Hur förklarar man sin längtan efter barn?

[Amha]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Dottern är nu två och har varit med på restauranger sen hon föddes. Senast var på alla hjärtans dag.
Det har liksom aldrig varit några större problem för oss att ta med henne.

Som de andra varit inne på. Skillnaden mellan livet före och efter barn beror nog väldigt mycket på hur man levde innan barn och hur barnet är. Samt förväntningar, stöd från omgivningen och anpassningsförmåga.

Det där var så bra skrivet att det är värt att lyfta fram igen. Det är helt enkelt inte värre än man gör det, för det mesta. Jag har upplevt att jag, så fort jag berättar om något som jag inte stör mig på förväntas tycka att saker är så himla jobbiga. Visst har det hänt att jag tyckt att vad tusan ska ungen vara vaken på nätterna för. Det har väl hänt typ.. 2 gånger på nästan 11 månader att jag tyckt att det var drygt. Ena gången var det för att jag skulle upp och jobba några timmar senare och jag jobbar 12h-pass, dvs inte lajban med störd sömn. Då fick sambon ta över. Jag gnäller mer på att grannen börjar borra i sitt kök kl. 8-9 på morgonen sedan en dryg vecka tillbaka för då ligger vi alla (om jag är ledig) fortfarande och sover

Mandalaki: Jag hade inte kunnat leva med någon som ska problematisera saker ner i molekyler vilket jag får känslan av att TS sambo gör. Jag hade blivit tokig. Självklart ska hon ju inte tvinga sin sambo att sätta ett barn till världen mot sin vilja heller men faktum kvarstår, måste man göra en så stor grej av allt? Även små problem måste ju bli som att bestiga höga berg om man håller på så?

 

[lil-sis]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nu är det väl inget konstigt att trådar glider iväg, det är ju iaf för mig en stor del av Buke, att de får glida iväg.

Vill han inte ha barn (nu) så vill han ju inte.

Men om man läser in att enda (väldigt giltiga) invändningen man har är att man inte kan spontanresa och dricka vin så blir det ju för mig och andra lätt att invända att det kan man ju visst det.

Utan personen att kommunicera med så tar det ju slut där. Responsen hade annars kunnat bli "inte som jag vill" och det är ju sant, för vill man inte göra det med barn så vill man inte och då kan man inte göra det med barn.

Förutom att jag har en inbyggd besserwisser så är jag allergisk mot "det går inte" (jag vet att det inte alltid går) och eftersom jag lagt ner den fackliga verksamheten så brinner jag lätt iväg på annat. Fast helt och sant så som jag tycker, tänker och känner, jag kan inte göra på något annat vis.

Och egentligen handlar ju varken trådstartem eller tråden så mycket om rubriken, för vi har väl inte ägnat oss så mycket åt att förklara själva barnlängtam och var den kommer ifrån eller hur den känns. Den brukar ju ta över och skymma sikten för ev hinder, iaf i perioder.

 

[mandalaki]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag skulle säga att det beslut man borde fundera absolut mest över i sitt liv är just beslutet att skaffa barn. För barnets skull.

Problematisera = vrida och vända på ur olika synvinklar, ungefär, ta fram alla aspekter i ljuset. Det behöver inte innebära att se problem med. Och som sagt, jag önskar att fler par verkligen vred och vände på det där med att skaffa barn.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag tycker att det är väldigt konstigt att just beslutet att skaffa barn ska fattas lättvindigt. Ett barn är en människa som kommer att leva i 80-100 år, i hög grad formad av de förutsättningar föräldrarna har kunnat erbjuda. Och här låter det som en mindre grej än att skaffa ett marsvin.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Vad tror du det beror på att såväl skilsmässor som kvinnors sjukskrivningar för psykiska besvär peakar under småbarnsåren?

Oengagerade fäder.
D.v.s. pappor som inte tar sin del av ansvaret för barn och hem.

Med litet jämlikhet och kompromisser så behöver det inte bli så.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Och här låter det som en mindre grej än att skaffa ett marsvin.

Det är ett vanligare och mera naturligt beslut än att skaffa marsvin.

Jag skulle f.ö. vara mer låst av ett marsvin än jag har varit av både barn, hästar och katter.

 

[Amha]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Det var precis det jag menade med problematisera och att dela det i molekyler blir jag knäpp i huvudet på oavsett vinkel, i alla fall om jag måste höra på eländet. Antingen är det bra eller så är det dåligt, i min värld. Jag är som lil-sis lite allergisk mot kan inte och går inte men även "tänk om".

Men, där räknas jag inte då jag blev på tjocken helt oplanerat innan pappan och jag var officiellt tillsammans och visste att jag inte ville ta bort barnet redan innan det blev till. Lättvindigt kanske, dumt kanske, men för mig var det bra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Och jag borde ju ha rätt att uttala mig kan jag tycka.
Eftersom att jag har 3 egna barn.

 

[lil-sis]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag känner iaf att det inte blir något oplanerat lättvindigt barnalstrande här.

 

[Amha]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?



Haha, du är en såndär som, om man håller med dig, så älskar man dig bara och om man inte håller med dig så finns det ingen värre att diskutera med. Det är himla intressant att läsa

Delvis kl: Mitt barn har ingen päls, därför är möjligheten att ta med henne mycket, mycket större än om jag haft en pälsboll att konka runt på till olika platser. Sen har jag bara ett barn vilket känns ganska lagom just för tillfället, kanske skulle det bli jobbigare med två om man inte räcker till eller så? Det vet jag inte än. Hon är aktiv och ogillar att vara stilla men ändå upplever jag inga problem. Det kan ju vara mig det är fel på i och för sig.

 

[lil-sis]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Två är ju dubbelt så många att hålla reda på

 

[mandalaki]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Det var precis det jag menade med problematisera och att dela det i molekyler blir jag knäpp i huvudet på oavsett vinkel, i alla fall om jag måste höra på eländet. Antingen är det bra eller så är det dåligt, i min värld. Jag är som lil-sis lite allergisk mot kan inte och går inte men även "tänk om".

Då är vi väldigt olika. Om jag lagt mindre tankemöda på ett beslut att skaffa barn än jag gjort på beslutet att byta bil, att byta lägenhet, att köpa häst osv - då skulle jag inte kunna leva med mig själv.

Oengagerade fäder.
D.v.s. pappor som inte tar sin del av ansvaret för barn och hem.

Med litet jämlikhet och kompromisser så behöver det inte bli så.

Men det gick ju bra fram till att barnet kom? Hur kan du inte ta det som ett tecken på att relationen påverkades av barnet, att en förändring inträffade i och med barnet?

 

[Amha]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Fast köpa häst, bil och köpa hus är ju saker jag gjort utan att tänka jättejättemycket heller. Jag har lite den känslan inom mig att det blir bra. Där har jag bara räknat på det ekonomiska och tiden lite halvhjärtat och sen, när papper är klara har jag tänkt "oj... Vilket ansvar..." och så har det gått bra ändå. Vi är helt enkelt olika.

Nu har vi ännu inte flyttat in i huset men bil, barn och häst har ju gått bra såhär långt. Bil och häst har jag haft sedan många år, barnet sedan 11 månader tillbaka. Ingen big deal att tas med, tycker jag. Å andra sidan var mitt liv som sagt ganska barnvänligt innan dess så det är väl därför det funkade.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Självklart ska hon ju inte tvinga sin sambo att sätta ett barn till världen mot sin vilja heller men faktum kvarstår, måste man göra en så stor grej av allt? Även små problem måste ju bli som att bestiga höga berg om man håller på så?

Med tanke på trådens ämne är detta verkligen det mest skruvade jag läst på länge MEN det förvånar mig inte att det finns folk som resonerar såhär. Känns som att det kanske är samma resonemang hos dem som sedan sitter på Buke och är ledsna över att deras sambos inte är det minsta intresserade av aktiviteter med ungarna...

För mig och min sambo vore det en helt enorm och förhoppningsvis fantastisk grej att skaffa barn. Vi ser SÅ fram emot det men vill känna att vi kan njuta av föräldraskapet samt hantera det så bra som möjligt - varför vi väljer att vänta. Detta för att just nu vill vi inte göra om våra liv, vi har annat vi vill fixa med och fokusera på och att skaffa barn då vore bara fel. Mot barnet och mot oss.

Och för egen del ser jag bara ordet KVINNOFÄLLA och kan inte begripa hur många som väljer att skaffa barn med män som helt uppenbart inte har ett genuint intresse av att bli pappa. Nån snubbe som liksom går med på att skaffa barn och som intalas att det inte kommer bli nån uppoffring, nåt jobb, allt kommer rulla på. Det säger ju sig självt att inte kommer funka. Och återigen - det ser vi här på Buke. Hur många är det inte som är besvikna på sina sambos för deras bristande engagemang och ansvar?
Och ja - det är männens fel att de är trista pappor MEN jag skulle själv inte vilja riskera att skaffa barn med någon som uppenbart inte fattar vad som komma skall. Fan, jag skulle inte ens köpa en jycke med nån som tror att den kommer kunna ta sovmornar som vanligt sedan...

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men varken du, jag, Inte_Ung eller någon annan i tråden känner ju alla föräldrar och barn som finns och det är ju hyfsat generellt utifrån sina egna erfarenheter och funderingar som man diskuterar.

Jo, i och för sig. Men bristen på nyanser gör ju att hela diskussionen inte riktigt kan tas på allvar. Jag vågar nog gissa att åsikter som "Jag skulle f.ö. vara mer låst av ett marsvin än jag har varit av barn" inte skulle delas av särskilt många föräldrar. Helt ärligt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Men det gick ju bra fram till att barnet kom? Hur kan du inte ta det som ett tecken på att relationen påverkades av barnet, att en förändring inträffade i och med barnet?

För dessa människor så innebar säkert barnet en stor förändring.
Medan det för andra inte gör det på samma sätt.

Det är helt enkelt olika beroende på vilken typ av liv som man lever före barnen.
Den typ av liv som jag levde blev inte lika förändrad som livet måste bli för t.ex. Stureplans-gänget.

 

[Ginne]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

KL

Jag tycker det är lite intressant med den här debatten om hur livet förändras när man skaffar barn. Som om livet inte skulle förändras utan barn... Livet förändras hela tiden, saker händer, man blir äldre m.m. Livet förändras snabbare och tydligare när det kommer en ny liten människa in i bilden, men livet förändras oavsett om man får barn eller inte. Och livet fortsätter att förändras medan barnet växer upp. Barnen finns i ens liv för resten av livet, men inte på samma sätt. Väldigt snabbt är de stora nog att klara sig själva (snabbare än man tror). Barn är små och beroende en gräsligt kort stund, sedan blir de stora och beroende och så småningom blir de (förhoppningsvis) oberoende och livet förändras igen. Rätt som det är har man barnbarn och fattar knappt hur det gick till! Jag tycker det är en lite konstig syn på livet att tänka sig att man avstår från barn för att livet kommer att förändras, sedan kan jag fullt och fast acceptera att människor gör olika val och att vissa väljer att inte sätta barn till världen, men tveka för att livet förändras är för mig att gömma bort livets förgänglighet...

 

[mandalaki]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag tror inte att det handlar om att behålla status quo i livet. Förändringen som diskuteras är ju den förändring som ett barn innebär. Inte förändring i största allmänhet.

Beslutet behöver heller inte handla om att "avstå från barn", som du säger. Jag uttrycker det hellre som ett beslut att välja till barn.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Väldigt snabbt är de stora nog att klara sig själva (snabbare än man tror). Barn är små och beroende en gräsligt kort stund, sedan blir de stora och beroende och så småningom blir de (förhoppningsvis) oberoende och livet förändras igen.

Nej. Det går inte särskilt fort. Jag har en 24-årig son. Han klarar sig förvisso själv, men det gick inte fort från det att han föddes till det att han var helt självgående med egen bostad och inkomst. Tvärtom, det är så länge sedan han föddes att jag har hunnit bli som en annan person flera gånger om under hans livstid. Det är rätt stor skillnad på att vara några över 20 som jag var när han föddes och bortåt 50 som jag snart är nu.

Sen fattar jag inte vad du menar med "avstå från barn". Ser du så på allt du inte gör eller skaffar dig, att du avstår? I så fall har jag tex avstått från att flytta till Afrika och jag har avstått från att skaffa mig 120 mjölkkor och jag vet inte allt. Jag avstår från det mesta, faktiskt.

Ditt resonemang bygger ju helt på att man bör skaffa barn, att det är utgångsläget. Och gör man inte det, så avstår man. Det finns liksom inget positivt val av barn, det finns bara att välja bort barn. Väljer man inte bort dem, så får man dem. För mig är det ett väldigt konstigt synsätt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag vågar nog gissa att åsikter som "Jag skulle f.ö. vara mer låst av ett marsvin än jag har varit av barn" inte skulle delas av särskilt många föräldrar.

Det är en illustration av hur olika det kan vara.
Att få barn blir inte på ett särskilt och specifikt sätt för alla.
Det blir olika för alla beroende på vem man var innan.