomlands.

 

[MJLee]

Apropå vänner v hundar

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2025/apr/22/owners-closeness-to-dogs-study

 

[Tantan]

Många föräldraar engagerar sig till den milda grad att de tror att man är lika intresserad av deras barn som de är..
En bekant blev arg när jag vänligt bad henne sluta skicka barnbilder, dela länkar till barnalbum etc. Det var enda kommunikationen därifrån.
Hen var min vän. Jag kände inte ens hens barn.

På samma sätt som man automatiskt inte behöver älska svärföräldrar för att man älskar deras avkomma.

Jag skulle bli otroligt ledsen om mina vänner var noll intresserade av mina barn. Jag delar visserligen inte bilder men om jag gjorde skulle det väl vara enkelt att säga ”så himla fin unge” för vänskapens skull? Vi pratar barn ibland, annat ibland. Men mina barn är ju en stor del av mitt liv, liksom mitt arbete, hobbys, mina syskon, föräldrar. Pratar jag med vänner om livet ingår mina barn. Jag visar intresse för databaser, teknik, juridiska teknikaliter osv som är långt från mitt intresseområde för att mina vänner är intresserade. Jag är ju vän med dem, då intresserar jag mig för deras liv och intressen.

 

[Masqueradee]

Måste ändå hugga tag i barn-spåret och lyfta det jag kan tycka skaver när det gäller barn: förväntningarna på mig som kvinna att jag ska ÄLSKA alla barn. Vet inte hur många arbetsplatser där jag fått konstiga blickar för att jag inte springer fram till barnvagnar (som tillhör kollegor jag kanske ibland aldrig ens träffat) och tjuter av glädje. Eller springer ut på parkeringen för att någon föräldraledig råkar gå förbi. Eller tränger sig fram för att få hålla. Jag är med, men kanske inte utstrålar att det skulle vara den bästa dagen i mitt liv, vilket lett till både en och två kommentarer i stil med "tycker du inte om barn eller?!", medan jag står där och mer tänker "söt unge, men jag behöver inte kladda på den".
Kompisar och familjens barn kan jag ju hålla och jollra med, kollegors också om det önskas. Men, jag kan bli ganska less på att jag ska tycka att barn är DetBästaSomHäntNågonsin(TM).

 

[tanten]

Jag skulle bli otroligt ledsen om mina vänner var noll intresserade av mina barn. Jag delar visserligen inte bilder men om jag gjorde skulle det väl vara enkelt att säga ”så himla fin unge” för vänskapens skull? Vi pratar barn ibland, annat ibland. Men mina barn är ju en stor del av mitt liv, liksom mitt arbete, hobbys, mina syskon, föräldrar. Pratar jag med vänner om livet ingår mina barn. Jag visar intresse för databaser, teknik, juridiska teknikaliter osv som är långt från mitt intresseområde för att mina vänner är intresserade. Jag är ju vän med dem, då intresserar jag mig för deras liv och intressen.

Absolut och självklart om det är i umgängeskretsen! Men en hästbekant på annan ort som man bara träffar i hästsammanhang?

 

[tanten]

Måste ändå hugga tag i barn-spåret och lyfta det jag kan tycka skaver när det gäller barn: förväntningarna på mig som kvinna att jag ska ÄLSKA alla barn. Vet inte hur många arbetsplatser där jag fått konstiga blickar för att jag inte springer fram till barnvagnar (som tillhör kollegor jag kanske ibland aldrig ens träffat) och tjuter av glädje. Eller springer ut på parkeringen för att någon föräldraledig råkar gå förbi. Eller tränger sig fram för att få hålla. Jag är med, men kanske inte utstrålar att det skulle vara den bästa dagen i mitt liv, vilket lett till både en och två kommentarer i stil med "tycker du inte om barn eller?!", medan jag står där och mer tänker "söt unge, men jag behöver inte kladda på den".
Kompisar och familjens barn kan jag ju hålla och jollra med, kollegors också om det önskas. Men, jag kan bli ganska less på att jag ska tycka att barn är DetBästaSomHäntNågonsin(TM).

Exakt. Jag tycker om personer, inte åldrar,
Jag är inte speciellt intresserad av personer mellan 40 och 47 heller.
Bara för att en person är i en viss ålder innebär det inte att jag automatiskat gillar hen. Det finns fantastiska personer som är barn.
En ålder är inte fantastisk för mig. Obs för mig.

 

[Roheryn]

Måste ändå hugga tag i barn-spåret och lyfta det jag kan tycka skaver när det gäller barn: förväntningarna på mig som kvinna att jag ska ÄLSKA alla barn. Vet inte hur många arbetsplatser där jag fått konstiga blickar för att jag inte springer fram till barnvagnar (som tillhör kollegor jag kanske ibland aldrig ens träffat) och tjuter av glädje. Eller springer ut på parkeringen för att någon föräldraledig råkar gå förbi. Eller tränger sig fram för att få hålla. Jag är med, men kanske inte utstrålar att det skulle vara den bästa dagen i mitt liv, vilket lett till både en och två kommentarer i stil med "tycker du inte om barn eller?!", medan jag står där och mer tänker "söt unge, men jag behöver inte kladda på den".
Kompisar och familjens barn kan jag ju hålla och jollra med, kollegors också om det önskas. Men, jag kan bli ganska less på att jag ska tycka att barn är DetBästaSomHäntNågonsin(TM).

Håller helt med dig! Jag har ju barn (som numera är vuxen), men jag är ju "bara" hennes mamma - inte någon generell mamma för alla barn. Jag vill inte hålla andras bebisar eller leka med andras småbarn. Dotterns kompisar och kusiner var givetvis okej när de var små, men inte för att de var barn utan för att de var individer som jag lärde känna. Random barn intresserar mig lika lite som random obekanta vuxna.

 

[Inte_Ung]

Random barn intresserar mig lika lite som random obekanta vuxna.

Här så ser jag en stor skillnad.
Alla människor intresserar mig.
Precis alla, oavsett ålder.

Det betyder inte att jag gillar alla människor.
Jag tycker ganska så illa om dumma människor oavsett ålder.
Men för mig så är människor det mest spännande som finns.

 

[Odium]

För att svara på ursprungs frågan så ser jag inte problemet. Vänskapsrelationer behöver man värna om, som alla övriga relationer. Oavsett barn, partner, livssituation etc. Vänskap försvinner inte pga det. Men lägger en inte tid på sina vänner så försvinner de så klart. Engagerar mig i alla relationer så varför skulle jag vara ensam på grund av ålder? Har vänner sedan barndomen och nya vänner som är i alla åldrar. Ensam bli en om man väljer det.

 

[monster1]

För att svara på ursprungs frågan så ser jag inte problemet. Vänskapsrelationer behöver man värna om, som alla övriga relationer. Oavsett barn, partner, livssituation etc. Vänskap försvinner inte pga det. Men lägger en inte tid på sina vänner så försvinner de så klart. Engagerar mig i alla relationer så varför skulle jag vara ensam på grund av ålder? Har vänner sedan barndomen och nya vänner som är i alla åldrar. Ensam bli en om man väljer det.

Många äldre blir ju trots allt ensamma för att de inte kan ta sig ut själva, bor kvar i sina fasta boenden och deras umgänge upplever samma sak och dessutom så dör de av en efter en i bekantskapskretsen. Hör man och ser man dåligt är det svårt att föra en konversation över telefon eller annat media.

Ensamhet är ju också en känsla mer än ett faktum, även om man har många vänner men inte kan av olika anledningar umgås med dom (ekonomi, fysik etc) så känner man sig ju ensam.

 

[Odium]

Många äldre blir ju trots allt ensamma för att de inte kan ta sig ut själva, bor kvar i sina fasta boenden och deras umgänge upplever samma sak och dessutom så dör de av en efter en i bekantskapskretsen. Hör man och ser man dåligt är det svårt att föra en konversation över telefon eller annat media.

Ensamhet är ju också en känsla mer än ett faktum, även om man har många vänner men inte kan av olika anledningar umgås med dom (ekonomi, fysik etc) så känner man sig ju ensam.

Absolut förstår jag känslan, men det är fortfarande något som man till stor del valt. Att vara ensam pga till exempel boende. Varför inte välja att bo med vänner eller på ett serviceboende? Istället för att sitta själv i en villa. Många har även funktionsnedsättningar (syn, hörsel, motorik mm) även som unga. Inte hindrar det en av mina vänner att hon sitter i rullstol. Nej, att dra på offerkoftan att man är ensam som äldre köper jag inte. Det är ditt liv och dina val.

 

[Görel]

Absolut förstår jag känslan, men det är fortfarande något som man till stor del valt. Att vara ensam pga till exempel boende. Varför inte välja att bo med vänner eller på ett serviceboende? Istället för att sitta själv i en villa. Många har även funktionsnedsättningar (syn, hörsel, motorik mm) även som unga. Inte hindrar det en av mina vänner att hon sitter i rullstol. Nej, att dra på offerkoftan att man är ensam som äldre köper jag inte. Det är ditt liv och dina val.

Fast alla äldre har inte möjlighet att flytta. Det är billigare att bo i villan än i lägenhet. Många får varken lån eller hyresrätt på grund av att pensionen är låg och man bortser från inkomsterna från försäljningen.

 

[skiesabove]

"Välja"

Det är ju fet kö på serviceboenden? Och byta till lägenhet är utanför mångas budget eller exekutiva funktion, om de inte har barn och barnbarn som kan hjälpa dom med försäljning och flytt.

 

[monster1]

Absolut förstår jag känslan, men det är fortfarande något som man till stor del valt. Att vara ensam pga till exempel boende. Varför inte välja att bo med vänner eller på ett serviceboende? Istället för att sitta själv i en villa. Många har även funktionsnedsättningar (syn, hörsel, motorik mm) även som unga. Inte hindrar det en av mina vänner att hon sitter i rullstol. Nej, att dra på offerkoftan att man är ensam som äldre köper jag inte. Det är ditt liv och dina val.

Jag vet inte vad du menar med serviceboende. Idag finns särskilltboende där man hamnar som äldre om man inte längre kan ta hand om sig själv och behöver så mycket tillsyn att den inte kan tillses av hemtjänsten, det är inte valbart utan du måste upp nå en viss nivå av nedsättning för att ha rätt till det. Sen finns det seniorboende som i stort sett är oreglerat dvs vem som helst kan kalla sitt lägenheteshus seniorboende. Det är alltså en vanlig hyreslägenhet där hyresvärden bestämt att du måste ha en viss ålder för att bo. Det är det som finns.

Du har heller inte rätt att få hjälp med flytt och liknande bara för att du är äldre utan det måste du lösa själv.

 

[Hippocampus]

Jag vet inte vad du menar med serviceboende. Idag finns särskilltboende där man hamnar som äldre om man inte längre kan ta hand om sig själv och behöver så mycket tillsyn att den inte kan tillses av hemtjänsten, det är inte valbart utan du måste upp nå en viss nivå av nedsättning för att ha rätt till det. Sen finns det seniorboende som i stort sett är oreglerat dvs vem som helst kan kalla sitt lägenheteshus seniorboende. Det är alltså en vanlig hyreslägenhet där hyresvärden bestämt att du måste ha en viss ålder för att bo. Det är det som finns.

Du har heller inte rätt att få hjälp med flytt och liknande bara för att du är äldre utan det måste du lösa själv.

Det finns flera typer av boenden. Även serviceboende och trygghetsboende där man bor i egna lägenheter men behöver visst stöd.

 

[monster1]

Det finns flera typer av boenden. Även serviceboende och trygghetsboende där man bor i egna lägenheter men behöver visst stöd.

Trygghetsboende är ju bara ett vanligt boende som ligger i närheten av ett särskillt boende och serviceboende är bara tillgängligt för lss.