Att inte ha några vänner när man blir gammal

[lingonben]

Jag tyckte nog att jag fick nya vänner via barnen.
Andra barns föräldrar.
Människor som jag inte hade träffat annars.
Som med "Hund-tricket" ungefär.

F.ö. så uppför sig många hundägare precis så som ni beskriver föräldrar.
De pratar med hunden, om hunden och hunden stör hela tiden konversationen.
De måste skaffa hundvakt eller har bråttom hem till hunden.
Är hunden med så låter den illa och ställer till oreda.

Men precis. Barn växer dessutom upp och blir självständiga, så att en som förälder kan umgås på ett helt annat sätt efter småbarnsåren. Men ett par bekanta som lever i rejäl hundbubbla har varit typ småbarnsföräldrar de senaste tjugo åren. Vårt umgänge har långsamt runnit ut i sanden, för det är inte kul att prioriteras lägre än hundaktiviteter jämt.

 

[Palermo]

Eller hur! När det gäller barn verkar det finnas noll förståelse på sina håll för att barnet faktiskt kräver omsorg och passning och att det självklart går före umgänget med vänner. Men när det gäller hund, då är det en HELT annan sak, den måste ägaren ordna för.

För övrigt kan jag skryta med att jag aktivt jobbar på att inte låta samtalet handla om hunden om vi t ex stannar till ute för att prata med en granne. Numera klarar jag det uppskattningsvis en gång av tio. Nästan i alla fall. Om jag verkligen anstränger mig

Även i de fall som grannen också har en hund i sällskap?

Jag är ju dagmatte ibland, och jag KREVERAR snart på alla hopplösa små konversationer om ras och ålder och namn etc. Det är helt klart i nivå med motsvarande hopplösa samtal när jag drog omkring med en bebis och mötte andra som också gjorde det. Med den skillnaden att det uppenbarligen är roligt för hunden att få hälsa på andra hundar. Sovande bebisar struntar ju i varandra.

 

[Palermo]

Jag brukar åtminstone försöka låta bli att informera andra än dem som själva har hund om konsistensen på hundens ... öh, mage.

Apropå de ovan nämnda mötena när man har bebis. Too much information.

 

[hastflicka]

Men precis. Barn växer dessutom upp och blir självständiga, så att en som förälder kan umgås på ett helt annat sätt efter småbarnsåren. Men ett par bekanta som lever i rejäl hundbubbla har varit typ småbarnsföräldrar de senaste tjugo åren. Vårt umgänge har långsamt runnit ut i sanden, för det är inte kul att prioriteras lägre än hundaktiviteter jämt.

Fast, Jag tror inte att det handlar om att bli prioriterad lagre an hundaktiviteter for det mesta ... men med tanke pa hur fa hundaktiviteter som kommer innom rimligt avstand (atminstone nar Jag var I Sverige med hundarna) sa galler det att passa pa nar man faktiskt far plats pa nagot kul. Det innebar inte att annat ar lagre prioriterat. Man maste helt enkelt passa pa nar det finns tillfalle.

 

[hundtant]

Skillnaden är att jag har absolut noll behov av att prata om mina djur med folk som inte är intresserade.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg om min kompis som har noll intresse för hästar, vi har jättekul tillsammans och trivs väldigt bra ihop.
Jag har inga krav på att mina vänner ska engera sig i min livsstil.
Det är samma med de vänner jag har som har barn, vi pratar om det som intresserar bägge.

Jag kopplade det du skrev om barn till Jag har tappat kontakten med flera vänner efter att de skaffat barn.
Antingen har de aldrig kunnat/orkat/velat göra saker eller så har de bara pratat om sina ungar och blivit så tråkiga att jag inte velat umgås mer.

Och med din syn på barn () så borde väl ditt umgänge lösa sig av sig själv.

Hästar är en livsstil, där kan man ju helt klart inte begära att andra ska engagera sig i. Men barn är ingen livsstil.

 

[hundtant]

Även i de fall som grannen också har en hund i sällskap?

Jag är ju dagmatte ibland, och jag KREVERAR snart på alla hopplösa små konversationer om ras och ålder och namn etc. Det är helt klart i nivå med motsvarande hopplösa samtal när jag drog omkring med en bebis och mötte andra som också gjorde det. Med den skillnaden att det uppenbarligen är roligt för hunden att få hälsa på andra hundar. Sovande bebisar struntar ju i varandra.

Men det är lättlöst, säg bara vänligt uppmuntrande Så fin, vad är det för raser i den? Under förutsättning att det faktiskt en renras du möter så blir samtalet antagligen väldigt kort efter den frågan

Jag är tvärtom om det gäller nån med hund. En granne lite längre bort har en besvärlig sjukdom som går i skov så när vi möts och jag säger Hej, hur är det? så menar jag ju faktiskt henne. Men hon svarar ofta typ Jo det är bra men Polly är skendräktig så hon är väldigt ynklig och då hakar jag lika gärna på det spåret.

 

[hundtant]

Fast, Jag tror inte att det handlar om att bli prioriterad lagre an hundaktiviteter for det mesta ... men med tanke pa hur fa hundaktiviteter som kommer innom rimligt avstand (atminstone nar Jag var I Sverige med hundarna) sa galler det att passa pa nar man faktiskt far plats pa nagot kul. Det innebar inte att annat ar lagre prioriterat. Man maste helt enkelt passa pa nar det finns tillfalle.

Om det är träning och tävling så är det ju som vilken sport som helst, kan jag tycka. Ridsport kan ju också göra att man tappar vännerna utanför sporten.

 

[Sel]

Jag kopplade det du skrev om barn till Jag har tappat kontakten med flera vänner efter att de skaffat barn.
Antingen har de aldrig kunnat/orkat/velat göra saker eller så har de bara pratat om sina ungar och blivit så tråkiga att jag inte velat umgås mer.

Och med din syn på barn () så borde väl ditt umgänge lösa sig av sig själv.

Hästar är en livsstil, där kan man ju helt klart inte begära att andra ska engagera sig i. Men barn är ingen livsstil.

Fast barn är väl visst en livsstil? Det är någonting man väljer själv och anpassar sig efter.

 

[Mia_R]

När min bästa vän fick barn tyckte hon det var så väldigt skönt att träffa mig, för jag kom för hennes skull, för att träffa henne och att vi kunde prata om helt andra saker än barn. Hon vet mycket väl var jag står i frågan och jag har aldrig sett det som någon skyldighet att engagera mig i några ungar oavsett vems de är. Jag vet inte ens vad mina kusinbarn heter eller hur många de är.

 

[Sel]

När min bästa vän fick barn tyckte hon det var så väldigt skönt att träffa mig, för jag kom för hennes skull, för att träffa henne och att vi kunde prata om helt andra saker än barn. Hon vet mycket väl var jag står i frågan och jag har aldrig sett det som någon skyldighet att engagera mig i några ungar oavsett vems de är. Jag vet inte ens vad mina kusinbarn heter eller hur många de är.

Jag har också ett par bekanta som verkligen välkomnat att träffa andra vuxna specifikt utan barn, särskilt under föräldraledigheten!

 

[hundtant]

Fast barn är väl visst en livsstil? Det är någonting man väljer själv och anpassar sig efter.

Barn är bara människor för mig. Livsstilar ser jag som något man kan byta lite som det faller sig, men har man en gång fått ett barn så har man ju det. Barn påverkar ens sätt att leva massor, såklart, men en livsstil ser jag som något mer valbart. Barn är ju inte valbara efter att man fått dem.

 

[Mia_R]

Barn är bara människor för mig. Livsstilar ser jag som något man kan byta lite som det faller sig, men har man en gång fått ett barn så har man ju det. Barn påverkar ens sätt att leva massor, såklart, men en livsstil ser jag som något mer valbart. Barn är ju inte valbara efter att man fått dem.

Ändå är det massor med män i synnerhet, men även en del kvinnor, i Sverige som väljer bort sina egna avkommor. I andra länder där aborter är förbjudna överges många eller lämnas till adoption, så visst är barn valbara även efter de fötts.

 

[Sel]

Barn är bara människor för mig. Livsstilar ser jag som något man kan byta lite som det faller sig, men har man en gång fått ett barn så har man ju det. Barn påverkar ens sätt att leva massor, såklart, men en livsstil ser jag som något mer valbart. Barn är ju inte valbara efter att man fått dem.

Okej, jag omfraserar - att vara förälder är en livsstil. Det är fortfarande någonting självvalt som påverkar ens liv, liksom att skaffa en häst, hund, papegoja, gård... jag menar, allt detta GÅR ju att ge upp om man ska vara krass.
Jag tycker inte att djuren bara är att ge upp från en dag till en annan som en yogaklass heller.

 

[Bison]

Jag kopplade det du skrev om barn till Jag har tappat kontakten med flera vänner efter att de skaffat barn.
Antingen har de aldrig kunnat/orkat/velat göra saker eller så har de bara pratat om sina ungar och blivit så tråkiga att jag inte velat umgås mer.

Och med din syn på barn () så borde väl ditt umgänge lösa sig av sig själv.

Hästar är en livsstil, där kan man ju helt klart inte begära att andra ska engagera sig i. Men barn är ingen livsstil.

Skulle nog säga att barn är ännu mer livsstil än hästat, du varken sälja eller avliva dem om du skulle tröttna

Ja, det löser sig bra. De som vill leva 100% barnbubbla, prata barn, ta med barn överallt osv har lika lite utbyte av mig som jag av dem.
Däremot de som fortfarande vill göra saker utan barn, prata om annat än barn har jag en fortsatt bra relation till. Majoriteten är inte helt oväntat män även om det är finns några fighters till hästtjejer som vägrar ge upp sina gamla liv och kämpar på som riktiga hjältar

 

[hundtant]

Skulle nog säga att barn är ännu mer livsstil än hästat, du varken sälja eller avliva dem om du skulle tröttna

Ja, det löser sig bra. De som vill leva 100% barnbubbla, prata barn, ta med barn överallt osv har lika lite utbyte av mig som jag av dem.
Däremot de som fortfarande vill göra saker utan barn, prata om annat än barn har jag en fortsatt bra relation till. Majoriteten är inte helt oväntat män även om det är finns några fighters till hästtjejer som vägrar ge upp sina gamla liv och kämpar på som riktiga hjältar

Vi ser det så olika att vi inte kommer nånstans. Jag ser det inte som att man "vill leva 100% barnbubbla", jag ser det som att man har en liten människa i sitt liv vars omsorg såklart måste gå före allt annat. I mina egna vänskapsrelationer har det varit okomplicerat, jag har följt med i vänners liv även när de fått barn. Att deras liv har blivit väldigt annorlunda har inte varit konstigt för mig.

 

[Sassy]

Vi ser det så olika att vi inte kommer nånstans. Jag ser det inte som att man "vill leva 100% barnbubbla", jag ser det som att man har en liten människa i sitt liv vars omsorg såklart måste gå före allt annat. I mina egna vänskapsrelationer har det varit okomplicerat, jag har följt med i vänners liv även när de fått barn. Att deras liv har blivit väldigt annorlunda har inte varit konstigt för mig.

Fast om man går från att umgås med vänner till att i princip varje dag de närmsta 15 åren vara uppbokad med barnaktiviteter, är det då konstigt att vännerna utan barn inte finns kvar när de blivit dissade i flera år? Att vara förälder kan helt klart vara ett livsstilsval, och då har man valt bort sina "gamla vänner".

I kompisgänget jag umgicks med i 20-års åldern är vi två som inte har barn eller lever kärnfamiljsliv. När de övriga vännerna började skaffa barn blev vi inte längre inbjudna till saker. Nu, si sådär 15 år senare börjar de dyka upp och vilja hänga med på "roliga grejer" igen, men mitt intresse för att lägga tid på människor som knappt hört av sig på flera år är rätt nära noll ärligt talat.

 

[hundtant]

Fast om man går från att umgås med vänner till att i princip varje dag de närmsta 15 åren vara uppbokad med barnaktiviteter,

Jag visste inte att det var det vi pratade om.

Men vad jag försöker säga men inte alls får fram är att ha barn inte är en "barnaktivitet". När man får barn får man liksom en ny högerarm, en del av en. Kroppsdelar är svåra att stänga av. Och innan nu någon säger "men man har väl inte barnet med sig jämt" så får jag väl förtydliga att jag inte menar en ny del av en som något rent fysiskt, utan något som sker inom en. Där är barnet alltid med. Att få barn är den största fokusförskjutningen som överhuvudtaget är möjlig i de flesta människors liv, och om ens vänner inte förstår det så får det väl vara så.

 

[Inte_Ung]

Barn är ingen livsstil.
De är en del av samhällsordningen.
Det blir efter ett tag vuxna människor av dem som tar över ansvaret för samhällsfunktionerna.

Det kommer aldrig hundar, hästar eller golfbollar att göra.

 

[Inte_Ung]

Nu, si sådär 15 år senare börjar de dyka upp och vilja hänga med på "roliga grejer" igen, men mitt intresse för att lägga tid på människor som knappt hört av sig på flera år är rätt nära noll ärligt talat.

Det är ju att missa en chans till vänner på äldre dagar att tänka så.
Människor som man kom bra överens med i ungdomen kommer man ofta bra överens med även senare i livet.

 

[tanten]

När min bästa vän fick barn tyckte hon det var så väldigt skönt att träffa mig, för jag kom för hennes skull, för att träffa henne och att vi kunde prata om helt andra saker än barn. Hon vet mycket väl var jag står i frågan och jag har aldrig sett det som någon skyldighet att engagera mig i några ungar oavsett vems de är. Jag vet inte ens vad mina kusinbarn heter eller hur många de är.

Många föräldraar engagerar sig till den milda grad att de tror att man är lika intresserad av deras barn som de är..
En bekant blev arg när jag vänligt bad henne sluta skicka barnbilder, dela länkar till barnalbum etc. Det var enda kommunikationen därifrån.
Hen var min vän. Jag kände inte ens hens barn.

På samma sätt som man automatiskt inte behöver älska svärföräldrar för att man älskar deras avkomma.