Hur förklarar man sin längtan efter barn?

[lil-sis]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag tror du uttryckte det jag menar men uppenbarligen inte får fram.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

För mig känns det konstigt att tala om att man betalar ett högt pris för ett barn, som om ett barn vore vilken vara som helst. Om man ser det som att man betalar ett högt pris för att bli förälder så tycker jag naturligtvis inte att man bör överväga att skaffa barn öht.

Det beror faktiskt helt på omständigheterna. Självklart kan barn ha ett pris i betydelsen uppoffringar. Rent ekonomiskt, för det första. Karriärsmässigt, för det andra. Och vi har inte ens vägt in slitage på relationer och allmän ohälsa till följd av trötthet, vaknätter, infektioner etc.

Hade man kunnat ha hundra barn och det bara innebar fördelar, hade väl människor förökat sig obehindrat. Men nu är det statistiskt så att ju rikare land, desto färre barn. Och det säger väl en del.

Jag tycker att din syn på barn väl illustrerar det allmänna förhärligande som jag syftar på. Men när man sedan träffar trötta småbarnsföräldrar i mitten av en skilsmässa utan pengar, utbildning eller jobb, är inte bilden fullt så romantisk längre.

 

[Muninn]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Man kanske inte måste skaffa barn utan pengar, utbildning och jobb? Och man kan ju se till att göra det med rätt partner- åtminstone så rätt man kan förutspå.

 

[Ginne]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag har inte förhärligat föräldraskapet, jag vill bara inte jämställa barn med intressen och saker och jag motsätter mig att man ser föräldraskap som uppoffringar! Jag tycker bara inte att det är rätt mot barnen att diskutera deras eventuella tillblivelse som vare sig höjden av lycka eller något som man måste uppoffra sig för (ekonomiskt, personligt m.m.). Barn är människor, barn har rättigheter! Barn är värda att respekteras, det är det jag försöker få sagt.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag har inte förhärligat föräldraskapet, jag vill bara inte jämställa barn med intressen och saker och jag motsätter mig att man ser föräldraskap som uppoffringar! Jag tycker bara inte att det är rätt mot barnen att diskutera deras eventuella tillblivelse som vare sig höjden av lycka eller något som man måste uppoffra sig för (ekonomiskt, personligt m.m.). Barn är människor, barn har rättigheter! Barn är värda att respekteras, det är det jag försöker få sagt.

Det är respekten för barnen som gör att jag anser att vuxna ska hålla sig neutrala inför andra vuxna människors eventuella barnalstrande. Man ska inte skaffa barn för att samhället anser att det är en bra sak att göra och ivrigt hejar på.

Sedan, det där med att barn inte medför uppoffringar, gör mig faktiskt irriterad. Antingen är du fast i en välfärdsbubbla och inte förmår titta utöver din egna priviligierade horisont, eller så lever du i en förskönad värld. Oavsett vilket - visa även de vuxna respekt som ser barn som uppoffringar. Vissa av dem kommer aldrig att skaffa barn, andra kommer att väga för- och nackdelar och finna att fördelarna med att ha familj trots allt överväger. Det innebär dock inte att nackdelarna inte finns.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Man kanske inte måste skaffa barn utan pengar, utbildning och jobb? Och man kan ju se till att göra det med rätt partner- åtminstone så rätt man kan förutspå.

Nej, det måste man inte. Men om normen är att man ska skaffa sig familj finns en överhängande risk att man kanske får barn för att man känner att man borde, för att familj och vänner blir så glada, för att alla andra gör det. Och det är precis därför som jag avskyr inlägg i stil med att "barn medför inga förändringar, ingenting blir sämre, du kan leva det liv du vill, det är ingen uppoffring."

 

[lil-sis]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Fast ingen har skrivit så.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag har inte förhärligat föräldraskapet, jag vill bara inte jämställa barn med intressen och saker och jag motsätter mig att man ser föräldraskap som uppoffringar! Jag tycker bara inte att det är rätt mot barnen att diskutera deras eventuella tillblivelse som vare sig höjden av lycka eller något som man måste uppoffra sig för (ekonomiskt, personligt m.m.). Barn är människor, barn har rättigheter! Barn är värda att respekteras, det är det jag försöker få sagt.

Jag tycker att dina inlägg i den här tråden är rätt extrema exempel på förhärligande av föräldraskapet och jag tycker att du riktigt hamrar in att få barn är både norm och idealet.

Just därför att barn ska respekteras, är det ju ofta det bästa att inte föda dem.

 

[No1]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Måste dock säga att jag blir förundrar över vad för sorts liv folk i den här tråden har levt innan de skaffade barn om ni inte tycker att ni fått ändra ert liv så mycket?

Mitt liv idag är ett under av bekvämlighet, impulsivitet och total egoism och jag älskar att ha det så just nu. Jag förstår att ett liv med barn kommer att locka mig senare men jag hyser inga illusioner om att resandet, kompishängandet eller något annat kommer kunna fungera ens på ett liknande sätt som i dag.

Jag tänker likadant.
Det finns absolut inga vanor eller rutiner i mitt nuvarande liv som jag hade kunnat behålla. Jag hade blivit tvungen att ändra på a-l-l-t.

Jag har levt spontant, bekvämt och egoistiskt i hela mitt liv och jag bara älskar det mer ju fler jämförelser som dyker upp.

 

[No1]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Förresten förändrades livet en hel del av en man också. De pratar och tar upp plats och kräver större bostad bland annat och att man ibland är hemma och dessutom vill de prata på kvällarna, man kan inte bara läsa en bok -män alltså.

Bra poängterande och jag instämmer.
Att ha en partner är nog så anpassningskrävande så det räcker och blir över

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Barnlängtan förstår jag verkligen och det är ju oerhört komplicerat när bara ena vill. Jag tror det är bra att ändå låta sin partner vara mycket medveten om att barnlängtan finns, kanske det måste bearbetas inom honom. Jag tror inte det måste gå så långt att han också måste längta, utan att han kan mogna till att ta ett rationellt beslut i frågan bara (t.ex om han säger sig vilja ha barn någon gång men vid rätta tillfället så kanske han rationellt kan förstå att det rätta tillfället aldrig uppstår).

Jag känner igen mig så väl i det där vad gäller mig och min respektive!

Jag stod inför samma "dilemma" som TS. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn "någon gång i livet" (liksom niphredil), men på grund av diverse faktorer så var jag 36 år när jag ställde min sambo inför att "nu är det dags att bestämma sig, jag vill ha barn vill du?".
Han (som är 7 år yngre) såg skräckslagen ut och kunde inte svara på om han ville eller inte. Han gillar barn generellt (mer än mig), hade mer vana vid barn osv. Men just att ha egna.....
När han haft några månaders betänketid (då vi pratade om det av och till, han förstod fullt ut att jag ville osv) sa han "jag vet inte om jag någonsin kommer känna den LÄNGTAN efter barn som du gör, men jag inser ju att jag kommer att älska och göra allt för mitt barn och inte ångra det så jag tycker vi kör på".

Det som var jobbigast var faktiskt att han blev orolig för vad jag skulle göra om han sa "nej". - Gör du slut då? och jag började ju gråta av bara tanken. Jag vet inte, svarade jag... och samtidigt tänkte jag: ska jag då göra slut med min stora kärlek och snabbt som fasen hitta någon ny? (jag var ju inte purung direkt). Och tänk om det då inte blir några barn i alla fall?
Och om jag INTE gör slut utan accepterar och lever utan barn (vilket jag också funderat en del omkring åren innan; ifall jag inte skulle KUNNA få barn; och insett att; jo, jag skulle sörja, men sen gå vidare och ha ett BRA liv ändå); tänk om det då skulle ta slut ÄNDÅ 4 år senare och HAN skulle träffa någon annan och DÅ skaffa barn.
Och jag skulle stå där som 40+, barnlös, kanske utan chanser att få barn alls. Och Han skulle ha ett liv MED barn. Då skulle nog bitterheten äta upp mig....

MEN, så blev det ju inte. Han sa "ja" och sen tog vi lite samma vända igen när jag ville skaffa syskon (då var äldsta knappt 1 år; jag hade acceptera att det "blir bara en" eftersom han sa "nej"; jag började med p-piller och en vecka senare ändrade han sig).

TS> mitt råd (utifrån min erfarenhet) är att ge honom lite tid. Det är jobbigt och svårt, tufft för dig OCH säkert tufft för honom. Men, han kan ju vara sådan som min karl; behöva smälta, fundera lite mer, känna efter. Och sen bestämma sig. Det kan ju bli nej, men det kan också bli ja.

/Björk, fick första barnet som 38åring och andra som 41åring.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

TS har inte nämnt att hon är orolig för att sambon aldrig vill ha barn, alltså känns det för mig onödigt att sia om det. Att en 27-28-29 åring inte vill ha barn precis just nu känns som en småhysterisk anledning till att börja oroa sig för om personen aldrig vill ha barn.

*nickar*
När jag skrev en lång och ledsen tråd här på buke den där gånger för 8-9 år sedan (som kanske finns kvar om man söker) om att min sambo inte visste om han ville ha barn så blev jag faktiskt riktigt ledsen av den tråden. Jag förstod att alla som skrev skrev av välmening, men det KÄNDES som om de indirekt gjorde ner honom väldigt mycket.

Kontentan av det som skrevs fick mig att känna att de flesta tyckte att han borde skärpa till sig och säga att han faktiskt inte VILLE så att jag fick en chans att gå vidare. Jag undrar ibland hur jag egentligen uttryckte mig då så många verkade i princip kategorisera honom som en dålig person.

Medan jag som kände (känner) och älskade (älskar) honom kom i försvarsställning. Jag la ner att läsa tråden i 2 veckor för att jag inte ville se det hela.

Jag kan bara konstatera att verkligheten i en egen relation är så mycket mer nyanserad än vad det blir i textrader på nätet. Det är omöjligt att i en tråd säga att "han kommer aldrig...." eller dylikt.

De som svarar i tråden känner inte TS respektive.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men jag saknar min frihet, ofta. Samtidigt som jag förstås uppskattar att ha fått någonting annat i stället.

Samma här.

Klart livet blivit annorlunda efter barnen. Allas liv kanske inte blir så annorlunda, men jag hade 20 år som myndig vuxen innan jag fick första barnet och då var det ju i princip bara jag som bestämde.

Med barn blir det något helt annat. Värt det; Ja, absolut för min del. Men nog 17 finns det stunder när man önskar man var någon annanstans (och samtidigt inser att man då skulle sakna "bråkungarna").

 

[No1]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Och jag som inte har barn kan säga att jag har fått många måltider på restauranger sabbade av just skrikiga och missnöjda bråkiga barn. Uppenbart är det många föräldrar som kör på devisen att de kan fortsätta som vanligt - helt utan att ta hänsyn till hur det fungerar för barnen eller övrig omgivning.

Exakt min tanke.
Precis som man möter dessa optimistiska familjer i handeln vars barn beter sig som ofostrade vildar - föräldrar som sedan skriver på forum att deras barn är okomplicerade att ta med sig överallt "de stör ingen".

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Är man ute och super varje helg och har lill-lördag varje vecka och liknande så lär förändringen bli tämligen mer omfattande än om man påtar i trädgården och promenerar med vovven i skogen på helgerna.

Men alltså, det beror ju i och för sig på barn och barnens ålder.

Men hade jag haft hund hade jag sett det som en oerhört mycket krångligare sak att ta mig ut på promenader 2-3-4 gånger per dag med barn.

Småbarn i vagn - klä på och lägga barnet i vagn flera gånger per dag; passa in amningarna ordentligt före och efter, om man matchar promenader med barnets sovtider; ja, då kan man glömma att själv få "sova middag när barnet sover" (vilket vi ofta gjorde med ettan), ha en vagn som funkar "i skogen" eller inte kunna gå i skogen alls.

Större barn (som våra; snart 3 respektive 6 år); 3åringen skulle förmodligen vilja "gå själv" hela tiden; så antingen skulle hundpromenaden aldrig kunna bli en motionsrunda för hunden (med dåligt samvete för vovven från min sida) alternativt skulle ungen protestera hela tiden och försöka kasta sig ur vagnen. 6åringen skulle säga att han inte vill gå ut, gnälla hela promenaden och tycka det var supertråkigt. Vilket ställer krav på mig att försöka vara "superroliga Mamman" som hittar roliga kottar att titta på, låtsas att vi är indianer, leka Mario Brothers bilrace eller leka att vi är i djungeln hela promenaden för att få promenaden rolig för en 6åring.

Påta i trädgården - tja, vill man på riktigt ha något GJORT i vår familj i trädgården så funkar det INTE som innan barnen. Det går inte att tänka "idag ska jag rensa hela rabatterna, fixa hängrännorna och sen klippa gräset, det tar ca 2-3 timmar". Vi får oftast tänka "vi börjar med att göra..... och sen får vi se hur långt vi hinner". Man får avbryta för att 6åringen har för "tråkigt" och hellre vill spela fotboll med oss. Man får försöka engagera barnen och samtidigt inte förvänta sig att det är kul att rensa mer än 10 min, för 3åringen lockar det istället att springa iväg runt huset; och när hon då är borta i flera minuter så måste man gå och kolla vad hon gör. Sen kan man bara hoppas på att man klarar locka tillbaka henne till den jätteroliga rabatten. Man får hindra barnen från att göra illa varandra, klättra upp och balansera på stora stenen mm.

Att klippa en gräsmatta med motorgräsklippare utan annan vuxen i närheten som kan hålla koll på 3åringen är inte direkt något som känns sådär jättesäkert.

Idag var vi ute i några timmar. Vi var två föräldrar och det är enda "räddningen". Då kompar vi gentemot varandra och ena stunden rycker jag in, den andra min man. Jag fixade med en del skräphantering medan han spelade fotboll med barnen. Sen krattade han gräsmattan och jag plockade lite med saker som skulle ställas undan samtidigt som vi båda fick hålla koll på och prata med barnen.

Så; är man två tillsammans med sina barn så kan man få en del gjort. Men när vi bara var två vuxna så fick vi mycket mycket mer gjort.
För oss är det ju dock ROLIGT också att vara ute tillsammans allihop; att få visa barnen vårlökarna, berätta om fåglar som flyger tillbaka till vårt land som vi ser och ta fram trehjulingen (som jag gjorde idag) och låta den bli provkörd.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Fast, gå ut själv kan man väl göra innan det? Om det finns en pappa med i bilden?
Gå ut ihop kan ju bli jobbigare om man inte har annan familj väldigt nära som kan barnvakta.


Kan inte allt detta bara handla om att det finns olika typer av barn, olika typer av föräldrar, och olika typer av föräldraskap? Och olika typer av människor "Pre-föräldratiden"? Alla de här variablerna samarbetar ju till att ge antingen "Mitt liv ändrades hur mycket som helst" eller "Mitt livs ändrades knappt alls".

Ja. Och så har vi Glömskan. Den är rätt fantastisk! När vår andra kom och jag var föräldraledig med bebis o 3,5åring hemma på heltid och vi samtidigt byggde ett garage så genomgick jag på flera sätt ett helvete (som egentligen började under andra graviditeten) rent psykiskt.
Vårt äldsta barn var en oerhört lättsam bebis, nummer två blev mer som mig. Definitivt inte "nöjd och glad".

Men nu har det snart gått 3 år och även om jag minns den tiden med viss fasa så är det ju en HELT annan sak nu.

Och jag börjar inse att när vi nu kan tycka vår 6åring är krävande vad gäller sällskap och inte kan leka själv så kommer vi säkert sitta där och känna oss smått "övergivna" när han är 16 och kanske helst nästan aldrig vill vara med just oss.

Den där Glömskan syns oerhört väl hos många mor- och farföräldrar också. Min mamma som roddade hushåll och barn solo i veckorna när vi var små (pappa jobbade, jobbade och jobbade); tja, det är inte riktigt samma sak nu. Bara det att hon har så "mycket att göra" och kan SÄGA det till mig. Hon är pensionär. Själv har jag nyligen bytt jobb (till en chefstjänst), vi har två små barn, jobbar 90 % vardera. Då känns det lite som om Glömskan måste ha slagit till när hon överhuvudtaget kan SÄGA till mig att hon "måste hinna handla innan helgen". Hallå!? liksom.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej, det är inget svårt liv att leva, men jag ser heller ingen anledning att romantisera föräldraskapet. Jag är säker på att det blir trevligare med långa sittningar när barnet blir äldre, men när han är liten får jag kompromissa med hans intressen och det är inget konstigt med det.

Det låter väl alldeles sunt att du väljer att INTE ta med barnet på långa sittningar som faktiskt kan bli alldeles särdeles tråkiga för barnet!

Allt annat vore ju bara ...... dumt.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Då känns det lite som om Glömskan måste ha slagit till när hon överhuvudtaget kan SÄGA till mig att hon "måste hinna handla innan helgen". Hallå!? liksom.

Jamen, sådana är pensionerade föräldrar. Min pappa ringde mitt på dagen på arbetstid häromdagen, och ville prata igenom både det ena och det andra. När jag sa att jag inte hann, anlade han en orolig ton och sa "ja, kära barn, vad du har det jäktigt".

Jag hade det inte jäktigt. Det var bara det att jag jobbade. Det räcker för att han ska tycka synd om mig. Han som förut jobbade 70 timmar i veckan utan att tycka att han hade det jäktigt.

 

[Björk]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jamen, sådana är pensionerade föräldrar. Min pappa ringde mitt på dagen på arbetstid häromdagen, och ville prata igenom både det ena och det andra. När jag sa att jag inte hann, anlade han en orolig ton och sa "ja, kära barn, vad du har det jäktigt".

Jag hade det inte jäktigt. Det var bara det att jag jobbade. Det räcker för att han ska tycka synd om mig. Han som förut jobbade 70 timmar i veckan utan att tycka att han hade det jäktigt.

Ja, visst. Det är som när jag var arbetslös en period i livet. Att gå till banken på torsdag var liksom veckans projekt. (Däremot säger ofta min pappa "men TID, det är ju faktiskt något vi har gott om!" ibland som kommentar till min mamma).

 

[mandalaki]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Som jag ser det finns det bara ett sätt att "respektera" ett kommande barn. Om ett par på allvar börjar planera barn, eller för den delen hon blir oplanerat gravid, då sätter sig paret ner och pratar igenom situationen. I dagar/veckor/månader (det senare gäller förstås vid planerad graviditet).

Är någon av oss mitt i en utbildning och hur gör vi isåfall med den? Har vi jobb? Bor vi så att det funkar för ett barn? Hur ser vår ekonomi ut? Hur påverkas den av ett barn? Hur gör vi med föräldraledighet? Vad i vår livsstil påverkas av ett barn? Reser vi t ex mycket och vill just nu fortsätta med det, har vi häst, har vi annan tidskrävande hobby, är vi beredda göra avkall på den? Hur har vi det med nätverk när det gäller barnvakt osv?

Jag tycker att det är ansvarslöst att INTE göra så. Men med dina högstämda formuleringar som närmast för tanken till religion så låter det som om man inte får överväga hur ett barn skulle påverka ens liv. Om det inte är förhärligande av föräldraskap så vet jag inte vad som är det.