Hur förklarar man sin längtan efter barn?

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Har hon gått till personangrepp? I vilket inlägg då?

Du kan väl för jösse namn inte påstå att det är ett personangrepp att skriva att du ofta väldigt tydligt visar att du tycker att det är - generellt sett - bättre att få barn än motsatsen och att du ofta problematiserar abort och i förekommande fall den part i förhållanden som är tveksam till barn?

Du framställer dig ju ofta som en stor förespråkare för att få barn, menar du att det är något slags misstag från din sida och inte alls i linje med hur du egentligen tycker?

Nej jag har inte förespråkar något och jag framställer mig inte som förespråkare för något. Jag har bara skrivit hur jag upplever förändringarna i att bli förälder.

Jag upplever stor glädje i mitt föräldraskap. Är det fel att tycka det? Måste man tycka att det är jobbigt, svårt och innebära uppoffringar?

Tycker man inte som du så tycker man ju tydligen fel.

 

[Tora]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Nej, det står ingenting om korspostning i bukes regler. Inte en stavelse.

Men jag förstår att du inte vill svara Hiddeous om hennes parallell, eftersom den är klockren.

Klockren på vilket sätt? Det har ju absolut ingenting med denna tråd att göra.

Men som sagt sådana här diskussioner är långt under min värdighet. Att hålla på med sådana "argument" när dom riktiga argumenten tar slut är inget jag håller på med.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag är ledsen, men nu visar du en gång till att du faktiskt inte har förstått ett dyft av vad jag och några andra försöker säga. Inte ett dyft.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Vilka är de vissa? Jag har inte läst det i denna tråd i alla fall.

På de första sidorna i tråden så beskrivs av vissa att de antingen har behövt ändra hela livet eller att de kommer att vara tvungna att ändra hela livet.
Och det beskrivs som att det är "sanningen" med att skaffa barn.

Det känns litet obekvämt att peka ut dem men jag försöker ändå.
Petruska, niphredil, No1, Hyacinth, hiddeus.
Kanske har jag glömt någon.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Ja, just det. Som du skrev innan: människor är olika. Du kanske måste acceptera att han inte är som du. Och att hans ståndpunkt är helt okej.

Men det är ju det som jag gör.
Och beskriver att det är olika.

Vissa här vill ha det till att hela deras liv måste ändras och att så är det och skall vara för alla.
Medan andra försöker att få det till att livet di verkligen inte ändras det minsta och så blir det minsann för alla, de vet bara inte om det ännu.

Men det är varken på det ena eller det andra sättet utan blir olika för olika människor beroende på vad man gör och vem man är.

Det känns som att du inte har läst alla mina inlägg i tråden.
Om du går tillbaka till de första inläggen igen så blir bilden mer nyanserad.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag kom på en sak till efter att ha väckt yngste sonen så att han skall komma iväg till skolan.

Barnen är små en mycket kort tid.
Så vi diskuterar egentligen mest tidsperioden bebis och småbarn.
Jag saknar perspektivet "litet större barn".
Något som kommer fortare än man tror.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Vissa här vill ha det till att hela deras liv måste ändras och att så är det och skall vara för alla.
Medan andra försöker att få det till att livet di verkligen inte ändras det minsta och så blir det minsann för alla, de vet bara inte om det ännu.

Gemensam nämnare för de som anser att livet inte förändras särskilt mycket är en redan från början bunden tillvaro med liten frihet. De har heller inte särskilt stort behov av mycket frihet. De som däremot har haft stor flexibilitet i sina liv och gillar det kommer att tycka att omställningen är mycket jobbigare, sannolikt.

Om man då har TS sambo som utgångspunkt är det rätt lätt att dra slutsatsen att han har stor (större) frihet i dag och han uppskattar det. Alltså är det irrelevant i hans fall att personer som har en massa djur och gårdar och aldrig reser någonstans och vill ha ett bekvämt jobb i kollektivtrafiken tycker att det är en baggis att ha barn. Ja, han förstår säkert också att det finns folk som tycker så, men att det i hans fall är en klar begränsning av hans tid.

Då ligger nog vi som känner att barn faktiskt begränsar en del mycket närmare hans verklighet än vad du gör!

Jag hade stor frihet innan och det här är ett axplock av vad jag har ändrat för att anpassa mitt liv till barn:

- Jag har flyttat från min hemstad till en större, för att få dagisplats och dagis att fungera
- Jag har bytt bostad från en lägenhet till en villa
- Jag har skaffat bil
- Jag har lämnat iväg och sålt min tävlingshäst (tungt för mig)
- Min man har slutat att resa i jobbet till 80 % (en stor och lite jobbig förändring för honom)
- Jag jobbar med samma sak som tidigare, men färre timmar och är mindre flexibel när det gäller kvällsjobb, resor, sena möten osv.
- Tidigare hade jag en övernattningslägenhet i stan och bodde där när det passade, den har jag gjort mig av med
- Färre restaurangbesök och biobesök, av tidsbrist och brist på barnpassning

På plussidan har jag fått ett ganska välordnat och stabilt liv som fungerar och förstås en härlig son. Min man sa spontant häromdagen efter att ha varit ensam med pojken i fyra dygn att "han gör mig till en lycklig man" - så den biten är förstås inte att förakta. Men det betyder inte att vi fortfarande inte älskar att jobba, resa och äta på restaurang!

Alla gör inte de här förändringarna, men väldigt många tvingas förr eller senare byta bostad, skaffa större bil och i stort sett alla tvingas att jobba mindre - i alla fall under de första åren. Få klarar av att resa i jobbet och privat i samma utsträckning. Alla, praktiskt taget, får ett större ansvar och mindre tid.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jag kom på en sak till efter att ha väckt yngste sonen så att han skall komma iväg till skolan.

Barnen är små en mycket kort tid.
Så vi diskuterar egentligen mest tidsperioden bebis och småbarn.
Jag saknar perspektivet "litet större barn".
Något som kommer fortare än man tror.

tja, mina kollegor som har tonåringar tycker att det är lååångt besvärligare än att ha små barn. Så bekymren tar inte slut för att barnen blir äldre, nödvändigtvis.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Snälla, läs mina inlägg på sidan 1 och 2.
Samt även gärna svaren på dessa.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Tonåringar är på ett annat sätt.
Mera bekymmer men mindre passning.
Man kan ju åka iväg och lämna dem ensamma en stund.
De tar dock på rent känslomässigt.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Snälla, läs mina inlägg på sidan 1 och 2.
Samt även gärna svaren på dessa.

Helt ärligt tycker jag att du är rätt svart eller vit i dina inlägg det handlar om, så även på sida 1 och 2.

 

[Mabuse]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Jadå, men det jag funderade över, och uttryckte i mitt första inlägg (inlett med KL), var att det ibland verkar som om det finns de som inte vill ha någon förändring i livet och därför tvekar att skaffa barn och att jag tycker att den tanken är lite märklig. Eftersom jag fick mothugg och blev missförstådd ett antal gånger försökte jag då förklara vad jag menade, det är allt! Jag hade inte fortsatt diskussionen om jag inte fått motargument. Jag har bara, helt enkelt försökt förklara vad jag menade...

Men att man inte vill ha just den förändringen som ett barn innebär, betyder väl inte att man inte vill ha några förändringar öht?

Så är det väl för de flesta, det finns en massa förändringar som man inte alls vill ha (egen sjukdom, eller närståendes död, t ex, det leder ju ofta till förändringar), andra som man önskar, och andra man kan leva med.

 

[Mabuse]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

tja, mina kollegor som har tonåringar tycker att det är lååångt besvärligare än att ha små barn. Så bekymren tar inte slut för att barnen blir äldre, nödvändigtvis.

Det måste ändå vara undantag, med väldigt struliga tonåringar? Jag känner ingen förälder som inte tycker småbarnsårens vaknätter och vabbande var den absolut mest intensiva föräldraperioden.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Det måste ändå vara undantag, med väldigt struliga tonåringar? Jag känner ingen förälder som inte tycker småbarnsårens vaknätter och vabbande var den absolut mest intensiva föräldraperioden.

De första två åren ungefär, skulle jag säga var de mest intensiva, inklusive störd sömn för jämnan och sådant.

Men jag skulle inte säga att de var de jobbigaste totalt sett, om man inkluderar mentala utmaningar och sådant. Små barn utmanar inte mina gränser på tillnärmelsevis samma vis som större barn gör.

Då var snarare de första tonåren jobbigare på många vis, även om man inte behöver hålla ögonen på barn i den ålderna dygnet runt (i normala fall). Även skoltiden var rätt tröttsam, med morgontrött unge som måste tvingas upp på morgonen, bland annat.

Tron att det ska bli lättare några år senare, tror jag är ett svårt hot mot många småbarnsföräldrars framtida sinnesfrid.

Ett bråk med en arg tonåring, gör mig tex mycket tröttare än ett bråk med en arg treåring. Det går inte att jämföra på samma månad, för min del.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Ett bråk med en arg tonåring, gör mig tex mycket tröttare än ett bråk med en arg treåring. Det går inte att jämföra på samma månad, för min del.

Det är nog rätt ordagrant vad min kollega sa också, men själv har jag inte så mycket att jämföra med. Man minns ju inte hur man själv var att tas med...

Hon kom hursomhelst till jobbet i förra veckan och såg ut som ett lik. Då hade döttrarna bestämt sig för att sova borta, trots att mamma hade krävt att de skulle vara hemma senast 1, annars rök studiebidraget. Det struntade döttrarna i och fick hämtas handgripligen vid 4-snåret på morgonen och jag tror inte min kollega sov många timmar. Hon sa själv att hon hade föredragit en vaknatt med kräksjuka vilken dag som helst jämfört med den mentala urladdning som detta innebar. Och det var tyvärr inte första gången. Hon har ofta uttryckt att bara de överlever sina tonår, så är hon glad.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Det måste ändå vara undantag, med väldigt struliga tonåringar? Jag känner ingen förälder som inte tycker småbarnsårens vaknätter och vabbande var den absolut mest intensiva föräldraperioden.

Jag tycker jag hör "små barn, små problem, stora barn, stora problem" eka hela tiden i min omgivning. Det kanske blir jättelätt om tio år, men jag vågar nog inte räkna med det, känner jag spontant.

 

[Petruska]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

En väldigt jobbig sak med tonåringar är att de är lika stora som man själv - och att de i ena stunden är som vuxna, i nästa är det som att de har ett hål i hjärnan där omdömet skulle ha suttit. Ofta sammanfaller tyvärr de där tillfällena med hål i hjärnan med de tillfällen då tonåringen själv verkligen tycker sig visa prov på mognad och omdöme.

Just det där sista, tror jag att det är psykologiskt helt omöjligt att fullt ut minnas från sig själv. Däremot minns man ju att man kände sig kompetent och helt med på noterna, även om de vuxna var lite korkade till och från.

Och det värsta är att en perfekt och allmänt superlyckad tonåring, som ju många vuxna i efterhand beskriver att de har varit, skulle göra mig ännu mer sömnlös av oro. (Jag har dock som vuxen aldrig sett någon sådan.)

 

[mandalaki]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Elefanten i det här rummet handlar väl ungefär om detta:

Alltså är det irrelevant i hans fall att personer som har en massa djur och gårdar och aldrig reser någonstans och vill ha ett bekvämt jobb i kollektivtrafiken tycker att det är en baggis att ha barn.

Om man bor på gård, har hästar och andra djur hemma, kanske föräldrar/andra släktingar i samma trakt, av praktiska skäl sitt huvudsakliga sociala liv bland grannarna och ett jobb som inte kräver någon längre utbildning men drar in pengarna och som man åtminstone inte vantrivs med - då upplever man förmodligen ett barn som en mindre förändring än om man utbildat sig med sikte på ett jobb som ger stimulans och personlig utveckling, man kanske har flyttat runt mellan olika städer pga utbildning och jobb och tappat släkten på vägen, ens umgänge är spritt över stan, man har hästen inackorderad och även andra intressen som hänger ihop med stadens utbud.

Den här skillnaden tycker jag ofta blir tydlig i abortdiskussioner på buke. De i den första gruppen resonerar oftare som att "det ordnar sig" medan de i andra gruppen mer överväger hur barnet och de själva kommer att få det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Helt ärligt tycker jag att du är rätt svart eller vit i dina inlägg det handlar om, så även på sida 1 och 2.

Och helt ärligt så tycker jag att du är helt enfärgad.
Så att införa en till färg är en lagom ambition.
Att försöka ta hela gråskalan på en gång känns som att skjuta över målet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur förklarar man sin längtan efter barn?

Och det värsta är att en perfekt och allmänt superlyckad tonåring, som ju många vuxna i efterhand beskriver att de har varit, skulle göra mig ännu mer sömnlös av oro. (Jag har dock som vuxen aldrig sett någon sådan.)

Jag har en (1) sådan.
Och ja, det är annorlunda på något vis.
Den har också några sådana vänner.
Barnets far var också sådant enligt sina föräldrar.

Nu så har jag vant mig.